|
Tisdag 11 Augusti 2009 Att mötasAv Matt
Som singel och på jakt efter något bestående funderar jag ofta på hur det går till när människor träffar varandra och blir kära. Internetdejting är stort nu har jag hört. Jag har också förstått att tycke kan uppstå inom bekantskapskretsen eller på jobbet eller i skolan. Men ser jag till de förhållanden bland mina nära vänner som hållit längst och som fortfarande är tillsammans verkar det som att det bara är tillfälligheter som spelat in.
Paret på bilden ovan väntar sitt första barn. De bor tvärs över gatan från mig och jag har förmånen att bevittna deras vackra relation på nära håll. Jag var också med när de träffades och fick med egna ögon uppleva hur deras kärlek uppstod.
Det var 2001 på Hultsfredsfestivalen. Jag och min polare slog upp vårt tält och satte oss utanför och knäckte den första ölen. Då såg vi tjejerna som satt vid sitt tält bara några meter bort. Två unga söta tjejer vilka uppenbart var på festival för första gången.
Skål grannar, ropade min polare och höjde sin skummande ölburk.
Flickorna tittade på varandra, himlade med ögonen och brunetten svarade lamt.
Ja, hej hej på er.
Jag kunde se vad de tänkte. De förbannade sig själva att de slagit upp tältet precis här. De ville inte prata med fyllegubbar. Skulle inte Hultsfred vara en ungdomsfestival. Varför i helvete kunde inte några snygga killar i vår ålder ha tält här för?
De försvann in i sitt tält. Vi växlade väl något ord om hur heta de var men tänkte inte mer på det och trodde inte vi skulle få se dem igen.
Flera vänner anslöt. Det blev ett litet tältläger och tjejerna hade inget val – deras tält var inkluderat i lägret. Nästa dag hade tjejerna upptäckt att vi inte var så farliga och var rätt så roliga att prata musik med. Det skrålades Håkan Hellström-texter så det hördes över hela campingen. När kvällen kom frågade jag vad de hade tänkt festa på.
Vi tänkte dricka er sprit, svarade hon som numera är min grannfru.
Vi skrattade gott åt hennes framfusighet och bjöd dem självklart på all sprit de ville ha. Sådan ärlighet ska belönas.
Jag kunde märka att min kompis verkligen fått upp ögonen för henne. Han tog varje chans att sitta bredvid henne och han beskrev henne som en arabisk prinsessa. Vi umgicks med tjejerna resten av festivalen. När Manic Street Preachers spelade som ett av de sista banden öste regnet ned. Den mörka skönheten från fjärran östern saknade regnkläder – hon huttrade och frös. Som den ädle riddare min polare är hängde han sin nyinköpta regnrock över hennes axlar.
Där, just där, i det ögonblicket, i den mörka regniga natten, tyckte jag mig skönja kärlek i luften. De rörde inte varandra. Det var inget sådant. De hade inte ens kyssts. De bara stod där och tittade på bandet och de tittade på varandra medan deras andedräkter bildade en imma som gemensamt steg mot skyn.
På bussen hem var min kompis inte på humör för mina vanliga plumpa sexistiska skämt. Han tjatade om hennes skönhet och de låga oddsen att han någonsin skulle få se henne igen.
Han var kär.
Det var tydligen hon också och fast besluten om att få träffa honom igen. Som den bestämda unga dam hon är trotsade hon sin far och efter ett par månader hoppade hon av gymnasiet i Ystad och flyttade upp till Stockholm. När jag pratade med hennes pappa på deras bröllop berättade han att det var klart att han var skeptiskt till att hans 19-åriga dotter skulle flytta tvärs över landet till en 10 år äldre arbetslös man som han aldrig träffat. Vem skulle kunna klandra honom? Men nu när han sett hur det hade utvecklats hade han ändrat sig. Han hade förstått att det var det rätta.
Att det var kärlek.
En annan nära vän till mig träffade sin kärlek på en landsväg i Kambodja. Helt plötsligt stod hon där med sin stora ryggsäck på en ödslig grusväg. De var båda ute och backpackade. De kom från varsin världsdel. Från två helt olika världar. Min kompis en lång rödskäggig skandinav och hon en liten söt japan. Han den typiska slackern som tar sig ett år för att resa i Asien för finna sig själv. Hon den hårt arbetande kontoristen som utnyttjade sin enda semestervecka att upptäcka Kambodja och Thailand. Trots språkbarriären hade de lätt att prata med varandra och de delade ett ögonblick där i den kambodjanska landsbygden. Min vän hade berättat vilket hotell han bodde på i Bangkok. Jag kan inte förstå hur han kunde ha gjort sådan inverkan på den här tjejen. Men när han efter en blöt natt kom hem till hotellet satt hon där på trappan. Hon hade verkligen velat träffa honom igen och suttit där hela dagen och väntat. Då förstod han att det här var en tjej att satsa på.
En kompis jag känt sedan vi var i sexårsåldern träffade sin fru när han arbetade som servitör på en av Stockholms mest ökända krogar. Hon var där och festade och flirtade hejdlöst med den stilige servitören. Han hällde i henne så mycket sprit han kunde och hon blev således redlös. Han kände ett ansvar att ta hand om henne och eskorterade henne hem. Hon kommer inte ihåg något av deras första möte och det kanske inte är så romantiskt. Men det är desto mer romantiskt att de efter det första taffliga mötet för tio år sedan hållit sig till varandra genom vått och torrt och nu har en bedårande ettårig dotter tillsammans.
