Nu när jag ändå har dig här tänkte jag testa av min senaste restaurangidé på dig. Jag kallar den matklubben.

Det är ett väldigt enkelt koncept egentligen. Ni känner ju alla till hur många framgångsrika klubbar drivs, med ett antal dj’s och klubbarrangörer av olika sort och inriktning som ansvarar för var sin kväll i veckan (måndagsklubben med DJ Ditt & DJ Datt, tisdagsklubben med Mimmi & Reine, onsdagsklubben med Dj Ungel & Mc Klubb osv)? Matklubben funkar precis på samma sätt, men vi byter ut DJ’s mot kockar. 

Jag tänker mig en hyfsat intim lokal, med klassisk klubbinredning och ett väldigt öppet restaurangkök där man verkligen kan följa kockarna i arbete. Under varje av veckans kvällar huserar där en ny kock. Restaurangen kan ju givetvis ligga var som helst, men för att sätta det i en göteborgskontext så kan man tänka sig Ulf Wagner på måndagar, Björn Persson på tisdagar, Leif Mannerström på onsdagar osv. Ett schema med fasta veckodagar, precis som Barstol fungerade tills alldeles nyligen. 

På Matklubben finns inga menyer och inget att välja på, utan kvällens kock bestämmer själv vad det skall bjudas på. Vill Mannerström testa sina vingar i det asiatiska köket denna kväll blir det således det som bjuds. Håller Thörnström på att bestämma sin nya sommarmeny och vill testa av några rätter på publik är det dem man får smaka på. Har Gustav Trädgårdh hittat osedvanligt fina sjöborrar på morgonens fiskauktion blir det antagligen kvällens paradnummer. Ja, ni fattar, va? 

Jag inbillar mig att det en gång i veckan hade varit riktigt kul för etablerade kockar att få släppa sina vardagliga rutiner och inarbetade koncept, och istället släppa loss i köket, experimentera och överaska. Och när andan faller på också bjuda in andra kockkompisar för att kocka tillsammans en kväll. Vi vet ju t ex att Mannerström och Lallerstedt är gamla vänner, men eftersom de befinner sig på var sin kust får ju vi vanliga uteätare aldrig smaka deras gemensamma kokkonster. Matklubben skulle kunna vara stället där det hände. 

Matklubben skulle givetvis välkomna gästspel av alla de sorter. Det skulle vara chansen för oss i Göteborg att under några kvällar själva få testa Mattias Dahlgrens nivå, det skulle vara stället där Markus Samuelsson showar loss när han är hemma och hälsar på mor och far i Partille, där Paul Bocuse visar att gammal är äldst när han var här för Kungsfenan, eller där Tommy Myllymäki generalrepar innan han drar till Geneve i juni. 

För oss gäster är ju den stora vinsten att inte själv behöva fatta några beslut, att alltid bli överraskad, att veta att man skall få äta riktigt spännande och vällagad mat tillagad av riktigt inspirerade kockar.

Vad tror du, skulle det kunna funka?

Jag älskar att gå på krogen. Löftet om god mat och dryck, vaken service och trevligt sällskap räcker för att få mig gott humör. De gånger det sen verkligen infrias tillhör de sant meningsfulla stunderna i mitt liv. 

Nu för tiden handlar i stort sätt alla mina idéer om olika nya krogkoncept. Drömmarna om att en dag få öppna min egen bar eller restaurang lever i allra högsta grad, trots att jag knappt kan blanda drinkar, än mindre vara kock. Jag kan inte gå förbi en tom lokal utan att fundera på vilken typ av krog som skulle passa just där. 

När jag kommer till nya ställen gör jag bedömningen av tillståndet i stan baserat på krogutbudet, och på vilket allvar man tar sin mat och sina måltider. Skall vi resa iväg till en stad vi inte varit i innan, handlar all min research och mina förberedelser om var vi skall äta och var vi skall drinka. Jag älskar också att planlöst strosa runt och kolla på krogexteriörer, läsa menyerna på utsidan och kika in genom fönstren. 

