Jag har verkligen inte kommit långt här i livet. Om sanningen skall fram inte mer än en knapp kilometer. När jag lämnar barnen på dagis så skymtar jag huset där jag växte upp, och när de väl är lämnade inväntar jag bussen på samma hållplats som jag stod på som barn. Jag har visserligen gjort några loopar och bott runt lite grann, både i världen och i min egen stad. Men där jag bor nu känner jag mig verkligen hemma. Och det har visat sig vara viktigare för mig än vad jag först ville erkänna. Ens för mig själv.

Man bor lika bra och bättre på många andra ställen på vår jord. Jag vet det för att jag har varit där. Och jag är inte dum i huvudet. Men att bo i Göteborg är också bra. Det finns ett utbud som är tillräckligt för att jag skall missa 99% av det. Och stan är tillräckligt diversifierad, varierad och dynamisk för att kunna visa sig ömsom från sin bästa sida, ömsom från sin sämsta. Göteborg funkar helt enkelt. 

Men jag har inte valt Göteborg. Och Göteborg har inte valt mig. Jag är född och uppvuxen här, och bor här av hävd och gammal vana. Visst, kan jag försvara stan in absurdum när den blir påhoppad, men om sanningen skall fram så bor jag här för att de flesta som jag bryr mig om råkar bo här. Och de flesta som bryr sig om mig gör det också. Hade de istället bott i Shanghai, Flensburg, Malmö eller Flen hade jag antagligen gjort det också. Svårare än så är det nog egentligen inte. 

Men det är klart - då och då slås man av tanken att gräset nog trots allt är grönare på andra sidan. Att det hade varit skönt att samla ihop sitt pick och pack och bara dra. Slå sig ner nån annan stans och skapa sig ett liv där istället. Om man nu skall lämna de flesta av sina djupa och långa relationer med släkt och vänner bakom sig, vilken kompensation skall den nya bostadsorten erbjuda då? Jag har alltid föreställt mig en ordentlig plussida i form av klimat och äventyr. 

Fast det är klart, det vore kanske enklast att flytta till ett annat ställe där man ändå hade lite etablerade relationer. Där det faktiskt redan finns folk som bryr sig. I mitt fall finns det bara två sådana ställen i världen - Stockholm och Bilbao. I Stockholm har jag familj, några nära vänner och ett gäng mer eller mindre ytligt bekanta. En flytt dit skulle troligtvis vara fullständigt odramatisk och okomplicerad. Men tyvärr erbjuder den ingen uppsida vare sig beträffande klimat eller äventyr, så det är helt enkelt inte värt det. 

Bilbao är en stad som jag gillar väldigt mycket, och lätt hade kunnat tänka mig att bo i. Det är faktiskt den enda staden, vid sidan av Göteborg, som jag bryr mig om hur det går för. Jag känner starkt för denna sympatiska stad, och där har jag ju familj, samt både spanska och svenska vänner sen femton år tillbaka. Klimatet är som hemma (mycket regn), men 10 grader varmare året om vilket är ett litet plus, och kulturen är ju ändå ganska annorlunda vilket ger en mer äventyrlig känsla än att flytta inom Norden. Ett avgörande problem med en sån flytt är dock att min hustru, som är från Bilbao, inte är det minsta intresserad av att flytta tillbaka dit. 

En annan dröm jag haft sen säkert tjugo år tillbaka är att få bo i en skidort, och då helst i de franska alperna. Jag mår egentligen aldrig så bra som när jag är där, och på nåt sätt har jag alltid inbillat mig att jag skulle lyckas konservera den där semesterlyckan hela året om. Då - under en ljuvlig vintervecka - älskar jag idyllen, skidkläderna, racletten och framförallt skidåkningen. På senare år har jag dock börjat sluta mig till att byar utan ett enda galleri och utan en enda synlig subkultur (ungdomsfajterna består av brädåkare vs. skidåkare) skulle torka ut mitt sinne innan jag hunnit ropa vare sig “väktarvåld” eller “portföljmodell”. 

Det där med en bostadsorts storlek är intressant tycker jag. För även om jag är på det klara med att jag behöver mer än en by - jag vill åtminstone kunna ha ett par gallerier att gå till om andan faller på, en biograf att slinka in på, några restauranger med olika inriktning och prisnivå, och jag vill kunna se lite olika kulturer och subkulturer en vanlig dag  på min promenad - är jag inte säker på att en större stad ger mig ett rikare liv. Jag har en mycket trevlig branschkollega som bor i Mariestad. Han är dessutom mycket belevad och kulturell. När man hör honom berätta vilka uppsättningar, föreställningar och artister han sett den senaste tiden inser man snabbt att han lever ett mycket rikare kulturellt liv än jag någonsin varit i närheten av. Hans enkla förklaring är att “man går på det som kommer, när det kommer”. Hans bredd och frekvens av kulturupplevelser slår mina egna med hästlängder. 

