Fenomenet med artister som blir stora efter sin död är förstås väldokumenterat vid det här laget. Exemplen är många, och även om de skiljer sig åt i det avseendet att kändheten varierade under artisternas fortlevnad så kan vi nog ändå vara överens om att helgon som t ex Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison kanske möjligen eventuellt hade haft en något lägre kultstatus idag om de var vid liv och tvingats genomlida ett 80-tal där samarbetet med Mark Knopfler skulle visa sig bli svårreparabelt. Det är väl egentligen bara Stones och Dylan som har överlevt sina 80-tal, och förstås Neil Young men han räknas nästan inte eftersom han ägnade 80-talet åt att protestera mot sitt skivbolag och släppte kultplattor av den anledningen (kult som i rätt så jävla kassa men intressanta ändå).

 

Men det här ska inte handla om 80-talet, nej det ska handla om en annan bortgången artist som än så länge spelar i en något lägre division i de avlidnas seriesystem. Jag talar om Jeff Buckley (född 17/11 1966, död 29/5 1997), en artist som några av er säkert håller som husgud medan andra knappt hört talas om. Som så ofta är fallet med avlidna artister omgärdas hans död av ett antal mer eller mindre sannolika rykten. Ett sådant är att han skulle ha nynnat på Led Zeppelins ”Whole lotta love” när han spatserade ut i Wolf River Harbour för en uppfriskande simtur på nattkröken. Simturen är sann, låtvalet däremot kan möjligen vara en efterkonstruktion. Hur som helst så drunknade han, och hittades först flera dagar senare en bit nedströms. En hel värld (nåja) misstänkte naturligtvis drogpåverkan eller fylla, men sanningen är (enligt obduktionsrapporten) att han inte alls var drogpåverkad och endast hade en försumbar mängd alkohol i blodet.

 

Eftersom Jeffs far Tim Buckley, som också var känd sångare, dog en tämligen standardmässig rockdöd med ”olycklig dosering av heroin” när Jeff bara var nio år gammal, var han själv smått allergisk mot mytbildningen runt döda artister. Han hade ju sett på nära håll hur myterna tog verklighetens plats och skönmålade den man som han själv faktiskt inte hade speciellt mycket till övers för (Tim övergav Jeffs mor och han träffade sin far endast ett fåtal gånger). Mot bakgrund av detta kan man med fog påstå att Jeffs för tidiga bortgång med stark mytbildning som följd är ett typiskt exempel på vad vi brukar kalla ödets ironi.

 

Sant är också att han befann sig i Memphis för att spela in sitt blott andra studioalbum – My sweetheart the drunk – och att inspelningarna hade kommit så pass långt att mamman Mary Guibert senare bestämde sig för att ge ut materialet postumt under namnet Sketches for My sweetheart the drunk. Den här mamman är huvudpersonen i Jeff Buckleys postuma skivkarriär, eftersom hon ärvde hans kvarlåtenskap och däribland rättigheten till hans musik. Jag kommer tillbaka till Mary, mjölkaren av döda kor, lite senare.

 

För de flesta är Jeff Buckley mest känd för sin cover på Leonard Cohens Hallelujah, en låt som fortfarande dyker upp i TV-serier och filmer trots fjorton år på nacken. Och det kan ju förstås tyckas lite sumpigt att vara mest känd för en cover, men faktum är att han aldrig var främmande för att tolka andras låtar. Live brukade han ofta blanda eget material med låtar av t ex The Smiths, MC5, Edith Piaf, Van Morrison och framför allt Nina Simone. Den sistnämnda framstod tydligt som en alldeles särskild favorit för honom. På boxen Grace Legacy Edition från 2004 (köp den, men inte för den remastrade Grace utan för extramaterialet) finns också inspelningar där han tolkar Screaming Jay Hawkings (Alligator wine), Bob Dylan (Mama, you been on my mind) och det relativt okända bandet This Mortal Coil (Kanga-roo). This Mortal Coil gjorde för övrigt en cover på Tim Buckleys låt Song to the siren på sin platta It’ll end in tears från 1983 så man kan ju ana en koppling där.

