|
FörfattararkivFredag 27 Mars 2009 På en annan barstolAv Fredagsvikarien
35 år gammal, bra jobb (något med datorer) och bosatt på en mindre ort i mitten av landet. I helgen lämnade han sitt hem och tog bilen till Stockholm och sin brors övernattningslägenhet. Inne i lägenheten gick han in i badrummet, svalde en burk sömntabletter och drog en plastpåse över huvudet. Nu är han död. Hans vänner och familj är i chock.
En till synes vanlig kille. Singel, visst. Men i övrigt. Lyckad. Omtyckt. Självmördare. Ena helgen satt han på en barstol bredvid sina vänner. Nästa låg han död på sin brors badrumsgolv. Det skrivs om den ofta, talas om den, den mentala ohälsan. På en aggregerad nivå vänds den ut och in. Medicineras ner, men inte bort. I vardagen är den svårare. Råare mellan fyra ögon.
Jag har själv tidigare skrivit om mina teoretiseringar på ämnet självmord. Det är sådant man kan ägna sig åt i en anonym blogg. I vardagen är det annorlunda. Hur pratar man om hopplösheten i kroppen som gör att det känns som att det inte finns någon annan utväg än att sätta punkt? Och hur skiljer man mellan det som bara är betraktelser i flaskhalsen och det som är mer än funderingar? Lättare då att hålla tyst och ta ännu en klunk.
Den gångna helgen, kanske ungefär samtidigt som en förtvivlad 35-åring gjorde slut på sitt liv ett par mil härifrån, satt jag själv och tittade på dokumentären The Bridge. Filmen är en gripande och obehaglig skärskådning av den enskilda plats på jorden där flest människor valt att ta sina liv, Golden Gate-bron i San Francisco. Genom knivskarpa zoomobjektiv fångas hur person på person väljer att ta en sista fyra sekunder lång flygtur mot vattenytan.
Gene Sprague ur The Bridge En slående röd tråd i alla tragiska öden som skildras i filmen är ensamhet och misslyckade försök att finna kärleken. Gång på gång finns den där som en mörk klangbotten. Längtan efter kärleken. Den obefintliga. Ouppnåeliga. Obesvarade. Framhållen som det ultimata målet och meningen med våra liv. Så viktig att avsaknad därutav tycks kunna få oss att ge upp allt. Samtidigt är det en bild av kärleken som är svår, kanske omöjlig, för någon att leva upp till. Kärleken som en romantisk räddare i nöden. Svindlande perfekt och evig. Och när den aldrig infinner sig finns alltid en annan utväg. Kanske ännu en öl. Kanske en bro. Eller en burk tabletter och en plastpåse. År 2006 var det 1 196 personer i Sverige som tog sitt liv. Av dessa var 68 % män (Socialstyrelsen). Ett längre klipp om Gene Sprague finns här. Han var en av 24 personer som tog sina liv från Golden Gate-bron 2004. Dagens inlägg är skrivet av Mo. Läs mer av henne på Moisthlm. |
|
FörfattararkivFredag 6 Mars 2009 Det tar bara trettio sekunderAv FredagsvikarienJag måste skriva om det förflutna, om kärlekarna innan jag träffade dig. Jag älskar dig mer än det som varit. Mer än alla de jag tidigare älskat.
Men jag vet nu att jag inte visste vad kärlek var innan jag hittade dig. Jag kan inte förklara det mer än så. Mer än att jag insåg den helt förkrossande skillnaden.
Den platsen du tog i mitt liv var inte inuti mig. Den var allting utanför mig. Det var som om jag kunde leva utan dig fram till att jag inte längre kunde det, till tiden var inne för oss att äntligen träffa varandra.
Det är mer än kärleken. Och det är det som är skillnaden. Det gör oerhört ont att känna det som är större än kärleken. Att veta att jag dör utan dig. Att veta att jag aldrig kommer att kunna leva mitt liv utan dig, att det inte är tänkbart och att det på något sätt aldrig varit det.
Till döden skiljer oss åt älskade. Kärleken till dig är det mest förintande jag någonsin varit med om.
Allting börjar i juli 2006. Det är två månader kvar till att vi hittar varandra. Och ödet kanske är ett löjligt ord, men om C inte flyttat till Stockholm och inte varit ledig just den helgen så hade jag inte kunnat komma och inget av det som hände hade inträffat.