Trots allt brukar det vara städer som får mig att tappa andan och utbrista “här skulle man bo”. Det behöver inte alls vara samma städer jag vill bo i som jag älskar att semestra i: San Sebastian, Madrid, Paris, Venedig, Bangkok och New York tillhör mina favoritdestinationer, men jag är inte alls särskilt intresserad av att slå mig ner där. Däremot är Barcelona, Washington, Sydney, Amsterdam och Hamburg städer jag lätt ser mig själv dra på mig kostymen, hoppa upp på vespan och dra iväg till kontoret i. Washington och Sydney försvinner tyvärr som realistiska alternativ på grund av avståndet. Hamburg och Amsterdam ligger bra till, men klimatmässigt lämnar även de lite i övrigt att önska.

Kvar har vi då Barcelona. Staden har allt du kan önska dig. Mat i världsklass. Sport i världsklass. Kultur i världsklass. Party i världsklass. Arkitektur i världsklass. Lägg till det att vi har familj inte så långt därifrån, att jag och min familj pratar spanska och skulle snabbt lära oss katalanska, att staden har ett underbart klimat och att den ligger med flera stränder rätt vid Medelhavet. Det är också den staden jag och min hustru brukar landa i när den här typen av diskussioner dyker upp hemma vid köksbordet. Och jag kan bara instämma i det vettiga i frågan som vänner och bekanta ställer då och då: “Varför bor ni inte i Barcelona istället?” 

Men i exakt samma ögonblick dyker nästa frågeställning upp i mitt huvud: - Vem fasen bryr sig om mig i Barcelona?

Hur är det med dig, varför bor du där du bor? Drömmer du ibland om att bo nån annanstans? Var och varför?

Hur tycker ni att 10-talet har startat egentligen? Naiv som jag är har jag ju ganska stora förhoppningar nu när vi äntligen fick ett riktigt årtionde (00-talet kommer ingen att säga i framtiden. Det kommer i bästa fall omnämnas som i början av seklet eller när seklet var ungt av framtida generationer): Nytt decennium, nya möjligheter, liksom. Nja, jag tycker nog att det nya decenniet snarare har fått en start som leder tankarna till Albert Camus’ “The absurd is the essential concept and the first truth”, eller åtminstone till den här drygt 20 år gamla slagdängan med Prince:

Eller vad säger ni om att våra krisande banker inte lärde sig nånting av händelser och opinion i slutet av det decennium vi precis har lämnat bakom oss? Trots en politisk tydlighet och ett opinionsläge som endast kan ha undsluppit bankernas konsumentinsikts-avdelningar vill de fortsätta att dela ut sina kunders pengar till sig själva. SEB hade den lysande idén att dela ut mer än den sammanlagda vinsten i bonusar till dem som inte förtjänade det. Och staten kan inte ens stoppa “sin egen” bank Nordea från att dela ut allt de inte äger och inte har i bonus till sig själva. Finns det ingen bank som kan komma fram till att bankkunder inte gillar att bli förnedrade? Och att bankkunder oftast inte tycker att de ansvariga gjort ett gott jobb när bankerna gör jätteförluster samt riskerar hela samhällsekonomin? 

Times

Kina är ju framtidens land och vår nya supermakt. På en del områden verkar man dock ha en bit kvar att vandra. Inte minst gäller detta barnomsorgen. Ingen kan väl ha missat den 2-årige Lao Li som stod fastkedjad i en lyktstolpe hela dan medan hans pappa arbetade som taxichaffis? De fick ingen dagisplats och hade helt enkelt inget annat ställe att förvara sin lille son under dagen. 

Times

På tal om barn och barnomsorg så blir ju en del föräldrar tvungna att ta med sig barnen till jobbet så här i sportlovstider. Så också en man i Malmö som kom på den lysande idén att inte bara ta med sin 9-årige son, utan även sätta honom i arbete. Mannen i fråga är pusher, så föreställ er förvåningen hos den som öppnade dörren för en liten grabb på 140 cm och helt frankt blev erbjuden en påse amfetamin till ett förbannat bra pris av den lilla gossen. 

