Jag… 1. Har blonderat håret två gånger i mitt liv 2. Gillar inte att leka med barn 3. Slutade tro på gud när jag tolv år 4. Hade min första riktiga flickvän när jag var nitton 5. Har ett enormt ego 6. Har aldrig varit hårdrockare 7. Gillar att bjuda storstilat 8. Glömmer ofta att borsta tänderna på kvällen 9. Anser mig kunna avgöra vad som är bra musik 10. Har aldrig kunnat busvissla 11. Samlar på seriealbum 12. Har en utstående rumpa 13. Har en farbror som varit uttagen till OS 14. Anser mig kunna dansa snyggt till housemusik 15. Är väldigt känslig 16. Gillar att gå långa promenader i skogen 17. Älskar Fotbolls-VM 18. Knakar mina fingrar och tår 19. Är fixerad av mig själv 20. Är naiv 21. Låtsats ibland vara mycket smartare än vad jag är 22. Hade grymt minne när jag var liten 23. Drabbas av speldjävulen med jämna mellanrum 24. Är ganska bra på att vara trevlig mot människor jag inte känner 25. Analyser allt sönder och samman 26. Har ångrat allt jag gjort i hela mitt liv 27. Fascineras över människor som alla andra hatar 28. Kan ligga hemma i soffan och kolla DVD en vecka i streck 29. Läser väldigt lite filosofi - men anser mig ändå behärska ämnet 30. Har – så klart – varit skitdeprimerad och velat göra slut på hela skiten 31. Varit med i Busters Hattrickklubb – jag skickade in mig själv… 32. Har svårt att tänka mig att plocka upp skit efter hundar 33. Har fyllekysst en kille 34. Ser på det stora hela ut som jag gör på bilden ovan 35. Låtsats lyssna när jag inte gör det väldigt ofta 36. Erkänner inte frivilligt att jag gillar mitt egna sällskap 37. Väger 85-86 kilo (pendlar) och är 189 cm lång 38. Blir bitter när jag tänker på högstadiet och gymnasiet 39. Har än så länge inga problem med hårfästet 40. Är riktigt duktig på att laga mat 41. Har kissat i köket – men det var länge sedan 42. Är hopplöst förälskad 43. Får noja vid övergångsställen att någon ska bli påkörd 44. Är ganska bra på att hålla hemligheter – brukar max läcka till en två personer 45. Tycker inte whiskey eller cognac smakar gott 46. Är helt torsk på Spa-anläggningar 47. Gillar inte killar i hatt 48. Är alltid artig när jag beställer på krogen 49. Äter inte fisk – men äter skaldjur 50. Har inga bra standardsvar när jag ska beskriva mig som person 51. Ger aldrig pengar till tiggare, däremot bjuder jag dem på mat ibland 52. Kan vara riktigt tjatigt småaggressiv 53. Använder aldrig smycken – förlovningsringen undantagen givetvis 54. Är realist 55. Fattar nada när jag öppnar motorhuven på en bil 56. Tycker att det snyggaste ordet som finns är himmelfahrtkommando 57. Har spelat schack kanske sex gånger dom senaste femton åren 58. Hittar aldrig pengar på gatan 59. Har inget hår på ryggen 60. Tycker att skvaller är roligt 61. Är helt underbar 62. Kisar med ögonen när jag skrattar 63. Gillar att både spela luftgitarr och sjunga med 64. Har aldrig klätt och sminkat mig som en kvinna 65. Är höjdrädd 66. Skulle hellre teckna en serie om mitt liv än blogga om det – men talangen saknas fullständigt 67. Tycker att många människor suger hårt. 68. Orkar aldrig stryka mina kläder 69. Har aldrig haft helskägg 70. Har ingen bacillskräck 71. Gillar att ta trappan – hissar får man extrakilon utav 72. Blir nervös när jag shoppar med min tjej… allt sitter så bra på henne… 73. Hyperventilerar aldrig 74. Har stake 75. Gillar inte konspirationsteorier 76. Kan utan problem ligga och läsa en hel dag – från jag vaknar tills jag somnar. 77. Slutade att röka (Marlboro) 1999 och började röka igen i våras (Marlboro Lights). 78. Börjar ana att jag kommer att behöva skaffa glasögon före jag är fyrtio 79. Är inte blyg 80. Passar tider 81. Nyser inte ofta, förutom när jag får i mig mentol 82. Är aldrig helt nöjd 83. Är lika vig som en småfet statlig tjänsteman i femtiofemårsåldern 84. Är förtjust i att smågosa och kolla på Seinfeld samtidigt 85. Sover ofta naken 86. Är dålig på att släcka lampor 87. Kan äta enorma mängder mat 88. Har sju par Pradaskor 89. Köper sällan med mig nattamat hem när jag festat hela natten 90. Är en gnällspik 91. Tycker att vegetarianer är småaktiga när dom kräver specialmat hemma hos mig om dom inte är redo att bjuda på kött när jag kommer på besök. 92. Har bra tålamod 93. Har trummisen Animal som favorit i Mupparna 94. Tycker att ett en bra flaska vin lätt kan vara värd ett par tusen 95. Har bara varit i Oslo en gång – det var sådär… 96. Har sett Zlatan naken 97. Tycker att Landet Runt är ett trevligt teveprogram 98. Anser att Tony Chacheres grillkrydda är helt överlägsen – liksom deras slogan: Great on everything 99. Dricker minst en liter mjölk om dagen 100. Tycker alla läsare av den här bloggen ska köpa seriealbumet Peepshow av Joe Matt (andra gången jag påminner)

17 Kommentarer

Tänk er Adolf Hitler i bunkern våren 1945, tillsammans med ett drygt tjog gycklande kronprinsar, väntandes på nyheter från omvärlden. Depecherna förkunnar att det ser bra ut för konkurrenterna inför den kommande säsongen, Hitler som är Manchester Unitedsupporter i klippet, viftar undan dessa nyheter med förklaringen att vi har ju Ronaldo, världens bäste spelare, i laget: so fuck Arsenal and Chelsea. Kronprinsarna harklar och stammar innan de får fram att Ronaldo faktiskt vill bli såld till Real Madrid eftersom han vill spela för världens största klubb. Führern försöker darrande behålla självkontrollen och ber med illa dold vrede att alla som hejar på Arsenal, Chelsea or that scouse shit Liverpool to fuck off now… (alla utom fem personer lämnar rummet). Efter det kommer alla hårtorkutskällningarnas moder. Det som beskrivs ovan är ett mashup från YouTube som till dags dato haft över en miljon visningar. Orginalscenen som används är från filmen »Undergången«, gestaltar när Hitler tappar det helt och inser att he’s fucked. När han tvingas att vakna ur sin morfindvala och inse, fullt ut, att han är helt ensam och fullkomligt försvarslös; inte ens böner, god vilja och gaffatejp tillsammans kan rädda honom längre. Det är filmkonst på absolut högsta nivå, som skrämmer och kittlar vår fantasi; när monstret demaskeras till mygga. Nu har scenen har fått ett eget liv som var omöjligt att förutse när filmen hade premiär för fyra år sedan; inom komiken. (Utvecklingen var lika oväntad för mig som överraskningen var stor för smarta reklamare efter 11 september; al-Qaida, även kallade för svartskallar bland Resuméläsare, visade ju upp världens bäst planerade och genomförda kampanj.) För YouTube-klippet med Hitler som Manchester Unitedsupporter är långt ifrån det enda klippet som använder »Undergången« som ram för att kommentera samtidshändelser eller vardagliga trivialiteter; det finns drygt 150 varianter (varav fler klipp än Hitler som röd mancunian haft hundratusentals visningar) i dag och nya versioner kommer hela tiden. Hitler som Obama kommenterar Sarah Palins utnämning, Hitler som inte får Windows Vista att fungera, Hitler kommenterar fastighetspriserna, Hitler som Tottenhamsupporter (som alltid har mycket gnälla över), Hitler blir utslängd från World of Warcraft, Hitler beställer pizza och, så klart, femtielva varianter om Hitlers olika sexuella problem (kan inte hitta G-punkten, är bög, har aids, Eva Brauns vänsterprassel et cetera). Jag har sett »Undergången« (orginalet) flera gånger. Det finns en rå styrka i filmen som tränger igenom både stenbeklädda hjärtan och klibbiga filter. Jag placerar den på bästa plats tillsammans med »Apocalypse Now«, »Scarface«, »Fanny & Alexander« och »Gudfadern« i DVD-samlingen. Där den hör hemma. Stor konst kommer alltid att beröra och blanda sig i framtidens konst och samtal mellan människor – »Undergången« är självklart inget undantag. Men »Undergången« som komik? Det väcker flera frågor men den största torde vara: varför funkar nyckelscenen i »Undergången«, med mänsklighetens ondaste figur som mittpunkt, så bra att använda till just komik? Givetvis spelar vårt (människors), till synes, eviga behov av att förlöjliga, förminska och avdramatisera vidrigheter med humor; mental överlevnad i en galen värld. (Till och med i Auschwitz skämtades det bland de judiska, blivande, mordoffrena: ”anledningen varför Gud inte finns i Auschwitz är för att han inte klarar av selektionen”.) Det handlar om igenkänning också. Varken jag eller du som läser är några potentiella Hitlers (tror jag), men nog har du liksom jag blivit Kalle Anka-arg, tyckt hela världen varit emot dig och känt pain enough to make a shy, bald, buddhist reflect and plan a mass murder. (Som när vårt favoritlag i fotboll har förlorat mot den bittraste rivalen på grund av en domartabbe i slutminuten, när hårddisken kvaddar eller när vi fått reda på att en ”nära vän” snackat grov skit om oss och raggat oblygt på vår käresta.) Så, igenkänning spelar säkert in, liksom vår nedärvda förmåga till galghumor, men den tyngsta förklaringen till ”succén” stavas struktur. Den som tror att riktigt roliga skämt uppstår av sig själv lever lika verklighetsfrämmande som kungafamiljen på Drottningholm. Alla stora komiker, från Lenny Bruce, Woody Allen, Bill Hicks och Larry David till dagens Daniel Tosh, Sarah Silvermann och Dimitri Martin, är seriösa hantverkare. Det har alla plockat i sär skämt till molekylstadiet (och tillbaka) för att förstå dess minsta beståndsdelar och för att kunna bygga dramaturgiska strukturer att hänga sina skämt i. Peter Blackburn, som gjort sju olika varianter på scenen hittills, utvecklade i senaste The Sunday Times liknande tankar: ”Den passar innanför parametrarna för sketchkomik. Vi har en konflikt, det är hög uppmärksamhet och en känslosam over the top charactar, som är säker att driva med, eftersom han var en sådan avskyvärd person. Strukturen är på plats, det handlar bara om att få dialogen att passa och timeingen rätt.” Den dramatiska viktningen (eller strukturbalansen som Lasse Lagerbäck skulle kalla det) av scenen är helt enkelt perfekt för komik med ändlösa möjligheter. Trots att det är hin håle som är lead. Eller är det kanske tack vare... Kolla in själv Hitler… …som Manchester United-supporter …som Obama …får inte Windows Vista att fungera …om fastighetspriserna …blir utslängd från World of Warcraft