Men det är första helgen av min semester och C är ledig från tidningen. Jag norpar en av de sista tågbiljetterna och rullar ut från Göteborg.
Det tar en stund innan C hittar mig utanför centralen och sedan tar vi fart. Vi rusar mot T-banan, några enstaka minuter bort från värmen och ner i de kylskåpskalla tunnlarna. En frihet jag länge letat efter men inte hittat vägen in till fyller äntligen hela min bröstkorg. Frihet är som en euforisk gas som alltid tycks jäsa så fort den får fäste. Gasen fyller tomrum och tar sig sedan in och kolsyrar blodet. Jag vet inte vad som gjorde att all den där friheten plötsligt sprang läck inuti mig. Jag kände mig vacker och yngre än på länge och det var en helt fantastisk tropisk varm julikväll, säkert tjugofem grader. Sedan sju år tillbaka levde jag i en relation. Den kvällen jag kommer till Stockholm har jag funderat i över ett år på hur kärlek ska kännas till någon efter sju år. Om kärlek brukar kännas så lite, efter sju år. Jag har inga svar. Kanske borde jag vara nöjd. Jag har ju det bra. Det är en fin människa jag valt att leva med. En människa jag älskar.
Vi väntar in resten på Debaser Slussen och suger och sörplar öl efter öl under parasollerna på uteserveringen. Folket kommer och ger intryck, så intensiva att jag får behålla solglasögonen på och vara besvärlig och tyst. Jag och C flinar mot varandra och tillsammans med två pojkar bryter vi oss tillslut loss och går ner mot Street vid vattnet.
Därinne känner jag mig lugnare, ljuset är mörkt och rött, luften är fuktig av hud och varm av andetag som kommer nära mitt öra, flera gånger kommer de nära. Det tycks ånga från alla kroppar och kondensen glider likt rännilar av svett längs våra kalla ölglas och flaskor. Det luktar starkt av olika sorters parfym, svett, mynta, redbull, kiss och jord. Jag minns att jag luktar på min arm och på min tröja för att kontrollera att jag fortfarande luktar som jag brukar. Två bra DJ:s vänder plattor och de får oss att le och hålla takten med huvudet. Folket på Street den kvällen liknar en blandning cineaster som gärna lever upp till myten om sig själva och andra som försöker se så frigjorda ut som möjligt. De ser glada ut men verkar nervösa på något sätt där i oceanen av all låtsaskultur. Som det brukar vara, tänker jag cyniskt och tömmer glaset.
De två pojkarna hittar några de känner längst in vid baren och plötsligt är det jag och fem pojkar. De gör mig lugn konstigt nog. Främlingar brukar inte ha den inverkan på mig men det är som om de är glada att se mig. De ser nyfiket på mig från olika vinklar och känner på mina kläder och tilltalar mig på olika vis. En blond ung man med lugg väcker särskilt mitt intresse och jag vet än idag inte varför. Jag har träffat honom många gånger efter den där natten och jag har verkligen funderat över varför just han hade förmågan att förändra mitt liv för alltid. Ännu konstigare är att han inte vet om det. Han skulle säkert tappa hakan om jag en dag berättade det för honom. Alltid har jag efter den natten undrat över om jag någonsin förändrat en annan människas liv så. Om jag, utan att veta det, ändrat riktning på någons liv så som han gjorde med mitt.
Vi står i baren ganska länge. Dricker stora glas med halvkall avslagen öl. Jag går ut ibland för att röka och jag minns att jag röker ganska fort, bara några bloss på varje cigarett. Jag vill in till den blonde pojken igen med sin vackra romerska näsa och norrländska dialekt. Jag har inget som helst minne av vad vi alla talar om. Säkert oväsentligheter och sådant som man ofta talar om när man hänger bar med en grupp människor man aldrig förut träffat. Jag känner att vi alla som står där just då mår väldigt bra tillsammans. Vi ser i varandras ögon att där finns en överenskommelse om att vi tycker mycket om varandra just där och då. Alla är lyckliga på något sätt och ingen kommer att gå hem förrän den här natten blivit dag.
