Mitt liv är avundsvärt på många sätt och min disciplin är enastående. En normal dag har jag inga problem att hinna med och faktiskt utföra fyrtiofem minuter på gymmet, två timmar framför skrivbordet och en timme under läslampan innan släckning. Däremellan arbete, matlagning, upprätthålla sociala kontakter och övriga vardagsbestyr. Men de där tre timmarna och fyrtiofem minuterna är dygnets verkliga kvalitetstid. Något jag ser till att unna mig som singel och barnfri.

Nej, så är det givetvis inte. Vi rullar tillbaka bandet en aning och korrigerar de mest uppenbara lögnerna.

“Fyrtiofem minuter på gymmet.” Well, en halvtimme varannan dag ligger närmare sanningen.

“Två timmar framför skrivbordet.” En omskrivning för två timmars slösurfande i soffan.

“En timme under läslampan.” Möjligtvis när jag är inne i en läsperiod, annars blir den där timmen lätt tio minuter innan ögonlocken gör ridå och världen faller i mörker.

Sanningen är tyvärr inte vackrare än så.

Detta trotts att möjligheterna står dukade med en vit duk under och tända ljus vid sidan om. Men jag är precis som du, eller ja, i alla fall några av er, ett odisciplinerat kräk som nio gånger av tio följer minsta motståndets lag och gör tvärtemot upplagda planer och vad jag, innerst inne, vet är bäst.

Och det smärtar mig, fullt medveten om att endast bristen på just disciplin ligger i vägen för eventuella stordåd. Och vet du vad, det påståendet ligger närmare sanningen än vad man kan förledas att tro. Av alla de hatthyllor jag stött på genom åren som tagit sig någonstans och uppnått uppsatta mål har inte den gemensamma nämnaren varit någon vidare smartness eller ens grundläggande intelligens utan just en okuvlig drivkraft och ett jävlar anamma. En sanning som gör att livet känns orättvist för vilken soffilosof som helst, men trots allt är obestridlig.

Varför känner jag då för att dela med mig av det här?

Jo, grejen är den att jag står inför en intensiv period som jag vet kommer kräva en allmän uppryckning och en disciplin som sträcker sig långt utanför den jag är van vid att uppbåda. Det kommer varken finnas tid eller råd att låta min inre The Dude vinna riktigt så många vardagsstrider. Vilket gör mig uppriktigt skitskraj för han har alltid varit stark.

Och jag intalar mig att luftar jag det här, ställer ut trollet i solen till allmän beskådan, minskar risken att han lyckas ta kommandot och förstöra saker med en utdragen gäspning. Medan chansen att jag inte bara ska snöra på mig löparskorna utan även hålla tempo och springa hela sträckan ökar kanske en liten aning. Det är i alla fall min förhoppning. Resten är upp till mig.

Skrämmande tanke.

Av David david@barstol.nu

- Har du ett dåligt morgonhumör?

- Nej, jag gillar bara inte att bli störd, säger jag och kommer på mig själv med att ljuga.

Jag har ett uselt morgonhumör. Dokumenterat och helt utom tvivel vansinnigt dåligt. Jag har lämnat flickvänner som försökt överraska mig med frukost på sängen i tårar och utan att blinka slängt ut tillfälliga förbindelser som inte haft vett nog att knipa käft i morgontimmen.

Nu har jag en kompis som under några dagar flyttat in på soffan. Det här är första morgonen och jag har redan mord i sinnet.

Klockan sju hör jag musik på andra sidan dörren och minuterna senare börjar det skramla i köket och när jag kommer på min vän, som vi för enkelhetens skull kan kalla Hermann Dill, med att skrapa ur en teflonkastrull med en metallsked är det nära att det brister. Under två sekunder försöker jag ignorera det. Låtsas som om jag inte ens sett det. Men nej, det går inte.

- Det vore bra om du inte använde metall i den där kastrullen.

- Jag har hört att det där bara är en urban myt.

Det blossar i ansiktet. En sekund går. Två. Lugn nu. Bara lugn.

- Det. Är. Ingen. Urban. Myt.

Sådärja, det gick ju bra.

- Aja, whatever, det är ditt hem och dina regler.

Minuterna går. Jag försöker tänka bort musiken och ljudet av sked mot tallrik ute i rummet. Steg på parketten. Vad nu då? Badrumsdörren som stängs. Toaletten spolar. Det går några sekunder. Jag lyssnar. Dörren öppnas. Vänta nu. Jag saknar ett ljud. Det av kranen som sätts på och stängs av. Av händer som tvålas in och sköljs under rinnande vatten.

Så tittar han in på mig för kanske femte gången den här morgonen.

