Kära läsare! Vi är väldigt nyfikna på hur ni avslutar året. Så här går det för oss:

Hur firar du jul?

Kniven: I år hos min mor. Med syskon och katter. Vi bråkar, rimmar och jag är fylletomten. Alladinkoma kl 21.

Maths: Jag firar jul med familjen, dvs jag och mina syskon med våra respektive familjer plus våra föräldrar.

Mattias: Med familjen, traditionellt med julbord och julklappar och julgran och hela faderullan.

Kniven: I år i en mycket avlägsen skärgård med en bunt läkare och en bastu.

Maths: Det blir middag hemma hos oss tillsammans med vänner, tror vi blir 18 pers.

Mattias: I ensamhet med en flaska sprit och en karta sömntabletter.

Matt: Jag har inga planer för nyår än men det brukar lösa sig på nyårsafton.

Jonas: Med mycket champagne! Och med samma sällskap och plats som jul, med ännu bättre mat och passande sena spanska middagstider.

David: Har aldrig varit mycket för nyårsfirande men det lutar åt att det blir en karta sömntabletter hemma hos Mattias (spriten kan han behålla för sig själv).

Vad blir det för nyårslöfte i år?

Kniven: Sluta vaneröka, komma igång med träningen igen. Och skriva minst 4 hållbara noveller.

Maths: Samma som varje år: jag lovar att inte avge något nyårslöfte.

Mattias: Att få saker och ting gjort.

Matt: Det blir samma löfte som aldrig uppfylldes förra året. Att gå ner 10 kg.

Jonas: Jag skall göra allt som står i min makt för att bli av med mina förbannade ryggproblem.

David: Avsluta sånt jag påbörjar, fortsätta läsa mycket och kicka igång novellskrivandet igen.

Det var när jag studerade den osmakliga höjden på barnens julklappshög som den lilla bisatsen i rapporteringen från klimatmötet i Köpenhamn gjorde sig påmind igen. Precis som Maths förutspådde blev det ett mycket intetsägande klimatmöte och således en mycket dyster rapportering från Köpenhamn. Världens ledare har tydligen viktigare frågor att handskas med än att rädda världen från den förestående klimatkatastrofen. Suck.

Men mitt i den massiva rapporteringen om ingenting letade sig en liten bisats in som faktiskt gav mig en gnutta hopp. Och en anledning att framöver inte bara prata om klimathotet utan också om klimatmöjligheten. Denna undanskuffade men viktiga mening lyder ungefär såhär: “Tack vare all effektivisering skulle vi bara behöva arbeta 3 timmar om dagen för att upprätthålla 1948 års konsumtionsnivå”. Japp, ni läste rätt:

Tre timmars arbetsdag för att konsumera lika mycket som man gjorde 1948!

Vi vet att vi måste minska vår konsumtion ordentligt om vi skall ha en chans att upprätta något som liknar ekologisk jämnvikt på vår jord. Men hittills har det alltid presenterats som ett jättelikt problem där vi måste offra en jädra massa. Sen jag läste meningen ovan har jag bestämt mig för att kravet att få ner konsumtionen till 1948 års nivå är ett rimligt första mål. Inte för att jag vet exakt hur de levde 1948, men när man hör ens morföräldrar berätta om efterkrigstiden, eller ens pappa prata om barndomens första år låter det ju inte direkt som det gick någon nöd på dem. Visst, de badade säkert inte i prylar, men de hade vad de behövde och lite till – boende, bil, kläder, mat, nöjen och semester. Okej, det finns vissa saker i dag som man inte behövde konsumera 1948 som vi säkert vill ha kvar framöver – viss hemelektronik, mobiltelefoni och bredbandsuppkoppling. Släng på det då på 1948 års konsumtion så kanske vi måste arbeta 4 timmar per dag istället.

Vi vet att vi inte blir lyckligare av massa prylar. Samtidigt vet vi att det sk. livspusslet (att det ordet ens existerar vittnar väl om hur sjukt våra liv har blivit?) blir allt svårare att få ihop för väldigt många människor. Lyckan bor inte i stress och konsumtion i överflöd, utan i att umgås med familj och vänner, att träna, sova och äta ordentligt, att vårda kärleken, att trivas där man bor och att hitta mening i sitt arbete ihop med andra. Ändå jobbar vi allt hårdare och köper på oss mer och mer skit. Till ingen nytta.

Om vi istället fick chansen att rädda planeten samtidigt som vi räddade oss själva och våra relationer tror jag många hade sagt ja utan att tveka. Jag är övertygad om att vi är många som är beredda att byta bort rätten att slänga 100 kilo mat per person och år, 25 kilo plastleksaker, rätten att köpa nya redan sönderslitna jeans och julklappsberg höga som Kilimanjaro mot mycket mer tid för att umgås med våra familjer, träna ordentligt, sova ut, laga mat tillsammans med vänner, förkovra oss, slappa, skriva på romanen eller ta upp golfen igen.

Vem vill inte vara del av en miljöaktion där du bidrar genom att halvera din arbetstid? Vilken politiker har modet att bli först med kravet på 4-timmars arbetsdag, och därmed kicka igång världens bästa miljörörelse?

Den stora fördelen med ett litet eget medieutrymme som detta är att jag får go public med min helt egen version av det som upptar de etablerade medierna för tillfället. Och just idag tänker också jag summera mitt 00-tal:

Den främsta utvecklingen skedde på det personliga planet – jag blev nämligen vuxen på 00-talet. Jag fyllde 30, gifte mig, skaffade barn, flyttade till hus, köpte bil, startade företag och till sist skaffade jag även Coops MedMera-kort. Full pott med andra ord.