Times

Brittiska Channel 4 har hittat på ett nytt TV-format och letar efter frivilliga deltagare. Man söker dödssjuka personer som kan tänka sig att utsätta sig för en uråldrig egyptisk balsameringsprocess. Både död och balsamering skall givetvis sändas på TV, och sen skall den balsamerade kroppen ställas ut på museum under några år. “Det kan låta makabert” säger en av producenterna. Nå, var inte det en fin underdrift att inleda decenniet med?

Times

Nu när vi ändå är inne på underdrifter så var väl rikspolischefens dom mot den polischef som ingått i ett stort barnprostitutionsnätverk en höjdare? Detta brott fördömdes med ordet klavertramp. Klavertramp? Ett klavertramp är när kungen kallar hela det samlade Arboga för Örebroare. Brottet som polischefen utsatte sina offer för är det grymmaste och värsta tänkbara, och med tanke på hans ställning är det ett brott mot nationen av rent belgiska format!

Times

I början av decenniet har polisen i New York rapporterat om det första Twittermordet. Två fd vänner drog igång ett förolämpningskrig mot varandra på Twitter. En pajkastning som eskalerade så till den milda grad att den ene kände sig så kränkt att han såg sig tvungen att ha ihjäl den andre. När de hävdade att Twitter var dött anade jag inte att de menade det så bokstavligt.

Times

Inte bara Belgien (och Österrike) behöver ägna kraft åt att reparera sitt Nation Brand detta decennium. Även Schweiz verkar sälla sig till den skaran. Efter att man på demokratisk väg (dvs. en majoritet är dumma i huvudet) har lyckats stoppa minareter, har högerflanken verkligen fått upp vittringen. Nu ger man sig på nästa hatobjekt - invandrarna. Men inte vilka invandrare som helst, utan de från… Tyskland! Tyskarna anklagas för att förstöra Schweizarnas karriärmöjligheter genom att ta de finaste jobben, konkurrera ut Schweizare som vill köpa bostäder och ta de finaste Schweiziska flickorna. Dessutom anses tyskarna vara bullriga, arroganta och okänsliga. Känns tongångarna igen? Hur kan ett så ofantligt rikt land som Schweiz vara så förbannat snålt och intolerant? 

Times

Även här på hemmaplan blåser det nya friska politiska vindar. Sverigedemokraterna känns ju nästan etablerade och Piratpartiet är gårdagens nyheter. Nej, detta decennium ger oss ett helt nytt parti att ta i beaktande istället - det sk. Frihetspartiet med två Hells Angels-medlemmar i styrelsen. Detta mc-gängsparti skall gå till val på följande frågor: Banta antalet polisanställda till 14 000 personer; Kastrera pedofiler och våldtäktsmän; Avskaffa straff för eget bruk av narkotika; Tillåta användande och innehav av elpistoler för kvinnor i försvarssyfte vid sexuella övergrepp (eventuella dödsfall skall inte bestraffas). Partiet vill också förbjuda störande, förföljande, hotande och trakasserande verksamhet från polisens sida. 

Times

Om vi har förhoppningar om en sundare syn på kvinnokroppen detta decennium får vi nog tänka om. Eller vad säger ni om den tyska modellen Inga Radziejewski som svårt sjuk i anorexi - hon vägde 45 kilo till sina 180 cm - fick höra att hennes bak var för tjock när hon skulle göra ett TV-jobb?

Times

En annan kvinnohistoria från början av decenniet är den 52-åriga skaraborgska som stämt sin hemkommun på 1,4 miljoner för att hon inte blivit kvitt vare sig sitt missbruk eller sitt bidragsberoende pga att kommunen “stuckit till henne pengar då och då”. Stämningen handlar om sveda och värk, men också om förlorad arbetsinkomst. 

Times

Vi har också fått lära oss ett nytt ord redan det nya decenniets första månader: Köttklister. Jag vet inte om själva grejen är så förfärlig egentligen - man sätter ihop lite spillbitar till en “hel” köttbit igen - och kan inte se den stora skillnaden mellan detta och julens pressylta eller den vanliga kokta skinkan vi brukar köpa i charken. Men namnet? Hur tänkte de? Klart att man inte kan få opinionen med sig om man lanserar något under ett så läskigt namn som Köttklister. Ibland är det nog bra att anlita några sånadäringa reklam- och pr-snubbar ändå. Eller för att sno från en av få andra bloggar jag läser (As Good As It Gets): Köttklister ger begreppet att laga mat en helt ny innebörd. 