- Vad skriver du på?

- En ny grej.

- Om hur det är att ha en polare som tränger sig på och stör invanda mönster?

- Du anar inte.

- Ska bli skoj att läsa. Du behöver inte tänka på att vara snäll.

No shit.

Vattnet sätts på i köket. Ljudet av disk. Bra där. Sedan en harkling och en ton som långsamt växer och stiger till någonstans i gränslandet mellan nynnande och sång. På göteborgska. Det är emellertid omöjligt att urskilja någon form av melodi. Händerna vitnar kring laptopen. Jag känner att jag får svårt att andas utan att tänka på varje andetag som en aktiv handling.

Så stängs kranen av och stök i hallen följer.

- Vi ses i kväll dårå.

Händerna darrar när de släpper taget om datorn. Fyra dagar kvar.

Av David david@barstol.nu

- Att fortsätta, att få det att räcka lite längre, det är allt.

Willy Vlautin, 42 år, författare och sångare i Portlandbandet Richmond Fontaine, är ödmjukheten själv när Barstol träffar honom efter en spelning på den lilla Stockholmsklubben Bonden. Det är svårt att tänka sig att det är samma man som nyligen hamnade i slagsmål med några berusade fans under en turné i England.

Däremot är det lätt att se honom sitta nedhukad över sin dator vid ett bord på Portland Meadows, den galoppbana där han helst tillbringar sin lediga tid och även skrivit en stor del av sina romaner. Romaner som utspelar sig på just den typen av platser där drömmar närs men sällan lyfter.

Willy Vlautins författarskap förs på en tunn lina där han för det mesta lyckas navigera på precis rätt sida om patetiken och det onödigt sentimentala. Det är ju där, i skarven som riskerar allt, som en författare också har chansen att träffa rätt.

Om Vlautins två första romaner The Motel Life och Northline gjorde just det går han i sin senaste bok Lean on Pete något för långt och fastnar stundom i vad som skulle kunna vara den felande länken mellan tidningen Min Häst och Bruce Springsteens Nebraska. En kombination som få , utom möjligtvis Per Bjurman, kan ha drömt om.

Men om själva historien vacklar får vi även här stifta bekantskap med en rad fantastiskt utmejslade karaktärer av den typ som Vlautin alltid fyller sina böcker med och som den här gången får stå för den stora behållningen.

Det är emellertid invändningar jag ligger lågt med när jag träffar Vlautin, mån om att inte hamna i en liknande situation som de engelska fansen och behöva tvåla till en av mina favoritförfattare.

Vi söker oss till den bakre restaurangdelen för att komma undan störande ljud och han slår sig ner med ryggen mot väggen.

Du är en beundrare av William Kennedy, kan du se dig själv använda ett liknande grepp som han gör i Albanysviten där huvudpersonen i en bok kan flimra förbi som hastigast i en annan?

Jag skulle vilja, men i ett fall som Allison Johnson är det helt enkelt så att jag inte vill återvända till hennes huvud. Några av de mindre karaktärerna, som Earl Hurley från The Motel Life, har jag däremot skrivit noveller om. Och Lonnie Dixon från Lean on Pete finns med i en annan bok, så de mindre karaktärerna går in och ut på ett annat sätt än huvudpersonerna.

En möjlig novellsamling?

Ja, absolut. Men för att återvända till William Kennedy, det är väldigt sällan jag får tillfälle att prata om honom. Han är en språkets mästare, mer så än jag någonsin kommer bli. Han påminner mycket om de sydamerikanska författarna. Det är mycket romans, men även stor tragedi och mörker. Jag har sparat mängder av hans citat.

Han använder sig av en del mystik i sina böcker medan du är mer av kött och potatis.

Ja, men på mitt eget sätt när jag också den där mystiska sidan. I The Motel Life har vi Frank som berättar vilda, galna historier och Allison Johnson från Northline för samtal med en imaginär Paul Newman. Och jag vill ha det så, jag är rädd för att vara för mörk. Jag vill att Allison Johnson ska ha Paul Newman för att det ska finnas hopp. Jag försöker ta sikte på författare som William Kennedy som har både ljus och mörker, medan andra som Raymond Carver skrämmer mig.

Men du gillar Raymond Carver.

När jag var tjugo hittade jag en skiva av Paul Kelly med en sång baserad på en av Raymond Carvers noveller. Det var så jag upptäckte Carver. Veckan därpå började jag skriva egna berättelser. Det är tjugo år sedan och förmodligen anledningen till att jag började skriva så ja, Carver är en stor inspiration.

Efter att ha läst Northline läste jag Lågan i bröstet av William Kennedy och tyckte mig se ett samband mellan de kvinnliga karaktärerna, det gränslösa. Förstår du vad jag menar med det?