 

Lyssnar man på Jeffs covers så framgår det med all önskvärd tydlighet att han gör väldigt unika versioner av låtar han verkligen tyckte om. Det är själ och hjärta rakt igenom, helt enkelt musikaliska hyllningar till artister han respekterade och därigenom helt väsensskilt från den coverhysteri som rasar idag där kopiorna inte tillför originalen ett dugg utan snarare drar ifrån. I mina öron är det framför allt Dylans Mama, you been on my mind från Grace-boxen och Nina Simones That’s all I ask från liven Mystery white boy som lyser klarast (du behöver hitta den tidiga utgåvan med en extra special edition-skiva i konvolutet för att njuta av den sistnämna, om du inte hittar den på nätet). Men beroende på din musiksmak kan du förstås hitta egna favoriter bland Jeffs coverbibliotek. Själv har jag t ex aldrig varit mycket för The Smiths men jag vet att många håller Jeffs version av Boy with a thorn in his side väldigt högt.

 

För en artist vars skivkarriär var så pass kort (en live-EP plus en fullängdare) måste eftermälet sägas vara imponerande. Helt klart har han lämnat ett stort avtryck i musikhistorien, kanske framför allt genom att inspirera andra musiker. Ett tag var det nämligen mycket populärt att droppa Jeff som musikalisk förebild och man var en up & coming act. Band som Coldplay och Radiohead ville gärna att världen skulle känna till deras vurm och artister som PJ Harvey, Rufus Wainwright, Chris Cornell och John Legend har alla hyllat Jeff i sina sånger. I många fall handlar det om artister som också var vänner till Jeff, men det är förstås inte vilken vän som helst som får en låt tillägnad sig av såna världsartister. 

 

Min personliga relation med Jeff inleddes sommaren 1997 då jag och en kompis satt i hans gamla Ford Scorpio (även den avliden vid det här laget). ”Lyssna på det här” sade han och tryckte in ett kassettband i stereon. Ur högtalarna flödade låten Grace, rytmen lekte som vinden i långt hår och jag minns att rösten grep tag i mig ögonblickligen. Den var skör och kraftfull på samma gång, som en ängel med en mörk historia. Jag blev genast nyfiken och nästan rörd, du kanske vet hur det kan vara när man har gått en längre tid utan att bli inspirerad av någon artist. Du börjar nästan tappa lusten helt, men så kommer en unik artist och väcker dig ur slummern och upplevelsen blir snudd på religiös. För mig var alltså timingen perfekt, jag hade fastnat i ett musikaliskt träsk som jag inte ens vill prata om. ”Synd att killen nyss dog” sa kompisen, ”han hann bara göra en fullängdare men den är jävligt bra”.

 

För mig blev snabblyssningen i Scorpion alltså startskottet för en platonisk romans med Jeff som höll i sig gott och väl ett par år. I början ledsagad av min kompis, som gav det goda rådet att starta med fullängdaren Grace från 1994, men snart nog var jag ensam i jakten på allt utgivet material. Denna jakt tog nu inte överdrivet mycket av min tid, eftersom det sammanlagda utgivna materialet vid den tiden inte var speciellt stort. Men det skulle bli värre senare. Och det är här vår vän Mary Guibert kommer in i bilden.

 

Det som säkert började som en hedervärd ansats att sprida Jeffs musik och budskap vidare till världen börjar idag lukta sur mjölk. Hur länge kan man mjölka en död ko? Jag kan visserligen förstå en mammas sorg, att överleva sina barn är en fasa som jag troligen delar med världens samtliga föräldrar. Men jag tror inte det handlar om vare sig sorgebearbetning eller att sprida Jeffs musik och budskap längre, det handlar om att tanten faktiskt kan leva på det här. Alltså pengar, som vanligt. Det är kaffemuggar, T-shirts, collector postcards, fejktatueringar, gitarrplektrum och allsköns bråte som fansen förväntas dregla över. Detta för en artist som faktiskt bara gjorde en studioskiva, låt vara en riktigt bra sådan men det hela känns ändå en smula skevt till och med för ett gammalt fan som jag.

