Är inte vi ensamma?
Jo, det är vi.
Men jag tyckte att jag hörde någon.
Det tror jag inte. Det är ingen annan hemma.

Jag arbetar på ett korttidsboende för autistiska ungdomar och den här dagen hade en av våra gäster ledigt från skolan. Vi satt i vardagsrummet och tittade på de sena morgonnyheterna.

Sen hörde jag det också. Men det var varken röster eller steg i korridoren eller något annat som förkunnade att vi fått sällskap utan ljudet av vingar som slog.

Jag reste mig från soffan och gick ut i köksdelen, som ligger i en öppen planlösning tillsammans med vardagsrummet, varifrån ljudet kom och där ovanför fläkten slog en fågel vilt med vingarna och försökte liksom slunga sig ut genom väggen.

Kom och titta.
Men det är ju en fågel.

Vi öppnade altandörren på vid gavel och stängde dörrarna till angränsande rum och satte oss på avstånd för att inte skrämma fågeln.

På samma sätt som den sökte sig till luftventilen ovanför fläkten borde den känna av draget från den öppna dörren och ledas dit av instinkt.

Men icke.

Fågeln fortsatte slunga sig mot väggen strax under ventilen och tog en liten flygtur mot fönstret på motsatt sida och slog i glaset och flaxade och vände och slungade sig in i väggen igen och jag tänkte att det är sant som det sägs att fåglar är synnerligen korkade djur och den här stackaren kommer bryta nacken om den bara kommer upp i tillräckligt hög hastighet.

Då slog den sig ner på gardinstången ovanför fönstret bara någon meter från den öppna dörren. Och där satt den. Tillsynes stillsamt kontemplerande.

Och vore man nu inte av en rastlös typ hade man kanske låtit den sitta där ifred och samla kraft inför ytterligare en hopplös batalj med väggen. Men nyfikenheten och känslan av att vara uppe i något oväntat och lite spännande höll oss kvar.

Jag tog en stor kökshandduk med avsikt att skrämma fågeln åt rätt håll genom att vifta med den som en tjurfäktare, men när jag kom vid sidan av hoppade den bara stillsamt ner på köksbordet, rundade en blomkruka och flaxade upp och satte sig på blomman.

Precis som jag kommit tillräckligt nära för ett utfall tog den luft igen och störtade fram mot luftventilen vid fläkten och pang rakt in i väggen. Aj. Och den sjönk ner mot köksbänken med vingarna hopplöst flaxande och tog mark och slog bara lätt omkring sig och nu dör den hann jag tänka, jag mördade den, innan den plötsligt fick fart och sköt rakt upp och iväg och ut genom den öppna altandörren och vi jublade och klappade händerna och jag vek ihop handduken och lade tillbaka den i linnelådan.

Han behövde nog slå i något hårt för att få rätt på skallen och hitta ut, sa vår gäst.

Ja, sa jag, så var det nog.

(Händelsen är något korrigerad för att inte innebära ett brott mot tystnadsplikten.)

Av David david@barstol.nu

- Varför gjorde du det? frågade en av oss men han gav bara ett uppgivet leende till svar från baksätet av polisbilen.

Han kom cyklande från Grimstaby upp mot Breddenskolan med ett band av ungar trampade efter. Luvan var fortfarande nerdragen över ansiktet och han kämpade sig fram på en gammal damcykel.

Där någonstans i höjd med parkeringsplatsen utanför matsalen tog det stopp. En polisbil girade in framför honom och bakom hade han tio ungar till cykel och han stannade, drog upp luvan och såg sig villrådigt omkring.

Vad vi fick veta hade han inte fått med sig något byte från posten och rånvapnet var en bit järnrör inslaget i en handduk.

Jag undrar vad han tänkte när han tog beslutet, när han drog ner luvan och stegade in på postkontoret mitt emot Ica eller när han kom ut tomhänt och cyklade iväg med ett gäng ungar efter sig.

En sak kan vi i alla fall vara säkra på, det gick inte som han hade tänkt sig. Inte alls.

Och där i baksätet av polisbilen satt han och försökte finna sig i en mycket märklig situation medan vi trängdes och ställde frågor och polismännen i sakta gemak och med uppblåsta bröstkorgar samlade in uppgifter.