Vi hittar ett stort ledigt bord på andra sidan av baren. Fler främlingar nosar sig till vårt sällskap. Vi är nu sex pojkar och två flickor med mig inräknad. Flickan klädd i en blommig sextiotalsklänning sitter i knäet på en av pojkarna. Den blonde sitter bredvid mig och ler finurligt då och då. Det enda jag minns av orden som utväxlas där är de som flickan plötsligt högt och glatt utbrister sekunderna innan vi går.
– Ska vi bada?
Alla runt bordet lyser upp och reser sig nästan omgående medan de sväljer innehållet i sina glas. Jag minns att jag tänker att jag inte alls vill bada. Bli blöt och kall. Smutsigt vatten och vara naken. Aldrig i livet. Nåja, tänker jag, man kan alltid röka cigaretter och se den blonde pojken klä av sig.
Vi strövar ut mot Reimersholme som jag gång på gång får för mig att kalla Reidarsholme. Luften är varmare än ljummen. Det är som om en svart sol stigit och värmer oss utan ljus. Höghusen på höger sida står tysta och sover, ingen verkar vara vaken längre utom vi. Vattnet skvalpar mörkt längs vår vänstra sida. Flickan i klänning hoppar upp på sin cykel.
– Gå i förväg. Jag ska bara hem och hämta handduk och vin. Hon cyklar in i mörkret och försvinner. Vi går länge men stannar tillslut under en sagolik silverfärgad hängpil. Den bugar sig långt ut över vattnet och doppar sitt koppargröna hår under ytan. Längre upp i kronan är det som om det drar ett sus mellan de skidformade löven när de ser oss stanna.
Vi sneglar lite villrådigt på varandra. En av pojkarna tar av sig skorna och går ner under trädet. Han håller om stammen med armen och känner på vattnet.
– Det är helt ljummet, säger han förtjust.
Flera av de andra tar av sig skorna och drar samtidigt av sina jeans och går ner för att känna efter. Alla utom jag och en till klär snart av sig och springer uppspelta ner i vattnet. Jag tjuvkikar på den blonde samtidigt som jag hakar av mig skorna och strumporna. Gräset är torrt och lent under mina fötter. Hans överkropp är vacker. Mager och manlig. Hans axlar och skuldror rör sig smidigt när han drar ner de svarta boxershortsen utan att vända sig om. Skratt och tjut ekar nere i vattnet. Jag ler och lirkar upp en Marlboro, sätter den mellan läpparna.
Flickan bromsar in sin cykel igen och jag vänder mig om. Hon lägger cykeln i gräset och drar av sig klänningen, hon har en randig bikini under.
– Ska du inte hoppa i? ler hon uppmanande. Jag rynkar lite på näsan och skakar lätt på huvudet.
– Jo, men kom igen nu. Hon tar upp en halvfull flaska rosé ur sin strandväska. Vi delar det här och sen hoppar vi i. Okej? Jag minns att det mer är vinet som lockar än att bada.
– Okej, ge mig den där jävla flaskan då, flinar jag. Hälften av det syrliga vinet försvinner på några sekunder i djupa klunkar ner i magen. Sedan reser jag mig och klär av mig direkt. Jag behåller bomullstrosorna på och det svarta radbandet mellan brösten.
Vattnet är kroppsvarmt. Sött, salt och alldeles svart mot läpparna. Vattnet är himmelskt, inte alls så som jag inbillat mig. Det sover tyst och mjukt runt min kropp, håller mig försiktigt, omsluter mig. Jag simmar ut lite, bort från de andra. Den blonde pojken följer sakta efter mig. Han ler tyst och blåser lite med munnen över vattenytan samtidigt som han betraktar mitt ansikte. Han tar ett lätt simtag mot mig och glider in alldeles bakom min rygg.
Vi säger ingenting för det som håller på att hända är ingenting man uttalar. Jag följer vattnet med blicken som ligger blankt likt svart målarfärg. Jag ser bort mot den andra sidan. Båtar ligger förtöjda vid bryggorna under gatlamporna vars ljus kastar mackor som små blixtar över ytan. Allt jag anar är de långsamma ljuden av våra kroppars vinglika rörelser under vattnet.
Han väntar.
Jag lyssnar till hans andetag och stänger ögonen.
Och vattnets rörelser stannar upp runtomkring oss.
Natten stannar.
Tiden stannar.
Hans hand.
Han låter sina fingertoppar viktlöst nudda min svank under vattnet.