Jag älskar Lågan i bröstet men jag har aldrig tänkt på det på det sättet. För mig är Allison Johnson min mormor, min mamma och mig invirade i en och samma person, satt i en väldigt dålig situation. Alla kvinnor i min familj har kontrollerats av och kämpat emot svår ångest och dåligt självförtroende. De var på många sätt som Allison Johnson men med bättre föräldrar och tryggare liv. Grejen med Allison Johnson är att hon inte hade någon, hennes mamma var frånvarande och hon hade ingen pappa. Om du korrigerar det bara lite hade hon förmodligen klarat sig fint.

Det är nästan så man måste stanna upp och hämta luft under vissa passager. Var Northline en svår bok att skriva?

Det är därför jag skrev alla de där sorgliga låtarna som följer med soundtracket till boken. Jag fick avbryta mig hela tiden för att skriva musik. Det är en berättelse jag skrev om flera gånger, det kanske inte framstår så, men det finns säkert ytterligare 150 sidor. Den var väldigt personlig och tog upp många frågor som gör mig upprörd som rasism, ångest, alkoholism, rädsla och svaghet. Alla dessa stora saker som har varit faktorer i mitt eget liv.

Och en del av de sakerna dras till sin spets för att få fram en poäng och ibland oroade jag mig för att det skulle bli för mycket. Så ja, det var en svår bok.

En sista fråga om William Kennedy, favoritbok och karaktär från Albanysviten?

En bok jag skulle vilja läsa är den om Francis Phelan från Järngräs. Om hans tidiga år. Jag har träffat William Kennedy en gång, han hade en uppläsning i Portland där jag bor, och jag var där och stirrade på honom hela dagen. Men allt jag kunde komma på att fråga om var: kommer du skriva en till bok om Frank? Han svarade att han gillade honom, så kanske.

Det går inte en vecka utan att jag tänker på Järngräs och Frank, hur han tappade bebisen och den tunna linjen mellan att förlora förståndet och att lära sig hantera en tragedi. Men min favoritkaraktär har alltid varit Billy Phelan. Jag antar att det är för att han påminner mest om mig själv, att jag därför trivs i hans sällskap. Han är en fantastisk karaktär.

William Kennedy är verkligen en ordens Tom Waits, han är väldigt kraftfull och har enorm kontroll över vad han skriver. Det är där jag är mer av kött och potatis, eller en enklare författare, för jag har inte det där ännu.

Läser du Cormac McCarthy?

Självklart. Se bara på Blood Meredian, vem som helst som kan ta dig genom 400 sidor i total frånvaro av sympatiska karaktärer, med mördade hundvalpar i en flod och andra hemska saker och ändå göra det omöjligt för dig att sluta läsa för att det är så vackert, är värd beundran.

Och jag älskade Vägen. Jag började läsa den nio på kvällen och läste till typ ett och somnade och vaknade två timmar senare. Det var som om kroppen sa att nu har du fått nog vila för att avklara den. Det är en bra bok på många sätt, en del säger att det inte är hans bästa men det är hans mest tillgängliga och jag tror att den säger många av de saker han alltid velat säga. Den är enklare och det finns den romantiska historien mellan fadern och sonen och mer hopp och ljus. Både det ljusa och mörka betonas mer vilket gör den väldigt kraftfull.

Northline ska filmatiseras av Courtney Hunt som gjorde Frozen River. Hur går det?

Kanske filmatiseras. Hur bra Frozen River än var drog den inte in massvis med pengar vilket gör det svårt för henne att få ihop till en ny film. Och Northline är en så liten berättelse, under rådande kris blir finansiärer nervösa över att lägga pengar i ett sånt projekt.

Men jag har träffat henne och tycker verkligen att hon är rätt person att göra filmen så vi får se vad som händer när de ekonomiska förutsättningarna ljusnar.

Kan du tänka dig någon av dina andra böcker som film?

Lean on Pete skulle förmodligen kunna bli en bra ungdomsfilm om man tog bort en del av de hårdare elementen och The Motel Life är redan under utveckling, men om det verkligen blir en film är för tidigt att säga.

Jag känner mig inte tillräckligt smart för att navigera Hollywood. Jag älskar film, jag är ett stort fan och att sälja mina böcker till film hjälper mig rent finansiellt att kunna fortsätta skriva, men förutom det har jag inga intressen av Hollywood. Det har förstört bättre män än mig så jag försöker springa åt andra hållet.

Vad läser du förutom tidigare nämnda författare?

