|
Måndag 10 Augusti 2009 Att leva och dö på en barstolAv david
De bästa perioderna i livet, de där alla pilar pekar åt rätt håll, vare sig det rör framsteg på det personliga planet eller jobbmässigt, har jag haft när jag varit i ett förhållande. Punkt. Så är det bara. Resten av tiden tillbringar man med att långsamt bryta ner de uppnådda framstegen och sitta hålögd på en bar bara för att skina upp de gånger en helt annan typ av möjligheter yppar sig. Det är ett liv som är lätt att trivas med i all sin kravlöshet och med sina enkla vinster. Och ett liv som är lätt att romantisera. Herregud, både jag och alla mina jämngamla vänner har tillbringat hela våra vuxna liv med att romantisera det – varken vi varit i eller utanför ett förhållande för stunden. Hela vår tillvaro definieras utifrån vår relationsstatus. Det är inte arbete, eller ens bristen på ett, som sätter den egentliga standarden. Eller om du har det där med en fast bostad grejat. Det är kärleken. Eller avsaknaden av den. Och får du kärleken att fungera så har det där andra en märklig förmåga att följa efter. Kanske är det naturens sätt att belöna oss för att vi är på väg att uppfylla våra evolutionistiska plikter - eller i alla fall lyckas lura den att tro det - som skänker den där extra skjutsen som gör att vi får bitarna på plats. Och nej, det handlar inte om att sjunga den klassiska kärnfamiljens lov. Det handlar om att leva sitt liv i någonting som är större och viktigare än en själv. I vilken form kärleken än kommer. Men det hajjade ni nog redan. Och låta det större svepa en upp och iväg mot höjder som sällan nås på egen hand. För hur mycket jag än älskar många av de komponenter - och ja, Lundell, friheten - som utgör singel – och barlivet har jag svårt att inte känna äckel för den självcentrering och begränsning som det obönhörligen för med sig. Att leva enbart för sig själv och minsta motståndets lag tar dig sällan längre än till närmaste barstol. Och även om du trivs nog så bra där är det kanske inte där du vill sitta och bli fet och självgod tills du en dag sätter en jordnöt i halsen och samma bartender som brukar leda ut dig på gatan vid stängning drar ut dig i fria luften bara för att konstatera att en stor del av inkomsten just gick förlorad och att han borde slutat bjuda dig på jordnötter för länge sedan men samtidigt drabbas av den omisskännliga förtjusningen av att något nytt kanske väntar kring hörnet nu när han slipper lyssna på ditt anala kackel vareviga kväll. 10 kommentarer till “Att leva och dö på en barstol”Skriv en kommentar |
Sök -
Lysande, David. Insiktsfullt, självreflekterande och osentimentalt. För ögonblicket är jag inte lika orolig för dig.
Skräpclownen verkar vara död, skönt för din hälsa. Fast jag måste säga att för min del får det här med kärleken vänta ett tag. Jag njuter enormt av att bara ha mig själv just nu. Har man som jag, levt i ett dåligt förhållande kan jag tycka att barstolen kan vara bättre än att kliva in i ett lika dåligt förhållande igen. Om det är någon som verkligen vill ha mig precis för den jag är, då kan jag kanske bli lite intresserad. Men då ska det inte fram med förändringsyxan efter ett par månader, då drar jag. Det är inte kärlek i mina ögon. Jag tror en av anledningen till att vår generation inte grejar det här med kärleken är att vi inte drivs av kärlek utan av andra saker. Kolla vilken jävla kontaktannons som helst. “Du får gärna vara vältränad, ha bra ekonomi och samma intressen som mig” Vad är det för larv? Blir man kär i en vältränad, rik rockbrud, är det en sådan person man vill tillbringa 30 år tillsammans med, dag ut och dag in? eller är det så att man faktiskt kan älska någon som inte har alla de attribut som vi söker. En människa med brister, som kan bli tjock, ful, sjuk, gammal men som vi ändå älskar eller är vi så jävla förlorade vår generation?
kärlek till dig.
kärlek till alla.
mer kärlek åt folket!