En enda gång drar han handen sakta och ljudlöst upp längs min rygg, följer ryggraden, varje kota. Jag känner vattnet sila sig mellan hans fingrar samtidigt som hans hud mot min får mig att sluta andas. Hans fingertoppar lämnar mig varsamt i nacken och som ström fortsätter smekningen rakt in i mitt oerhört övergivna hjärta. Innan jag vänt mig om har han lämnat mig, han simmar in mot land igen, vänder sig inte om.
Efteråt vandrar flickans handduk mellan oss till den är tung av vatten. Vi tar på oss en del av våra kläder och lufttorkar sedan på rad utsträckta på rygg i gräset. Jag ligger längst ut och bjuder upp paketet av mina Marlboro.
Himlen är stjärnlös.
Bottenlös.
Vi skrattar så att vi gråter, brottas, delar på några burkar med ljummen folköl. Blixten från min kamera smattrar över deras kroppar och skrattande ansikten.
I ögonvrån ser jag när han reser sig upp och sitter en stund med armarna om knäna. Han vrider huvudet och ser bort mot mig. Jag möter hans blick men klarar bara av att hålla den en sekund eller två. Han ställer sig upp och går de tre stegen bort till mig. Han ser inte på mig. Han lägger sig bara ner med sitt huvud på min mage och sin kropp ut från min. Hans blonda hår är vått och kallt mot min hud. Han ligger stilla och låter sitt huvud höjas och sänkas av mina andetag. Jag lägger min hand i hans panna och stryker in hans hår mellan mina fingrar. Han sluter sina ögon.
Och det tar bara trettio sekunder att inse svaret.
Han vrider sin blick mot mig och drar sakta sin sträva kind mot min mage. Han ser mig långt in i ögonen samtidigt som hans mjuka läppar en enda gång kysser den tunna huden över mina revben.
Jag går sönder. Jag faller. Det känns som om hjärtat skriker av smärtan. Det skriker rakt genom mig för att jag har glömt. Glömt hur det känns att älska.
Att jag har glömt meningen med livet.
Så jag låter den störta in i mig. Det tar bara trettio sekunder.
Han behöver aldrig röra vid mig igen. Vi sitter alla tysta bredvid varandra med något saligt i blickarna på den tomma bussen i gryningen. Vi kommer upp i en lägenhet på söder full med böcker och orientaliska mattor. Och i en soffa, i fåtöljer och på golv sträcker vi ut oss. Någon sätter på Billie Holiday och han somnar med ett leende på sina läppar med huvudet i mitt knä. Och när alla har somnat ser jag på honom och låter tårarna tyst rusa nerför kinderna.
Två dagar senare åker jag tåget hem med en lättnad inom mig större än allt annat.
Jag sitter i vår blåa soffa när du som levt med mig i sju år kommer hem och stänger ytterdörren om dig.
– Har du haft det bra? ler du och böjer dig fram för en kram. Men jag ser ledset upp på dig och drar ett djupt andetag.
– Vi ska inte leva tillsammans mer nu älskling. Jag är äntligen säker nu.
Du nickar bara. Vi är inte kära i varandra längre. Vi har inte varit det på länge. Och du nickar igen och ser olyckligt på mig.
Jag gråter sedan. Jag gråter hela natten.
Över slutet.
Över friheten.
Över att äntligen veta.
Över dig.
// Kniven
Läs mer av Kniven här.
|
|
FörfattararkivTisdag 3 Mars 2009 Rädda världen med Ebba von Sydow!Av Fredagsvikarien(Dagens text är skriven av Jonas Dahl. Han hoppar in för Matt som lämnat oss i sticket för en veckas ölhävande i Plzeň.)
Att världen är överbefolkad, överhettad och överexploaterad borde inte komma som en nyhet för någon. Men att Ebba von Sydow är den svensk som just nu gör den viktigaste och mest konkreta insatsen för att rädda miljön och jordens resurser kommer kanske som en överraskning för många. Även för Barstols normalt sett så begåvade läsare?
Den första och mest naturliga insatsen av Ebba var givetvis när hon som allra första chefredaktör helt och fullt ut tog steget från papperstidningen till nätet. Om fler chefredaktörer i världen hade följt Ebbas föredömliga lämnande av Veckorevyn till förmån för veckorevyn.com hade vi varit många nyttiga granar rikare.