När de slutligen åkte var det några av oss som trampade efter bara för att få sig en sista glimt. Men bilen gasade och försvann och vi cyklade tillbaka till posten för att ta reda på mer och se om vi kunde hålla spänningen vid liv. Kanske hade någon blivit chockad eller skadad eller tänk om han trots allt fått med sig pengar som han kan ha tappat längst vägen. Någon tyckte sig ha sett att han slängde ifrån sig ett föremål strax innan han åkte igenom gångtunneln. Möjligheterna var oändliga och tanken svindlande och det här kunde vi leva på veckan ut. Minst.

Men det som kom att hänga kvar var det bleka ansiktet där i baksätet, som en man som förlorat allt och inte längre visste något om någonting. Och mot oss ungar log han bara uppgivet.

Av David david@barstol.nu

Du sträcker dig efter mobilen och fumlar och trycker på en knapp för att få ljus på displayen och ser att klockan inte är mer än 02.50. Fan, tänker du.

Och du vet att ger du efter för trycket i blåsan och går på toaletten och står där i ljuset i en minut så kommer det räcka, det kommer redan vara för sent, så du ligger kvar och blundar och försöker tänka bort den överfyllda blåsan med ett ingenting.

Ögonen sluts och du slappnar av och sjunker in i halvdvala och för ett tag är du inne i någon sorts dröm där du samtalar med någon på ett flygplan och sedan vaknar du till, men den här gången kraftigare och trycket är också kraftigare och du är redan alldeles för vaken så oavsett toaletten kommer det vara en lång stund innan sömnen återvänder.

Du tar dig upp ur sängen och går ut i hallen. Det är kallt på golvet och grus fastnar under fötterna. Du går in i badrummet och uträttar dina behov med ena handen som stöd mot väggen. Du tvättar händerna och kan inte låta bli att vaska ansiktet och du ser dig själv i spegeln och ringarna under ögonen och nunan som ser svullen och åldrad ut i den skarpa badrumsbelysningen.

På vägen tillbaka till sängen tar du svängen förbi köket och öppnar kylskåpet och inspekterar innehållet. Du tar några klunkar ur mjölkpaketet för att främja sömnen.

Du förundras över att du inte slagit i en tå eller ett knä, för av någon anledning är det alltid på natten, när du famlar i blindo i ditt eget hem, grumlig i både tanke och kroppskontroll, som det händer. Du sjunker ner i sängen och under täcket och njuter av värmen som sprider sig och burrar med huvudet mot kudden.

Och minuterna går. Och tankarna snurrar. En del av de tankar du har om natten framstår som så klarsynta och skarpa i sin enkelhet att du får för dig att alla livets avgörande beslut borde tas i vargtimmen när inget annat distraherar. Synd att du inte kan tänka dig att tända lampan och skriva ner dem. Synd att de kommer vara borta när du kliver upp.

Och tankarna förlorar i skärpa och börjar snurra allt snabbare och blir osammanhängande men sömnen är fortfarande avlägsen och ibland tror du att du är på väg att somna för du upplever att du nästan drömmer men du rycks hela tiden ur det av de där gnagande nagelbitande tankarna som snurrar och snurrar och snurrar och ingenting i dem är längre klart.

Sista gången du tar upp mobilen för att kolla tiden står klockan på 04.48 och du ler för dig själv och skakar på huvudet och går upp ur sängen och hämtar morgontidningen. Ingen mening med sömn nu. Natten är över och förbi. Du fick tre timmar och det är kanske bara hälften av vad du hade hoppats på men det är okej, du kommer piggna till under dagen och i kväll tar du en Propavan till din Imovane.

Du sätter på kaffebryggaren och slår på laptopen och kollar mejlen och plockar fram kulturdelen i tidningen och till den första munnen kaffe läser du om Lars Norens nya pjäs och känner dig märkligt ointresserad.

Av David david@barstol.nu

Paret på sätet framför är unga. Kanske tjugo eller strax däröver. Hon sitter vänd mot honom och klappar honom över håret som han har uppsatt i en hårt vikt tofs bakpå huvudet. Han vänder sig mot henne och ler. De samtalar stilla samtidigt som de pussas och tar på varandra och de hade lika gärna kunnat sitta hemma framför teven eller på en parkbänk en varm vårdag som i en tunnelbanevagn. Omgivningen verkar inte bekomma. Jag har hörlurarna på och kan inte höra vad de säger, det behövs inte, löften och ord av ömhet förmedlas av blickar och beröringar.

