Jag har bestämt mig för att lägga ner skrivandet på Barstol. Jag blev så jävla beklämd när jag läste Margret Atladottirs – Nöjesguidens überheta chefredaktör som sportar en femte plats på min lista över potentiella gemål – ledare där hon kallar mig för en 35-årig gråtrunkare. Sådant ska man inte behöva stå ut med. Jag ska sätta mig i förbindelse med Marcus Birro och fråga hur man gör när man känner sig indignerad och vill jämra sig inför stor publik – Maggie ska tvingas se min smärta, inse sin enfald och göra avbön hos Janne Josefsson. Well, kanske ändå inte. Sanningen är att tiden inte räcker till. Jag är mitt inne i en diger förändringsprocess – alla som gått igenom en sådan vet hur tids- och energikrävande det är. Det här har inte varit något lätt beslut att ta men jag måste prioritera – inte bara snacka om att prioritera. Allt för länge har jag flängt runt som en vilsen fiskmås; ständigt på jakt efter något nytt att glufsa i mig. Nu vill jag köpa torktumlare, vårda kärleken och dricka mycket mjölk. Fast jag tror inte att det här är allra sista gången jag skriver för Barstol. Förr eller senare kommer jag att dyka upp igen, utan att veta i vilken form och när det kommer att ske. Over and out

26 Kommentarer

Min tid har inte räckt till den här veckan. Därför blir det inget inlägg i dag.

Er tillgivne

Hermann

4 Kommentarer

Vad har du för relation till Thomas Di Leva? Maths: En relation fylld av kärlek och respekt, trots att han trampade mig styggt på tårna på Fenix dansgolv en gång i forntiden. Han behövs, och han har gjort några riktigt bra låtar (fast det är ett tag sedan nu). Matt: Jag har aldrig lyssnat på Di Levas musik. Men han är en lustig syn när han sitter på nytorget i en blommig klänning och med en iBook i knät. David: Ingen – förutom att jag brukar se honom ränna omkring här i kvarteret. Tycker mest han verkar vara en vanlig snuskgubbe. Mattias: När jag var tonåring hatade jag honom, han var en fjant i löjliga kläder. Sedan vände det någonstans. Fast han säkert bara är en bluff rakt igenom så tycker jag att det är skönt med en människa som är konsekvent och kör på. Dessutom tycker jag att "Tiden faller" som kom 2004 är ett jävligt bra album. En mer allvarlig ton var vad Di Leva behövde. Hermann: Den är både sval och distanserad. Om Barstol skulle plocka in fler skribenter, vem eller vilka skulle du helst vilja se? Maths: IA som ligger bakom Kvalitetsbloggen (http://kvalitetsbloggen.wordpress.com/). Dels för att vi behöver tjejer och dels för att hon levererar kvalitet i allt hon skriver. Matt: Någon helt annorlunda än de andra barstolarna. Någon med insyn i en helt annan värld. Någon yngre. Någon kvinnlig. Annika Marklund kanske. David: Jonas Karlsson Mattias: Det skulle jag vilja fundera mer på. Hermann: I jämlikhetens namn vill jag att Barstol ska förbli ett hem för manliga skribenter: Anders (http://kindofblue.blogg.se/), Weman (http://weman.wordpress.com/),  Johnny (http://nederbird.blogspot.com/), Dexo (http://lookingformessiah.blogspot.com/) och mina gode vän Jonas Dahl (som inte har någon blogg) är de fem första namnen jag kommer att tänka på. Vad skulle du säga till Liza Marklund om ni på tu man hand skulle äta middag tillsammans i morgon? Maths: "Du skulle inte kunna tänka dig att sitta barnvakt så att jag får äta middag med min sambo istället?" Matt: Jag skulle fråga om det är möjligt för vem som helst (mig) att göra sig en förmögenhet på att skriva och om hon har några tips. David: Ställ upp på en intervju med en påläst journalist. Mattias: Att sanningen svider. Hermann: Du är en påfågel i allt utom skönhet, och att folk har ett fullkomlig avskyvärt och ytterst hjärtlöst sätt att gå omkring och säga saker bakom ryggen på en som från början till slut är absolut sanna.