En annan av hennes insatser gör hon som förebild för Sveriges unga tjejer. Ebba är 27 år och har inga barn. Mig veterligen har hon inte heller yppat några planer på barn, eller ens en tillstymmelse till längtan efter barn. Och det enda sättet att hålla befolkningsexplosionen och överexploaterandet av jordens resurser i schack är att fler skaffar färre barn. Så jag hoppas att Ebba avstår från att skaffa barn, eller att hon max skaffar sig ett mysigt accessoarbarn. Och att massor av dagens unga följer efter.
Och mycket riktigt - Ebba von Sydows allra största insats gör hon som förebild och opinionsbildare för unga tjejer inom mode. Genom att förklara för vanliga tjejer det nödvändiga i att betala femtusen för en Balenciagaväska eller tiotusen för ett par Manolo Blahniks gör Ebba en jätteinsats för en hållbar framtid. För vad kan vara smartare och nyttigare än att betala den största slanten för immateriella värden i en värld med strikt begränsade materiella resurser? För visst, vi kan hävda att kvaliteten är bättre på dessa varor än vad du kan få på DinSko eller Wedins, men samtidigt vet vi alla att det mesta man betalar det rejäla överpriset för är designen och märket. Det vill säga massor av pengar för ingenting. Det är helt enkelt en genial miljöinsats.
Är inte detta väldigt enkelt att säga för en överklasstjej från Örgryte? Nu är det ju så att Ebba själv ser sig som en tjej ur arbetarklassen, med logiken att hennes föräldrar arbetar hela tiden. Och vilka är vi att definiera henne? Dessutom har hennes egen definition visst stöd av Det nya arbetarpartiet - Moderaterna, och inte minst av det amerikanska kommunistpartiet som i en tidigare Barstolsartikel hävdade att det bara finns två klasser: en arbetande klass och en ägande klass - som äger och gör slut på jordens resurser.
Så vad vi ser från Ebba kan alltså betraktas som klassisk arbetarrörelse. Och vem kräver att arbetarnas revolt måste vara ful, skitig och elak? Den blir ju så mycket trevligare att följa och lättare att ansluta sig till om den marscheras fram i ett par Jimmy Choo.
// Jonas Dahl |
|
FörfattararkivFredag 27 Februari 2009 Fredagsvikarien: KaptenenAv Fredagsvikarien
För några år sedan så lyckades en vän av det täcka könet övertyga mig om förträffligheten med att gå på pass på gymmet. Vi testade box och det var ju sannerligen roligt, då simulativt våld i de flesta former faktiskt är rätt så underhållande och även ett bra sätt att göra sig av med aggressioner.
Jag är en person som har gjort "gå sin egen väg" till en konstform och allting som kan uppfattas som inne och hajpat ser jag på med illa dold förakt (nu kan det vara så att min "min väg" egentligen är en mainstream-variant av själva företeelsen då jag fortfarande tvättar mina kläder och inte bor i en koja mitt ute i skogen, men det är en helt annan historia). Nu var ju själva grejen att det var gratis. Boråsare och gratis är som tjocka barn och tårta. We love it like a fat kid loves cake.
En dag så tyckte min vän att det skulle gås på step-pass. Det är när man ska trampa på en pall. "Det kan ju inte vara svårt", tänkte jag. "Jag har ju hyfsad koordination", tänkte jag också. "Det finns säkert andra killar där". Trodde jag.
Jag kom in. "Är det några nya här?" frågade den (hysteriskt) käcka personen framme vid scenen. Jag (dum som jag är) räckte glatt upp handen och där satte jag första spiken i mongokistan. "Vad kul!" utbrast den käcka personen (det hon menade egentligen var att det skulle bli roligt att skratta åt mig). Sen började hon och det var inte så svårt i början (de första tre sekunderna) .
Step-step-step-step... (hey, jag fattar galoppen!)
Step-step-step-step-skutt... (vad fan var det där för något?!)
Step-step-step-step... (det här känner jag igen...)
Step-step-step-"vänster!" Step-step-skutt (för helvete! Kan du inte hålla dig till step-step-step-step, det fixar ju jag!)