Så gjorde jag till exempel nu i veckan när jag fick chansen att under ett par timmar bekanta mig med Smålands Jerusalem dvs. Jönköping. Jönköping verkar må bra, och den något fromma och asketiska bilden jag har haft av stan fick sig en ordentlig törn. Centrala Jönköping har en imponerande krogtäthet, och rätt ut från Vätterns södra strand har man fyllt piren/vågbrytaren med små trevliga vattenhål i allehanda inglasade verandor. Bredden i utbudet verkar det inte heller vara något fel på. Visst finns där de sedvanliga trötta standardkedjorna som O’learys, Bishop Arms och Harrys, men jag gick förbi tillräckligt mycket annat för att hålla mig på gott humör. Den av White Guide rekommenderade Hemma hade en mycket salivprovocerande meny, och får bli mitt lunchhak vid nästa besök. Den likaledes White Guidade Aqua är definitivt ett alternativ för minnenas afton, eller vad säger ni om en meny med både hummersoppa, plankstek, tournedos och Wienerschnitzel? 

Vad vi inte skall glömma bort är att i Jönköping huserar årets kock 2007, Tommy Myllymäki på Den Småländska Kolonin. Tommy skall dessutom representera Sverige i Bocuse d’Or till sommaren. Så nog tar stan sin mat på allvar alltid?

Allra gladast blir jag ju när jag hittar hela koncept eller små detaljer jag inte sett förut. I Jönköping hittade jag bl a Sir Simon’s som med tydliga bokstäver på utsidan förklarade restaurangens koncept på följande okonstlade sätt: “Vi serverar kötträtter, pastarätter, fiskrätter, smårätter, pizza o barnrätter. Fullständiga rättigheter”. På husmanshaket Amadeus kan man komponera sin egen meny (2 rätter 169:-, 3 rätter 189:-) precis som man vill. Ofasta menyer till fasta priser med andra ord. Smart. 

Ett annat smart matkoncept i Jönköping är Ståkäka. Som namnet antyder är det inte en restaurang med bord och stolar, utan ett litet matstånd mitt i stan. Man serverar ett urval av våra populäraste pasta- och wokrätter; alla till samma pris. Det smartaste är att man gör det i egendesigande take-awayboxar, som kunden tar med sig, äter ur, diskar och sen tar med sig vid nästa tillfälle man köper lunch på Ståkäka. En refillunch är nämligen några kronor billigare, vilket givetvis är ett helrätt miljötänk. 

Själv intog jag min lunch på Hotell Victoria, där jag åt en mycket välkomponerad och högkvalitativ påskbuffé. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Man äter förbannat bra i detta land!

Har du också gått omkring och trott att Sverige är ett land som överlag är, om inte förskonat, så i alla fall jämförelsevis väldigt lite drabbat av mutor, rättsröta och offentligt fusk är det nog dags att tänka om. Bara idag har jag läst om två av de allra värsta fallen någonsin, och bilden av tillståndet i hemlandet fick sig ytterligare en törn.

Ni har säkert hört talas om stadsdirektör Sune Reinhold i Solna och hans trevliga lilla sidoinkomst? I form av sin position representerar han kommunen i jättebygget av den nya nationalarenan och hela den nya stadsdel som växer fram i samband med detta. Vad han har glömt att tala om för både kommun och allmänhet är att han samtidigt har varit avlönad av det bolag som ligger bakom arenan. 600 000 är den lilla nätta summa han har belönats med av dem de sista två åren.  

Kanske har ni också läst om den 52-åriga städerska vars kropp sa ifrån häromåret? Försäkringskassan med sin allmänt nitiska hållning och sina allt hårdare direktiv ville givetvis inte gå med på att detta var nån arbetsskada och således inte heller dela ut nån permanent sjukersättning. Det blev en rättssak av det hela och där anförde Försäkringskassan argument som baserades på ett läkarutlåtande som absolut inte talade till städerskans fördel. Problemet var bara att läkarutlåtandet var förfalskat - Försäkringskassans jurist (!) hade helt enkelt tagit ett läkarutlåtande från en annan patient och klippt in 52-åringens namn och personummer istället. Fusket upptäcktes av en slump…

Vad är det frågan om, Sverige?

Ni som har följt mig här på Barstol vet att jag inte är mycket av en förbudsivrare. Snarare tvärtom. Min liberala laissez faire-inställning är faktiskt något jag stoltserar med i både passande och opassande sammanhang. Men även jag har en gräns. Givetvis. 

Normalt sett anser jag att varje bransch skall vara självsanerande i så stor utsträckning som möjligt. Och vanligtvis brukar det fungera förvånansvärt bra. Men det finns en bransch där detta inte är i närheten av att fungera - där man tvärtom tenderar att påhejad följa branschens värsta skräckexempel. Så långt som möjligt; helst hela vägen ner till botten. Jag talar givetvis om journalistiken. 