Kommentarer (1)

Minns inte exakt när jag hörde Front 242 första gången men det var någon gång i sjunde klass. Jag var nyinflyttad till överklassghettot Askim/Hovås söder om Göteborg från den lilla sossebyn Åmmeberg i Närke. I Åmmeberg fanns synthare vs hårdrockarekulturen, fast den var inte tillnärmelsevis lika utvecklad som den var på Hovåsskolan, för i Åmmeberg fanns det bara hårdrockare. Synthmusik var likaställt med Depeche Mode, bögar och moderater. Därför blev chocken stor när jag upptäckte att det inte bara fanns synthare på Hovåsskolan, det fanns synthare som både slogs, söp och knullade. Bland dessa svartklädda långluggar ansågs Depeche Mode var en helt okej grupp, men de var ingenting jämfört med de belgiska råsyntharna Front 242. Front 242 hade på 80-talet, och har fortfarande, samma råa kraft som den bästa hårdrocken kombinerat med ett mycket skruvat konstnärligt budskap – pretentionerna var enorma och allvaret stort – som tilltalade upprorskåta och lillvuxna överklassungdomar. Jag föll pladask för musiken men budskapet hade jag desto svårare att tugga i mig, även om viljan definitivt fanns där. Men som den strykrädda och sent utvecklade lilla pojke jag var, fattade jag inte riktigt vad det var belgarna försökte säga. Vilket inte är särskilt konstigt i backspegeln: för så här beskrev Front 242 sin musik och sina konserter 1986. Patrick Codenys: Vi vill ge publiken en chans att släppa ut trycket och ha det bra. En konsert med Front 242 är verkligen något extra där publiken kan se noga utvalda bilder och få tillgång specifika ljud och rytmer. Publiken och bandet släpper ut en typ av energi som vi försöker katalysera för att skapa intensiva kontraster. Jean-Luc De Meyer: Vi använder ett militärt utryck på scen för att det är starkt, universellt och mänskligt. Faktum är att vi på scen jobbar som en kommandostyrka eftersom våra mål är likvärdiga: sikta rätt och slå till hårt. Våra metoder är också identiska, vår bemanning och utrustning är extremt slimmad och mycket effektiv. Folket som jobbar med bandet ges en funktion utifrån två kriterier: effektivitet och snabbhet. Och när konserten är över, likt en kommandostyrka, drar vi oss tillbaka till anonymiteten. Daniel Bressanutti: Vi har infört en speciell typ av musik och en speciell typ av image; Front 242. Vi använder enkel teknisk utrustning, en fyrakanalsstudio, som är helt anpassad efter bandet. Verkligen, vi behöver ingen ultrasofistikerad utrustning för att producera ny och originell musik. Richard Jonckheere: En show med Front 242 är 100 procent energisk energi. Publiken dras mot gränsen mellan energi och våld. Publiken tvingas att själva bestämma om energin är positiv eller negativ. Vi producerar bara en rå typ av energi baserat på sanningen – som kan ses som både våldsam och energisk. Men det är publiken som bestämmer vilket. Nu förstår jag Fronts 242:s pretentioner och budskap bättre. Och jag är fortfarande svårt torsk på deras musik: näst efter Kraftwerk har ingen grupp bidragit till utvecklingen av den moderna elektroniska dansmusiken, som omger oss i underbart överflöd. Däremot går det inte att återskapa den spänning och laddning som en konsert med Front 242 skapade på 80-talet. Då tog alla i publiken dem på blodigt allvar och konserterna påminde väckelsemöten. Medelåldern på Trädgår’n förra fredagen var ”Bruce Springsteen”, och även om det röjdes rejält var det tydligt att både publik och band hade en slags mogen distans. Känslan var mer likt en klassåterträff där alla spelade en roll baserad på något de var för drygt 20 år sedan och aggressiviteten var till stora delar utbytt mot nostalgisk kärlek. Men kraften i musiken är densamma och jag häpnade över hur vansinnigt väl deras sound och låtar har åldrats. Det enda gnället mot konserten var att de hoppade över lite väl många gamla klassiker, men det var lätt att förbise när jag fånleendes vandrade hemåt i den kalla januarinatten och nynnandes på Front 242: s allra bästa låt: Headhunter. One - You lock the target Two - You bait the line Three- You slowly spread the net And four - You catch the man