Step-"upp med knät" - step-skutta-runt-pallen (det heter stepbräda men jag kallar det för en jävligt låg pall) - klappa händerna (vid det här laget får min hjärna kortslutning och jag håller på att sparka iväg pallen över halva salen då mitt koordinationscenter totalhavererar.)
Är glad för att jag är i hörnet lägst bort från scenen.
DÅ: Step-step-vridning (alla i salen tittar åt mitt håll där jag står där i hörnet som en imitation av en chimpans med grav epilepsi) - skutta-på-stället (och titta på chimpansen).
Så gick det på i en halvtimme.
Där kom jag in bland minst tjugo snygga tjejer, den finska Michelingubben, och ska flasha mina moves... de här damerna skulle kunna baka en sockerkaka, doktorera i historia, prata i mobiltelefon och skutta runt på en jävligt låg pall... SAMTIDIGT! OCh där står jag, som ramlar framstupa i trappor om jag inte spottar ut tuggummit.
Jag var dödlig. Mina krumbukter skulle resulterat i allvarliga skador om någon skulle kommit inom sfären av knän/fötter/armar där jag flaxade runt som Johan Olov Koss. Med motorik som en väderkvarn, koordination som en gödselspridare och vig som ett kassaskåp stod jag där som en flodhäst bland fjärilar...
Om jag skulle göra det igen? Aldrig.
Jag ställer mig hellre i ett hockeymål. Naken.
// Kaptenen |
|
FörfattararkivFredag 20 Februari 2009 Fredagsvikarien: NoirsAv FredagsvikarienJag undrar hur det skulle kännas. Att bara vara, just då. Inte för att jag skulle vilja vara där egentligen. Det är mest att - hellre där då, än här nu. Förståelse är allt jag vill åt. Ibland så låtsas jag att jag är där. Man kan nog kalla det forcerad dröm. För hoppet är nog sen länge borta. Det som krävs är nog acceptans, som i sig är ett väldigt fint ord. Men för detta? Är det verkligen nödvändigt - just för detta? Jag undrar hur jag skulle bli? Om det nu hade skett. Skulle mina fel och brister, vara normaliteter? Och tänk om hatet då vore delat? Det blir alltså dubbelt, samtidigt som det föder ännu mera hat. Jag blir lite äcklad av tanken, den tanken som är jag. Tanken, den är som jag: En självhatande narcissist. Vågar jag nu tänka på dig, i det här alternativa tidsrummet? Är du och jag lika krökta som platsen vi är på? Vem är du, och vad känner du? Hatar du mig? Älskar du mig? Fan ta dig om det är båda. Jag säger till mig själv att jag bryr mig. Men jag vet inte längre. Fan ta mig. Om jag har hittat problemet, hjälper ni mig? Om det är ni som är problemet, hjälper ni mig? För det är från era påsar det klinkar. Sen klankar ni på andra. För det är ni som sveper en hel. Sen sveper ni kvinnor och barn med. Det är ni som är problemet, när ni bara sitter där och är sociala. Förlåt om det nu rimmar, men ni är för fan äckligt banala. Är det era kräftor som kräver det? Varför går de före hem och familjelyckan? Jag är för, så hata mig. Ni är emot, så älska er. Friheten som ni väljer, är er. Ta den, begrav den, gör va fan ni vill. Men glöm inte ansvaret era jävlar. För det är ni som är männen. Men det vet ju redan alla om. 1922 var året som formade mig mest. Det här blir min första publika reaktion. Mot kulturen kring det jag hatar. Idealiseringen av beroendets käftar. Ni värnar om folk som våldtar, hotar, festar, lemlästar, som ej begriper, i allt annat skiter och stör. Förbudet som aldrig hände. Jag är ditt kärleksbarn. Ett kärleksbarn som hotar och festar, våldtar och lemlästar. För svag att säga nej när tillfället kommer. Jag bangar aldrig på en stor stark. Rusdrycksförbudet, ditt återinträde är mitt kall. Men din barm har aldrig varit så kall. // Noirs |
|
FörfattararkivFredag 13 Februari 2009 Under ytanAv Fredagsvikarien
Jag har fått den otacksamma uppgiften att vikariera för Herr Dill idag. Lite som en 31-årig gråtrunkar-prao. Jag vet inte om det stämmer. Sanningen är nog snarare att jag runkar för ofta, gråter för sällan och att jag aldrig har ägnat mig åt de båda sysselsättningarna samtidigt. En sak är dock helt säker; jag är inte Hermann Dill. So bare with me.
