|
Måndag 5 Oktober 2009 Att leta efter spökenAv david
Höstrusket har till slut omfamnat Stockholm med en fuktig kyss. Yllerocken har åkt fram ur garderoben och borstats av och sommarens sneakers har bytts ut mot rejälare skinnskor. Inget nytt, bara gammalt, bekant, ingått och efterlängtat, kläder som sedan länge hittat sin passform och är aningen mer slitna än året innan.
Jag tänker ta en promenad i blåsten, sparka kring i löven och ägna en timme åt att tänka på henne och det vi hade. Minnas allt.
I dag är det ju ett halvår sedan vi gjorde slut. Fem månader och fem dagar sedan hon flyttade. Vi var tillsammans i två år, en fjärdedel av den tiden har alltså gått sedan vi bröt upp. Vi har varken setts eller talats vid sedan dess. Bara ett och annat mejl eller sms.
Den första tiden gick lätt. För lätt. Säkert för henne också. Lättnaden över att det var slut var större än saknaden. Det var ju inte bra där på slutet. Inte alls. Men det går inte att lura sig själv. Det går inte att bryta upp med någon som henne utan att det känns.
För mig har det varit viktigt att försöka förstå exakt vad som gick fel, varför och när det hände. Jag har lagt ner betydande tid på att gå igenom det sista halvåret och analysera, dela upp i sektioner, plocka isär bit för bit och tänka igenom varje möjlig vinkel.
Har det gjort mig klokare? Jag vet verkligen inte. Och nu har jag slutat. Det bara är som det är och så är det inte mer med det.
Men i dag ska jag ägna dig en extra tanke, Jannike. I dag ska jag leta efter vårt spöke upp över Sofia och ner mot Danvikstull, gå utmed vatten och se på andra par och tänka att det där var vi.
Då.
Och att då ibland känns så fruktansvärt länge sedan, medan det vissa nätter är som om då vore alldeles nyss och handen far ut i saknad efter något som var där men inte längre är.
Sedan vaknar man och det är en ny dag. Och så är det inte mer med det.
8 kommentarer till “Att leta efter spöken”Skriv en kommentar |
Sök -
Så väldigt fint skrivet. Precis så där önskar jag att före detta pojkvännen ska tänka, och det kanske han gör, vad vet jag. Men det kommer jag aldrig att få veta så i mitt huvud är jag redan glömd, han har gått vidare. I mitt huvud tänkte han aldrig speciellt mycket, gjorde inga analyser, inga reflektioner.
Jag hoppas att Jannike läser det här. Ömhet och bekräftelse är alltid skönt att få, även om det sker genom en blogg.
Självklart analyserar man ett sådant uppbrott, vrider och vänder på det och försöker hitta svar som kan hjälpa en i framtida relationer. Frågan är om man blir klokare av det. Jag tror aldrig jag har kommit fram till något speciellt matnyttigt, men det är jag det. Oavsett vilket så är nog processen lika nödvändig som den är olika för varje person som går igenom den. Mina uppbrott har alltid varit som att rycka bort ett plåster, pang tjong, point of no return. Jag har ingen kontakt med något av mina ex, bortsett från sönernas mamma då. Så har det blivit, och jag vill ha det så. Det förflutna har aldrig varit en vän till mig, jag fastnar lätt i gropar.
Oj vad fint David. Ett halvår är den magiska tiden, det är då man går över den där osynliga gränsen och inse att allt faktiskt är borta och att det aldrig kan bli samma sak igen. För mig har det gått mer än ett år nu och jag har glömt alla dom dåliga sakerna, minns honom bara med värme i kroppen och jag tror att det är då en vänskapsrelation kan börja ta sin form. Ja, jag är vän med alla mina ex. Hur svårt det än kan tyckas när man står där med ett vidöppet sår i hjärtat så är man i slutänden glad att man faktiskt höll kvar vid varann, det fanns ju en anledning till varför man drogs till varann från början. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dom här männen, dom har ju trots allt varit med och format mig som människa.
det är ju sånna här sanningar man inte vill läsa när man lyckats hitta sitt lilla näste av förnekad verklighet! för mig är det ju bara några månader men det känns nog som att ett par år måste passera innan jag vågar tillåta mig själv att faktiskt ägna en fundering över min egen förlorade trygghet, lycka, förväntning, förhoppning… hade kännts bra i hjärtat att veta om någon tänkte såhär om en själv, men liksom i majas huvud, är jag för länge sedan betydelselös och bortglömd. såklart väldigt fint skrivet. det vet du. även om jag föredrar ljug ibland! puss på dig.
Mm, mycket fint skrivet. Det där att “det bara är så” är ofta en försonande tanke. Bara acceptera att det är jobbigt för stunden, acceptera att man kommer att tänka spöktankar. Så är det, varken mer eller mindre.
Maja>> Det där är så svårt att veta, en del finner det trassligt att sätta ord på känslor eller väljer hellre att hålla tyst. Kanske är han av den typen. Ja, hon läser, det vet jag att hon gör.
Maths>> Det man lär sig är kanske mer av typen erfarenhet att ha i bagaget till nästa gång. Jag har kontakt med flera tjejer som jag dejtat eller varit tillsammans med, några av dem har blivit till kära vänner som jag absolut inte skulle vilja vara utan.
Ida i kina>> Vi verkar ha väldigt lika syn på det där och sitta på samma typ av erfarenheter kring ex. Det finns en tid efter då avstånd är bra och kanske tom. nödvändigt, men varför ska man sedan undvika någon man bryr sig om och tycker om att hänga med?
M>> Vi har ju båda gjort den där resan under sommaren och delvis också gjort den i varandras närhet. Tror inte för ett ögonblick att du är varken betydelselös eller bortglömd - om inte annat bekräftar ju en och annan historia du berättade senast den bilden. Du är fin Maria, väldigt fin och jag är glad att jag känner dig. Puss påre!
Amatören>> Precis! Och tack!
Jag vill förtydliga att det ingalunda har varit någon uttänkt strategi att undvika ex, det har nog mer bara blivit så. Det kan ju faktiskt lika gärna vara dom som undviker mig.
Jo David, det är nog sant. Vi tänker nog rätt lika där. Fint!