Times

Till sist undrar man ju hur det gick till när Billboard kom fram till att Physical med Olivia Newton-John skulle toppa listan över de sexigaste låtarna genom tiderna. Jag menar, Olivia Newton-John?! Att de ens gjorde sig omaket att ranka de där låtarna när det ändå bara kan finnas en vinnare. En solklar sådan dessutom: Je T’aime

Denna veckas söndagspanel är busenkel. Den består av ett snabbtest av våra preferenser där vi tvingats välja en av två saker. Allt för att ni skall kunna jämföra oss skribenter med varandra. Och förhoppningsvis vilja jämföra er själva med oss. Skriv ner dina egna val i kommentarsfältet, tack!

1. Öl eller Vin? Öl: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Vin: Jonas

2. Playa eller Alper? Solstol: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Skidor: Jonas

3. Blur eller Oasis? Blur: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Oasis: -

4. Jeans eller Kostym? Jeans: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Kostym: Jonas

5. Morgonkaffe eller Morgonte? Kaffe: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Te: -

6. Let’s Dance eller På spåret? Dans: Mattias, Matt. Tåg: Kniven, Maths, David, Jonas

7. London eller Berlin? London: David, Matt. Berlin: Kniven, Maths, Mattias, Jonas

8. Kött eller Fisk? Kött: Maths, David, Mattias, Matt. Fisk: Kniven, Jonas

9. Elvis eller Beatles? Elvis: Kniven, Maths, Matt, Jonas. Beatles: David, Mattias

10. Pasta eller Potatis? Pasta: Kniven, David, Matt, Jonas. Potatis: Maths, Mattias

Nej, det är väl självklart att vi inte skall ha något förbud mot vare sig burka eller niqab. Vad skulle vi uppnå med det? Det tvistas om kvinnorna som bär dem gör så av fri vilja eller av tvång. Själv misstänker jag att båda skälen förekommer, men ur förbudssynpunkt är det egentligen ointressant. Bär man det av fri vilja är förbudet verkligen att inskränka den personliga friheten, jag menar, vi vill väl ha ett samhälle där folk får klä sig som de behagar? Bär man burka eller niqab för att en förälder eller någon annan tvingar en till det är jag rädd att ett förbud gör straffet för dessa kvinnor än värre: “Kan du inte gå ut i burka så går du inte ut överhuvudtaget”. Ett förbud bör vi således inte ha.

Detta var också det vår statsminister uttryckte i en intervju härförleden. Dock gjorde han tillägget att han ansåg att dessa plagg inte var något positivt och inget han vare sig ville uppmuntra eller se mer av i Sverige. Önskemål, inget förbud. För detta fick herr Reinfeldt en hel del kritik - av meningsmotståndare, i media och av många vänner till mig. En kritik som jag faktiskt inte kan förstå över huvud taget. Jag behöver hjälp att komma till insikt i vad kritiken egentligen handlar om, så snälla, förklara gärna.

Jag vägrar att tro att det är den vanliga trötta kritiken som kommer bara för att man inte gillar Fredrik och det han representerar - att man måste tycka b bara för att han tycker a.

Inte heller kan jag tro att kritiken handlar om att han uttryckte sin åsikt när han blev tillfrågad om den. Som Sveriges statsminister skall man väl ha en uppfattning om ett ämne som alltid är aktuellt i det samhälle man regerar, och som var extra mycket på tapeten pga av förbudssnurren i Frankrike? Det är väl också en bra sak att artikulera och stå för den åsikten?

Då måste alltså kritiken handla om meningsskiljaktigheter i själva sakfrågan. Och då förstår jag om möjligt ännu mindre. Vad anser ni är positivt med burka och niqab? Vad gott skulle kunna komma ur användandet av dessa? Jag kan bara se det som ett enfaldigt religiöst påhitt, och som dessutom endast drabbar ena halvan av befolkningen. Det kan väl inte finnas något bra med plagg som helt fråntar just kvinnor sin offentliga identitet, och gör henne till ingen? Eller har jag missat nåt? Upplys mig, snälla.

Och hur är det tänkt att en burkabärande människa skall kunna integreras med mig och alla andra som utgör vårt samhälle? (Jag pratar integration nu, där vi alla skall försöka närma oss varandra, och inte assimilation. Då hade ju ett förbud varit klockrent, i kombination med en lag om strikt svensk dresscode bestående av smala jeans, tight top och svanktatuering). Om jag går till mig själv känner jag spontant att det blir svårt att närma mig någon jag inte kan se ansiktet eller ens ögonen på. Än mindre inleda en konversation. Men det kanske är just att hålla kvinnorna borta från det offentliga livet - och troligtvis arbetslivet också - som är själva poängen?