Så säger han något och hon stelnar till och flyttar till sätet mittemot. Munnen smalnar och blicken letar sig ut i mörkret mot husen och villorna och slakthusområdet som susar förbi utanför. De sitter så mellan Globen och Enskede gård och mäter ut avstånd. Sen lutar han sig fram och tar hennes händer i sina och säger något och hon vänder sig mot honom och daskar till honom över handen och skrattar.

Hon lutar sig ner och pussar honom på pannan och drar honom till sig och håller armarna om hans hals och viskar till honom. Och jag tänker att jag beskådar ett av alla de små dramer som påbörjas och avslutas inom minuter i kärlekens spår.

Han flyttar över och sätter sig bredvid henne och nu sitter de mitt emot mig bara en grupp säten bort och hon ser att jag iakttar dem och jag tittar undan. När jag vänder tillbaka blicken möter jag hennes ögon och hon ler och jag känner mig påkommen.

Jag vrider upp volymen på ipoden som en extra vägg och tittar ut och låtsas följa något där ute med blicken. Vad som helst. Bara villor nu, ändlösa rader av villor som far förbi.

De kliver av i Svedmyra och går nerför trapporna samtidigt som tåget glider vidare in i mörkret mot Stureby och jag tänker på de unga som aldrig kommer få sitta på tunnelbanan och tala förtroligt tätt intill och bli osams och sams igen och glömma och försvinna iväg hand i hand nerför trappor och ut i en väntande vinterkväll.

Av David david@barstol.nu

Den enda gången jag har somnat under en konsert var när Tindersticks spelade på Stockholms Konserthus hösten 1997. Jag sjönk djupare och djupare ner i fåtöljen för att till slut sluta ögonen och låta mig vaggas in i drömmarnas rike medan Stuart A. Staples mumlade fram texter om könssjukdomar och regndroppar från scenkanten. Det är ett av mina starkaste konsertminnen.

När jag nu sitter med Tindersticks kommande skiva Falling down a mountain i ipoden känner jag återigen hur John Blund kastar små dammoln över mig och det börjar rycka okontrollerat i ögonlocken. Tyvärr under inte alls lika tilltalande omständigheter.

Det tuffar på och även om inte ljusglimtar saknas, som den fina Factory girl, är helhetsintrycket precis så friktionsfritt som man kommit att vänta sig av Tindersticks sentida produktion. Givetvis finns det en duet, den här gången framförd tillsammans med Mary Margaret O’Hara, vars text behandlar ett par förenade kring sin kärlek till jordnötter. Måhända väldigt brittiskt men också lika löjligt och banalt som det låter.

Och i She rode me får vi en Mariachi-tintad cowboydänga om en man som låter sig toppridas av sin kvinna. “She rode me like a sulking brooding storm”, kvider Stuart A. Staples och den rödvinsmarinerade stämma som en gång var en av Tindersticks mest framstående tillgångar känns bara mer och mer begränsad i sitt uttryck.

De två-tre gånger om året då jag känner ett behov av att besöka de lappade kavajärmarnas bakgator och dyka ner i Tindersticks katalogen lär det även fortsättningsvis vara de två första albumen som får stå för fixen. Falling down a mountain bjuder inte på många vedträn till januaribrasan och kommer vara glömd långt innan knoppar brister och våren ens hunnit begrunda tvekan.

Av David david@barstol.nu

I dagens söndagspanel delar vi med oss av våra favoritrecept på pastasåser. Som bekant behövs det inte mer än en god olivolja, vitlök, peppar och nyriven parmesanost för att få till en alldeles lysande pastarätt. Men för er som gillar att fnula i köket följer här några av våra personliga favoriter med varierande ambitionsnivå.

Matt: Matt’s Salsa.

Fungerar lika bra till pastan som till den grillade biffen eller som nachodip. Kall som varm.

1 burk krossade tomater
1 stor gul lök
2 vitlöksklyftor
2 matskedar chilipure
1 färsk chili
1 skvätt kalvfond
1 skvätt worchestershire
1 dl rött vin
1 nypa spiskummin
Inlagda jalapenos
Salt och peppar

Hacka lök och vitlök. Koka alla ingredienserna förutom den färska chilin och jalapenos i en timma. Häll därefter i den färska chilin finhackad. Koka i minst en halvtimma till tills löken är mjuk och salsan fått rätt konsistens. Rör om kontinuerligt och se till att det inte bränner fast i botten. Häll i inlagda jalapenos och låt koka fem minuter till.

Kniven: Quornsås för 3-4 personer.