6 Kommentarer

Det är förlåtelsen som gör oss till det vi är. Utan förlåtelse skulle vår art ha utplånat sig själv genom oändliga hämndakter. Utan förlåtelse skulle det inte finnas någon historia. Utan det hoppet skulle det inte finnas någon konst, för varje konstverk är på ett eller annat sätt en akt av förlåtelse. Utan den drömmen skulle det inte finnas någon kärlek, för varje kärlekshandling är på något sätt ett löfte om att förlåta. Vi lever vidare därför att vi kan älska, och vi älskar därför att vi kan förlåta. (Från boken Shantaram av Gregory David Roberts) Hur ska det bli fred i mellan Israel och Palestina? Att reflektera kring den frågan ger mig samma sinnesstämning som när jag funderar på hur voluminöst universum är: maktlöshet, dumhet, okunskap och litenhet – bara skita i det och låta tingen ha sin gång och i stället borra hjässan i de små vardagliga trångmål som min alldeles egna existens är fylld utav. Men när små barn bombas till köttfärs varje dag går det fan inte att vända bort huvudet längre – hur komfortabelt det än må vara. Något måste göras; det är alla överens om. MEN VAD? Bevekelsegrunden att skriva om, och diskutera, det här brännheta ämnet är att jag inte orkar se fler bilder på mördade barn, högtravande fördömanden av politiker som endast tänker på den egna hemmaopinionen, fredsavtal av papier-maché framförhandlade av det genomkorrumperade och inkompetenta FN; man botar inte hjärtinfarkt med plåster… Det är dags att diskutera lösningar som sträcker sig längre än Carl Bildts, välmenande men menlösa, ylanden om eld upphör. Jag vill ha förslag på riktiga lösningar. Inga utopiska drömlösningar där rättvisan segrar och moralen är hög. Världen styrs av hårda, cyniska och kalla män (och ibland av deras fruar) – det faktumet vill jag att vi aldrig dribblar bort i den här, eventuella, debatten. Som tyskättling är det extra känsligt att vara kritisk mot Israel. Det kanske är vansinnigt att jag, som är född 1972, ska gå omkring och känna skuld till Israel och det judiska folket, men nu är det så. Och jag kan inte göra mycket för att förändra det. Bara för att Israel upprepar många av de vidrigheter mina förfäder gjorde mot det israeliska folkets förfäder förändrar det inte mina förfäders skuld, och i förlängningen mina egna skuldkänslor. Mina förfäder mördare det judiska folket, och dess barn, skoningslöst. De gjorde det för att de trodde att de skyddade sig själva mot ett hot. Vi vet att de hade fel, att hotet inte fanns och att de var dumma i huvudet. Jag har mist förståelsen för vad staten Israel försöker göra och uträtta; att omedvetet göra fel är ytterst mänskligt och en helt naturlig del av livet (det är så vi lär oss och utvecklas som människor), men att upprepa samma vrång som man själv blivit utsatt för är oacceptabelt. Israel försvarar sitt (över)våld med att man värnar om sig själva, vilket i ett mycket snävt och enögt perspektiv kan uppfattas som sanningsenligt och adekvat (…och Hitler byggde ju Autobahn så helt dålig var ju inte han heller…). Men låt oss vara honnetta, hur mycket skyddar man sig själv om man mördar någon annans barn? Vari ligger klokskapen i det? Vari ligger lösningen i det? Vari ligger framtiden i det? Jag vet att många israeler värjer sig mot argumentet: ”Varför ska Israel vara bättre än andra länder?  Vi är inte de enda som mördat barn, alla länder har gjort det genom historien. Människor är människor oavsett vad.” Det är helt korrekt att människor är människor med allt vad det innebär – problemet är att Israel allt för väl liknar de mest hårdhjärtade regimer som världen har skådat; och det borde verkligen ligga i deras intresse att inte vara det om de vill överleva som nation. Bara för att ens förälder varit pedofil betyder det inte att man måste, eller har rätten, att bli pedofil själv. Man har ALLTID ett val. Israel har sedan dag ett, tyvärr, valt att slakta och massakrera människor som har minst lika mycket rätt till jorden, bergen, vattnet och luften i området.  Och de kommer att fortsätta, en "fredlig lösning" på några andra villkor än deras egna avfärdas kategorisk. Men fred på Israels villkor innebär i klartext att allt återgår till det fullständigt outhärdliga och oacceptabla tillstånd av rättslöshet, dagligt våld, förtryck och genomförd strukturell rasism. Vad borde Israel göra? Jag tror nyckeln till fred stavas ekonomi. Även om några stora företag i USA och Israel tjänar grova pengar på konflikten, är det i slutändan en väldigt dålig affär för det allra flesta – även i Israel och USA. Israels fokus borde vara att hjälpa Palestinierna att bygga upp sitt land och skapa en fet och välgödd medelklass. Då tror jag grogrunden för religiös fanatism skulle torka ut, hatet blekna och en spirande framtidstro skulle kunna svepa fram med ledorden: förlåtelse, kärlek och förståelse. Europa är ett lysande exempel på en region som varit krigshärjad och nerkletad med hat i tusentals år. När vi till slut la ner vapen och började göra affärer med varandra vann alla; och i dag är de otänkbart för de allra flesta européer att ens tänka tanken på att gå ut i krig. Vi gillar vårt leverne alltför mycket och vi är inte intresserade av att tappa vår trygghet och vår materiella standard – trots att det finns stora skillnader mellan oss både kulturellt och religiöst. Palestinierna då? Ska inte de göra något? Är de oskyldiga små lamm? Jag tycker att de har rätt att försvara sig och jag förstår deras frustration väldigt väl. De är för fan ockuperade och har blivit bestulna på sitt land. Min förståelse tillhör dem trots att jag finner Hamas missiler lika vettlösa som alla andra tänkande människor… Men JAG LEVER INTE I HELVETETS NIONDE KRETS – där angriparnas våld är grundvillkor och livets enda mening är att dö. Inför ett fascistiskt och av imperialismen finansierat och (ömsom diplomatiskt, ömsom maktpolitiskt) försvarat folkmord (likheterna mellan Gaza och Ghettot i Warzawa är deprimerande många) ser jag mig inte ha någon som helst rätt att uppmana de angripna till att visa ädelmod och väcka sympati och medlidande hos en omvärld, som i förhållande till sina ledare, de cyniska männen, inklusive Condoleeza, är andra sidan av samma mynt. (När en av ledarna för den algeriska befrielsekampen, Ben Bella, fick frågan av en journalist om varför de inte upphörde med sina terrordåd, med sina bomber och Molotovs etc, svarade han att det gör de direkt - så fort vi får jaktplan, stridshelikoptrar, stridsvagnar, automatvapen och några slagskepp som patrullerar kusten utanför VÅRT land ska jag personligen gripa och skicka alla till en internationell domstol som fortsätter.) Men är det verkligen rätt taktik att mucka gräl med den starkaste killen på skolgården och tala om för honom vilket orättvist svin han är under varje lunchrast? Synnerhet om man vet att ”den hårda killen” inte kommer att nöja sig med att spöa skiten ur en själv utan även spöa upp hela ens familj också. Palestiniernas väpnade motstånd, hur moraliskt riktigt det än är, bidrar ju inte till att förbättra situation för någon. Jag menar inte att det ska lägga sig ner dö utan motstånd i tystnad – jag menar att motståndet kanske skulle vara effektivare om det skedde på ett annat sätt. Våld är mycket sällan lösningen, synnerhet om man är den svagare parten militärt. En palestinsk fredsrörelse som predikar antivåld, likt de svartas motstånd i Sydafrika, skulle kunna vända den amerikanska opinionen (som tyvärr är den enda som räknas i någon reell mening, eftersom det bara är de som på allvar kan förändra USA: s politik i området) tror jag. I dag tror den amerikanska allmänheten (och en hel del svenskar också) att Israel är angripet och försvarar sig. Men om det inte sköts några missiler och självmordbomberna upphörde tror jag att ingen längre skulle blunda för vad som egentligen sker. Inte ens Barack Obama… Vad tror du?