Inte i någon annan yrkeskår är man väl så förtjust i att återvinna någon annans gamla avlagda alster som inom journalistiken? Inte nån annanstans sammankopplar man väl yrkesstolthet med förmågan att uttrycka sig på exakt samma sätt som så många konkurrenter och kollegor som möjligt har gjort förut? Och eftersom de inte vare sig har viljan eller förmågan att ta tag i detta själva inleder jag härmed en kampanj mot de värsta avarterna och övertrampen. Följande fyra fraser står överst på min utrotningslista, och brukandet av dem bör omedelbart anmälas till både P.O., ARN och din lokala miljömyndighet: 

1. “XX kom tillbaka. Allt är förlåtet”.

Jag kommer ihåg när jag läste den frasen första gången. Det var i samband med att filmen Mimmi och Reine i fjällen hade premiär, och recensenten skrev “Åsa-Nisse, kom tillbaka. Allt är förlåtet”. Och jag skrattade så jag grät. 

Sen dess har frasen används ungefär en miljon gånger av svenska “journalister” om allt ifrån breda slipsar till marknadsekonomi. Spiken i kistan var väl ändå när Expressens sk. musikskribent Anders Nunstedt skrev “Ace of Base kom tillbaka, allt är förlåtet” i omdömet om ett av årets bidrag till melodifestivalen. Då visste man inte vad som kändes mest förlegat - schlagern eller journalisten.

2. “Gör om. Gör rätt”.

Ett utryck som snabbt har seglat upp som ett av de allra klyschigaste, överanvända och mest enerverande. Det används av alla sorters skribenter om allt ifrån FRA-lagen och socialförsäkringen till förhållanden, fotbollslag och DN:s nya kulturdel. 

Med exakt vilken stolthet använder ni yrkesmän detta uttryck? Är ni ens medvetna om att uttrycket härstammar från det militära, och förutsätter att det faktiskt bara finns ett rätt sätt att göra en sak på? Och att alla andra, kreativa och alternativa, lösningar är fel? Uttrycket är en order för att upprepa ett felaktigt utfört moment - som vapenvård eller sängbäddning -  om och om igen tills det blir rätt. Det känns kanske inte lika fräscht att använda frasen med den vetskapen, va? 

3. “XX är det nya svarta”

Grey is the new black! Det var säkert ett genialt uttryck då det kom. Nån gång på 70-talet. Nu såhär ca. 40 år och en triljon gånger senare är det inte det. Så alla ni som skriver att blodrött är det nya svarta, att Chicago är det nya New York eller Linné är det nya Vasastan - snälla, snälla skona oss.

Eller kommer ni inte att greppa samhällets vädjan innan nationen Sverige följer Lake Superior State University:s föredömliga exempel? År 2008 toppade de sin “Banished Words List” med frasering av typen “X is the new Y” med motiveringen “The idea behind such comparisons was originally good, but we’ve all watched them spiral out of reasonable uses into ludicrous ones and it’s now time to banish them from use.” 

4. “Kom ihåg var du läste det först”.

Alla skribenter utan minsta självaktning använder gärna detta uttryck. De måste veta att de antagligen är sist på bollen, men hoppas och tror att deras läsare är så efterblivna att de skall gå på det igen. När en “nyhet” eller ett “tips” väl förses med denna etikett i de etablerade medierna har det varit en snackis bland fans och på bloggar i minst ett år. 

Utryckets flitigaste användare, Expressens “förstekrönikör” Mats Olsson, är en mycket värdig representant för uttrycket, då det är exakt som honom: Gammalt, slitet, trött och verkligen har överlevt sig själv. 

Jag har verkligen inte kommit långt här i livet. Om sanningen skall fram inte mer än en knapp kilometer. När jag lämnar barnen på dagis så skymtar jag huset där jag växte upp, och när de väl är lämnade inväntar jag bussen på samma hållplats som jag stod på som barn. Jag har visserligen gjort några loopar och bott runt lite grann, både i världen och i min egen stad. Men där jag bor nu känner jag mig verkligen hemma. Och det har visat sig vara viktigare för mig än vad jag först ville erkänna. Ens för mig själv.

Man bor lika bra och bättre på många andra ställen på vår jord. Jag vet det för att jag har varit där. Och jag är inte dum i huvudet. Men att bo i Göteborg är också bra. Det finns ett utbud som är tillräckligt för att jag skall missa 99% av det. Och stan är tillräckligt diversifierad, varierad och dynamisk för att kunna visa sig ömsom från sin bästa sida, ömsom från sin sämsta. Göteborg funkar helt enkelt. 