Spelar det egentligen så stor roll om kvinnorna bär den av fri vilja eller inte? Åsikten om burka och niqab kan man väl ha oavsett? Det finns massor av saker som människor gör av fri vilja men som vi tycker är skitdumt, skadligt eller rent av livsfarligt. Själva objekten blir ju inte bättre bara för att folk använder det av fri vilja. Eller?

Hur kan begåvade människor, som normalt sett är övertygade om att alla vinner på ett jämställt samhälle, hålla kulturrelativismens fana så hårt och så högt att de kritiserar någon för att han uttryckt en åsikt som egentligen borde kunna delas av de allra flesta? Förklara gärna det för mig.

Normalt sett skall man inte ägna sig åt självömkan, och absolut inte publik sådan. Men nu är det förbanne mig befogat.

Jag har hela mitt vuxna liv brottats med ryggsmärtor från och till. De har inte varit av den sorten att de inte gått att leva med, men jävligt obekväma och irriterande varje gång de drabbade mig. När jag sen blev tvåbarnsfar och min yngste var runt ett drabbades jag av mitt första ryggskott. Detta har följts av en rad ryggskott ungefär en gång i halvåret de senaste fyra åren, och några något mindre allvarliga perioder av smärta däremellan.

Som tur var stötte jag på en riktigt bra kiropraktor som kunde hjälpa mig varenda gång genom att låsa upp min rygg där den hade fastnat, och på några dygn var jag som vanligt igen. Behandlingen har alltid åtföljts av en skarp men vänligt sinnad föreläsning från hennes sida om grundläggande do’s & dont’s beträffande min rygg. Det hela är ganska enkelt egentligen - till det man skall göra hör rörelse, fysisk träning och stretch- och rörlighetsövningar, till det man inte skall göra är att ha barnen sovande i sängen, lyfta och vrida samtidigt, lägga på sig för mycket vikt, sitta still för länge eller sitta som en hösäck.

Har jag lyssnat? Jovars. Har jag tagit det från ord till handling? Inte mer än väldigt få väl (av mig) valda delar. Min bekväma natur och min förvissning om min kiropraktors magiska händer har gjort att vare sig varningslamporna blinkat eller insatser utförts i den omfattning de borde. Lat och dum är i de flesta fall väldigt poänglösa egenskaper. I samband med ryggar skulle de visa sig vara rent förödande.

I mitten av november, efter att under en längre tid struntat i alla do’s och vältrat mig i alla dont’s, samt adderat till ett par rejäla doser av stress och sömnbrist, vaknade jag en morgon med en helt ny känsla i ryggen. Det högg inte som det brukade och jag var inte heller stel som en pinne som brukligt är vid ryggskott. Istället kändes ländryggen trasig inuti på något sätt, och denna ytterst obehagliga och skrämmande smärta spred sig hela vägen ner i vänster ben ända ut till lilltån.

På måndag morgon stod jag hos min kiropraktor och det hon sa fast jag inte vill lyssna var att en av mina kotor hade hamnat ur position och tryckt ut en mycket svullen disk som nu låg och tryckte på ischiasnerven och därför strålade det ner i benet och att nu skulle det inte hjälpa med behandling hos henne. Jag gick därifrån och inbillade mig att det var ännu ett ryggskott, om än ett grovt sådant, jag råkat ut för och att det nog skulle läka ut på några veckor. Efter fem veckor gick jag till läkaren som konstaterade samma sak. Efter en grov tillbakagång i läkningen i helgen med enorma smärtor som följd har både en sjukgymnast och en osteopat kommit fram till samma sak: jag har med minsta möjliga marginal klarat mig från ett grovt ryggbråck, men det kommer komma som ett brev på posten om jag inte sköter mig exemplariskt från och med nu.

Tyvärr är inte svensk ryggindustri helt överens vad det innebär att sköta sig exemplariskt. Inte i något annat ämne utanför barnuppfostran har jag fått så många och så motstridiga order, tips, råd och rekommendationer. De sträcker sig från att medicinera och vila ut smärtan, till att manipulera diskarna och så mycket rörelse som möjligt. Läkaren säger ett, sjukgymnasten ett annat, kiropraktorn har sina idéer och osteopaten några helt andra. Sen har vi alla välmenande vänner och släktingar, som liksom i barnuppfostringsfallet, har sina mycket bestämda åsikter om vad man bör göra. Åsikter de mer än gärna delar med sig av. Upprepade gånger.

Vi skriver 2010 i år, och jag behöver inte upprepa alla storartade upptäckter, uppfinningar och erövringar mänskligheten har gjort det senaste århundradet för att ni skall förstå mig när jag undrar hur i helsicke man inte kan ha kommit längre när det kassa ryggar. Hur kan svensk läkekonst vara så totalt oening om i stort sett allt när det gäller ett av våra mest utbredda hälsoproblem?