20 Kommentarer

Retro: Jag tror att det flesta som läser här på Barstol känner till att jag skrivit en hel del krönikor för Expressen. Vad som däremot inte är lika känt är att jag bloggade för dem under en kort period också. Som förmodligen enda Expressenanställd någonsin lyckades jag få bloggen nedsläkt eftersom cheferna ansåg att den var för vågad. Det sista inlägget – det som fick cheferna att dra pluggen är inlägget som publiceras nedan. Jag tyckte då och tycker än i dag att det var ett väldigt skitnödigt beslut. Vad tycker du? Censuravdelningen och Garrincha. Det verkar som censuravdelningen lugnat ned sig, för helt plötsligt är alla inlägg som tidigare var borttagna tillbaka. Låt hoppas att jag skrivit om dem för sista gången. För att testa censuravsdelningen goda vilja så publicerar jag mitt allra första inlägg på Alexander Bards omtalade Elit-lista – där jag var medlem fram tills för några veckor sedan. Inlägget skrevs den 25 augusti 2005. Hej Elit! På Offside jobbar vi mycket med frilansskribent som heter Henrik Jönsson och som bor i Rio de Janeiro. Henrik är just nu på besök i Sverige och kramas med diverse redaktörer på GP, Sydsvenskan, Politiken i Danmark etc. så att han kan fortsätta sin synnerligen sköna livsstil som frilansskribent i Rio. Igår kväll var jag ute och drack några glas med Henrik, som bland annat berättade om en bok om den brasilianska fotbollsspelaren Garrincha. Boken heter Estrela Solitária är skriven av Ruy Castro, som är en av Brasiliens mer namnkunniga författare – fattas bara annat när det ska skrivas biografi om en av landets stora söner. Hur som helst, boken är en läsfest, men finns tyvärr inte översatt till engelska, än mindre svenska. En kul sak som framkommer i boken är att Garrincha tydligen hade en kuk modell gigantiskt. Tänk er själva kombon kuk modell XL samtidigt som man är Brasiliens bästa och mest älskade fotbollsspelare (glöm Pelé) och ni förstår att kvinnokarlen Garrincha levde livet fullt ut, något Castro berättar utförligt om i boken. Garrinchas fem döttrar uppskattade dock inte de delarna av boken, så de stämde Ruy Castro. Processen blev givetvis en kul och smaskig följetong i skvaller- och kvällspress i Brasilien. När det så blev dags för rätten att avgöra om Ruy Castro var skyldig eller inte, friade domaren honom med följande motivering: "Det kan aldrig framstå som negativt (förtal) för en man – död eller levande - att sådan information om hans könsorgan når allmänheten". Rock on!

6 Kommentarer

...och Barstol fortsätter sitt pömsiga semestertempo. Vi tror vi är tillbaka i full kraft efter nyår. Puss & kram!