För 11.472 dagar sen föddes jag på ett sjukhus i vad som ofta kallas världens farligaste stad; Bogota, huvudstad i Colombia. Namnet på sjukhuset finns i en bunt dammiga och stämpelprydda dokument i ett bankfack någonstans. Precis som resten av mitt ursprung. Där finns säkert ett pass, namn på barnhem och tidpunkter för incheckning och utcheckning. Och självklart också namnen på de biologiska föräldrarna. Mindre självklart är att uppgifterna stämmer. Sydamerikaner ni vet, korrumperade slarvpellar.
Och det leder oss till dagens ämne: fördomar. Vi/ni svenskar pratar om 90-talet som rasismens tid. En svunnen sådan när landet präglades av blodiga slag i Kungsan den 30 november varje år, Lasermannens inte alls blinda raseri, Carl Bildt som pratade om att ta tillbaka den svenska flaggan från onda grupperingar och självklart: We Shall Overcome.
Anledningen till att jag skriver ”Vi/ni svenskar” är att jag tar mig friheten att anta den rollen som gagnar mig mest för tillfället. I reklambranschen är jag blatte från förorten men i krogkön är jag en svensk med exotiska ögon som är misstänkt kort i rocken.
Ni (jag e blatte ett tag nu) pratar om rasism som något hemskt som besegrades. Men det är inte sant.
Rasismen är lika stark idag. Men den har flyttat ifrån stenkastning och tv-kameror i Kungsan. Den saknar en också en rikskänd våldsverkande galning som gör sitt bästa för att avliva svartskallar. Ingen skriker längre ”Ut med packet” längs gatorna. Expressen har inga löpsedlar med budskapet ”Kör ut dom!”. Ondskan och fördomarna har gått under ytan. Dom finns numera under ditt skinn. Och säkert utan att du har en aning om det.
Jag diskuterade saken med en kompis i fredags. Han är från Chile. Vi pratade om fenomenet att vi alltid får sitta själva extra länge i tunnelbanan. Våra ”fyrkanter” är de sista att fyllas när man åker tub i ”vita” områden. Finns det en plats i en blattefri fyrkant bredvid så väljer folk den utan att tveka. Blatten får sitta själv tills alla andra platser är upptagna. Vissa väljer då att stå istället. Det finns ett undantag som bekräftar regeln och det är alkisar. Dom skiter i vilket.
Nu har vi inte gjort några empiriska studier i ämnet men jag VET att det är sant. Jag gör nämligen likadant själv. Varje gång. Trots att jag också är en svartskalle. Det där är lite skrämmande eftersom det gör mig till rasist. Jag, en importerad Colombian som har bott i både Tensta och Hässelby och umgåtts med andra svartskallar under hela min uppväxt, är alltså rasist. Jag är typ Jackie Arklöv. Tanken svindlar.
Ingen pratar om det här. Ingen skriver en rad om det och ingen på Uppdrag Granskning funderar på att göra ett program om det. Istället fortsätter folk med sin tunnelbaneapartheid. Gör det något då? Spelar det någon som helst roll?
Svaret är såklart: Ja.
Under 90-talets raskrig (mycket populärt ord bland skinnskallarna när det hela begav sig) rådde en tung lågkonjunktur. Folk blev av med jobbet. Ny Demokrati kom in i riksdagen och mer därtill på invandrarfientlig politik. Flyktingförläggningarna brann i bakgrunden när Ian och Bert pratade om sänkt spritskatt och John Bouvin yrade om att det var bättre förr i Afrika när lejonen minsann stod för en del av den naturliga utgallringen bland negerungarna.
Idag är vi i början av en tung lågkonjunktur. Folk blir av med jobbet. Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen och mer därtill på invandrarfientlig politik. Frågan är när den första flyktingförläggningen brinner.
Den som kan sin historia vet att i kristider letar den stora massan efter någon att skylla på. 30-talets Tyskland är det extrema exemplet. Men förmodligen kommer ni, precis som jag, att trotsa historien och sätta er svenskt på tunnelbanan även i fortsättningen.
Har ni lust att läsa några andra rader jag skrivit är ni välkomna att besöka http://menvarfor.blogspot.com. |