Nåväl, en sak är de faktiskt hyfsat enade kring allihop. Och det är min dom: 1 års rehabträning för att komma tillbaka till något som kan liknas vid frisk igen.

Kära läsare! Vi är väldigt nyfikna på hur ni avslutar året. Så här går det för oss:

Hur firar du jul?

Kniven: I år hos min mor. Med syskon och katter. Vi bråkar, rimmar och jag är fylletomten. Alladinkoma kl 21.

Maths: Jag firar jul med familjen, dvs jag och mina syskon med våra respektive familjer plus våra föräldrar.

Mattias: Med familjen, traditionellt med julbord och julklappar och julgran och hela faderullan.

Kniven: I år i en mycket avlägsen skärgård med en bunt läkare och en bastu.

Maths: Det blir middag hemma hos oss tillsammans med vänner, tror vi blir 18 pers.

Mattias: I ensamhet med en flaska sprit och en karta sömntabletter.

Matt: Jag har inga planer för nyår än men det brukar lösa sig på nyårsafton.

Jonas: Med mycket champagne! Och med samma sällskap och plats som jul, med ännu bättre mat och passande sena spanska middagstider.

David: Har aldrig varit mycket för nyårsfirande men det lutar åt att det blir en karta sömntabletter hemma hos Mattias (spriten kan han behålla för sig själv).

Vad blir det för nyårslöfte i år?

Kniven: Sluta vaneröka, komma igång med träningen igen. Och skriva minst 4 hållbara noveller.

Maths: Samma som varje år: jag lovar att inte avge något nyårslöfte.

Mattias: Att få saker och ting gjort.

Matt: Det blir samma löfte som aldrig uppfylldes förra året. Att gå ner 10 kg.

Jonas: Jag skall göra allt som står i min makt för att bli av med mina förbannade ryggproblem.

David: Avsluta sånt jag påbörjar, fortsätta läsa mycket och kicka igång novellskrivandet igen.

Det var när jag studerade den osmakliga höjden på barnens julklappshög som den lilla bisatsen i rapporteringen från klimatmötet i Köpenhamn gjorde sig påmind igen. Precis som Maths förutspådde blev det ett mycket intetsägande klimatmöte och således en mycket dyster rapportering från Köpenhamn. Världens ledare har tydligen viktigare frågor att handskas med än att rädda världen från den förestående klimatkatastrofen. Suck.

Men mitt i den massiva rapporteringen om ingenting letade sig en liten bisats in som faktiskt gav mig en gnutta hopp. Och en anledning att framöver inte bara prata om klimathotet utan också om klimatmöjligheten. Denna undanskuffade men viktiga mening lyder ungefär såhär: “Tack vare all effektivisering skulle vi bara behöva arbeta 3 timmar om dagen för att upprätthålla 1948 års konsumtionsnivå”. Japp, ni läste rätt:

Tre timmars arbetsdag för att konsumera lika mycket som man gjorde 1948!

Vi vet att vi måste minska vår konsumtion ordentligt om vi skall ha en chans att upprätta något som liknar ekologisk jämnvikt på vår jord. Men hittills har det alltid presenterats som ett jättelikt problem där vi måste offra en jädra massa. Sen jag läste meningen ovan har jag bestämt mig för att kravet att få ner konsumtionen till 1948 års nivå är ett rimligt första mål. Inte för att jag vet exakt hur de levde 1948, men när man hör ens morföräldrar berätta om efterkrigstiden, eller ens pappa prata om barndomens första år låter det ju inte direkt som det gick någon nöd på dem. Visst, de badade säkert inte i prylar, men de hade vad de behövde och lite till - boende, bil, kläder, mat, nöjen och semester. Okej, det finns vissa saker i dag som man inte behövde konsumera 1948 som vi säkert vill ha kvar framöver - viss hemelektronik, mobiltelefoni och bredbandsuppkoppling. Släng på det då på 1948 års konsumtion så kanske vi måste arbeta 4 timmar per dag istället.

Vi vet att vi inte blir lyckligare av massa prylar. Samtidigt vet vi att det sk. livspusslet (att det ordet ens existerar vittnar väl om hur sjukt våra liv har blivit?) blir allt svårare att få ihop för väldigt många människor. Lyckan bor inte i stress och konsumtion i överflöd, utan i att umgås med familj och vänner, att träna, sova och äta ordentligt, att vårda kärleken, att trivas där man bor och att hitta mening i sitt arbete ihop med andra. Ändå jobbar vi allt hårdare och köper på oss mer och mer skit. Till ingen nytta.