Skriv kommentar

USA och dess medborgare är för många själva sinnebilden av antikommunism. Ingenstans, inte ens i bajsbruna militärdiktaturer, har det satsats mer resurser och offrats mer blod på att förinta kommunismen och dess anhängare. Och man får nog lov att erkänna att USA varit mycket framgångsrika i den kampen – Sovjetunionen oss och ett par dussin länder till med kommunistiskt statsskick hade förmodligen marscherat under röd flagg än i dag om det inte varit för USA:s envetna och kompromisslösa kamp. Trots det finns det faktiskt ett amerikansk kommunistparit som heter CPUSA (Communist Party United States of America) och som firar 90-årsjubileum nästa år. Partiet är givetvis mycket marginaliserat i den amerikanska politiska debatten och medlemstalet är ganska blygsamt med amerikanska mått mätt (idag har CPUSA cirka 15 000 medlemmar). Men med en svart president (CPUSA stödde Obama aktivt under presidentvalet), kraschade börser (Karl Marx diskuteras återigen i den ekonomiska pressen) och en ny stark antikrigsrörelse (likheterna med Vietnam är slående) väntar kanske en ny dag för USA:s kommunister. Teresa ”Terrie” Albano är en gift tvåbarnsmamma från Chicago som gillar Bruce Springsteen, Sly & The Family Stone, Harry Potter, teveserien Law & Order et cetera. Hon följer även de lokala idrottslagen Bulls, Bears och White Sox ganska noga. Men framförallt; Terrie sitter i CPUSA:s styrelse och är chefredaktör för deras veckotidning Peoples Weekly World. Hur är det att vara kommunist i USA? Det är givetvis mycket fint att vara kommunist i USA… Skoja bara. Jag anses väl vara komplett galen av en hel del människor, men en del personer tycker det är rätt coolt också. Hur blev du kommunist? Jag gick med i partiet 1984 efter en lång tids funderande. Det var framförallt två frågor som de presenterade rationella svar på. Dels var det borgmästarvalet i Chicago när Harold Washington blev vald, Chicagos första svarta borgmästare. Det rasistiska tonläget i den valkampanjen var en ögonöppnare för mig. Jag började söka efter mer kunskap om rasism och upptäckte att rasism inte är någon slump utan är ett väldigt kraftfullt redskap som exploateras fullt ut av kapitaliska intressen. Jag kände att jag vill engagera mig fullt ut i den kampen och det var bara CPUSA som hade tydliga ståndpunkter mot rasism och ett program för hur den ska bekämpas. Den andra frågan som kommunisterna gav mig ett bra perspektiv på var frågorna runt kärnvapen och krig. Kapprustningen under Kalla kriget var galen och drabbade oerhört många oskyldiga människor. Har du någonsin haft problem med myndigheterna på grund av att du är medlem i CPUSA? Personligen har jag inte haft så stora problem. Enda gången jag kan komma på var för drygt 20 år sedan när jag jobbade i en spelaffär där vi sålde sällskapsspel, då kom det en del personer och talade med min chef om mina åsikter men det var inte särskilt hotfullt. Däremot känner jag flera som haft problem. Oftast är det inte medlemmar i kommunistpartiet som drabbas utan det är deras familjer som råkar illa ut. Är man släkt med en registrerad kommunist är det mycket svårare att göra karriär som statligt anställd eller inom militären. Det spelar ingen roll om man själv inte är kommunist. Men det är inte som under 50-talet och McCarthys era? Det var en mycket mörk tid förr oss. Oerhörda resurser lades ner på att skapa en bild om hur Amerika borde se ut med kärnfamiljer där pappa arbetade och var familjens överhuvud medan mamma var hemma med barnen, man gick i kyrkan och lärde sig att hata kommunism utan att veta varför. Gick man utanför den normen var man farlig och annorlunda. CPUSA:s medlemmar ansågs, så klart, livsfarliga. FBI förföljde och trakasserade väldigt många av våra medlemmar. Ett par av dem dömdes till långa fängelsestraff för att de tänkt olagliga tankar. Något annat brott hade de inte begått. Det ledde till att många partimedlemmar fick fly landet alternativt gå under jorden och leva under en falsk identitet. När upphörde de värsta förföljelserna av era medlemmar? Det mjuknade lite under 60-talet med framväxten av en stark medborgarrättsrörelse och motståndet mot kriget i Vietnam. Men istället blev de här rörelserna, liksom vi själva, infiltrerade av FBI som försökte krossa inifrån istället. Vad växte du upp i för miljö? Jag växte upp i norra Chicago i ett område som kan betraktas som medelklass och där de flesta var vita. Pappa arbetade, mamma var hemma. Jag gick i en vanlig public school där alla eleverna var vita till en början... Till en början... I femte klass, 1973, blev min skola öppen för svarta elever. Första året kom fyra svarta barn. Jag minns inte några arga föräldrar som protesterade eller