1 pkt Quornfärs.
1 stor gullök.
1 burk med färdig tomatsås (400 g).
1,5 dl fryst majs.
4 vitlöksklyftor.
1 dl rött vin eller 1 dl vatten.
1 kvarts tärning grönsaksbuljong.
+ Kryddor

Hacka löken fint. Häll ca 3 msk Olivolja i stekpanna och hetta upp. Fräs löken lätt och häll sedan den frysta Quornfärsen i pannan. Finfördela upp färsen då den brukar ha fryst ihop lite. Rör om och stek på hög värme en stund. Krydda sedan rikligt med salt, vitpeppar, torkad timjan, chilipeppar, oregano och häll på rödvinet/vattnet. Smaka av – det är ju olika hur starkt eller hur salt man vill ha det.

Lägg sedan i majs och häll på tomatsåsen och rör om. Sänk värmen till låg. Fyll tomatsåsburken till hälften med vatten och skruva på locket. Skaka burken och häll sedan vattnet ner i såsen och rör om. Smula grönsaksbuljongen över och pressa vitlöken ner i såsen. Rör och rör och låt sedan småputtra i 5-10 minuter. Man kan lägga till några skedar tomatpuré också om man vill ha med tomatsmak.

Serveras med spagetti eller tagliatelle med mycket riven Parmigiano-Reggiano över. Såsen smakar nästan exakt som köttfärssås och är ett bra vegetariskt recept för er som ska laga er första vegetariska rätt. Vilket jag förväntar mig att ni muskeltuggare gör nu. Buon appetito!

David: Avokadosås för två-tre personer.

60-80 g svart stenbitsrom
2 dl creme fraiche
1/3 normalstor gul lök
1 avokado
Peppar

Ett riktigt enkelt recept för bakisdagar då fettsuget slår på trumman. Börja med att mosa ner avokadon i en bunke och blanda ut med creme fraichen, finhacka eller riv löken och rör ner det i bunken tillsammans med stenbitsromen, peppra och ställ in i kylen medan pastan kokar.

Sedan är det bara klicka på den kalla såsen på en nykokta pastan och pudra över lite örtsalt så har du den perfekta bakisfixen.

Mattias: Köttfärssås.

Oerhört enkel köttfärssås utan glitter och krams:

4-500 gram köttfärs
Ett paket krossade tomater (400g)
En stor gul lök (bryns)
Krydda med salt, peppar, timjan och oregano

Jonas: Spansk supersnabb räkpasta.

Detta behövs: Färsk pasta, rikligt med riktigt fin olivolja, skalade räkor, vitlök, salt och peppar.

1. Koka upp vatten och släng i rejält med salt och den färska pastan.
2. Hetta upp överdrivet mycket olivolja så att den är varm men inte kokar.
3. Släng i ganska mycket skivad eller hackad vitlök och låt den den mjukna, men absolut inte blir mörk.
4. Ta av pastan!
5. Släng i så mycket skalade räkor i oljan som ni känner för att käka per person. (För matlagningstalibaner som David räknas givetvis bara handpillade räkor från väskusten, men för oss vanliga förlorade själar kan man givetvis ersätta det med Falkeskogs lyxräkor i lag: http://www.falkeskog.se/se/Sortiment/Skaldjur/Handskalade_lyxraekor)
6. Innan räkorna hunnit landa ordentligt i pannan vänder du över oljan i pastan och blandar, samt krossar över svartpeppar efter tycke.
7. Färdigt. Smakar det inte Spanien nu är det dig det är fel på – inte pastan…

Maths: Spaghetti med rökt lax, 4 personer.

500 g fullkornsspaghetti
2 msk olivolja
1,5 dl smulad fetaost

Sås
3 dl grädde
1,5 dl whisky eller konjak
125 g rökt lax
1 krm cayennepeppar
2 msk hackad koriander
Salt och peppar efter behag

1. Koka spaghettin med salt och olivolja. Häll av pastan när den är nästan klar, lägg tillbaka i grytan och häll över resten av oljan. Rör om och håll varm.
2. Hetta upp grädde och whisky (eller konjak) i varsin liten gryta till sjudning, låt det inte koka.
3. Bland grädde och whisky (konjak), skär laxen i tunna strimlor och rör ner i grädden. Krydda med peppar och cayenne och blanda i de hackade kryddorna.
4. Lägg upp spaghettin i en varm serveringsskål och häll på gräddsåsen och blanda noga. Strö den smulade osten över och garnera med korianderbladen. Klart å betalt!