(och nej. jag är inte full.)
Weman>> Tackar och bockar!
Bosse Bister>> Död vetti tusan, det är nog att ta ut hädangången i förskott. Men en för var månad mer tynande tillvaro kan jag gå med på.
Du har såklart rätt. Det finns tillfällen i livet när allt det där är precis vad man behöver. Särskilt efter ett längre förhållande kan det vara en bra utrensning att försvinna i natten en period. Och den där förändringsyxan är aldrig kul – vem har inte fått några slängar av den liksom?
Kanske är det den gyllene medelvägen som vi egentligen söker. Ett liv som varken utesluter det ena eller det andra – men det är ju där den där yxan brukar komma fram.
Lycka till!
Kniven>> Har du tullat på lustgasen igen?
Kärlek till dig med, vännen!
Tack David. Vad du skriver ovan (kanske särskilt i andra stycket) har jag försökt förklara för vänner ändå sedan en ’stor’ separation för snart 2 år sedan. Och varje gång har dessa vänner och oftast småbarnsföräldrar försökt förminska vad jag säger med ett “det går över” eller ett “men du har ju alltid oss, det är bara att ringa. Och så ses vi ju igen om 2 veckor”. Men det har aldrig handlat om att man fortfarande gråter en skvätt då och då eller att man saknar partnern som man mist. Det handlar om ett sinnestillstånd som förenklar, förtydligar och förbättrar den tillvaro och den lilla och stora värld man lever i. Det är självfallet inte enkelt att leva i förhållanden men jag vill inte byta bort en sekund av utmaningarna från en kärleksrelation mot de utmaningar som ligger i att vakna själv och försöka motivera ännu en dag av jobb, träning och oftast, till slut, den där barstolen igen.
Som du vet har jag varit både singel och i förhållande under långa perioder av mitt liv (i förhållande fram till -96, mer eller mindre singel -96 till -05 och sedan dess i förhållande), och jag vill nog inte helt skriva under på den svartvita bild du målar upp. För mig har det inte funkat så, för mig har det mer varit som att dessa tillvarons tårtbitar (arbete, kärlek, bostad, familj) levt hyfsat egna liv. Det kan t ex gå lysande på jobbfronten även om kärlekslivet suger åsneballe (faktiskt, när jag tänker efter, har detta varit mer av en regel än motsatsen). Dock har jag ju aldrig RIKTIGT levt det där totalt självcentrerade singellivet eftersom det alltid har funnits två söner med i bilden som effektivt har hindrat mig från att helt och fullt sjunka in i min egen självömkan. Kalla det min räddningsplanka, jag har många gånger skänkt dessa pojkar en tacksamhetens tanke när jag sett kompisar ramla ner i sin egen gyttja.
Trots detta vill även jag hylla dig för den insikt du här ger uttryck för, för den insikten kan ta dig långt! Jag tror att de allra flesta äger förmågan att identifiera det här vägskälet när det dyker upp, men långt ifrån alla lyckas välja den konstruktiva vägen.
Jonte>> Den inställningen lär komma väl till pass nästa gång du hamnar i en relation. För visst är det så, hur spännande singellivet än kan vara så har det svårt att mäta sig med det där andra - när det är bra.
Maths>> Det är klart jag generaliserar något, exempel på motsatsen saknas knappast. Min mamma dubblade sin lön på ett år och gick totalt upp i jobbet när hon skilde sig 1988. I likhet med dig hade hon två barn att ta hand om.
Näst sista stycket berör ju även det där - att det inte nödvändigtvis måste handla om en parrelation utan snarare någon form av “högre” syfte.
Tack!
[...] så väl den fysiska stolen som bloggkollektivet Barstol. David har, återigen, producerat ett mästerverk i ämnet relationer och frånvaron av relationers effekter på [...]
Peo>> Tack för länken. Du skämmer bort oss - vilket vi gladeligen står ut med!
Gott skall fördriva ont och då måste det göras reklam…