liknande utan det var ganska odramatiskt. Dessa fyra elever blev snabbt blev populära, bland annat genom att de lärde oss flickor att hoppa double dutch jump rope. Det kommande åren kom många fler och snart var det ingen som brydde sig. Men några år tidigare var det rasupplopp i Chicago? När Martin Luther King var i Chiago 1966 var det väldig oroligt. Flera rasistiska mobbar strök omkring och spred problem. Samtidigt var det början på förändringsprocessen, för det gick inte längre att blunda för problemet, vilket fick ”vanligt” folk att börja engagera sig i olika medborgsarrättsrörelser. I början av 70-talet började resultaten av medborgarrättsrörelsen arbete att synas. Många skolor blev integrerade, svarta började synas på teve och i andra sammanhang än sport och kriminalitet. När hörde du talas om Obama för första gången? Han har ju bott i Chicao ganska länge så jag hörde talas om honom ganska tidigt. Första gången jag verkligen märkte av honom var när han började sin kampanj i början av 2002 för att bli vald till senaten. Han deltog även i en hel del antikrigsmanifestationer mot Irakkriget, vilket jag tyckte var ganska djärvt med tanke på stämningarna i landet just då. När förstod du att Obama var ”annorlunda?” När jag såg honom hålla ett tal några dagar före senatsvalet 2004. Jag upplevde att han var på riktigt, att han menade allvar. Han talade verkligen till vanliga arbetande människor – inte till någon elit i Washington eller liknande. Jag förstod redan där och då att här står en framtida president och talar. Vad tror du han kan uträtta i Vita huset då? Det återstår att se,  jag tror att han kommer att försöka att förändra en hel del, men glöm att vi kommer att få socialism i USA. Och Obama utgångsläge är långt ifrån optimalt med en global finanskris och två krig att försöka avsluta. Man måste också vara medveten om det finns en hel del obehagliga människor som väldigt gärna vill se honom misslyckas. ultrahögern och stora delar av finansvärlden liksom militären i USA är väldigt oroliga just nu... Men det talas trots allt om förändringar i USA idag... Det gör det och vi kommer så klart att få se en del, det mandatet har folket gett honom. Striden handlar om hur långt reformerna kommer att gå och vilken typ av reformer. Kommer Obamas reformer verkligen att förbättra livet för vanliga arbetande amerikaner och kommer världen att bli rättvisare? Är det kapitalistiska systemet tillräckligt elastisk för att gå ifrån fossila bränslen? CPUSA:s stöd för Obama under presidentvalet, handlade det bara om motstånd mot ultrahögern eller hade det något med Obamas politik att göra? Vi har aldrig omfamnat Obama och stött honom helhjärtat. Vi har en lång historia att bekämpa reaktionära krafter, oavsett var de funnits, eftersom det är den enda vägen mot en bredare demokrati och socialism. Den senaste tiden har dessa krafter hittat ett hem i republikanska partiet. Därför bekämpade vi McCain och stödde Obama. Hade inte Obama kommit fram hade det varit någon annan som tänt folkets passion och drömmar om en bättre värld. Vas skulle du säga till Obama om han bjöd in dig till Vita Huset? Håll dina löften och se till folket bästa. Vad tycker du om Medelklassamerika? Medelklassamerika är ett mycket amerikansk uttryck som jag tycker används för att dölja den riktiga klasskampen: den arbetande klassen mot den ägande klassen. För det är så det ser ut i världen. Några få människor äger i stort sett alla tillgångar och profiterar på dem som arbetar för att överleva. Givetvis är det en grov förenkling för det finns många komplexa frågeställningar och heterogena trender som man måste ta hänsyn till om man går ner på detaljnivå i diskussionen men i grunden finns det oresonliga skillnader mellan arbetarklassen och den ägande klassen. Vad vill du göra åt det? Stoppa tjuveriet och investera i projekt som ger hela samhället mervärden, till exempel utbildning, miljöfrågor, hållbar utveckling och upplysa människor om våra rättigheter och skyldigheter. Vem ska äga företagen? Jag tror på flera typer av ägande. En del företag kan ägas av allmänheten, en del av privatpersoner och en del av kooperativ. Men överordnat ägandet är att en viss levnadsstandard måste kunna garanteras globalt. Tror du det är möjligt? Well, det kommer knappast att hända under Obama första 100 dagar… Skämt åsido, jag har inget facit eller någon färdigtryckt tidtabell. Det finns ingen lätt eller rak väg framåt tyvärr, kampen liknar livet i stort med många olika lager. Men jag ska försöka att besvara på din fråga. För att det ska hända kommer USA:s arbetande klass vara tvungna att gå igenom många strider. Inom partiet inser vi så klart att vi inte ens kan försöka genomföra allting på