Av David david@barstol.nu

Den arktiska kylan som lagt sig över Stockholm för inte med sig många glädjeämnen, om det ska ni vara förvissade. Men när man en i grunden optimistisk syn på livet går det att hitta små orsaker till själslig värme även i den mest isande vintervind. Ungarna som vanligtvis för liv på dagisgården utanför mitt fönster har till exempel paralyserats av kölden och klarar inte av att rasa runt och skrika och hitta på nidingsdåd utan har tillsynes helt plötsligt upptäckt det sansade samtalet och det smått meditativa med att bygga snökoja.

- Inte trodde jag att jag skulle behöva ta med dubbarna till Stockholm, säger en tant som halkar förbi mig på gatan på klingande norrländska. Och jag bemöter henne med det där överseende leendet man använder för lantisar som inte förstår bättre än att tilltala främlingar på gatan.

- Du klär dig för dåligt, säger Matt när vi några timmar senare lunkar den vanliga vägen mellan Snotty och Nada.

Det är en betydande skillnad på vår gång. Matt har lyckats pricka in stabil isbjörn både i lunket, som har en imponerande stadga, och kroppshållningen med framhävd torso och uppdraget axelparti.

Själv har jag anammat den något vaggande gångstilen med små korta stela steg och händerna djupt nerkörda i yllerocken som man vanligtvis förknippar med väldigt gamla män. Och Matt har naturligtvis rätt, jag bär samma rock vid femton minus som vid fem plus och under har jag bara en frikostigt uppknäppt flanellskjorta och kängor är inte att tänka på när man ska ut och göra barer.

- Ack, fåfängans dyra pris, säger Matt och skakar på huvudet.

- Det är bara hundra meter till Snotty från min port och mellan Snotty och Nada är det inte mer än tvåhundra. Det viktiga är att hålla ut.

Precis som med resten av vintern.

Vi lunkar vidare, stelfrusen pingvin och påpälsad björn, och framför oss ligger Stockholmskvällen kall och vit och vacker och vi värms inne på barerna med öl och jack och cola och det blir stenugnsbakad pizza på Ciao Ciao och flirtande på Nada och kvällen är vad den alltid varit och alltid kommer att vara.

Tio meter från porten tjongar en snöboll förbi mitt huvud och in i väggen och lämnar en vit puderprick på husfasaden.

- Det var inte jag, det var han, säger en unge och pekar på sin kumpan och de vänder sig båda om och springer. Ungefär som om mina stela leder skulle utgöra en match i ett gatlopp om ens viljan fanns där.

Jag funderar lite kring vad de gör ute vid den sena timmen och det där med uppfostran och föräldraansvar och kommer fram till att det är en bra sak när ungar ränner ute sent om kvällen och slänger snöbollar på vuxna män som inte har något bättre för sig än att hänga på barer.

Av David david@barstol.nu

Det är natt och mörkt men utanför fönstret kan jag urskilja en tre meter lång istapp som hänger ner från hustaket mittemot. I morgon när jag vaknar kommer den varmare luften ha skickat den rakt ner i backen med en väldigt krasch.

2009 har varit ett år då det mesta hängt fritt. En och annan krasch har det blivit men inte värre än att man rest sig och borstat av sig och knallat vidare. Och vad viktigare är har mycket av det som inte kraschat bara växt och blivit starkare.

Här följer en högst personlig lista över årets väsentligheter och oväsentligheter.

Musik

Skivor

The Mountain – Heartless Bastards

Sometimes i wish we were an eagle – Bill Callahan

Låtar

Things will never be the same again – JJ (årets “vilka är det?“)

Songbird – Theodor Jensen

Fangela – Here we go magic

Banker and a liar – Reigning Sound

Besvikelse

Further Complications – Jarvis Cocker

Retro

What is not but could be if – Silver Jews

Läsning

Bok

Everything ravaged, everything burned – Wells Tower

Retro

Blood Meridian – Cormac McCarthy

Besvikelse

Medicinen – Hans Koppel

Krönikör

Hanna Hellquist, DN På Stan

Blogg

Salong Betong bloggen

Personligt och övrigt

Krumelurpiller

OxyNorm

Besvikelse

Bajen åkte ur allsvenskan

Bäst alla kategorier

Mina älskade kollegor som alltid ställer upp och trollar fram arbetspass (“säg till om du behöver fler pass så tar jag några dagars semester”). Ni är bäst!