Men jag har inte valt Göteborg. Och Göteborg har inte valt mig. Jag är född och uppvuxen här, och bor här av hävd och gammal vana. Visst, kan jag försvara stan in absurdum när den blir påhoppad, men om sanningen skall fram så bor jag här för att de flesta som jag bryr mig om råkar bo här. Och de flesta som bryr sig om mig gör det också. Hade de istället bott i Shanghai, Flensburg, Malmö eller Flen hade jag antagligen gjort det också. Svårare än så är det nog egentligen inte. 

Men det är klart - då och då slås man av tanken att gräset nog trots allt är grönare på andra sidan. Att det hade varit skönt att samla ihop sitt pick och pack och bara dra. Slå sig ner nån annan stans och skapa sig ett liv där istället. Om man nu skall lämna de flesta av sina djupa och långa relationer med släkt och vänner bakom sig, vilken kompensation skall den nya bostadsorten erbjuda då? Jag har alltid föreställt mig en ordentlig plussida i form av klimat och äventyr. 

Fast det är klart, det vore kanske enklast att flytta till ett annat ställe där man ändå hade lite etablerade relationer. Där det faktiskt redan finns folk som bryr sig. I mitt fall finns det bara två sådana ställen i världen - Stockholm och Bilbao. I Stockholm har jag familj, några nära vänner och ett gäng mer eller mindre ytligt bekanta. En flytt dit skulle troligtvis vara fullständigt odramatisk och okomplicerad. Men tyvärr erbjuder den ingen uppsida vare sig beträffande klimat eller äventyr, så det är helt enkelt inte värt det. 

Bilbao är en stad som jag gillar väldigt mycket, och lätt hade kunnat tänka mig att bo i. Det är faktiskt den enda staden, vid sidan av Göteborg, som jag bryr mig om hur det går för. Jag känner starkt för denna sympatiska stad, och där har jag ju familj, samt både spanska och svenska vänner sen femton år tillbaka. Klimatet är som hemma (mycket regn), men 10 grader varmare året om vilket är ett litet plus, och kulturen är ju ändå ganska annorlunda vilket ger en mer äventyrlig känsla än att flytta inom Norden. Ett avgörande problem med en sån flytt är dock att min hustru, som är från Bilbao, inte är det minsta intresserad av att flytta tillbaka dit. 

En annan dröm jag haft sen säkert tjugo år tillbaka är att få bo i en skidort, och då helst i de franska alperna. Jag mår egentligen aldrig så bra som när jag är där, och på nåt sätt har jag alltid inbillat mig att jag skulle lyckas konservera den där semesterlyckan hela året om. Då - under en ljuvlig vintervecka - älskar jag idyllen, skidkläderna, racletten och framförallt skidåkningen. På senare år har jag dock börjat sluta mig till att byar utan ett enda galleri och utan en enda synlig subkultur (ungdomsfajterna består av brädåkare vs. skidåkare) skulle torka ut mitt sinne innan jag hunnit ropa vare sig “väktarvåld” eller “portföljmodell”. 

Det där med en bostadsorts storlek är intressant tycker jag. För även om jag är på det klara med att jag behöver mer än en by - jag vill åtminstone kunna ha ett par gallerier att gå till om andan faller på, en biograf att slinka in på, några restauranger med olika inriktning och prisnivå, och jag vill kunna se lite olika kulturer och subkulturer en vanlig dag  på min promenad - är jag inte säker på att en större stad ger mig ett rikare liv. Jag har en mycket trevlig branschkollega som bor i Mariestad. Han är dessutom mycket belevad och kulturell. När man hör honom berätta vilka uppsättningar, föreställningar och artister han sett den senaste tiden inser man snabbt att han lever ett mycket rikare kulturellt liv än jag någonsin varit i närheten av. Hans enkla förklaring är att “man går på det som kommer, när det kommer”. Hans bredd och frekvens av kulturupplevelser slår mina egna med hästlängder. 

Trots allt brukar det vara städer som får mig att tappa andan och utbrista “här skulle man bo”. Det behöver inte alls vara samma städer jag vill bo i som jag älskar att semestra i: San Sebastian, Madrid, Paris, Venedig, Bangkok och New York tillhör mina favoritdestinationer, men jag är inte alls särskilt intresserad av att slå mig ner där. Däremot är Barcelona, Washington, Sydney, Amsterdam och Hamburg städer jag lätt ser mig själv dra på mig kostymen, hoppa upp på vespan och dra iväg till kontoret i. Washington och Sydney försvinner tyvärr som realistiska alternativ på grund av avståndet. Hamburg och Amsterdam ligger bra till, men klimatmässigt lämnar även de lite i övrigt att önska.