12 Kommentarer

Anders Göthberg var en god vän till mig. Jag har fortfarande svårt att acceptera hans självmord och att han inte finns bland oss längre. Den personen som ställt upp mest för mig under mitt sorgearbete har varit Anders fästmö, och mamman till hans son Marlon, Paola Bruna. När jag haft det som jobbigast, när frågorna hopat sig, när saknaden efter Anders blivit kvävande, har jag talat med Paola. Samtalen har fungerat som en slags terapi för mig – och förhoppningsvis även för Paola. En dag frågade jag Paola om jag kunde spela in ett av våra samtal. Ingen vinner på att man är tyst om självmord – det enda som hjälper, lite, är att fråga, berätta och jämföra erfarenheter. Tala och tala och tala och att försöka förstå… Efter några veckors betänketid sa Paola att det var okej att spela in ett samtal och publicera det här på Barstol. Jag vill betona, och Paola skriver under på de här orden också, att det här är ett samtal mellan två personer som stod Anders nära, ingenting annat. Vi vet inte varför. Vi vet inte allt. Vi vet bara att vi älskade Anders… Och att vi saknar honom väldigt mycket. 18:17 lördag 30 mars, gmailchat, vår sista kontakt, 12 timmar före… andersgothberg: whats up dill? jag: precis sovit och knullat. själv? andersgothberg: haha samma här! haha. paola skrattar jag: vad säger man nu då? hälsa Paola typ... andersgothberg: Haha jag: Hade vi varit tonåringar hade vi snackat vilka ställningar vi kört etc. andersgothberg: haha vi ska bowla och sedan på fest hos Hinders syskonen, du? jag: ska se fotboll och skriva krönika om det ikväll känns så där skoj andersgothberg: ok. Coolt. Vi körde med strumporna på jag: jag hade också strumporna på – gör ofta det nu för tiden. man vill ju inte frysa andersgothberg: För mig handlar det snarare om trygghet jag: hahaha tryggt? andersgothberg: på ngt sät, kanske bara jag som känner så. så att man kan springa därifrån om det börjar brinna typ jag: fan vad skadad du är på ett underbart sätt andersgothberg: jo jag vet, lunch i veckan? jag: gärna lunch i veckan början eller slutet av veckan? andersgothberg: början hörs då! hälsa! jag: japp. Ciao Du satt bredvid honom när vi chattade va? Det gjorde jag och jag minns det så tydligt. Kvällen fortsatte fint. Han ringde sin far och gratulerade på födelsedagen och talade om att han ville att vi snart skulle åka till Göteborg och gå in i huset där han växte upp. Han hade inte besökt Göteborg på flera år och han hade upprepade gånger sagt att han inte hade någon lust att återvända. Jag blev jätteglad och tyckte det lät som en bra idé. Min mor hade under veckan insisterat på att få ha Marlon hos sig över natten och därför tänkte vi att vi kunde passa på och gå ut en sväng. Jag hade fixat nybäddad säng som jag såg fram emot att vi skulle krypa ner i efter en trevlig utekväll. Allting var verkligen prima. Efter att vi käkat middag gick vi på fest. Där blev han ganska berusad och, som vanligt, ganska stingslig. Jag hade tyvärr ”lärt mig” att det var bäst att hålla låg profil och vara medgörlig när han blev sådan. Han blev lätt svartsjuk och rånojjig över en massa saker ju mer han drack och därför var det bäst att inte hälla bensin på glöden. Han tålde absolut inte sprit och det var då han lätt vacklade mellan Dr Jekyll & Mr Hyde. Kvällen fortsatte sedan på Riche och avslutades på Gubbrummet. Jag hade en kompis vid min sida hela kvällen och både hon och jag bad honom ett flertal gånger om han inte skulle dricka så fort och mycket. Tyvärr lyssnade han inte alls – som vanligt. Anders drog från Gubbrummet någon timme före stängning. Då var han både plakatfull och upprörd, men helt ärligt så var det inget out of the ordinary. Ändå tappade han det helt några timmar senare... Ja, så lömskt människans psyke kan funka... Dold depression kan det kallas. Man döljer det, förtränger, skjuter undan men det förvärras hela tiden och en dag brister det. Man klarar inte av att stå emot de starka svarta demoniska krafterna som tar hela ens medvetande i besittning. Vad trodde du att han gjorde efter att han dragit från Gubbrummet? Jag tänkte att han hade stuckit i väg och hamnat i bråk eller dragit hem till dig för att sitta in på småtimmarna och babbla och råkat somna på din soffa. Som jag önskar att… Men när jag ringde och inte fick något svar från honom blev jag orolig. Jag var desperat efter att veta vart han försvunnit så jag ringde direkt SOS och undrade om han kanske lagt in sig på psyket. Att han hade fått ett återfall. Ja, han hade sedan tonåren periodvis mått piss. Provat sig igenom antidepressiva mediciner, terapi, byta livsstil et cetera. Han kämpade verkligen med det svarta hålet han åkte ner i och drog med sig sina närmaste. Det var inte första gången han slog sönder grejer hemma. Långt innan jag kom in i bilden hade han haft återkommande problem. Men det var första gången som han riktade all sin destruktivitet inåt. Även om han inte var hundra procent stabil, men vilken tänkande människa är det, var han ingen "självmordsperson". Både Anders och jag har varit med om folk i våran närhet som begått självmord men aldrig i min vildaste fantasi har jag känt en endaste liten mikromillimeter av att han skulle kunna göra något sådant. Jag kunde ibland känna att han hade en slags nervös energi som ständigt såg till att det snurrade i hans skalle. Den nervösa energin har även uppfattats av allt från dagispersonal till barnmorska. Kanske blev det lite för mycket info i skallen just för hans eget bästa. Han kunde omvandla och gå upp i sina tankar så mycket att det blev helt snedvridet och märkligt till slut. Det läckte ut när han hade druckit sprit. När han var full kom det ut tankar som var häpnadsväckande smarta men det kom även ut tankar som var otroligt banala och dumma. Det var en sån hårfin gräns mellan svart hat och enorm kärlek. Han stod och balanserade och vacklade mellan det onda, det goda, det onda, det goda... det onda... Kan du se honom framför dig när han kommer hem från Gubbrummet och trashar lägenheten och sedan kör sin vansinnesfärd mot Västerbron? Jag ser så äckliga hemska bilder varje dag av hur min stackars Anders tappar besinningen och gör sig själv så illa. Jag ser hur han sliter ur mitt hjärta ur kroppen och drar med sig det i fallet. Men det kom snabbt en ängel och tog upp det ur kalla vattnet och lade tillbaka det för jag måste behålla mitt liv till Marlon och mina älskade närmaste. Det värsta är när jag får jobbiga bilder av Anders på väg till eller från jobbet. Det finns en mängd tunga popups omkring mig. Men jag kan inte förhindras av mentala bilder. Verkligheten är så verklig och vardaglig och det är det jag väljer. Att gå vidare framåt. När och var fick du reda på vad som hänt? Jag åkte hem till mamma vid sju på morgonen och polisen kom ungefär vid elva tror jag. När polisen kommer och berättar. Går det att beskriva ett sådant ögonblick? Det blir lätt klassikt som man hört och läst om såna situationer men det känns bara sååå sjukt att det denna gång kommer ifrån mina läppar... Det är som att dra den vidrigaste nitlotten... Jag rasade ihop och skakade och blev så tung i hela kroppen att jag inte kunde gå på flera dagar. Jag skrek och skrek och skrek och kunde inte andas och fick kväljningar. Sedan forsade ordern ur mig: ”Ni kan inte säga att han är död, min Anders är fan inte död... Jag trodde ni skulle komma hit och säga att han låg på psyket eller hamnat i slagsmål men det är helt omöjligt att han är död. Kanske