Märkligaste veckan

V. 14. Blev av med jobbet på sajten och det tog slut med Jannike

Hälsa

+ Att jag tog upp träningen igen och lyckats hålla tre gånger i veckan nästan genomgående

- Magen

Sajt

Boktipset

Bar

Nada (Åsögatan 140)

Bartender

Hannes (Nada)

Citat

“Jag vinner inte alltid, men jag förlorar aldrig.”

- Näääk (rappare)

Av David david@barstol.nu

Det knackade på fönstret och pojken kunde höra röster utanför. Pigga, vakna röster, ivrigt viskande. Den omedelbara impulsen var att somna om, att vinka till grabbarna utanför och säga att de fick klara sig utan honom. Men på något sätt tog han sig upp ur sängen och i byxor och tröja och gummistövlar, och ute på altanen stod hans morfars gamla kastspö där han ställt det kvällen innan.

Han mötte upp grabbarna nedanför huset. Det var bröderna och deras kusin från Norrland. Kusinen, liksom den ena av de två bröderna, var elva år och jämnårig med pojken.

De gick ner över tomten och ut genom hålet i staketet som ledde ner till ängen där de bara några dagar tidigare slagit ner spik i en stock och deltagit i dragkampen och säckhoppningen medan de yngre barnen dansade kring midsommarstången till dragspelstoner och sång.

Morgondaggen lade sig över stövlarna när de skyndade över ängen och på avstånd kunde de höra röster av vuxna som ännu inte kommit i säng utan var högljuda och sliriga och sjöng och pratade på det där sättet som vuxna gör när det är sommar och fest och natten inte vill ta slut. Det var ingenting de reflekterade över men de hade fortfarande en sommar eller två kvar innan de behövde ta ställning till den första fyllan och ännu fanns ingenting där som lockade eller ens verkade spännande. Äventyren var av en annan art som denna sommar hade övergått från krigargubbar och kojbygge till minigolf vid kiosken och försök att lokalisera tidningar i skogen.

De gick ner mot badplatsen och vek av in på stigen strax innan, genade över några tomter och hittade den plats där vassen slagits ner i en gata mot vattnet.

De sänkte rösterna, oroliga att skrämma fisken innan de ens kommit igång.

Bröderna och kusinen från Norrland hukade sig över sin fiskeutrustning och viskade livligt kring vilket drag som var det optimala. Pojken gjorde det enkelt för sig. Hans morfar hade bara ett drag till sitt kastspö och det var det han använde, precis som sommaren innan och sommaren innan den. Bara en gång hade han förlorat det men då vadade han ut i vassen och lyckades lokalisera den blänkande metallbiten där den reflekterade solens strålar och avslöjade sig halvt under en vassrugge likt en illa dold skatt.

Pojken trodde inte på olika drag eller teorier om färgval, han trodde på att fiska på rätt ställe vid rätt tidpunkt, men så var han inte heller den som fick mest fisk. Det var i stället norrlänningen. Han som nästan aldrig sade något och som fnyste ogillande om någon kom för nära eller kastade åt samma håll. Det hände att pojken gjorde det just därför. Bara för att få se den irriterade blicken och höra honom fräsa och vifta avvärjande med armen.

- Bort.

Och pojken låtsades som om han inte hörde och tog ytterligare ett steg närmare och kastade alldeles intill draget norrlänningen höll på att veva in.

- Men hör du inte vad jag säger. Bort! Försvinn!

Det var många ord för att komma från honom och ögonen stod ut ur sina hålor och pojken förstod att ta det lugnt om han ville bli medbjuden nästa gång.

I stället valde han en plats i närheten av vassen och vadade ut så långt som gummistövlarna tillät. Han gjorde några kast och för vart och ett av dem blev han lite modigare och kastade närmare vassen. Det var ju där gäddorna bidade sin tid om morgonen, intalade han sig. Och det vore onekligen på sin plats att täppa till truten på norrlänningen och bröderna och vara den som drog upp morgonens fångst och visade att det finns annat till fiske än trettio olika sorters drag. Som att svepa förbi alldeles intill vassen och lura ut en morgonhungrig gädda på kroken med morfars gamla drag. Det enda som morfar behövde och det enda som pojken behövde.