Kvar har vi då Barcelona. Staden har allt du kan önska dig. Mat i världsklass. Sport i världsklass. Kultur i världsklass. Party i världsklass. Arkitektur i världsklass. Lägg till det att vi har familj inte så långt därifrån, att jag och min familj pratar spanska och skulle snabbt lära oss katalanska, att staden har ett underbart klimat och att den ligger med flera stränder rätt vid Medelhavet. Det är också den staden jag och min hustru brukar landa i när den här typen av diskussioner dyker upp hemma vid köksbordet. Och jag kan bara instämma i det vettiga i frågan som vänner och bekanta ställer då och då: “Varför bor ni inte i Barcelona istället?” 

Men i exakt samma ögonblick dyker nästa frågeställning upp i mitt huvud: - Vem fasen bryr sig om mig i Barcelona?

Hur är det med dig, varför bor du där du bor? Drömmer du ibland om att bo nån annanstans? Var och varför?

Hur tycker ni att 10-talet har startat egentligen? Naiv som jag är har jag ju ganska stora förhoppningar nu när vi äntligen fick ett riktigt årtionde (00-talet kommer ingen att säga i framtiden. Det kommer i bästa fall omnämnas som i början av seklet eller när seklet var ungt av framtida generationer): Nytt decennium, nya möjligheter, liksom. Nja, jag tycker nog att det nya decenniet snarare har fått en start som leder tankarna till Albert Camus’ “The absurd is the essential concept and the first truth”, eller åtminstone till den här drygt 20 år gamla slagdängan med Prince:

Eller vad säger ni om att våra krisande banker inte lärde sig nånting av händelser och opinion i slutet av det decennium vi precis har lämnat bakom oss? Trots en politisk tydlighet och ett opinionsläge som endast kan ha undsluppit bankernas konsumentinsikts-avdelningar vill de fortsätta att dela ut sina kunders pengar till sig själva. SEB hade den lysande idén att dela ut mer än den sammanlagda vinsten i bonusar till dem som inte förtjänade det. Och staten kan inte ens stoppa “sin egen” bank Nordea från att dela ut allt de inte äger och inte har i bonus till sig själva. Finns det ingen bank som kan komma fram till att bankkunder inte gillar att bli förnedrade? Och att bankkunder oftast inte tycker att de ansvariga gjort ett gott jobb när bankerna gör jätteförluster samt riskerar hela samhällsekonomin? 

Times

Kina är ju framtidens land och vår nya supermakt. På en del områden verkar man dock ha en bit kvar att vandra. Inte minst gäller detta barnomsorgen. Ingen kan väl ha missat den 2-årige Lao Li som stod fastkedjad i en lyktstolpe hela dan medan hans pappa arbetade som taxichaffis? De fick ingen dagisplats och hade helt enkelt inget annat ställe att förvara sin lille son under dagen. 

Times

På tal om barn och barnomsorg så blir ju en del föräldrar tvungna att ta med sig barnen till jobbet så här i sportlovstider. Så också en man i Malmö som kom på den lysande idén att inte bara ta med sin 9-årige son, utan även sätta honom i arbete. Mannen i fråga är pusher, så föreställ er förvåningen hos den som öppnade dörren för en liten grabb på 140 cm och helt frankt blev erbjuden en påse amfetamin till ett förbannat bra pris av den lilla gossen. 

Times

Brittiska Channel 4 har hittat på ett nytt TV-format och letar efter frivilliga deltagare. Man söker dödssjuka personer som kan tänka sig att utsätta sig för en uråldrig egyptisk balsameringsprocess. Både död och balsamering skall givetvis sändas på TV, och sen skall den balsamerade kroppen ställas ut på museum under några år. “Det kan låta makabert” säger en av producenterna. Nå, var inte det en fin underdrift att inleda decenniet med?

Times

Nu när vi ändå är inne på underdrifter så var väl rikspolischefens dom mot den polischef som ingått i ett stort barnprostitutionsnätverk en höjdare? Detta brott fördömdes med ordet klavertramp. Klavertramp? Ett klavertramp är när kungen kallar hela det samlade Arboga för Örebroare. Brottet som polischefen utsatte sina offer för är det grymmaste och värsta tänkbara, och med tanke på hans ställning är det ett brott mot nationen av rent belgiska format!