i en bilolycka men ni säger inte det här konstiga till mig! Snälla, snälla säg något annat till mig! Åh nej…” Det var ju din lillasysters kille som berättade för mig. När han sa att Anders hade tagit livet av sig frågade jag direkt: "vilken Anders?" Trots att vi bara känner en Anders gemensamt. Det var du som berättade för Anders vänner väl? Långt ifrån alla. Jag ringde Theo några minuter efter att jag fått reda på det. Vi sågs vid Greta Garbos Plats en kvart senare och satt chockade och bara skakade på huvudet i en halvtimme kanske. Sedan gick vi hem till mig och ringde gemensamt runt till Anders närmaste vänner. Usch ja, allt det där hemska praktiska som bara måste göras. Jag fick ju direkt ta tag i en massa praktiska detaljer, vilket jag aldrig klarat om jag inte fått enormt mycket hjälp av min kära mamma. Min släkt har varit de som stöttat mig på ett så oerhört bra sätt så att jag kunnat vara hyfsat stark. Annars hade det aldrig funkat. Jag hade lagt in mig och legat som de apatiska flyktingbarnen. De apatiska flyktingbarnen går att acceptera, eller förstå kanske är ett bättre ord, men Anders självmord… Jag kan inte acceptera det som självmord. För mig var det en snedtändning. Ett hjärnfel. Det var en tragisk olyckshändelse på grund av sprit. Sedan urminnes tider har sprit orsakat de vidrigaste handlingar med fruktansvärda utgångar. Man kan ju inte veta hundra procent, men vilken enorm charad han måste ha spelat för oss de sista månaderna om det här var något han planerade. Jag gjorde allt jag kunde och jag har ofta tänkt på om jag kunde ha gjort något annorlunda. Men… jag gav honom Marlon, mitt liv med familj och vänner som älskade honom, och på hans jobb var han omtyckt och uppskattad. Överallt fick han bevis för att han var så jäkla bra. Han dog inte utan att ha fått veta allt detta fina i livet. Min tröst är att han kämpade och har haft det bra som få. Det fanns inga varningslampor som lyste och antydde att han skulle kunna förlora "spärren". Inget brev, vilket är ovanligt vid sådana här fall, inga kodade eller gåtfulla avsked. Ingenting… Anders hade många konstnärliga talanger men skådespeleri var inte en av dem. Visst hade han en "act" för BD-fans och ytligt folk på krogen men i privata sammanhang var han oftast mycket ärlig – vilket även visade sig i att man fick reda på att han föraktade en hel del saker. Han hade lätt för att anförtro sig åt dem som han betraktade som nära. Och var man i hans inre cirkel märkte man snabbt att det var mycket balansgång mellan just fördomar och föraktfulla tankar. Otroligt känslig och nervös var han. Mycket skulle problematiseras och vridas om ett par varv. Jag älskade de snacken med honom. För även om han var velig och omständlig så lyssnade han och analyserade det som sades. Sedan hade han den där speciella förmågan att få varje sekund att kännas viktig – det kändes aldrig som bortkastad tid för mig att umgås med Anders. Jag kan bli arg på honom för att han lämnat kvar en massa praktiskt skit åt mig. Enorma högar som jag måste pilla in mellan att jobba heltid, hämta och lämna på dagis och ha egen tid. Ansvaret för Marlon är något jag gör med glädje och är van vid, men jag kan bli frustrerad över att folk går omkring och är ledsna och typ; ”jag älskar dig Anders och saknar dig så mycket”. Vad fan vet de! En del personer verka tävla om att offentligt sörja Anders och skriva tårdrypande minneskrönikor om deras ”vänskap” och hans ”konstnärskap” medan du står hemma och tvättar bort Anders blod med en skurtrasa. Det där är både skitäckligt och dumt. Jag blir arg men tack och lov finns det saker som gör att jag i slutändan kan gå vidare. Och jag tänker inte låta mig absorberas av felaktiga spekulationer. Jag, och de som var honom nära, vet vad som är sant och rätt. När det blir för mycket av den typen av ”publik sorg” är det min familj, jobbet, nära vänner jag litar på, samt psykologen som gör att jag lyckas hålla huvudet precis ovanför vattenytan. Jag vet att faktum är att jag på något sätt "delar" Anders med många men att det i slutändan är det bara Marlon, jag och hans föräldrar som haft honom riktigt nära sig. Vad säger du om ”snacket på stan” om du skulle ha tjänat en massa pengar på Anders död? Det där förbannade "snacket på stan" är ju fullkomligt vidrigt och respektlöst puckat. De ser ju inte hela min verkliga vardag. Jag har köpt och sålt på blocket för att få ekonomin att gå ihop för mig och Marlon. Kläder har köpts på rea och vi var hemma på semestern. Helt plötsligt finns en massa kostnader som vi förut hade två löner för täcka. Förutom att det är värsta mardrömmen att ensam arrangera en begravning åt Marlons far och min fästman så kostar det en massa pengar och det tar mycket tid. Fick inte Marlon en rejäl slant efter Broder Daniels minneskonsert? En av de sämst bevarade hemligheterna i Musiksverige är att de fick över en miljon kronor för den konserten. Inte en penny. Det enda Marlon ärver från sin pappas BD-karriär är en guldskiva. Vad konstigt, Anders namn användes ju mycket flitigt av Luger i marknadsföringen av konserten och moralisk kändes det rätt givet att Marlon skulle få Anders del. Jag håller med dig, men inga pengar har kommit till Marlon. Har någon från BD eller Luger sagt något om det här? Theo pratade en gång om att han personligen ville göra något för Marlon, men i övrigt har det varit helt tyst. Allt eftersom Marlon blir äldre kommer han förmodligen att fråga om allt det här och då kommer jag att försöka berätta. Hur upplevde du minneskonserten i Slottsskogen? Jag hade en urladdning innan så då gick det bra. Den var fin men det kändes så tydligt att något saknades. Inget riktig BD utan Snygg-Anders. Precis, inget riktigt BD utan Anders. Jag pallade bara att se sju låtar trots att jag var fullproppad med alkohol och droger för att strypa mina känslor. Det blev för mycket för mig… Jag sprang på Ebbot innan och han bamsekramade mig och var sådär roligt mystiskt skön som bara han kan vara. Han upprepade nästan som ett mantra: "Paola, Paola allt är bara som en dröm. Allt är en dröm. Tänk på det”. Lite läskig tanke tycker jag det är om man ska fördjupa sig i det. Ibland kan det nog vara lite skönt att tänka; "Äh! Jag lever i en dröm!" Men det tycker jag är att skärma av sig och inte ta in det man känner, luktar och smakar. Både psykisk och fysisk. Det kanske var bra att tänka så under konserten? Under konserten funkade det väldigt bra med Ebbots råd. Tack Ebbot. Genom att lyssna på Anders när han talade om BD tyckte jag det framgick att de hade en del kommunikationsproblem – något han inte hade med många andra i sin omgivning. Han beklagade sig ofta över den grejen för mig. Sen var han lite besatt av det där med miss i kommunikationsgrejen. Ofta allmänt nervös, orolig och stressad... Tolka, analysera och inbilla sig en massa och skylla det på att kommunikationen hade blivit dålig. Och så hux flux – vifta bort det hela... Och så går tiden och så var man där igen i jobbiga tankar. Istället för att ta tag i det hela. Det var ju samma sak med hans gitarrspel, hans påstod för jämnan att han inte kunde spela gitarr till exempel. Så här kunde låta där hemma: ”Jag kan ingenting, jag fattar inte vad jag gör egentligen. Jag bara lurar alla, hehehe...” Jag svarade: ”Men Anders, hur kan du säga att du inte kan spela gitarr när du spelar i ett av Sveriges bästa band?! Vem jämför du dig med?” Han gick ofta runt och kände sig misslyckad när han i själva verkat