en gång. Det gäller att ta små steg framåt hela tiden och välja sina strider. Den senaste striden vi tagit på allvar är att försöka besegra ultrahögern, som vi betraktar som den mest reaktionära delen av USA:s ägande klass, och krossa deras maktmonopol. En annan prioriterad fråga för oss är problemet med jätteföretag som har statligt sanktionerade monopol som de utnyttjar för att berika sig själva, till max, istället för att agera för samhällets bästa. Vilken typ av företag skulle tillåtas att vara privata? Det är nog några nivåer ovanför min kunskapsnivå. Det är bättre om ekonomer räknar på det än jag. Men generellt vill jag undvika stora jätteföretag som agerar som en stat i staten och tar beslut utifrån vinstmaximeringen utan tanke på vad det får för konsekvenser för samhället och vår miljö i övrigt. Kanske skulle man ha ett tak på max 200 anställda... Och om det är ett extremt framgångsrikt företag där samtliga 200 anställda tjänar stora pengar? Jag har inga problem med det så länge det finns rättvisa och tydliga regler kring de anställdas rättigheter som rätten att få organisera sig i fackföreningar, få vettiga sjukförsäkringar för sig själva och sina familjer, ett skattesystem som fördelar landets resurser rättvist och att företaget sysslar med att producera produkter som bidrar till att utveckla samhället på ett positivt sätt. Som det är idag tar egentligen inga företag ansvar för vår planet och framtidens människor. De gör egentligen urdåliga affärer eftersom de inte tar någon som helst hänsyn till långsiktiga vinster eller förluster. Det låter som om CPUSA uppdaterat en del av Marx tankar... Vi försöker, Marx levde trots allt på 1800-talet. Det finns ingen ensidig bild av hur ett socialistiskt samhälle ska se ut och hur man ska gå till väga. Varje land och varje kultur är unik och det gäller att ta hänsyn till dess egenheter. Om man till exempel jämför de länder som haft revolution, Ryssland, Kina, Kuba, Vietnam med flera, märker man väldigt snabbt att skillnaderna mellan dessa länder och dess utveckling är enorm. Vi vill komma ifrån förenklingar och generaliseringar och se kommunism ur ett ”vardagligt” amerikanskt perspektiv i första hand, men med en tydlig global tanke. Var har ni utvecklats mest tycker du? Den största skillnaden mellan då och nu är vårt demokratiska engagemang. Vi försvarade odemokratiska socialistiska länder alldeles för länge inom partiet. Där tänkte vi fel alldeles länge eftersom grunden för att folkligt styre alltid måste vara folkets vilja. Jag har läst en del på er hemsida den senaste tiden och blev ganska förvånad när jag såg CPUSA:s engagemang i HBT-frågor... Varför överraskade det dig? Historisk, och än i dag, har vänster- och gayrörelsen ofta stått långt ifrån varandra – i varje fall i Europa. Så var det även i USA förut, speciellt under Kalla kriget och åren precis efter men de senaste tio åren har en hel del förändrats både på grund av vi tänkt om men även på grund av att den nya generationen har en helt annan syn på HBT-frågor. Det var även rätt självklart att börja samarbeta med olika organisationer som jobbar med HBT-frågor eftersom de varit lika utsatta för ultrahögerns olika aktioner som vi var varit. Fiendes fiende... Precis, men på ett djupare plan hänger det ihop. Vi slåss ju för alla människors lika rättigheter och lika värde – däri ingår självklart HBT. Så numer marscherar vi gärna med dem på Prideparader och liknande vilket är både viktigt och roligt. Varför tog det så lång tid för er att komma på det? De bottnar nog i att CPUSA varit under attack från amerikanska myndigheter sedan dag ett, även om 50-talet var den extrema perioden. En av metoderna som användes mot oss var att anklaga oss för att vara homosexuella, historisk sett en no-no oavsett hudfärg eller tro, vilket ledde till att partiet la mycket kraft på att distansera sig från HBT-frågor. När ni har partimöten, vad diskuterar ni för möjliga lösningar som kan hjälpa att övertyga det amerikanska folket att ge kommunismen en chans? Vi fokuserar på dagens strider vid partimöten och hur vi kan vara mer aktiva och kopplade till dessa strider. Det är bara genom den dagliga kampen vi kan få folk att öppna ögonen och se alternativ till dagens samhälle. Men självklart försöker vi uppdatera våra idéer och använda ny teknologi oftare och smartare. Är det inte bättre läge för kommunismen i USA idag än på mycket länge? Förmodligen har inte läget varit bättre sedan 30-talet, utan att för den skull vara bra. Men i dag finns det i varje fall utrymme i debatten att diskutera socialism och socialistiska idéer. Däremot tror jag att den kommunistiska ideologin fortfarande är för kontroversiell för den vanliga amerikanen.