Det finns en kille som heter Larry Brown, som har skrivit en bok som heter Facing the Music som jag tycker mycket om. Men man får vara försiktig med honom, en del av hans böcker är ojämna. Annars har jag läst några svenska kriminalförfattare, då jag var nyfiken inför resan hit.

Jaså?

Åke Edwardson och Henning Mankell. Det är sån litteratur som är lätt att läsa när man är ute på vägen. Men jag läser även en del sydamerikanska författare som Gabriel Garcia Márques och Mario Vargas Llosa, som jag tycker är ett geni.

Och jag gillar George Pelecanos.

Nästa fråga rör honom. Han har ju sagt ett och annat gott ord om dig också, särskilt rörande Northline.

George Pelecanos är en mycket intelligent person och han har varit väldigt vänlig mot mig, vilket han inte hade behövt vara.

Följde du The Wire, som han var en av manusförfattarna till?

Fan, The Wire tog nästan livet av mig. Den serien är som en fantastisk roman. Den fjärde säsongen, den med ungarna, var otroligt deprimerande.

När jag läser hans böcker för jag alltid anteckningar kring all musik som nämns. Jag började nyligen lyssna på Jazz och mejlar honom ibland med frågor om vilka skivor jag borde skaffa och jag lovar, det dröjer inte mer än tio minuter innan det rasslar ner ett svar.

Och precis som Pelecanos gör med musik droppar du en hel del film i din senaste bok Lean on Pete, men du skriver aldrig ut namnet utan bara delar av handlingen så man sitter där och gissar.

Det stämmer.

Berätta mer om Lean on Pete.

Jag skrev den på grund av en rad anledningar. För det första har jag alltid haft en hatkärlek till hästkapplöpning. Jag gör det inte ens mer dramatiskt än vad det är. Om inte hästarna ger resultat säljs de och jag känner en del jockeys och de blir inte heller behandlade med den respekt de förtjänar. Och de tjänar inte i närheten av så mycket som de riskerar.

Kan du se dig själv skriva manus direkt för teve?

Nej. Där teve och film kommer in i bilden följer även stora egon med allt vad det innebär av bråk och kompromisser och jag känner inte att jag är en person som skulle kunna hantera det.

Ditt rockband Richmond Fontaine tillhör skaran av kritikerfavoriter som aldrig lyckas föra över det faktumet i skivförsäljning eller större scener.

Det är som att önska att man vore snyggare eller smartare. Man kan inte oroa sig för sånt. Vi är glada över att vi fick spela här i kväll och att det kom en publik. Det är allt jag bryr mig om. Vi tror på vad vi gör och är nära vänner och vore det inte för bandet skulle vi aldrig ha råd att resa till Sverige.

Hur ser du på framtiden för ditt författarskap och Richmond Fontaine?

Vad gäller bandet blir vi alla äldre och har familjer. Om vi alla lyckas samla oss i samma bil är det tur. Förhoppningsvis är vi vänner långt efter att bandet är avslutat.

Mer än någonting annat vill jag bara skriva. Det är vad jag älskar att göra.

Kan du säga något om nästa bok?

Den påminner en del om låten A letter to the patron saint of nurses från vår senaste skiva. Den handlar om sjuksköterskor och jag har första utkastet färdigt. Sedan har jag skrivit en rad kortare noveller om två spelare som förhoppningsvis leder någonstans.

Efter att vi avslutat samtalet och skakat hand och tackat och bockat går Willy Vlautin för att hjälpa de andra i bandet packa ihop utrustningen.

När vi kommer ut i den isande februarikvällen ser vi hur han bär lådor till en minibuss som står parkerad tvärs över gatan och vi nickar innan vi går vidare och ser Willy återvända mot klubben för fler lådor att kånka.

Att han har kunnat avveckla sin målarfirma hemma i Portland innebär inte att han lagt sig på sofflocket.

Rekommenderad läsning: Northline, The Motel Life.

Av David david@barstol.nu

Den perfekta söndagen …

Kniven: Då vaknar du ytterst lite bakis efter en fin natt ute. Det är sen förmiddag, majsolen knäpper i taken. Du hånglar och sedan duschar du och kammar dig. Gör en gigantisk stor frukost med nybakade frallor, god ost, juice och färska grönsaker och starkt kaffe. Du lyssnar lite på P1 eller på en bra brittisk indiekanal. Sedan går du ut. I solen och med solglasögon. Går längs vattnet och håller honom i handen, sätter dig en stund och dinglar med benen och småpratar och tjafsar. Du går kanske till Bengans och kollar skivor, slår till på ett fynd. Sedan hittar du en bakgård, med vänner och ett fik, köper någon gräddigt sött och nybakat. Dricker kall läsk och röker en cigarett. Vännerna har planer, kanske bio eller en utställning, du hänger med med trötta ögon och ett leende på läpparna. Efteråt tar du dig hem, läser eller ligger. Lagar mat till din älskling om du orkar. Annars ligger du kvar i sängen. Somnar hårt och drömlöst.