Times

I början av decenniet har polisen i New York rapporterat om det första Twittermordet. Två fd vänner drog igång ett förolämpningskrig mot varandra på Twitter. En pajkastning som eskalerade så till den milda grad att den ene kände sig så kränkt att han såg sig tvungen att ha ihjäl den andre. När de hävdade att Twitter var dött anade jag inte att de menade det så bokstavligt.

Times

Inte bara Belgien (och Österrike) behöver ägna kraft åt att reparera sitt Nation Brand detta decennium. Även Schweiz verkar sälla sig till den skaran. Efter att man på demokratisk väg (dvs. en majoritet är dumma i huvudet) har lyckats stoppa minareter, har högerflanken verkligen fått upp vittringen. Nu ger man sig på nästa hatobjekt - invandrarna. Men inte vilka invandrare som helst, utan de från… Tyskland! Tyskarna anklagas för att förstöra Schweizarnas karriärmöjligheter genom att ta de finaste jobben, konkurrera ut Schweizare som vill köpa bostäder och ta de finaste Schweiziska flickorna. Dessutom anses tyskarna vara bullriga, arroganta och okänsliga. Känns tongångarna igen? Hur kan ett så ofantligt rikt land som Schweiz vara så förbannat snålt och intolerant? 

Times

Även här på hemmaplan blåser det nya friska politiska vindar. Sverigedemokraterna känns ju nästan etablerade och Piratpartiet är gårdagens nyheter. Nej, detta decennium ger oss ett helt nytt parti att ta i beaktande istället - det sk. Frihetspartiet med två Hells Angels-medlemmar i styrelsen. Detta mc-gängsparti skall gå till val på följande frågor: Banta antalet polisanställda till 14 000 personer; Kastrera pedofiler och våldtäktsmän; Avskaffa straff för eget bruk av narkotika; Tillåta användande och innehav av elpistoler för kvinnor i försvarssyfte vid sexuella övergrepp (eventuella dödsfall skall inte bestraffas). Partiet vill också förbjuda störande, förföljande, hotande och trakasserande verksamhet från polisens sida. 

Times

Om vi har förhoppningar om en sundare syn på kvinnokroppen detta decennium får vi nog tänka om. Eller vad säger ni om den tyska modellen Inga Radziejewski som svårt sjuk i anorexi - hon vägde 45 kilo till sina 180 cm - fick höra att hennes bak var för tjock när hon skulle göra ett TV-jobb?

Times

En annan kvinnohistoria från början av decenniet är den 52-åriga skaraborgska som stämt sin hemkommun på 1,4 miljoner för att hon inte blivit kvitt vare sig sitt missbruk eller sitt bidragsberoende pga att kommunen “stuckit till henne pengar då och då”. Stämningen handlar om sveda och värk, men också om förlorad arbetsinkomst. 

Times

Vi har också fått lära oss ett nytt ord redan det nya decenniets första månader: Köttklister. Jag vet inte om själva grejen är så förfärlig egentligen - man sätter ihop lite spillbitar till en “hel” köttbit igen - och kan inte se den stora skillnaden mellan detta och julens pressylta eller den vanliga kokta skinkan vi brukar köpa i charken. Men namnet? Hur tänkte de? Klart att man inte kan få opinionen med sig om man lanserar något under ett så läskigt namn som Köttklister. Ibland är det nog bra att anlita några sånadäringa reklam- och pr-snubbar ändå. Eller för att sno från en av få andra bloggar jag läser (As Good As It Gets): Köttklister ger begreppet att laga mat en helt ny innebörd. 

Times

Till sist undrar man ju hur det gick till när Billboard kom fram till att Physical med Olivia Newton-John skulle toppa listan över de sexigaste låtarna genom tiderna. Jag menar, Olivia Newton-John?! Att de ens gjorde sig omaket att ranka de där låtarna när det ändå bara kan finnas en vinnare. En solklar sådan dessutom: Je T’aime

Denna veckas söndagspanel är busenkel. Den består av ett snabbtest av våra preferenser där vi tvingats välja en av två saker. Allt för att ni skall kunna jämföra oss skribenter med varandra. Och förhoppningsvis vilja jämföra er själva med oss. Skriv ner dina egna val i kommentarsfältet, tack!