var riktigt lyckad som person. Det var nog lite svårt för Anders att må bra till 100 procent. Efter begravningen och mottagningen var vi ute och drack gravöl. Då kom det fram att han och Henrik hade missat varandras kontaktförsök genom otur hösten 2007. Båda två tolkade det som att den ene var sur och struntade i att söka upp den andre och reda ut. Det där låter mycket bekant… Enligt Anders hade deras sista samtal handlat lite löst om vad de skulle göra med BD i framtiden. Den idén som det talades mest om var att kanske dra ihop bandet vartannat eller vart tredje år och spela på några festivaler. Enligt Anders hade Henrik inte varit främmande för idén och när jag pratade med Henrik, när vi drack gravöl, tyckte jag mig förstå att så var fallet. Han kom till mig ofta och pratade om den idén och jag vet att han har snackat om det med andra. Men jag försökte hålla mig borta från att påverka och blanda mig i bandet. Tycker inte om att vara rockwife, typ. Haha, jag gillade att vara rockwife. Jag sa till honom att det lät som en strålande idé. Haha, hade du några andra rockwife-ögonblick med Anders? Vi pratade en hel del om BD, musikbranschen och en massa detaljer från det förflutna; typ att det var Kent som introducerade BD i den riktigt dekadenta rockstjärnelivsstilen och liknande. Jag försökte så klart få honom att spela BD-låtar på gitarr när vi satt ensamma och snackade om nätterna, men han vägrade. En gång var det nära dock. Han spelade de första 30 sekunderna av ”Underground” men när jag började sjunga ”We look so good…”, la han av direkt. Enda gången han spelade BD hemma var när han skulle visa Marlon vad pappa gjort tidigare i livet, annars var det tabu. Hur jävla ensam känner du dig nu? Jag ställer mig den frågan varje dag. Hur i helvete orkar jag? Hur mycket mer ska jag orka… Men så kommer en liten trollrufsig pojke med brunrött hår och gulliga ögon mot mig, katterna som stryker sig mot benen... Ah, just det! Livet är enkelt, mysigt och behöver inte krånglas till! När jag är på väg till jobbet känner jag mig ganska ofta vardaglig, vanlig och redo. Men aldrig när jag vaknar – då är livet så segt och den enda tanken som hägrar är ligga kvar i sängen resten av dagen. Just de första 15 minuterna på mornarna är värst. Du måste peptalka dig själv ständigt? Så är det: ”Kom igen Paola, nu ska du klara dig igenom den här ensamma natten, eller dagen, också.” Jag bombarderar mitt huvud med alla framsteg jag gjort, sätter på musik, läser och målar. Jag biter mina knytnävar och skriver. Jag uthärdar de svåra ensamma stunderna och tänker hårt, hårt på att det inte kommer vara för evigt. Om jag grinar kommer katterna och tröstar mig. Det är som att jag blir ett med Anders... Fast han inte finns mer... För mig tog det flera månader innan jag ens halvfattade att han var död. Jag fick bara inte in det i skallen. Inte ens på hans begravning. Jag tänker nästan varje dag att han kanske ändå öppnar dörren plötsligt en dag och att jag fortfarande kan höra hans röst: "Hallå! Hallå! Paola! Paola!" Det som känns svårast är att inför vår son vara vuxen, sansad och pedagogisk med hanteringen av sorgen och saknaden… Och den starka overklighetskänslan... Det är så himla mycket kvar för oss två… När träffade du Anders för första gången? Det var sommaren 2003 i Göteborg och jag skulle bada med Isse, och Anders skulle skjutsa oss i sin skruttiga BMW. Direkt när jag såg honom blixtrade det till i mig; hans blå ögon glimrade och gjorde mig mjuk i kroppen. Han ringde mig senare samma kväll och ville träffas. Han berättade efteråt att han blev väldigt nervös av mig, men samtidigt nyfiken och glad liksom; shit vilken rolig tjej, henne vill man ju hänga med mer. Klickade direkt för Anders också eller fick du kämpa för att få honom? Lite fick jag kämpa så klart, men vårt möte var en ny erfarenhet för oss och det var inte lätt att hantera... Det var så mycket känslor att jag blev helt knockad. Det höll i sig in i det sista den effekten. Från första stund hade han en stor inverkan på mig. Det här var väl precis när BD skulle släppa Cruel Town och du turnerade själv flitigt. Det var väl rätt galna tider? Ja, usch ja. Men vi hittade hem, tillbaka, till något vi båda ville ha. Nämligen att dra oss ur det ruttna och oglamorösa rockstjärnelivet. Det måste finnas lite mer botten liksom än att rumla runt på natten. Några månader kan det vara kul men sen blir det som att jämt äta choklad och inget annat. Drömmer du om Anders när du sover? Min psykolog sa att man kan ha en inre klocka. Den klockan har tickat igång i slutet av varje månad när jag vaknar upp orolig och kallsvettig vid den tidpunkt då Anders försvann. Jag drömmer starka drömmar men Anders har inte framträtt i dessa än. Han är så stark i mina tankar att jag fortfarande upplever hans fysiska närvaro. Tittar fortfarande extra noga när jag ser en bil som liknar hans och tittar ut genom fönstret om jag hör en motorcykel utanför. Det skulle nog bli för mycket om han just nu dessutom dök upp i mina drömmar… En sak jag stör mig på är att det sista halvåret med Anders upplevde jag att han verkligen var fett på gång och hade hittat några svar och hoppades att hitta några fler. Det kändes mer och mer som om han skulle kunna bli stark nog för att lära sig leva med sin ryggsäck i okej harmoni. Alla dessa tvära kast som jag varit med om med honom, men då kände jag att det kanske, kanske faktiskt var nära att han skulle bli riktigt lycklig. Jag gav aldrig upp hoppet, det har min mor lärt mig, men han gav sig till hoppet... Det är som om han i slutändan inte pallade med att han kanske var nära att må bra till slut. Jag känner mig bitvis grundlurad av Anders. Inte en millimeters hint fick jag om det ”här”, precis tvärtom. Han gjorde planer, han uppmuntrade, han tog initiativ, han spred glädje. Det var sjukt kul att umgås med honom den sista tiden. Det här kan låta klyschigt men jag hade inte tråkigt en enda sekund. Så känner många i min närhet också och jag förstår er. Det kommer att dröja innan jag kan förlåta honom. Jag står såååå tudelad med mina tankar och känslor för Anders. Den ena delen saknar honom något oerhört plågsamt. Till exempel musiken han spred i hemmet och hans filmsmak som vi delade. Sällskapet framför teven där vi skrattade åt samma saker. När jag dansade för honom och han roades. När han läste godnattsagor för Marlon och borstade hans hår. Men det fanns en annan sida också… De hemska, jobbiga stunderna där jag var en soptunna för hans osäkerhet där jag sakta bröts ner... Jag slapp utsättas för den sidan men jag förstod att den fanns där och att du var dess måltavla. Oftast kunde jag hantera det men jag är ingen superwoman som tål stora mängder stryk. Mitt självförtroende är fortfarande helt okej, men min självkänsla är väldigt trasig. I skenet av det måste jag säga att jag är otroligt imponerad över hur stark du varit det senaste halvåret. Helt ärligt så trodde jag inte du hade så mycket styrka i dig. Jag trodde nog att du skulle bryta ihop men du har, tvärtemot vad du säger, varit en riktig superwoman. Hey, jag är en väldigt enkel tjej. Och vad fan hade jag för val? Plus att utan min familj hade det aldrig gått. Dom har verkligen släppt allt för att hjälpa mig när jag behövt dem. Alldeles för många anhöriga och vänner håller sig undan när den stora olyckan rullar in. Många tänker nog; ”jag vill inte störa.” Men det är ju jag som vet om jag pallar att snacka eller inte. Inte någon annan.