Maths: En perfekt söndag kan se ut på hundra olika sätt. En lyxig brunsch i Amsterdam, en kopp kaffe på kalfjället eller en dubbelmatch i tennis med polarna är några alternativ som kvalar in på min lista. Men måste jag välja ett alternativ så får det bli en slö seglats i Stockholms skärgård. Det är den där tidiga och torra värmen i juni, vi har packat picknick-korgen med både fika, öl och kött till grillen. Vinden håller sig till lagom bris, vi smyger fram i tre knop och letar efter en mysig naturhamn där vi får vara ifred. Vi kastar ankar och hoppar i land. Det blir bad, grill och fika innan hemfärd framåt kvällen. Där, måste jag väl erkänna, vill jag vara nu.

Jonas: Solstrimma. Morgonsex. Lååång frukost. Hav. Skaldjur. Gamla Ullevi. Seger.
En Martini Rosso med mycket is. Vänner. Grill. Amarone. Skratt. Dessert.
Slumrande barn i knät. Solnedgång. Hud mot hud. Sömn.

David: Vaknar upp runt nio, hämtar morgontidningen och brygger en stor kopp kaffe. Återvänder till sängen och läser kulturdelen och ögnar igenom resten av tidningen (noterar att Sebastian Eguren börjat återhämta sig från den tragiska halkolycka som nära nog invalidiserade honom. “Jag kommer kunna gå igen, men en fotbollsplan lär jag aldrig mer beträda”, säger den forna fotbollsstjärnan, som nu djupt ångrar att han återvände till Sverige) och dricker kaffe. Tar en promenad i vårsolen och avslutar den med ett pass på gymmet. När jag kommer hem slår jag upp ett glas vin, läser några kapitel ur en bok och tillbringar en timme eller två med att skriva. Framåt kvällen ställer jag mig framför spisen och slänger ihop en fantastisk oxfilépasta och dricker ytterligare ett glas vin. Lagom till att maten är klar får jag sällskap av en dam och under middagen diskuterar vi Tobias Wolffs författarskap och våra favoritepisoder av The Wire. Efteråt tar vi en promenad ner till bryggorna i Sjöstaden där vi delar på ytterligare en flaska vin och ser solen gå ner bakom Sofia. När vi kommer hem är vi trötta och lagom fulla och somnar på sängen.

Matt: Väder och vind och vad man gör spelar egentligen ingen roll för att få en perfekt söndag. Det viktiga är vilka man spenderar den med. En skön söndag i goda vänners lag kan till exempel börja med en lång promenad där man diskuterar helgens händelser. Efter att strupen blivit torr av promenaden och allt skvaller glider man in på Bishops Arms Folkungagatan och dricker några spännande öl från gästkranen i en bekväm skinnfåtölj. När hungern gör sig påminnd förflyttar man sig till Harvest Home på Bondegatan och äter en prisvärd cheeseburgare. Till burgaren dricker man en Guiness och till efterätt passar en La Trappe Quadruppel. Efter den holländska 10 procentiga ölen känner man sig ganska lullig och det är dags att bege sig hemåt. Men längst ner på Katarina Bangata lyser det inbjudande ifrån Babajans bar. Det är lika bra att gå in och se efter om de har några nya spännande öl. Har de inget nytt smakar det alltid bra med en Bödeln från Hantverksbryggeriet på fat. På Babajan ställer ägaren fram ett fat med olika röror, chutney, oliver mm som han bjuder på då han inte räknar med fler matgäster ikväll och han vill inte se någon mat gå till spillo. Alla är fortfarande proppmätta efter burgaren men man äter för att det är så gott. Efter all mat och öl rullar man sen hem i säng och inväntar den nya veckan.

Mattias: Den perfekta söndagen är så långsam som möjligt. Min sinnebild av söndagar är matinéfilm (typ Mumien eller Indiana Jones) och rökig jazz, men eftersom söndagar i regel har vackert väder (det är sant!) så brukar jag ta långa söndagspromenader, och försöker vika in en fika med någon kompis på vägen.
Om det osannolika skulle inträffa, att det är dåligt väder, så parkerar jag framför datorn med spel, te och småkakor.

Av David david@barstol.nu

Är du trettiofem och reklamare och går omkring med uppkavlade chinos och rutig skjorta med hängslen över och sportar en sån där tysk trettiotalsfrisyr med trimmade sidor och lite längd högst uppe på hjässan, ja då är chansen stor att du redan har eller i alla fall överväger ett ankare på underarmen.