1. Öl eller Vin? Öl: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Vin: Jonas

2. Playa eller Alper? Solstol: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Skidor: Jonas

3. Blur eller Oasis? Blur: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Oasis: -

4. Jeans eller Kostym? Jeans: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Kostym: Jonas

5. Morgonkaffe eller Morgonte? Kaffe: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Te: -

6. Let’s Dance eller På spåret? Dans: Mattias, Matt. Tåg: Kniven, Maths, David, Jonas

7. London eller Berlin? London: David, Matt. Berlin: Kniven, Maths, Mattias, Jonas

8. Kött eller Fisk? Kött: Maths, David, Mattias, Matt. Fisk: Kniven, Jonas

9. Elvis eller Beatles? Elvis: Kniven, Maths, Matt, Jonas. Beatles: David, Mattias

10. Pasta eller Potatis? Pasta: Kniven, David, Matt, Jonas. Potatis: Maths, Mattias

Nej, det är väl självklart att vi inte skall ha något förbud mot vare sig burka eller niqab. Vad skulle vi uppnå med det? Det tvistas om kvinnorna som bär dem gör så av fri vilja eller av tvång. Själv misstänker jag att båda skälen förekommer, men ur förbudssynpunkt är det egentligen ointressant. Bär man det av fri vilja är förbudet verkligen att inskränka den personliga friheten, jag menar, vi vill väl ha ett samhälle där folk får klä sig som de behagar? Bär man burka eller niqab för att en förälder eller någon annan tvingar en till det är jag rädd att ett förbud gör straffet för dessa kvinnor än värre: “Kan du inte gå ut i burka så går du inte ut överhuvudtaget”. Ett förbud bör vi således inte ha.

Detta var också det vår statsminister uttryckte i en intervju härförleden. Dock gjorde han tillägget att han ansåg att dessa plagg inte var något positivt och inget han vare sig ville uppmuntra eller se mer av i Sverige. Önskemål, inget förbud. För detta fick herr Reinfeldt en hel del kritik - av meningsmotståndare, i media och av många vänner till mig. En kritik som jag faktiskt inte kan förstå över huvud taget. Jag behöver hjälp att komma till insikt i vad kritiken egentligen handlar om, så snälla, förklara gärna.

Jag vägrar att tro att det är den vanliga trötta kritiken som kommer bara för att man inte gillar Fredrik och det han representerar - att man måste tycka b bara för att han tycker a.

Inte heller kan jag tro att kritiken handlar om att han uttryckte sin åsikt när han blev tillfrågad om den. Som Sveriges statsminister skall man väl ha en uppfattning om ett ämne som alltid är aktuellt i det samhälle man regerar, och som var extra mycket på tapeten pga av förbudssnurren i Frankrike? Det är väl också en bra sak att artikulera och stå för den åsikten?

Då måste alltså kritiken handla om meningsskiljaktigheter i själva sakfrågan. Och då förstår jag om möjligt ännu mindre. Vad anser ni är positivt med burka och niqab? Vad gott skulle kunna komma ur användandet av dessa? Jag kan bara se det som ett enfaldigt religiöst påhitt, och som dessutom endast drabbar ena halvan av befolkningen. Det kan väl inte finnas något bra med plagg som helt fråntar just kvinnor sin offentliga identitet, och gör henne till ingen? Eller har jag missat nåt? Upplys mig, snälla.

Och hur är det tänkt att en burkabärande människa skall kunna integreras med mig och alla andra som utgör vårt samhälle? (Jag pratar integration nu, där vi alla skall försöka närma oss varandra, och inte assimilation. Då hade ju ett förbud varit klockrent, i kombination med en lag om strikt svensk dresscode bestående av smala jeans, tight top och svanktatuering). Om jag går till mig själv känner jag spontant att det blir svårt att närma mig någon jag inte kan se ansiktet eller ens ögonen på. Än mindre inleda en konversation. Men det kanske är just att hålla kvinnorna borta från det offentliga livet - och troligtvis arbetslivet också - som är själva poängen?

Spelar det egentligen så stor roll om kvinnorna bär den av fri vilja eller inte? Åsikten om burka och niqab kan man väl ha oavsett? Det finns massor av saker som människor gör av fri vilja men som vi tycker är skitdumt, skadligt eller rent av livsfarligt. Själva objekten blir ju inte bättre bara för att folk använder det av fri vilja. Eller?

Hur kan begåvade människor, som normalt sett är övertygade om att alla vinner på ett jämställt samhälle, hålla kulturrelativismens fana så hårt och så högt att de kritiserar någon för att han uttryckt en åsikt som egentligen borde kunna delas av de allra flesta? Förklara gärna det för mig.