47 Kommentarer

Min Opa hette, precis som jag, Hermann Dill. Han jobbade som musiker, fiol var huvudinstrumentet, och spelade i flera olika orkestrar och konstellationer i Berlin under 20- och 30-talet. Han var även någon slags reservist i Wehrmacht med låg officersgrad – eftersom jag saknar adlig uppfostran och erfarenhet från lumpen kan jag nada om upplägg, grader, exakt förband och dylikt. Första krigsinsatsen för Opa var ockupationen av Frankrike. Men det var inget krig i egentlig mening för Opas enhet - deras order var att åka ner till ett lyxhotell på Rivieran och upprätta ett lokalt tyskt hauptsitz. Inte ett enda skott avlossades. Updraget blev än mer glassigt när det visade sig att hotelldirektören, som hette Bontecou, var en övertygad fransk nazist som blev kissnödig av upphetsning när Opa och hans kamrater stövlade in. Hotelldirektör Bontecou gjorde väldigt mycket för att ställa sig in. Bästa maten, vinerna, cognacen, champagnen och de vackraste och villigaste kvinnorna dukades upp för Opa och hans sällskap varje kväll. Opa brukade ibland lite galghumoristiskt säga: ”Skulle krig alltid vara som första året i Frankrike skulle jag starta ett nytt imorgon. Men krig är väldigt sällan som första året i Frankrike - vilket Opa snart skulle bli mycket varse om. Hitler ville invadera Sovjetunionen och det tyska högkommandot hade sedan länge insett att man hade en diger och utvilad reserv som låg solade sig i södra Frankrike. Transport österut väntade för många av dem. När det small i gryningen 22 juni 1941, efter hela den tysksovjetiska gränsen som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet, skakade marken som under en jordbävning, luften vibrerade som under elektriskt åskväder och ljudvolymen sprängde trumhinnor. (Enligt Opa bajsade precis samtliga soldater på sig.) Även om Röda armén till en början drog sig undan det tyska anfallet var det här en helt annan sak än Frankrike; Der Rote Armee bet tillbaka allt vad de orkade så fort de fick chansen. Opas styrka skulle sikta in sig på Moskva. De nådde ändhållplatserna för Moskvas spårvägslinjer när de beordrades att göra halt och vänta in övriga styrkor för det großen Angriff på Moskva. Under den ödesdigra väntan kom den ryska vintern och Opa hade likt alla andra soldater i Wehrmacht inte blivit utrustade för vinterkrig. (Vapen, ammunition, kläder och proviant - allt tog slut eller slutade att fungera.) Nu väntade dryga tre års himmelfahrtkommando där möjligheterna att överleva var mycket små. Av de 5.3 miljoner tyska soldater som stupade under andra världskriget dog 4.3 miljoner på östfronten. (I efterhand kan man konstatera att tyskarna fick vad de förtjänade men vilket jävla skitliv för Opa om ni förstår vad jag menar). Otroligt nog överlevde Opa hela reträtten till Berlin och återförenades med sin familj efter krigsslutet. Ganska omgående efter att han kommit hem blev hans fru Gertrud, min farmor, med barn. (Ett barn som skulle födas augusti 1946 och bli min pappa). Fast lyckan blev kortvarig. Röda Armén, som ockuperade större delen av östra Tyskland, struntade fullständigt i fredslagarna och arresterade godtyckligt mängder av före detta tyska soldater, efter krigsslutet, för vidare transport till Gulag. De hade inte förlåtit de tyska soldaterna för vad de gjort mot Moder Ryssland; vilket jag personligen har mycket stor förståelse för. Opa skickades till ett Gulagläger i skarven mellan 1945 och 1946 utan rättegång eller liknande – bara ett försvinnande som aldrig förklarades av några myndigheter. Ingen i familjen visste vart han var eller om han levde. Gulag är inte som vissa tror ett namn på en plats eller region utan är en akronym bildad av orden Glavnoje upravlenije ispravitelno-trudovych lagerej vilket betyder Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger. Gulaglägerna fanns utspridda över hela Sovjetunionen även om svårbeboliga och oattraktiva områden hade fler läger. Opa satt hur som helst på klassisk gulagmark i Sibirien. Lägerlivet var sjukt hårt till en början – var man inte en välbyggd frontveteran var det väldigt lätt att bryta ihop både psykiskt och fysiskt. Men även de fångar som var hårdare än hårdare brottades mot vansinnet och galenskapen dagligen; självmordstankarna kramade dem alla som en ilsken anakonda. Många tyska fångar lustmördades av ryska fångvaktare som ville bota tristessen genom att ha ”kul” med en tysk. Ännu fler dog på grund av utmattning – vattnig soppa en gång om dagen och sexton timmars arbetspass, sju dagar i veckan, ute på den sibiriska tundran knäckte vem som helst. Det som räddade Opa var hans musikaliska kunskaper. Otroligt nog stod det ett piano i fångväktarnas officersmäss (hur pianot hade kommit dit mindes ingen). Pianospelarfärdigheterna bland fångvaktarna var, milt uttryckt, låg (förmodligen hade inte en ton tagits sedan ankomsten). Därför fick Opa en kväll chansen att sätta sig vid pianot och försöka underhålla sina plågoandar. Det blev ”succé” och Opas lägerliv blev drägligare. Matransonerna blev större och han behövde inte jobba lika hårt på dagarna. Men framför allt fick han ett värde att förhandla med. (Fast någon hotellvistelse a´la Frankrike blev det aldrig). Otaliga är de gånger Opa haft en dyngfull och avtryckarkåt rysk officer i ansiktet som gjort klart för honom: ”Nu ska tysken dö”. Opa brukade svara: ”Ös på bara, men vad blir det för underhållning på mässen i morgon kväll ?” Eftersom Opa inte var dömd hade hans straff ingen tidsbegränsning. Som livet och världen såg ut tydde en hel del på att han skulle bli kvar i lägret och spela ryska folkvisor till sin död. Men ett litet mirakel som skulle förändra allt inträffade 1953; Stalin dog. Kort efter hans död fick en hel del, men inte alla, tyska krigsfångar amnesti. Så till slut, efter fem år i krig och sju år i fångenskap, stod Opa på perrongen i Berlin och kunde återförenas med sin familj och träffa sin då sjuåriga son (Wolfgang, min pappa) för första gången i sitt liv.

10 Kommentarer

Dallas Matt: Det var länge sen. Jag minns faktiskt inte så mycket. Lucy var snygg. Bobby hade ful frisyr. JR var elak men cool. Det såg så gott ut varje gång Jr kom hem och gick direkt till karaffen och hällde upp en whisky. David: Dallas var någonting de vuxna ägnade sig åt. Jag minns mest blonda slanka damer, Sue Ellen (eller JR, eller bägge) med ett whiskyglas i handen och darr på stämman, Bobby verkade vettig men tråkig, och det stod i alla tidningar om JR när han blev skjuten. Men mest tror jag nog bara att jag blev nervös av alla intriger. Maths: Världens första teveserie som inte var en deckare, som jag minns det. Jodå, Dallas är Det stora Avtrycket från min uppväxt, om vi pratar teve. Jag var kär i Pam, tyckte Lucy var dum i huvudet och Sue Ellen, ja hon var bara jobbig med sin darrande underläpp. Duschscenen, det vill säga när Bobby skrevs tillbaka i serien efter typ 200 avsnitt (Pam hade drömt allting, han var inte död) var spiken i kistan för mig. Där släppte jag serien och tog aldrig tillbaka den till mitt hjärta. Mattias: Ingen, i stort sett. Min relation till Dalsland känns större. Däremot skulle det vara kul att börja kolla på Dallas från avsnitt 1. I relation till de serier man kollar på nu vore det intressant att se de dramaturgiska skillnaderna. Hermann: Till skillnad från övriga barstolar har jag kollat på Dallas i modern tid också (TV4 Guld visar ett par avsnitt varje dag). Den intressantaste iakttagelsen jag gjort är hur oerhört mycket Dallas skapare och författare inspirerats av Fjodor Dostojevskij när det gäller struktur, intrig och karaktärsmix. Twin Peaks Matt: Köpte för inte alls länge sen boxen och såg om serien. Det är en otroligt bra serie även om jag tycker den dör mot slutet. Känns lite som Twin Peaks var början för serier med en arc, ett mysterium som sträckte sig över hela säsonger eller flera säsonger. David: Jag älskade Twin Peaks passionerat – redan från det att tv började sända trailers. Kärleken höll i sig serien ut, men avtog något med de växande galenskaperna och bristen på inre logik - av samma anledning tål jag inte serier som Lost och Carnival. Maths: Jag älskade Twin Peaks! Det liknade inget annat, allting var så erotiskt och brutalt på samma gång. Hundra procent mystik i en tid då jag sökte efter livets mening med alla medel som stod till buds, tajmingen var med andra ord perfekt. Alla kvinnor i den serien var vackra, jag visste liksom inte vem jag ville ha.. kunde ta vem som helst. men Audrey var väl ändå den som lyste allra klarast till slut. Serien öppnade också upp David Lynch fantastiska värld för mig att vandra omkring storögt i, och kan på så sätt ha varit helt avgörande i mitt liv. Mattias: Jag minns vilken sensation det var när den började gå, eftersom det i princip inte hade sänts någon liknande serie i Sverige tidigare. Jag följde väl en och en halv säsong men tappade sedan intresset. Lost är lite som en modern Twin Peaks (i det att det känns som om de kan hålla på hur länge som helst när man egentligen bara vill ha svar på vad fan det är som händer), men de lyckas hålla igång intresset på ett annat sätt. Hermann: Jag ville se ut som Bobby Briggs, vara kompis Agent Cooper, bli ihop Audrey Horn och var livrädd för Leo. När den sändes första gången spelade jag falskt och anklagade omvärlden för att vara korkad eftersom den inte fattade slutet. Nu är jag mer inne på Davids linje. Rederiet Matt: Jag har inte sett enda avsnitt av rederiet. Min pappa tittade dock och blev fast. David: Var bara medveten om Rederiet. Följde det aldrig. Maths: Har ingen relation till Rederiet, men jag har pissat bredvid Uno en gång på Sloppy's (min kompis som stod på andra sidan Uno förklarade för mig vem det var). Mattias: Jag såg spridda avsnitt men kan inte påstå att jag följde serien. Finlandsbåtar är ju någonting mycket solkigt, och det är också något grått över hela serien. Favoritkaraktärerna är givetvis den bedagade Brost eller den onde Per Morberg (som bara spelar sig själv, om man ska tro ryktena). Hermann: Följde aldrig med en hel säsong men har sett en hel del ströavsnitt. Reidar Dahlén, Vera Bengtsson och Joker (Johanns Brost spelar sig själv) är karaktärerna jag minns bäst. Sopranos Matt: Har bara tittat sporadiskt. Det är en serie jag verkligen borde titta från början till slut. Det märks att den håller hög kvalitet. HBO gör bara kvalitetsserier. David: Innan jag såg The Wire så höll jag Sopranos som den bästa serien någonsin. Jag och brorsan gjorde det till en vana att träffas hemma hos honom med ostbågar och öl och tittade på veckans avsnitt. De tidiga säsongerna är riktigt jävla bra och Paulie Walnuts är min favorit. Maths: Har räddat många av mina ensamma söndagskvällar. Aldrig har man väl känt så mycket empati för ett gäng gangsters, otroligt skickligt gjord och väl värd sina utmärkelser. Jag rankar den högt, kanske topp-tre, bland teveserier genom alla tider (som jag sett, får jag väl tillägga). Mattias: Har återigen bara sett spridda avsnitt, så jag har inte riktigt följt serien, men de program jag sett har ju varit bra! Funderar väl på att ladda hem hela skiten någongång och sedan boxa i några veckor. Hermann: Givetvis gillar jag Sopranos. Det är trots allt en av världens fem bästa teveserier någonsin. The Wire Matt: En av världens bästa teveserier. Jag såg säsong 1-4 under en period av ett par veckor. Det är så man ska se serier. Speciellt serier där avsnitten inte är så kallade "stand alone avsnitt" utan varje avsnitt är en del av helheten. The Wire är verkligen så. Varje avsnitt är bara en del av hela historien och karaktärernas liv. Det är många karaktärer man får följa i The Wire och de flesta är väldigt intressanta. Slår man ihop alla fem säsongerna till en enda lång film så är det världens bästa drama/deckare/thriller. David: The Wire: Det finns inte ord nog. The Wire har allt. Jag skulle kunna skriva minst ett eget inlägg om varje säsong. Handlingen får ta tid, karaktärsutvecklingen är allt annan än given och rätt som det är fimpas en av huvudkaraktärerna av en snorunge med pistol. Känslan är att allt kan hända. Precis som i livet. Maths: Sorry, har inte sett en minut av the Wire (ja jag vet David, jag går miste om världens bästa serie). Mattias: Jag har börjat på första säsongen, ligger på femman eller nåt sånt. Något gjorde att jag inte kollade vidare, men det hade inget med serien att göra, för den är JÄVLIGT bra, en av de bästa jag sett på länge. David är ju helt begeistrad över The Wire - om man hade kunnat förvandla TV-serien till en person hade David stått på knä för länge sedan. Därför vill han också alltid hålla på och berätta saker ur serien, vilket han inte får när jag är med för nån gång ska jag ju kolla vidare. Hermann: Amerikansk kultur när den är som bäst. Är helt övertygad om att The Wire kommer att anses som den enskilt viktigaste berättelsen från det här årtiondet i framtiden. Vad är din relation till dessa fem teveserier?