Ankaret är nämligen den nya hockeyfrillan. Vänta, tillåt mig att utveckla innan du rynkar på näsan.

Inte sedan den ironiska hockeyfrillan med tillhörande prasselbyxa i nittiotalets skymning har reklamar/media/hyperisland-uniformen varit lika konform ut som nu. Alla ser exakt likadana ut. Som små hängselsmurfar med uppkavlade svarta sotarmössor på toppen. Och ett ankare på underarmen.

När jag härom kvällen dryftade den här frågan med min goda vän Mattias gav han mig en så underlig blick att jag av oro för att han skulle kavla upp armen och visa en inplastad bläcka var tvungen att skjuta in att en ankartatuering inte alls behöver vara malplacerad om man likt honom när ett genuint vurmande för båtar. Men så är han ju före detta reklamare och har säkerligen närt hemliga drömmar om såväl hornbågade glasögon som hockeyfrillor genom åren.

Och det är okej, det handlar ju bara om mode. Men du, en tatuering kan du till skillnad från frisyren och de där fula hängslena få dras med längre än önskat och vill du i framtiden utstråla annat än att du vintern 2010 saknade förmåga till kritiskt tänkande bör du, nej ska du, hoppa över den där ankartatueringen som du har gått och klurat på. Annars kan du lika gärna slå till med ett kinesiskt tecken i svanken, en indianfjäder på bröstet och en tribal på kring överarmen bara för att visa att du hängt med i svängarna och följt varje tillfälligt nyck sedan tidigt nittiotal.

Tatueringar är dyra och tidskrävande och smärtsamma att sätta dit såväl som ta bort.

Tänk i alla fall igenom saken en extra gång, Kapten Haddock.

Av David david@barstol.nu

Är inte vi ensamma?
Jo, det är vi.
Men jag tyckte att jag hörde någon.
Det tror jag inte. Det är ingen annan hemma.

Jag arbetar på ett korttidsboende för autistiska ungdomar och den här dagen hade en av våra gäster ledigt från skolan. Vi satt i vardagsrummet och tittade på de sena morgonnyheterna.

Sen hörde jag det också. Men det var varken röster eller steg i korridoren eller något annat som förkunnade att vi fått sällskap utan ljudet av vingar som slog.

Jag reste mig från soffan och gick ut i köksdelen, som ligger i en öppen planlösning tillsammans med vardagsrummet, varifrån ljudet kom och där ovanför fläkten slog en fågel vilt med vingarna och försökte liksom slunga sig ut genom väggen.

Kom och titta.
Men det är ju en fågel.

Vi öppnade altandörren på vid gavel och stängde dörrarna till angränsande rum och satte oss på avstånd för att inte skrämma fågeln.

På samma sätt som den sökte sig till luftventilen ovanför fläkten borde den känna av draget från den öppna dörren och ledas dit av instinkt.

Men icke.

Fågeln fortsatte slunga sig mot väggen strax under ventilen och tog en liten flygtur mot fönstret på motsatt sida och slog i glaset och flaxade och vände och slungade sig in i väggen igen och jag tänkte att det är sant som det sägs att fåglar är synnerligen korkade djur och den här stackaren kommer bryta nacken om den bara kommer upp i tillräckligt hög hastighet.

Då slog den sig ner på gardinstången ovanför fönstret bara någon meter från den öppna dörren. Och där satt den. Tillsynes stillsamt kontemplerande.

Och vore man nu inte av en rastlös typ hade man kanske låtit den sitta där ifred och samla kraft inför ytterligare en hopplös batalj med väggen. Men nyfikenheten och känslan av att vara uppe i något oväntat och lite spännande höll oss kvar.

Jag tog en stor kökshandduk med avsikt att skrämma fågeln åt rätt håll genom att vifta med den som en tjurfäktare, men när jag kom vid sidan av hoppade den bara stillsamt ner på köksbordet, rundade en blomkruka och flaxade upp och satte sig på blomman.

Precis som jag kommit tillräckligt nära för ett utfall tog den luft igen och störtade fram mot luftventilen vid fläkten och pang rakt in i väggen. Aj. Och den sjönk ner mot köksbänken med vingarna hopplöst flaxande och tog mark och slog bara lätt omkring sig och nu dör den hann jag tänka, jag mördade den, innan den plötsligt fick fart och sköt rakt upp och iväg och ut genom den öppna altandörren och vi jublade och klappade händerna och jag vek ihop handduken och lade tillbaka den i linnelådan.