Normalt sett skall man inte ägna sig åt självömkan, och absolut inte publik sådan. Men nu är det förbanne mig befogat.

Jag har hela mitt vuxna liv brottats med ryggsmärtor från och till. De har inte varit av den sorten att de inte gått att leva med, men jävligt obekväma och irriterande varje gång de drabbade mig. När jag sen blev tvåbarnsfar och min yngste var runt ett drabbades jag av mitt första ryggskott. Detta har följts av en rad ryggskott ungefär en gång i halvåret de senaste fyra åren, och några något mindre allvarliga perioder av smärta däremellan.

Som tur var stötte jag på en riktigt bra kiropraktor som kunde hjälpa mig varenda gång genom att låsa upp min rygg där den hade fastnat, och på några dygn var jag som vanligt igen. Behandlingen har alltid åtföljts av en skarp men vänligt sinnad föreläsning från hennes sida om grundläggande do’s & dont’s beträffande min rygg. Det hela är ganska enkelt egentligen - till det man skall göra hör rörelse, fysisk träning och stretch- och rörlighetsövningar, till det man inte skall göra är att ha barnen sovande i sängen, lyfta och vrida samtidigt, lägga på sig för mycket vikt, sitta still för länge eller sitta som en hösäck.

Har jag lyssnat? Jovars. Har jag tagit det från ord till handling? Inte mer än väldigt få väl (av mig) valda delar. Min bekväma natur och min förvissning om min kiropraktors magiska händer har gjort att vare sig varningslamporna blinkat eller insatser utförts i den omfattning de borde. Lat och dum är i de flesta fall väldigt poänglösa egenskaper. I samband med ryggar skulle de visa sig vara rent förödande.

I mitten av november, efter att under en längre tid struntat i alla do’s och vältrat mig i alla dont’s, samt adderat till ett par rejäla doser av stress och sömnbrist, vaknade jag en morgon med en helt ny känsla i ryggen. Det högg inte som det brukade och jag var inte heller stel som en pinne som brukligt är vid ryggskott. Istället kändes ländryggen trasig inuti på något sätt, och denna ytterst obehagliga och skrämmande smärta spred sig hela vägen ner i vänster ben ända ut till lilltån.

På måndag morgon stod jag hos min kiropraktor och det hon sa fast jag inte vill lyssna var att en av mina kotor hade hamnat ur position och tryckt ut en mycket svullen disk som nu låg och tryckte på ischiasnerven och därför strålade det ner i benet och att nu skulle det inte hjälpa med behandling hos henne. Jag gick därifrån och inbillade mig att det var ännu ett ryggskott, om än ett grovt sådant, jag råkat ut för och att det nog skulle läka ut på några veckor. Efter fem veckor gick jag till läkaren som konstaterade samma sak. Efter en grov tillbakagång i läkningen i helgen med enorma smärtor som följd har både en sjukgymnast och en osteopat kommit fram till samma sak: jag har med minsta möjliga marginal klarat mig från ett grovt ryggbråck, men det kommer komma som ett brev på posten om jag inte sköter mig exemplariskt från och med nu.

Tyvärr är inte svensk ryggindustri helt överens vad det innebär att sköta sig exemplariskt. Inte i något annat ämne utanför barnuppfostran har jag fått så många och så motstridiga order, tips, råd och rekommendationer. De sträcker sig från att medicinera och vila ut smärtan, till att manipulera diskarna och så mycket rörelse som möjligt. Läkaren säger ett, sjukgymnasten ett annat, kiropraktorn har sina idéer och osteopaten några helt andra. Sen har vi alla välmenande vänner och släktingar, som liksom i barnuppfostringsfallet, har sina mycket bestämda åsikter om vad man bör göra. Åsikter de mer än gärna delar med sig av. Upprepade gånger.

Vi skriver 2010 i år, och jag behöver inte upprepa alla storartade upptäckter, uppfinningar och erövringar mänskligheten har gjort det senaste århundradet för att ni skall förstå mig när jag undrar hur i helsicke man inte kan ha kommit längre när det kassa ryggar. Hur kan svensk läkekonst vara så totalt oening om i stort sett allt när det gäller ett av våra mest utbredda hälsoproblem?

Nåväl, en sak är de faktiskt hyfsat enade kring allihop. Och det är min dom: 1 års rehabträning för att komma tillbaka till något som kan liknas vid frisk igen.