4 Kommentarer

I onsdags var jag och lyssnade på en paneldebatt i Folkets hus, vid Järntorget, arrangerad av ABF Göteborg med samlingsnamnet »Länge leve Hitlerindustrin?« (frågetecknet i titeln ska inte förbises). Lokalen var knökfull eftersom den seniora kulturcamorran fått slå sig i lag med vanliga andra världskrigetbuffar – däribland jag. Panelmedlemmar var Populär Historias chefredaktör Magnus Bergsten, Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg och författaren Bengt Liljegren, som nyligen skrivit en biografi om Adolf Hitler. (Åsa och Bengt kallar sig även för historiker.) Förhoppningen var att de skulle kunna tydliggöra människors ändlösa fascination av Andra världskriget och dess odiskutabla huvudperson. (Vad berättar det om oss? Om det förflutna är vår identitets spegel, vilken bild genereras? För vem och varför skrivs denna historia? Den typen av spörsmål hoppades jag att få, om inte svar, så i varje fall några ledtrådar.) Den förhoppningen grusades rappt av pippifågeln Åsa – som befann sig flera hundra meter ovanför oss vanliga. Där uppe bland molnen såg hon till att aftonen till stora delar ägnades åt en poänglös höger/vänsterdebatt genom att bomba församlingen med elitistiskt flum (med samma precision som en skenande noshörning stickar ett par Nina Sparrtrosor – för att använda kulturkoftelingo). Bomberna riktades främst mot Bengts biografi om Hitler med argumentet att den var ofullständig, och dålig, eftersom den inte förklarade HELA ANDRA VÄRLDSKRIGET – vilket tydligen är typisk höger… Bengts biografi hade även ignorerat det oumbärliga vänsterperspektivet (något hon också klandrade världens samlade historiker för – trots att all expertis är överens om att Sovjetunionens insats var helt avgörande för att knäcka Tredje riket). Det spelade ingen roll att Bengts enda föresats varit att skriva en biografi om Hitler – inte om hela Andra världskriget. Jobbet var pjåkigt gjort och Bengt var en högerlakej. Heja! Både kvällens moderator, den utmärkte Lars Sewilius Berg, och Bengt försökte upplysa pippifågeln om ALLT som har med nazismen att göra inte är entydigt höger och att en bok inte måste innehålla ALLT (om man nu inte påstått att boken ska innehålla ALLT – vilket väldigt få författare gör anspråk på, vare sig det handlar om Roms uppgång och fall eller hästhovsörter). De påminde även om det viktigaste; ämnet som skulle dryftas var inte höger och vänsterperspektiv utan kommersialismen runt Andra världskriget och Hitler i dag. Det sket Åsa fullständigt i – om hon ens lyssnade (det var inte helt lätt att avgöra vilket). Och på tal om ALLT. Moderatorn undrade om Åsa tog ansvar för ALLT som skrevs i Aftonbladet med tanke på att Bengt måste ta ansvar för hela Andra världskriget. Det gjorde hon, så klart, inte eftersom hon jobbar för den fiiina kulturredaktionen som inte har någonting med den övriga tidningen att göra… Presenterade Åsa inga tankar runt kvällens ämne? Jodå... Bland annat en ”nyhet” för alla oss som inte blir röda om nosen på Spartacuskörens årsfest; intresset för Hitler och Andra världskriget började med den första palestinska intifadan (som hon påstod inleddes 1985 när den själva verket var 1987 – en oskyldig felsägning för alla som inte kallar sig ”historiker”) eftersom det ligger i den judiska världskonspirationens intresse att ständigt eklärera mänskligheten om nazismens barbari, eftersom det leder till acceptans av Israels grovkorniga behandling av palestinierna. Efter att ha hört den antisemitpopulistiska wienervalsen ville jag ställa mig upp och primalskrika men höll mig lugn eftersom publiken skulle få ställa frågor senare. Av det blev intet – Åsa var tvungen att pysa innan publiken fick ställa frågor eftersom hon skulle medverka i teveprogrammet »Scoutledare på Speed 21.30«. (Fast det är klart, vad är en viktig debatt om nazism och kommersialism kontra en trivselfascistisk talkshow?) Det spelar ingen roll att Åsa har en fin penna (hennes bok »Mig äger ingen« är bra) och är delaktig i skapandet av ett läsvärt kulturuppslag (Aftonbladet kultur är en given spelare i den svenska kulturstartelvan). Kan man visa upp ett sådant förakt för både kunskap och debatt och ändå anses intellektuell är något gravt fel med Kultursverige. När jag vandrade hemåt senare på kvällen, genom ett blåshålskallt Haga, kunde jag inte sluta tänka på översitteriet, förljugenheten och förnekelsen som genomsyrar Warszawapakten i svenskt kulturliv. Ingenting verkar ha förändrats sedan 70-talet då den finske poeten Pentti Saarikoski beskrev den svenska bolsjevismen med en odödlig oneliner: ”Dom suger på ordet arbetare som en pastill mot dålig andedräkt.”

58 Kommentarer

Elvis kom in i mitt leverne på morgonkulan. Det gick liksom inte att sky. Han var, och är, lika känd som Jesus, James Bond, Påven och Hitler. Från början tyckte jag att musiken, på sin höjd, lät allright men att Elvis såg väldigt plufsig, däven och fadd ut (och på den tiden var mina päron gracila och sobra). Första sammanträffandet med Elvis som stämplade var filmen »True Romance«. Elviskaraktären som Val Kilmer levererar är the shit. (Det går ju inte att inte digga Elvis i »True Romance«.) Även det övriga Elvistugget i filmen (mest från Christian Slaters karaktär) öppnade mina ögonglober - på glänt men inte mer. »True Romance« är en prima film men den fick mig inte att agera. Det blev ingen spårvagnsfärd till Skivhugget (R.I.P) för att köpa en hög Elvisplattor. Det skulle dröja några solvarv till innan the quickening. Det var senvår och jag var hemma hos en polare som residerade allena i föräldrarnas hus i Örgryte under några veckor. Vi var en liga som gick ut och in, grillade marinerad lax och fläskkarré ute i trädgården, skitsnackade och hinkade alkohol till småtimmarna. En kväll blev jag frusen efter grillningen, vilket är lätt hänt i Göteborg, och gick in i huset. I teverummet låg ett videoband med »Elvis' 68 Comeback Special«. Tänkte: va fan, jag har inget bättre för mig (och jag har alltid varit vetgirig). Ryktes med i musiken och Elvis artisteri från första stund. Hur fan kunde jag ha förbisett kraften i hans pipa, utryck och rörelser under alla dessa år? (Vad den spelningen gjort för framtida kommers av skinnjackor och dito byxor är marigt att göra sig ett begrepp om – but it’s a lot.) Jag blev inte kär, men jag fattade varför gemene man blev, och fortfarande blir, kära i Elvis. Köpte fortfarande ingen platta med The Undisputed King of Rock 'n' Roll men var det en dokumentär på dumburken eller någon artikel i någon blaska högg jag. Till slut kom mötet som skulle ta mig hela vägen. Vi var ett följe om fyra gossar, alla före detta musiksnobbar som hade lätt att falla tillbaka i mögliga synder i varandras trust, som skulle gå och se på Elvis - In Concert i Scandinavium 4 mars 2000. När jag först läste om konserten, det var hela Elvis orginalband (The TCB Band) inklusive kör (The Sweet Inspirations & The Stamps Quartet) som spelade live och Elvis som uppträdde på en gigantisk teveskärm, tänkte jag att det här spektaklet vill jag inte bomma. För det var vad jag förväntade mig – ett grandiost spektakel. Det som slog mig redan under de inledande låtarna var hur genuint det kändes. Showen var härligt milliondollarproffsig och det var inte många sekunder under de två och en halv timmarna jag påmindes/slogs av att Elvis faktiskt inte var på plats – eller att han är salig. Det kändes overkligt verkligt. Och det märktes att kompband och kör hade uppträtt hundratals gånger med en världsartist (se där alla rubriksättare, så använder man ordet världsartist utan att överdriva). Bandet var tightare än musen på en mulladotter. Elvis uppträdde med en pondus som måste ha fått riktiga kungligheter att känna sig dvärglika bredvid honom. Hur långt han än gick, hur dåliga kvickheter han än drog, hur mycket galenskap han än visade var han helt självklar i centrum. Han var helt skamlös och det var alldeles förtjusande att se. Låtvalen var oklanderliga och hans kevorka på alla brallisar i publiken var enorm. Under »Love me Tender« hånglade han säkert med fyrtio tjejer och rundade av låten torrknullandes med tre hårtorksfriserade Midwestbrudar liggande på scen – bara så där. Numer äger jag Elvisskivor och jag går och kollar på "spektaklet" varje gång de gör ytterligare en turné (och tvekar inte att slänga upp tusentals kronor för plåten). För på scen är Elvis världens bästa någonsin – inte Metallica, inte U2, inte Depeche Mode och absolut inte Kent.