Han behövde nog slå i något hårt för att få rätt på skallen och hitta ut, sa vår gäst.

Ja, sa jag, så var det nog.

(Händelsen är något korrigerad för att inte innebära ett brott mot tystnadsplikten.)

Av David david@barstol.nu

- Varför gjorde du det? frågade en av oss men han gav bara ett uppgivet leende till svar från baksätet av polisbilen.

Han kom cyklande från Grimstaby upp mot Breddenskolan med ett band av ungar trampade efter. Luvan var fortfarande nerdragen över ansiktet och han kämpade sig fram på en gammal damcykel.

Där någonstans i höjd med parkeringsplatsen utanför matsalen tog det stopp. En polisbil girade in framför honom och bakom hade han tio ungar till cykel och han stannade, drog upp luvan och såg sig villrådigt omkring.

Vad vi fick veta hade han inte fått med sig något byte från posten och rånvapnet var en bit järnrör inslaget i en handduk.

Jag undrar vad han tänkte när han tog beslutet, när han drog ner luvan och stegade in på postkontoret mitt emot Ica eller när han kom ut tomhänt och cyklade iväg med ett gäng ungar efter sig.

En sak kan vi i alla fall vara säkra på, det gick inte som han hade tänkt sig. Inte alls.

Och där i baksätet av polisbilen satt han och försökte finna sig i en mycket märklig situation medan vi trängdes och ställde frågor och polismännen i sakta gemak och med uppblåsta bröstkorgar samlade in uppgifter.

När de slutligen åkte var det några av oss som trampade efter bara för att få sig en sista glimt. Men bilen gasade och försvann och vi cyklade tillbaka till posten för att ta reda på mer och se om vi kunde hålla spänningen vid liv. Kanske hade någon blivit chockad eller skadad eller tänk om han trots allt fått med sig pengar som han kan ha tappat längst vägen. Någon tyckte sig ha sett att han slängde ifrån sig ett föremål strax innan han åkte igenom gångtunneln. Möjligheterna var oändliga och tanken svindlande och det här kunde vi leva på veckan ut. Minst.

Men det som kom att hänga kvar var det bleka ansiktet där i baksätet, som en man som förlorat allt och inte längre visste något om någonting. Och mot oss ungar log han bara uppgivet.

Av David david@barstol.nu

Du sträcker dig efter mobilen och fumlar och trycker på en knapp för att få ljus på displayen och ser att klockan inte är mer än 02.50. Fan, tänker du.

Och du vet att ger du efter för trycket i blåsan och går på toaletten och står där i ljuset i en minut så kommer det räcka, det kommer redan vara för sent, så du ligger kvar och blundar och försöker tänka bort den överfyllda blåsan med ett ingenting.

Ögonen sluts och du slappnar av och sjunker in i halvdvala och för ett tag är du inne i någon sorts dröm där du samtalar med någon på ett flygplan och sedan vaknar du till, men den här gången kraftigare och trycket är också kraftigare och du är redan alldeles för vaken så oavsett toaletten kommer det vara en lång stund innan sömnen återvänder.

Du tar dig upp ur sängen och går ut i hallen. Det är kallt på golvet och grus fastnar under fötterna. Du går in i badrummet och uträttar dina behov med ena handen som stöd mot väggen. Du tvättar händerna och kan inte låta bli att vaska ansiktet och du ser dig själv i spegeln och ringarna under ögonen och nunan som ser svullen och åldrad ut i den skarpa badrumsbelysningen.

På vägen tillbaka till sängen tar du svängen förbi köket och öppnar kylskåpet och inspekterar innehållet. Du tar några klunkar ur mjölkpaketet för att främja sömnen.

Du förundras över att du inte slagit i en tå eller ett knä, för av någon anledning är det alltid på natten, när du famlar i blindo i ditt eget hem, grumlig i både tanke och kroppskontroll, som det händer. Du sjunker ner i sängen och under täcket och njuter av värmen som sprider sig och burrar med huvudet mot kudden.

Och minuterna går. Och tankarna snurrar. En del av de tankar du har om natten framstår som så klarsynta och skarpa i sin enkelhet att du får för dig att alla livets avgörande beslut borde tas i vargtimmen när inget annat distraherar. Synd att du inte kan tänka dig att tända lampan och skriva ner dem. Synd att de kommer vara borta när du kliver upp.

Och tankarna förlorar i skärpa och börjar snurra allt snabbare och blir osammanhängande men sömnen är fortfarande avlägsen och ibland tror du att du är på väg att somna för du upplever att du nästan drömmer men du rycks hela tiden ur det av de där gnagande nagelbitande tankarna som snurrar och snurrar och snurrar och ingenting i dem är längre klart.