Mina vänner har träffat varandra i ett ödets nyck. De två har varit på samma ställe vid rätt tidpunkt. Jag tror inte det går att skapa dessa tillfällen
19 kommentarer till “Att mötas”Skriv en kommentar |
Sök -
… Men det är precis vad du kan. Genom att ha ett öppet sinne, en lugn själ och en utstrålning som visar på självförtroende. Är man en positiv person skapar man dessa ögonblick själv, man kan inte sitta passiv och bitter med martyrglasögonen på och undra varför det aldrig händer mig, för det kommer det inte göra då.
Beroende på hur man vill se på tillvaron kan allt beskrivas som antingen ödets nyck eller något som var menat att hända. Även internetdejting innehåller ju ett visst mått av öde, även om man med selekteringar och sökmotorer försöker eliminiera denna faktor så långt det går. Oavsett hur man tog sig fram till mötet så infaller ödet just där, vid mötet. Som Fabbe säger, man skapar ögonblicken själv, det är inte speciellt svårt (möjligen om man bor i en enslig stuga ute i skogen men det gör ju inte du). Sen gäller att ett antal faktorer samspelar för att det ska bli något, men det här vet ju du redan.
Fint skrivet Matt, du visar att du uppskattar kärlek och inte på något sätt missunnar andra att få uppleva den. Dock, ett litet tips, att romantisera den i överkant tror jag bara gör den ännu svårare att nå.
Fabbe: Så kanske det är.
Maths: Jag är en obotlig romantiker. Berätta om hur du och din blivande fru träffades.
Håller med Maths, det finns en fara i att sätta upp kärleken på en piedestal och beundra den som den heliga Graal. Kärleken innehåller alla känslor du kan önska dig och alla du inte heller vill ha. Den har fula sidor du helst inte skulle vilja se, kort sagt den är som livet varken mer eller mindre. Ta ner kärleken från piedestalen och gå ut och njut av att vara kunken, var glad och öppen och nyfiken, och då menar jag på riktigt. Gå inte ut och jaga. Gör det och dom här ögonblicken du frågar efter kommer hux flux uppstå. Det är inte magi, det är väldigt enkelt… i alla fall i teorin
Jag tror jag är kär i dig…
Va fint du skriver. Ärligt och härligt!
Keep going strong!
Kram
Håller med övriga här, fint skrivet.
Jag har träffat ett par av mina ex på fester man inte tänkt gå på, uteställen man aldrig varit på, tillfällen då man egentligen tänkt gå hem men av någon anledning stannade en liten stund till. Små små knappt medvetna val som avgör allt.
Haha, vi träffades via internetdejting! It’s the God’s honest truth man.
Alla mina längre relationer, utom den senaste, har börjat som vanliga krog/festragg. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att förutsäga vad som kommer leda till en längre relation, en mängd faktorer spelar ju in - till och börja med måste båda vara någorlunda mottagliga.
Det är inte hur man träffas, utan vem, som är det avgörande. Såklart.
Sedan har många par (yes, även jag har gjort mig skyldig till det där ett antal gånger) en förmåga att romantisera det där första ögonblicket.
Bra skrivet. Det är nästan precis så jag upplevde/upplever det.
Fabbe: Ja det är ju alltid det här med teori och praktik.
Fia: Oj. Tack.
Maja: Jag är faktiskt rätt duktig på att besöka nya ställen och fester med nya personer. Men oftast hamnar man ju på samma gamla slitna barstol.
Maths: Jag visste det faktiskt. Det är ju underbart.
David: Ja, är det är fel person kan ju inga omständigheter vara rätt.
AA: Vad bra att jag inte förskönar för mycket.
[...] i sin tur har skrivit om stunderna då relationen föds, mötet när en ny nervbana i oss vaknar och för livet in i på nya vägar. Ödets nyck kallar [...]
Kärlek är fint.
Men just på den där festivalen… under just Preachers spelning… insåg jag att jag inte längre kunde fortsätta med min dåvarande man… far till mina barn… Just där och då bestämde jag mig för att skiljas.
Som det kan vara, va’?
Peo: Tack.
Magda: Ja, livet och kärleken kan verkligen ta olika vägar för olika personer.
Väldigt bra skrivet och tillräckligt nära sanningen för att jag ska känna igen mig
Erik: Det är min konstnärliga tolkning av hur det gick till där i djungeln i Kambodja.
Ibland måste man också jobba lite för det. Min fru “besegrades” med en 3-månadersplan, som började med att jag bytte klassrum för att hamna i samma som henne…
Jonas: Listigt.
Fina tankar, Matt!
Jag tycker inte bara det handlar om att skapa tillfällen och gå och bjuda på sig själv hela tiden. “Helt plötsligt händer det…”
Även om det inte är något fel i att göra som Jonas och skapa sig ett tillfälle, hehe.
Jag träffade min make på vattenfestivalen. Mina kompisar skymtade ett killgäng gå i vimlet, som de diskuterade (dissekerade). Vem som skulle ha vem.
Jag sa i förbifarten att jag hellre tar han i militärbrallor.
En stund senare stod plötsligt de där militärbyxorna på en a-brunn en bit ifrån oss. Jag kastade grus på honom och tecknade att han skulle gå av den (A-brunn, herregud liksom!).
Jag var 15 och han var 17.
Nu 10 år senare har vi två barn och är gifta. Det är klart att den där stunden när vi träffades första gången betyder något. För oss åtminstone.
Hoppas du hittar någon du kan kasta sten på.
Manzuri: Ibland innebär A-brunnar tur verkar det som.
Tack! Det hoppas jag med.