Om vi istället fick chansen att rädda planeten samtidigt som vi räddade oss själva och våra relationer tror jag många hade sagt ja utan att tveka. Jag är övertygad om att vi är många som är beredda att byta bort rätten att slänga 100 kilo mat per person och år, 25 kilo plastleksaker, rätten att köpa nya redan sönderslitna jeans och julklappsberg höga som Kilimanjaro mot mycket mer tid för att umgås med våra familjer, träna ordentligt, sova ut, laga mat tillsammans med vänner, förkovra oss, slappa, skriva på romanen eller ta upp golfen igen.

Vem vill inte vara del av en miljöaktion där du bidrar genom att halvera din arbetstid? Vilken politiker har modet att bli först med kravet på 4-timmars arbetsdag, och därmed kicka igång världens bästa miljörörelse?

Den stora fördelen med ett litet eget medieutrymme som detta är att jag får go public med min helt egen version av det som upptar de etablerade medierna för tillfället. Och just idag tänker också jag summera mitt 00-tal:

Den främsta utvecklingen skedde på det personliga planet - jag blev nämligen vuxen på 00-talet. Jag fyllde 30, gifte mig, skaffade barn, flyttade till hus, köpte bil, startade företag och till sist skaffade jag även Coops MedMera-kort. Full pott med andra ord.

Och mitt i denna personliga utveckling försökte jag hänga med i den toklöjliga teknikutvecklingen. Jag bloggar, jag facebookar, jag googlar, jag youtubar, jag mejlar med mobilen, jag bokar alla resor och handlar all film, musik och literatur på nätet. Jag har givetvis iPod, iPhone, digitalkamera, platt-tv, Playstation och alla andra hemelektroniska höjdare som 00-talet gav oss.

Men allt detta är ju tämligen ointressant egentligen. Det mest spännande med 00-talet, liksom med alla andra decennier, är väl ändå hur det lät? Så därför skall jag ge er listan över de 10 album som har låtit mest i mitt liv under de senaste 10 åren - The soundtrack of my 00-tal helt enkelt. Jag hade ju kunnat göra det busenkelt för mig och lista 10 tokcreddiga plattor á la P3 Pop, så jag hade jag framstått som värsta järnkollssnubben. Men jag hade då samtidigt farit med grov osanning. Jag försöker nämligen inte lista de plattor som kanske har varit allra bäst och vassast i någon form av musikkvalitetsaspekt, utan de plattor som har varit bäst på det sätt att de spelats mest av mig, betytt mest och färjat mitt liv under detta decennium. Och de kommer i den ordning de kom in i mitt liv:

Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg. 00-talet kunde väl knappast börja bättre än så här? En klockren debutplatta av en klockren och originell artist, som handlar om mitt liv i min stad. Har spelats varm i tio års tid, samt exporterats till vänner och släktingar i Spanien.

Destiny´s Child - The writings on the wall. Decenniets bästa R’n'B släpptes egentligen i slutet av förra milleniet, men blev en del av mitt liv år 2000. Förutom en radda mastonthits och fyra fantastiska röster fick vi se födelsen av decenniets enda nya superstjärna, Beyoncé (kom inte dragandes med nåt förbannat Coldplay eller nåt annat stendött nu).

Manu Chao - Clandestino. (Sorry, Maths). Även denna platta släpptes egentligen på fel sida strecket, men kvalar in av samma skäl som plattan ovan. Jag bilade runt i Spanien sommaren 2000 till tonerna av denna platta, och den har sedan dess varit en obligatorisk och omistlig del av mina semesterresor. Jag gissar att den gör med mig vad en batikskjorta gör med en Thailandsresenär.

Broder Daniel - Cruel Town. Den absolut bästa plattan av Sveriges viktigaste band. Och återigen handlar det om mig och min stad.

Belle and Sebastian - Dear Catastrophe Waitress. Jag blir alltid lite mobbad när jag väljer att framhålla denna platta som Belle & Sebastians bästa, men vad skall jag göra när jag faktiskt tycker så? Detta pärlband av små ljuvliga popmelodier träffade mig på rätt ställe, vid rätt tidpunkt.

Franz Ferdinand - Franz Ferdinand. Det andra Glasgowbandet på listan stod för en kanondebut när de kombinarade galloperande gitarrer i indietappning med sylvassa melodier och en sagolikt snygg förpackning.

Scissor Sisters - Scissor Sisters. Med denna debut stod New Yorkbandet för milleniets partyplatta. Inte en fest värd namnet utan att denna platta har gått varm. Och deras cover på Pink Floyds Comfortably Numb är oslagbar.