Sista gången du tar upp mobilen för att kolla tiden står klockan på 04.48 och du ler för dig själv och skakar på huvudet och går upp ur sängen och hämtar morgontidningen. Ingen mening med sömn nu. Natten är över och förbi. Du fick tre timmar och det är kanske bara hälften av vad du hade hoppats på men det är okej, du kommer piggna till under dagen och i kväll tar du en Propavan till din Imovane.

Du sätter på kaffebryggaren och slår på laptopen och kollar mejlen och plockar fram kulturdelen i tidningen och till den första munnen kaffe läser du om Lars Norens nya pjäs och känner dig märkligt ointresserad.

Av David david@barstol.nu

Paret på sätet framför är unga. Kanske tjugo eller strax däröver. Hon sitter vänd mot honom och klappar honom över håret som han har uppsatt i en hårt vikt tofs bakpå huvudet. Han vänder sig mot henne och ler. De samtalar stilla samtidigt som de pussas och tar på varandra och de hade lika gärna kunnat sitta hemma framför teven eller på en parkbänk en varm vårdag som i en tunnelbanevagn. Omgivningen verkar inte bekomma. Jag har hörlurarna på och kan inte höra vad de säger, det behövs inte, löften och ord av ömhet förmedlas av blickar och beröringar.

Så säger han något och hon stelnar till och flyttar till sätet mittemot. Munnen smalnar och blicken letar sig ut i mörkret mot husen och villorna och slakthusområdet som susar förbi utanför. De sitter så mellan Globen och Enskede gård och mäter ut avstånd. Sen lutar han sig fram och tar hennes händer i sina och säger något och hon vänder sig mot honom och daskar till honom över handen och skrattar.

Hon lutar sig ner och pussar honom på pannan och drar honom till sig och håller armarna om hans hals och viskar till honom. Och jag tänker att jag beskådar ett av alla de små dramer som påbörjas och avslutas inom minuter i kärlekens spår.

Han flyttar över och sätter sig bredvid henne och nu sitter de mitt emot mig bara en grupp säten bort och hon ser att jag iakttar dem och jag tittar undan. När jag vänder tillbaka blicken möter jag hennes ögon och hon ler och jag känner mig påkommen.

Jag vrider upp volymen på ipoden som en extra vägg och tittar ut och låtsas följa något där ute med blicken. Vad som helst. Bara villor nu, ändlösa rader av villor som far förbi.

De kliver av i Svedmyra och går nerför trapporna samtidigt som tåget glider vidare in i mörkret mot Stureby och jag tänker på de unga som aldrig kommer få sitta på tunnelbanan och tala förtroligt tätt intill och bli osams och sams igen och glömma och försvinna iväg hand i hand nerför trappor och ut i en väntande vinterkväll.

Av David david@barstol.nu

Den enda gången jag har somnat under en konsert var när Tindersticks spelade på Stockholms Konserthus hösten 1997. Jag sjönk djupare och djupare ner i fåtöljen för att till slut sluta ögonen och låta mig vaggas in i drömmarnas rike medan Stuart A. Staples mumlade fram texter om könssjukdomar och regndroppar från scenkanten. Det är ett av mina starkaste konsertminnen.

När jag nu sitter med Tindersticks kommande skiva Falling down a mountain i ipoden känner jag återigen hur John Blund kastar små dammoln över mig och det börjar rycka okontrollerat i ögonlocken. Tyvärr under inte alls lika tilltalande omständigheter.

Det tuffar på och även om inte ljusglimtar saknas, som den fina Factory girl, är helhetsintrycket precis så friktionsfritt som man kommit att vänta sig av Tindersticks sentida produktion. Givetvis finns det en duet, den här gången framförd tillsammans med Mary Margaret O’Hara, vars text behandlar ett par förenade kring sin kärlek till jordnötter. Måhända väldigt brittiskt men också lika löjligt och banalt som det låter.

Och i She rode me får vi en Mariachi-tintad cowboydänga om en man som låter sig toppridas av sin kvinna. “She rode me like a sulking brooding storm”, kvider Stuart A. Staples och den rödvinsmarinerade stämma som en gång var en av Tindersticks mest framstående tillgångar känns bara mer och mer begränsad i sitt uttryck.

De två-tre gånger om året då jag känner ett behov av att besöka de lappade kavajärmarnas bakgator och dyka ner i Tindersticks katalogen lär det även fortsättningsvis vara de två första albumen som får stå för fixen. Falling down a mountain bjuder inte på många vedträn till januaribrasan och kommer vara glömd långt innan knoppar brister och våren ens hunnit begrunda tvekan.

Av David david@barstol.nu