9 Kommentarer

Miserabla omständigheter och ostadigt kynne har lett till att det som var tänkt att publiceras i dag inte är moget. Onsdagskvällen blev lite rörig (men munter) - Nada fyllde fem år och sambon hade huvudvärk. Allt slutade lyckligt efter gratis öl, dramatik och förstående pojkvän. Hela torsdagen försökte jag pressa fram något nytt att skriva i om. CNN brusade i bakgrunden medan jag stekte idéer. (Barack Obama har helt klart the momentum - hade han varit arier hade valet ansetts avgjort. Men det är något som ligger och puttrar under ytan. Att presidenten i teveserien »24« är svart funkar för Joe Sixpack och Sarah Palin - realitet är en annan bollpark. Är jag överdrivet fördomsfull? Kanske. Kunde en högerreligös cowboy bli president så kan a nigger with a library card bli det också. Låt oss hoppas det.) Vid halv fem på eftermiddagen gav jag upp. Då hade tio idéer stekts. 1. Finland – Med utgångspunkt i skolskjutningar och machokultur letade jag efter svar i den finska krönikan (som är både blodig och grym). Det finska folket har härdats granithårt genom flera generationers plågor. Spåren från slaveri, ockupation och kamp syns än i dag. Kanske finns svaren i skrönora om Urho Kekkonens röda marionettjärnhand, eller i Lasse Viréns sisuvärldsrekord på 10 000 meter vid München-OS, eller i de inavlade delstater i USA som Finland delvis liknar. Matti Nykänen känns som en ledtråd. Aki Kaurismäki likaså. 22 PP! Karilouto, Hietanen, Lehto, Lahtinen och Rokka ger fortfarande osäkra poikar falloskomplex? (För grumlig idé.) 2. Varför är alla grabbar över 25 år från Oskarshamn flitskalliga? - Beror det på kärnkraftverket eller är det tristessen? (En dag ska jag reda ut den frågan.) 3. AA Gill – En sprudlande kärleksförklaring till världens mest läsvärda journalist (för tillfället). Han tycker att Barack Obama är kusligt lik Dr Spock, är dyslektiker och hatar ansiktsbehåring. (Mådde som en instängd hund och hade ingen som helst lust att skriva sprudlande.) 4. Hade Karl Marx rätt? – En fascinerande diskussion håller på att uppstå i kölvattnet av finanskrisen. Grovt förenklat; Var vi för kvicka att klandra socialismen? Kommer marknaden – som drivit fram den socialistiska omdaningen inom bankväsendet – driva fram fler socialistiska reformer? Tänk om marknaden ”säger” att planekonomi är prima? (Skrev en ganska hyfsad inledning men sedan blev det Jörgen Brink.) 5. Per Nuders bidrag till litteraturen är lika betydelsefullt som Hulk Hogans bidrag är till brottningen – Bara lilla jag som försöker skämta. (Höhö...) 6. Världens fem bästa seriealbum – En given livlina. Verken är lästa och hemläxan gjord. Listor är alltid efterfrågade. Lika bra att skriva komprimerat om de här böckerna – gemene man ser ändå inte storheten. »Maus« av Art Spiegelman, »Peepshow« av Joe Matt, »Persapolis« av Marjane Satrapi, »Palestine« av Joe Sacco och »Pyonyang« av Guy Delisle. (Kom på att jag tänker skriva långt och sprudlande om dem i framtiden.) 7. Vid bardisken 1 – Om läget i Liberia. (Nada) -Fan Liberia alltså. Sicken sörja. -Wikipediat? -Det har jag. Det var ju en del folk i USA som fick dåligt samvete före andra angående slaveriet. Så de befriade lite slavar och fixade en bit land åt dem i Afrika i början på 1800-talet. Det första ”återvändarna” gjorde när det kom ”hem” till Liberia var att förslava ursprungsinvånarna och leka godsägare med peruker, frack, handskar och skit. ”Återvändarna” införde apartheid också – fast mellan svarta återvändare (tio procent) och svart ursprungsbefolkning (90 procent). Det var förbjudet att hänga med andra gänget. Så där körde de på i nästan i hundra år innan fornhistoriska FN Nationernas förbund intervenerade. -Vad betyder intervenerade? -Typ att de gick in och styrde upp läget för stunden. Klämde bollarna på några rikisar, lovade fett åt några gröngölingar… Intervenerade typ. -Lugnade det ner sig sen? -Nej för fan. Bara slaveriet avskaffades. ”Återvändarna” styrde landet med en enpartistat, politbyrå och grejer ända tills 80-talet. -Vad hände sen? -Det blev kuppdags, en snubbe som hette Doe sökte upp presidenten och hackade honom småbitar med sin machete. Does gäng hackade ihjäl nästan hela ministrarstaben. En riktig storstädning. -Vilka gangstas! -Doe var tydligen riktigt outbildad och korkad och kunde bara styra med vapen i hand. När han statuerade exempel mot upprorsmakare åt han upp deras hjärtan efter att han hackat dem med sin machete. På rikitgt! Men Doe var inte paranoid nog och slöade till vilket straffade sig ett par år senare. En tidigare lojal polare torterade honom till döds youtubestyle. Skiten finns på video. -Och sen då? -Inbördeskrig, barnsoldater, du vet han galningen i Nicholas Cage-rullen styrde ett tag. -Coolt! Styr han fortfarande? -Han styr inte längre, men ska väl beundras eftersom han lyckades undvika att machetehackas när han torska makten. -Och nu då? -Det är jävligt spänt, åttio procent av befolkningen räknas som mycket fattig, inbördeskriget kan återupptas när som helst, aids, många är på flykt, folk är hungriga. (Afrikansk historia är det nya svarta för alla Andra världskrigetnördar. Boken »Mississippi in Africa« av Alan Huffman rekommenderas till alla som vill fördjupa sig i Liberias historia.) 8. Är J-O pingisens Bukowski eller är det Bukowski som är litteraturens J-O? – Frågeställning. (Det kan man fundera på om man har tid och fantasi.) 9. Bokhora – Kolla in den här bloggen. (Gör det! Den är ambitiös.) 10. Vid bardisken 2 – Om livet som blivande pappa. (Smaka) -Hur är det med Anna nu inför födseln? -Hon är helt hysterisk, skäller, skriker, gråter och hetsäter. -Åh fan, hur känns det för dig? -Jag är inte direkt nyknullad. -Välkommen till runka i duschenklubben! (Givetvis hade gått att skriva något vitsigt och modernt med dessa två grabbars konversation som grund eller ingress. Givetvis…)