 

Men det här är förstås inte det värsta, nej långt ifrån. Det värsta är den postuma skivutgivningen. Det började visserligen ganska bra med dubbelliven Mystery white boy från 2000, som innehåller en samling särskilt lyckade liveinspelningar från olika spelningar runt om i världen. Det kändes som att personen bakom det urvalet hade koll och ville visa den allra bästa sidan av Jeff. Eller egentligen började det förstås redan 1998 när Mary Guibert bestämde sig för att ge ut den ofärdiga skiva som Jeff och bandet höll på att spela in vid tiden för den olycksaliga simturen. Sketches for My sweetheart the drunk innehåller två skivor, där den första består av inspelat studiomaterial och den andra till större delen består av portainspelningar med bara Jeff och en gitarr i en stuga i bergen (droger och alkohol kan inte uteslutas, kvaliteten är högst tvivelaktig). Och jag kan svälja dessa två skivsläpp, utan större prut. Liven visar vilken utstrålning och begåvning den här mannen satt på, och Sketches.. har både ett musikaliskt och ett dokumentärt värde i den mån att den visar i vilken riktning Jeff var på väg med sin musik. Låten Everybody here wants you påminner t ex inte alls om något som finns med på Grace, det är snarast en finstämd soulballad. Grace-boxen från 2004 passerar också nålsögat med knapp marginal, tack vare extramaterialet som bl a innehåller en DVD med dokumentärt material från inspelningen av Grace.

 

Men resten av det postumt utgivna materialet kan du alltså enligt min mening skippa. Det finns t ex ingenting på Live at L’Olympia som han inte gör bättre på Mystery white boy, och Songs to no one som kartlägger samarbetet med Gary Lucas (kanske mest känd för sitt samröre med den vänlige galningen Captain Beefheart) under åren 1991-1992 är smått pinsam med sina brusiga soundchecks och diverse demoversioner av låtar som senare skulle bli väldigt bra i färdigt skick. Det är som att en målare skulle sälja skisser han slängt i papperskorgen, det vill säga spekulativt och tämligen ointressant utom möjligen för en nekrofilstalker.

 

Jag kan inte tänka mig att en artist med så otroligt mycket integritet och höga krav på sig själv som Jeff Buckley ändå visade sig ha under sin korta skivkarriär skulle känna sig bekväm med allt skräp som mamsen har kastat ut på marknaden. Det är inte troligt att han skulle ha sagt ”Hey mom, if I pass away you just go ahead and put all my crap out for sale.” Men vem är jag att döma hans ömma moder, tänker du, och det är förstås sant. Jag är ingen i sammanhanget, bara en entusiastisk lyssnare, men det som betyder något för mig är känslan att min bild av Jeff faktiskt besudlas och devalveras på grund av dessa högst tveksamma skivutgivningar. Och trots att jag för länge sedan har slutat hålla koll på vad mamma Guibert håller på med lyckades jag ändå snappa upp i researchen till denna text att hon planerar en film om Jeffs liv. Jag hoppas innerligt att den aldrig blir av, för om det är något som har potentialen att för evigt svärta min bild av en av 90-talets mest begåvade och själfulla artister så är det en C-rulle med en halvpackad has been i huvudrollen. Vem som är tänkt att spela huvudrollen är ännu inte känt, men gissa vem som står som producent? Jodå, det är förstås mamsen. Herre jösses, det kan aldrig gå bra. Jag kan bara hoppas att den Jeff som jag gillade, och som faktiskt finns på mina skivor, lyckas överleva mammans tvivelaktiga affärsverksamhet och får leva vidare i våra hjärtan.

 

 

Några bra Youtube-klipp:

http://www.youtube.com/watch?v=siNsgbIWhAQ

http://www.youtube.com/watch?v=3mtKcvkf7So&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=4DwhPufaAzs&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=6DqZAXQqoag

http://www.youtube.com/watch?v=nPcKc_vUGoQ

http://www.youtube.com/watch?v=W3pUOhjgakY&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=J4vdjYY-jf0

 

Kategorier: Musik | Tags: Jeff Buckley