Han kastade igen och vevade med lätt hand och drog lite åt sidan och plötsligt spändes linan och det tog stop. På helt fel sätt. Jävla skit. Han drog lite till, upp och åt sidan för att liksom lirka loss draget utan att behöva vada ut. Med ett lågt knäppande ljud brast linan och slaknade. Han vevade in och gick upp på strandkanten och tog av sig stövlar och byxor. Ingen av de andra verkade lägga märke till något utan var och en var fullt upptagna av det egna fisket. Pojken vadade ut igen och försökte finna den plats där han trodde att draget kunde ha fastnat, men solen hade ännu inte gått upp och dess ljus kunde inte hjälpa honom och efter en stund fick han ge upp och finna sig i att det mörka sumpiga vattnet intill vassen krävt sitt byte och det enda han åstadkom var att röra upp dy från botten.

Norrlänningen stod närmast och pojken vadade fram till honom.

- Hörru, jag sumpade precis mitt drag. Är det okej om jag lånar ett från din låda?

- Nej, sa han utan att kolla upp.

- Va?

- Nej, jag vill inte att du ska förlora ett av mina drag också. Innehållet i den där lådan är väldigt noga genomtänkt.

- Kom igen nu, var lite schysst.

- Nej, du är alldeles för klantig.

- Äh, dra åt helvete lappjävel, sa pojken och vadade upp på stranden och tog sina stövlar och byxor och började gå sin väg.

- Vart ska du? ropade den äldre av bröderna med dämpad röst efter honom.

- Jag drar hem. Förlorade mitt drag och er snåla kusin vägrar låna ut ett av sina.

- Du kan ta ett av mig.

- Äh, stötte han ur sig och gick vidare.

Halvvägs på stigen mot badplatsen stannade pojken och drog på sig byxorna. Fötterna var fulla med grus och dy och han fortsatte barfota. När han närmade sig badplatsen hörde han röster. Han vek av från stigen och smög fram mellan träden och såg en man och en kvinna som var på väg av med kläderna och han stannade där bakom ett träd tyst och rädd för att ens andas och såg dem försvinna nakna ner i vattnet. Kvinnan stod med vattnet upp över midjan och mannen dök ner under ytan och kom upp igen alldeles intill henne och de skrattade och kramades och kysste varandra länge och slängde sig sedan ut och tog några simtag innan de återvände till stranden. Pojken såg dem gå upp ur vattnet och kvinnan hade varit noga med att inte blöta håret, medan mannen drog handen genom sitt och skakade och lade luggen bakåt. De hade inga handdukar utan drog på sig kläderna över sina blöta kroppar och gick iväg uppåt stigen utan ett ord, eller så var pojken alldeles för tagen för att uppfatta vad de sade.

Han vågade fortfarande inte andas.

Nakna. Kroppar. Som nästan hade sex.

Han stod kvar vid trädet och lutade sin rygg mot stammen och sjönk ner och blev sittande med bark över axlarna och håret och han vet inte hur länge han satt innan blicken fastnade på de smutsiga fötterna och han tog sig upp och ner till vattenbrynet där han sköljde av dem och drog på sig strumpor och stövlar.

Han gick tillbaka mot fiskeplatsen och satte sig en bit upp i backen och kollade på grabbarna som kastade ut och vevade in och kastade ut igen.

- Nu hugger det, jävlar, nu hugger det, utbrast norrlänningen med ett exalterat tonläge nära falsett som pojken aldrig tidigare hört honom använda. Och bröderna kom vadande och när han vände sig mot dem såg pojken hans stora leende och lyckan som strålade ut för ett ögonblick innan han återfick behärskningen och metodiskt vevade in fångsten samtidigt som han sakta backade mot land.

En av bröderna var redan uppe efter håv och kniv och vadade ut igen och fick upp gäddan i håven och de lät den vara kvar en stund med kanten över vattenytan och där stod de och granskade fångsten innan de tog upp den på land och förde kniven genom huvudet och bände loss draget och släppte ner den i en hink.

De såg inte pojken och han gick inte heller ner eller ropade utan satt kvar och iakttog hur de stod samlade kring hinken innan de återvände med sina spön ner i vattnet och tystnaden och kastade och vevade in och kastade igen medan solen gick upp över trädtopparna och slängde solkatter av silver och guld som dansade över vattenytan och slog volter och jagade varandra och pojken skrattade och sträckte ut sig i gräset och kände daggen tränga in genom tröjan och genom håret och det var ett ögonblick, det var det verkligen och det visste han.

Av David david@barstol.nu

13 december, strax efter klockan ett på natten.