3 Kommentarer

När jag var åtta år gammal flyttade mitt hushåll, från huvudstaden, till en sossecementerad änglagårdsby med 600 invånare i Närke. Principal var belgiska gruvförtaget Vieille Montagne som bröt zink i grannbyn. I dag kan jag inte förstå varför mina föräldrar valde att flytta dit. (Då brydde jag mig inte mycket – pappa var bäst och varandet begränsat.) Inkilningen i byn gick inte smidigt. Kombinationen stockholmare, tyskättlingar, borgare och mercedesägare skapade lynchstämning. Hot och trakasserier riktades mot hela familjen. Jag klarade mig undan gruppstryk och grov mobbning främst genom att jag var bra på tävlingsidrott. (Ibland hade jag bara fluns, ibland sprang jag kolossalt snabbt. Ibland...) Den lokala idrottsföreningen var en pluttig frihamn där de lokala socialdemokraterna inte hade etthundra procents åsiktsmonopol. Välgången på fotbollsplanen ledde till att jag tolererades men ordnade Unga Örnar knattedisko på Folkets hus ansågs jag inte smälta in. Även den typen av existens blir vardag och, som jag minns det, var det oftast bekymmersfritt. Fast ibland blev det dramatik. Som en vårdag i tredje klass när vi hade lektion i samhällskunskap. Kvällen innan hade jag storögt suttit och lyssnat på pappa när han sladdrat om löntagarfonderna vid middagsbordet. På lektionen bisserade jag vad pappa sagt: ”Inför Palme löntagarfonder kommer Sverige att förstöras”. En av de lokala sossepamparnas ungar, en klasskamrat, började hulka i chock. Aldrig tidigare hade han hört någon orda negativt om Palme. Han och hans två bröder blev för en tid förbjudna att umgås med mig. De andra sossepamparna, med familjer och bekantskapskrets, trakterade mig med statskonstnärliga galonvantar. Livet gick vidare - oftast avsides. På höstterminen i fjärde klass fick vi en skrivuppgift där vi skulle kontakta ett företag, myndighet, förbund, sällskap, organisation eller förening. Alla andra i klassen skickade brev till någon av sina föräldrars jobb. Jag skrev till Olof Palme. Minns inte ackurat varför jag skrev till honom – troligtvis för att sossarna precis vunnit valet. Däremot minns jag att jag inte förväntade mig något genmäle. En månad senare var jag mitt inne i den obligatoriska minifotbollsmatchen som avgjordes under varje lunchrast. Plötsligt ekar vaktmästarens stämma över skolgården: ”HERMANN! KOM HIT!” Alla stannade och tittade mot mig. Jag blev vettskrämd och konstaterade; vaktmästaren, en knallhård knekt, användes bara för att avhämta elever om något riktigt jävligt hänt (säkerhetsåtgärd från skolledningen om man skulle få för sig att lubba eller göra värn.) Golgatavandrande mot vaktmästaren såg jag, ju närmare jag kom, att han var uppjagad men inte härsken. Hoppet tändes. Med samma röstläge som tidigare saluterade han mig: ”PALME HAR SKRIVIT TILL DIG!” I sin hand höll han ett brev. Jag leddes in i lärarrummet där hela skolans personal, inklusive lokalvårdare, skolbespisning och fluortanter, hade samlats. Atmosfären var högtidlig och förväntansfull. Alla väntade på högläsning. Hej! Tack för Ert brev och gratulationerna! Ni vill att jag ska ordna en ungdomsgård i Åmmeberg. Det är inte jag utan det är kommunalpolitikerna i Askersunds kommun som bestämmer om det. Jag skulle vilja föreslå att Ni tar kontakt med en socialdemokrat på orten, nämligen Kjell Hoffman. Han har telefonnummer 340 07 till sin bostad. Ring honom och diskutera Era önskemål! Det är han och de andra politikerna i kommunen som bestämmer om det ska bli någon ungdomsgård. Men då måste de också få höra Era krav. Sedan undrar jag om Ni inte har möjlighet att få vara i skolan ibland om Ni har någon vuxen med Er? Med vänlig hälsning Olof Palme Först öronbedövande silentium. Sedan applåder. Som fortsatte och fortsatte. Det applåderades så länge och ihärdigt att Kim Jong-Il hade blivit imponerad. Innan dygnet var final visste stora delar av södra Närke om att jag fått ett brev från Palme. Sossepamparnas battingar fick leka med mig igen och jag blev bjuden på födelsedagskalas för första gången. Jag till och med vann danstävlingen på Unga Örnars disko, med sötaste bruttan i byn, några veckor senare. Karantänen var tillända. Tack Palme! P.S. Texten ovan bjuder inte in till kommentarer - I know. Det är mest jag som freudar mig i ett absurt barndomsminne. Jag vill ändå väldigt gärna höra från dig som läser. Berätta var du var, vad du gjorde och hur du reagerade, när du fick reda på att Palme blivit mördad. Är du för ung för att minnas men ändå väldigt skrivsugen – berätta var du var, vad du gjorde och hur du reagerade, när Sverige vann över Rumänien i Fotbolls-VM 1994. Trevlig helg. D.S.

24 Kommentarer

Filmrecension: The Greatest Silence – Rape in Congo

"Hur många har ni våldtagit?" ”Sju”, svarar kamouflagehatten. ”Fem”, svarar munkjackan ”20”, svarar rödluvan. Alla soldaterna ser totalt oberörda ut när de svarar. Om en dokumentärfilms roll är att chocka, utbilda och få folk att göra något mer än att gråta en skvätt i tevesoffan – kan man lugnt säga dokumentärfilmaren Lisa F Jackson gjort sitt jobb med bravur. Historien hon berättar går omöjligt att vända ryggen. Helt ensam reste hon till det krigsplågade östra Kongo-Kinshasa för att rapportera om den vansinniga våldtäktsepidemi som utvecklats. Våldtäkter har alltid förekommit som ett vapen i krig – oavsett tidsålder, kultur, religion eller kontinent – men situationen i östra Kongo-Kinshasa liknar början på slutet för mänskligheten. Vi får möta offer, våldtäktsmän (soldater), FN-anställda, personal från diverse hjälporganisationer och lokala myndigheter. Väldigt många av de bilder och samtal som Lisa F Jackson – som själv blev utsatt för en gruppvåldtäkt i Washington 1976 där förövarna ännu går fria – visar i filmen går rakt in i märgen. Även om man, som jag, bitvis blundade under filmen (snart kommer du att förstå varför). Kriget i Kongo-Kinshasa (Demokratiska republiken Kongo) är den tragiska fortsättningen på folkmordet i Rwanda 1994. När utrotningsmördandet av tutsier, nästan en miljon föll offer, till slut upphörde var hämndbegäret enormt bland tutsierna och många hutsier var tvungna att fly både rättvisa och lynchmobbar. Den stora merparten (900 000) av hutsierna flydde till grannlandet Kongo-Kinshasa (som då fortfarande kallades Zaire). Där tog hutsierna snabbt över de flyktingläger som fanns i östra delen av landet och förvandlade dem till hutsiska rebellbaser. Sedan dess har det varit krig i regionen (läs mer här om ni vill veta mera). Trots mängder av förhandlingar, hot och interventioner från grannländer har ingen lösning stått att finna. Konflikten har kallats Afrikas första världskrig på grund av alla nationer - Angola, Zimbabwe, Namibia, Tchad och Sudan har skickat trupper - som varit inblandade. De fåtaliga fredsavtal som förhandlats fram genom åren har varit lika tåliga som smörpapper i en brasa. Till dags dato har över fem miljoner människor dött på grund av kriget (högtsa dödstalet i ett krig sedan Andra världskriget - snacket om aldrig mer bottnar mycket illa). Efter snart 15 år av apokalyps och hundratals år av Afrikas råaste kolonialstyre (till och med Tintin betedde sig om ett svin när han var i Kongo) har den mänskliga ondskan fått fritt utrymme att frodas. Liksom okunskapen, fattigdomen och stora multinationella företag med ljusskygg agenda. Värst drabbade, förutom de döda, är de hundratusentals kvinnor som våldtagits av soldater. Åldern spelar ingen roll – allt från tvååriga flickor till 80-åriga damer har skändats. Övergreppen har skett utan minsta blygsel eller skam. Våldtäkter anses naturliga och våldtäktsmännen är socialt accepterade. Våldtäkterna har varit mycket brutala och många kvinnor har blivit skadade, för evigt, både på utsidan och på insidan. Gruppvåldtäkter där även vapen använts för penetration – kulsprutemynningar, pistoler, knivar, spikar, långa halmstrån från kvastar… Tjafsade offrena emot för mycket har de mördats... För de offer som överlever väntar ett nästan lika grymt öde. Det flesta kan inte föda barn (om livmodern överlevt lemlästningen är det inte ovanligt med en graviditet som kan kopplas till våldtäkten), de smittas väldigt ofta av HIV och i stort sett alla blir utfrysta av familj och samhälle. Familjerna anser att de är smutsiga och det befintliga rättssystemet är både mycket litet och mycket korrumperat – chansen att förövarna ska straffas är minimal. Det finns en anställd i regionen som jobbar med sexualbrott mot kvinnor (med ett kontor lika stort som en flyttkartong). Skulle någon gripas, vilket mycket sällan händer, kostar det runt två tre dollar att köpa sig fri. FN då? Jo de är plats med 17 000 soldater – vilket är fler än någon annanstans. Men FN är lika korrumperat som Kongo-Kinshasas styre. (Precis alla personer jag talat med, vilket är många, som jobbat på eller i närheten av FN har berättat om den omfattande korruptionen.) FN:s kredibilitet i regionen är extra urholkad på grund av den stora sex- och pedofilskandal som avslöjades 2004. Då misstänktes 19 FN-anställda för utnyttjande av minderåriga sexuellt (läs mer om det mest graverande fallet här). Några av dem är dömda för brotten i dag men långt ifrån alla. Flera processer pågår men FN, tillsammans med regeringarna i länderna därifrån pedofilerna har sitt ursprung, har satt stora hyschhyschavdelningen i arbete. Fanns det inga droppar av Coco Chanel i detta hav av diarre? Jo, en lite droppe av det gamla vanliga faktiskt; Trots allt som hänt har många människor hopp och vill väl. De vill fortsätta att leva och kämpalusten lyser. Jag kan inte summera filmen – frågorna och tankarna poppar fortfarande. Vad ska vi ha för mål med vårt samhälle? Skola, omsorg och ekonomi - allt det där spelar stor roll. Men finns det egentligen inte en väldig vilja att hjälpa? Är det inte sådant här vi bryr oss om? Jesuskomplex? I varje fall lite? Alla är väl inte sorgrunkande hycklare? P.S. Tänk om USA, inklusive knähundar, kört ”Irakprojektet” i Kongo. Med målet att befria kvinnor från våldtäktsepidemin högst på agendan. Vad bra vi hade mått framför CNN med tacos och lådvin. Och Bush hade fått träffa sin Gud redan i porten. D.S. The Greatest Silence – Rape in Congo. Dokumentär. USA. 2008. 76 min. Svensk text. Visas på CANAL+ Drama 04.30 13/10, CANAL+ Drama 16.35 13/10 och CANAL+ First 16.25 15/10.

11 Kommentarer