3 Kommentarer

Varför står inte du på barrikaderna och kämpar för revolutionen? Matt: Jag är alldeles för lat. Maths: I'm busy bringing home the bacon, precis som alla andra lurade konsumenter. Mattias: Det skulle bli så ensamt! David: Jag tror inte på revolution. Folk som har det någorlunda bra begår inte revolution så det skulle bli rätt ensamt där uppe på barrikaderna. Hermann: Därför att jag är för slö. Vad har du för relation till Kennet Ahl? Matt: Who? Maths: Ingen alls, eftersom jag inte vet vem han är. Mattias: Jag har läst Grundbulten, men det var så länge sedan att jag inte minns vad den handlade om. Man kanske skulle läsa den igen. David: Ingen. Vet inte vem det är. Hermann: Den är bra. Kennet är en underbar antihjälte. Hur mycket kostar du? Matt: Jag kan sälja mig för ett basbelopp. Maths: Jag är extremt billig, två öl brukar räcka för att köpa min lojalitet och min livsstil är i alla avseenden lågbudget. Mattias: Det beror på vem som frågar. Men för det mesta säljer jag mig nog lite för billigt. David: Relativt billig. Jag begår inte mord och övergrepp man annars kan jag tänka mig det mesta för en rimlig slant. Hermann: Jag är ganska dyr.

Kommentarer (1)

22 Kommentarer