Hon ringer flera gånger från taxin och sista gången förstår jag genom den sena lördagsdimman att hon finner situationen i bilen obehaglig. Jag drar på mig rocken och går ner för att möta henne och när bilen kör fram och hon stapplar ut fräser hon mot taxichauffören och skyndar mot porten. Utanför restaurang Sacre Couer står tre män som genast uppmärksammar henne och medan jag byter några ord med chauffören ser jag hur en av dem närmar sig och börjar prata medan hon slår in koden. Hon ignorerar honom och försvinner in genom porten och männen garvar och visslar.

När jag kommer upp i lägenheten har hon satt sig på toaletten med öppen dörr. Den korta svarta kjolen är uppdragen och hon vaggar huvudet fram och tillbaka med slutna ögon.

- Du borde vara mer försiktig.

- Vad menar du? säger hon och tittar upp.

- Bara att du borde vara försiktig.

- Så fint att du bryr dig.

Vi ligger på sängen och snackar och dricker vin från en box och hon är på ett jobbigt humör och pikar mig och märker ord och jag känner hur jag blir mer och mer förbannad och hon säger att hon är hungrig och vill att jag ska steka några ägg åt henne.

- Du kan steka dina jävla ägg själv.

- Okej då.

Hon går ut i köket och sätter på gasen på spisen men fumlar och har sig och det blir ingen låga och jag ser för mitt inre hur hon kommer sätta eld på sig själv eller något annat och går upp och knuffar undan henne och tänder spisen.

- Jag fixar det här, säger jag och knäcker ner två ägg i pannan.

- Okej då, säger hon och lägger armarna om min midja och när jag går till kylen för att lägga in äggpaketet trippar hon efter med armarna fortfarande om mig och jag känner irritationen växa och drar loss hennes armar och knuffar in henne i sovrummet.

- Var inte så jävla jobbig.

- Du kan vara jobbig, säger hon och studsar upp från sängen lika fort som hon föll.

När äggen är färdiga lägger jag mig på sängen och hon sätter sig vid sidan om på golvet och vilar tallriken på mina lår. Det flyter fram äggula från äggen och hon doppar ett finger i det gula kletet och smetar ut över min mage.

- Ge fan i det där.

- Vadå? säger hon och tar lite till och smetar ut över låret.

Det svartnar.

Jag tar det andra ägget i handen och trycker in det i hennes bakhuvud och mosar ut i håret.

- Hur fan känns det nu?

Hon sliter sig loss och faller bakåt och tar sig upp på fötter och stapplar ut i hallen i trosor och linne.

- Men vad gör du? säger hon och börjar famla efter kläder som ligger utsprida över golvet.

Jag kommer efter och det pulserar av svart bakom ögonen och en del av mig vill dra henne nära och en annan slå henne på käften. Jag drar henne nära.

- Låt mig vara. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill hem.

Jag tar hennes hand och för den till mitt ansikte och daskar till. När jag släpper slår hon till av egen kraft. Först med öppen hand och sedan sluter hon den och slår mig över tinningen och en gång till över näsan och jag känner det varma blodet bubbla upp och jag vrider hennes hand bakom ryggen och säger åt henne att sluta för jag vet att om hon slår en gång till kommer jag slå och från det finns ingen väg tillbaka.

- Vilket svin du är. Jag är så förbannat trött på dig, vet du det, säger hon.

Jag föser in henne i sovrummet och ner på sängen och där håller jag om henne. Först gör hon motstånd sedan sluter hon sina armar kring mig.

Vi ligger i tystnad och mörker och jag känner det svarta bakom ögonen släppa och andningen återgå till det normala.

- Jag har ägg i hela håret. Jag vill duscha.

Jag följer henne till badrummet och hon kliver i badkaret och sätter sig ner medan jag fräser ut klumpar av koagulerat blod i handfatet. När jag vrider på duschen lägger hon sig raklång och jag sköljer hennes kropp och hår och lutar mig över henne och plockar bort äggbitar som fastnat. Jag tar en handduk och torkar henne och hjälper henne upp. Vi går till sängen och hon huttrar av håret som fortfarande är blött och vi lägger oss och håller om och ögonen sluts och sömnen drar och natten är mörkare än någon jag tidigare kan minnas.

- Det ska inte behöva vara så här. Jag vill inte träffa dig mer, säger hon.

Trots att hon ligger alldeles intill kan jag knappt urskilja henne i mörkret.

Av David david@barstol.nu