Spank Rock - Yoyoyoyoyo. Old school i ny tappning. Bra hip-hop låter precis så här. Punkt. Plattan inehåller förövrigt decenniets bästa låt; Bump.

Andrew Bird - Armchair Apocrypha. Så talangfullt, så vackert, så genommusikaliskt, så genialt. Andrew Bird är blues för oss som inte gillar blues, sakral musik för oss som inte gillar kyrkomusik och strimmor av hopp och ljus för oss som behöver det lite då och då.

Fleet Foxes - Fleet Foxes. Ytterligare en suverän debut från 00-talet. En riktig stänkare i all sin lågmäldhet. En skön blandning poptoner i mötet mellan folkmusik, country och singer-songwriter.

Bubblare: Håkan Hellström - För sent för edelweiss, Animal Collective - Merriweather Post Pavillion, Common - Be, Black Rebel Motorcycle Club - Howl, The Arcade Fire - Funeral, Jay-Z - The black album, El-P - I’ll sleep when you’re dead, Kings of Convenience - Qiuet is the new loud, The Knife - Deep Cuts, The Tough Alliance - The New School.

Är ni med mig?

November börjar äntligen lida mot sitt slut, och i takt med det kommer hoppet åter. Det jag har hopp om idag är - tro det eller ej - den grävande journalistiken. Ni vet den där goda sortens journalistik som tar massa tid och massa risker för att avslöja sånt som organisationer och personer försöker hemlighålla eller sopa under mattan? Min förhoppning bygger på tre parallella och samverkande faktorer:

1. Det journalistiska hantverket är det väldigt få som är beredda att betala för idag, eftersom den uppkopplade generationen förväntar sig att allt skall vara gratis. Tiden när var och varannan journalist kunde ligga ute i fält och jobba med research för något fett avslöjande är förbi. Men det behöver per automatik inte innebära dåliga nyheter för den avslöjande journalistiken, eftersom det fortfarande finns ett behov för avslöjanden och den typen av innehåll har ett stort läsvärde.

2. Folk, dvs. du och jag, kommer fortfarande gilla att arbeta ideellt. Visst, föreningslivet är i stora stycken satt under stark press, inte minst för att de har problem att rekrytera ideella ledare och andra fria krafter. Men detta skall inte tolkas som ett bevis på att människor inte längre vill utföra arbetsuppgifter utan ekonomisk ersättning. Den ideella kraften har bara flyttat till andra arenor. Det är väl denna blogg, 99% av alla andra bloggar, lejonparten av innehållet på Youtube och hela jädra Wikipedia goda bevis för?

3. Anledningen att vi inte vill träna 11-åriga fotbollstjejer, tvätta hockeylagets matchtröjor eller leta mossa med den lokala scoutkåren är att vi är förbi det stadiet i Maslows behovstrappa. De glada dagarna när tillhörighet och uppskattning från vår omgivning var det viktigaste har tyvärr passerat. Nu för tiden står vi och hänger på översta trappsteget där det är självförverkligande som gäller. Det är ju därför som jag, mina vänner och alla andra suckers håller på och utrycka våra tankar och idéer i forum som detta. Vi när nån slags skribent- eller författardröm, vi gör det publikt och vi gör det gratis.

Förstår ni vart jag är på väg? Det är alltså inte betalda journalister som skall stå för grävandet och de stora avslöjandena i framtiden, utan det är du och jag. Vi kommer - som i ett led att förverkliga och bekräfta oss själva - jaga våra egna scoop. Och publicera dem på våra bloggar för att få massor av läsare och äntligen nå fame & glory. Finessen är att man dessutom kan vara helt anonym när man avslöjar sin arbetsgivare, granne, svärfar eller bostadsrättsförening, och deras brott, smusslande, oförrätter eller annat de av någon anledning inte vill skall komma upp till ytan. Då ger man helt enkelt fame & glory till sin blogg och sitt alias/webbkaraktär istället.

Washington Post må ha allt svårare att skicka ut ett par journalister på årslånga uppdrag i jakten på maktmissbruk och andra snaskiga historier, men deras kvalitetsarbete kommer att ersättas av den stora massans kvantitet. Den grävande journalistiken kommer helt enkelt bli vår nya folkrörelse. Vilken institution blir först med att dela ut Stora Bloggpriset för bästa avslöjande? Tills nån snor den idén kanske vi på Barstol skall göra det (men det blir ju givetvis bara äran man vinner)? Nomineringar mottages tacksamt i kommentarsfältet, tack.