Och mitt i denna personliga utveckling försökte jag hänga med i den toklöjliga teknikutvecklingen. Jag bloggar, jag facebookar, jag googlar, jag youtubar, jag mejlar med mobilen, jag bokar alla resor och handlar all film, musik och literatur på nätet. Jag har givetvis iPod, iPhone, digitalkamera, platt-tv, Playstation och alla andra hemelektroniska höjdare som 00-talet gav oss.

Men allt detta är ju tämligen ointressant egentligen. Det mest spännande med 00-talet, liksom med alla andra decennier, är väl ändå hur det lät? Så därför skall jag ge er listan över de 10 album som har låtit mest i mitt liv under de senaste 10 åren – The soundtrack of my 00-tal helt enkelt. Jag hade ju kunnat göra det busenkelt för mig och lista 10 tokcreddiga plattor á la P3 Pop, så jag hade jag framstått som värsta järnkollssnubben. Men jag hade då samtidigt farit med grov osanning. Jag försöker nämligen inte lista de plattor som kanske har varit allra bäst och vassast i någon form av musikkvalitetsaspekt, utan de plattor som har varit bäst på det sätt att de spelats mest av mig, betytt mest och färjat mitt liv under detta decennium. Och de kommer i den ordning de kom in i mitt liv:

Håkan Hellström – Känn ingen sorg för mig Göteborg. 00-talet kunde väl knappast börja bättre än så här? En klockren debutplatta av en klockren och originell artist, som handlar om mitt liv i min stad. Har spelats varm i tio års tid, samt exporterats till vänner och släktingar i Spanien.

Destiny´s Child – The writings on the wall. Decenniets bästa R’n'B släpptes egentligen i slutet av förra milleniet, men blev en del av mitt liv år 2000. Förutom en radda mastonthits och fyra fantastiska röster fick vi se födelsen av decenniets enda nya superstjärna, Beyoncé (kom inte dragandes med nåt förbannat Coldplay eller nåt annat stendött nu).

Manu Chao – Clandestino. (Sorry, Maths). Även denna platta släpptes egentligen på fel sida strecket, men kvalar in av samma skäl som plattan ovan. Jag bilade runt i Spanien sommaren 2000 till tonerna av denna platta, och den har sedan dess varit en obligatorisk och omistlig del av mina semesterresor. Jag gissar att den gör med mig vad en batikskjorta gör med en Thailandsresenär.

Broder Daniel – Cruel Town. Den absolut bästa plattan av Sveriges viktigaste band. Och återigen handlar det om mig och min stad.

Belle and Sebastian – Dear Catastrophe Waitress. Jag blir alltid lite mobbad när jag väljer att framhålla denna platta som Belle & Sebastians bästa, men vad skall jag göra när jag faktiskt tycker så? Detta pärlband av små ljuvliga popmelodier träffade mig på rätt ställe, vid rätt tidpunkt.

Franz Ferdinand – Franz Ferdinand. Det andra Glasgowbandet på listan stod för en kanondebut när de kombinarade galloperande gitarrer i indietappning med sylvassa melodier och en sagolikt snygg förpackning.

Scissor Sisters – Scissor Sisters. Med denna debut stod New Yorkbandet för milleniets partyplatta. Inte en fest värd namnet utan att denna platta har gått varm. Och deras cover på Pink Floyds Comfortably Numb är oslagbar.

Spank Rock – Yoyoyoyoyo. Old school i ny tappning. Bra hip-hop låter precis så här. Punkt. Plattan inehåller förövrigt decenniets bästa låt; Bump.

Andrew Bird – Armchair Apocrypha. Så talangfullt, så vackert, så genommusikaliskt, så genialt. Andrew Bird är blues för oss som inte gillar blues, sakral musik för oss som inte gillar kyrkomusik och strimmor av hopp och ljus för oss som behöver det lite då och då.

Fleet Foxes – Fleet Foxes. Ytterligare en suverän debut från 00-talet. En riktig stänkare i all sin lågmäldhet. En skön blandning poptoner i mötet mellan folkmusik, country och singer-songwriter.

Bubblare: Håkan Hellström - För sent för edelweiss, Animal Collective – Merriweather Post Pavillion, Common – Be, Black Rebel Motorcycle Club – Howl, The Arcade Fire – Funeral, Jay-Z – The black album, El-P – I’ll sleep when you’re dead, Kings of Convenience – Qiuet is the new loud, The Knife – Deep Cuts, The Tough Alliance – The New School.

Är ni med mig?

November börjar äntligen lida mot sitt slut, och i takt med det kommer hoppet åter. Det jag har hopp om idag är – tro det eller ej – den grävande journalistiken. Ni vet den där goda sortens journalistik som tar massa tid och massa risker för att avslöja sånt som organisationer och personer försöker hemlighålla eller sopa under mattan? Min förhoppning bygger på tre parallella och samverkande faktorer:

1. Det journalistiska hantverket är det väldigt få som är beredda att betala för idag, eftersom den uppkopplade generationen förväntar sig att allt skall vara gratis. Tiden när var och varannan journalist kunde ligga ute i fält och jobba med research för något fett avslöjande är förbi. Men det behöver per automatik inte innebära dåliga nyheter för den avslöjande journalistiken, eftersom det fortfarande finns ett behov för avslöjanden och den typen av innehåll har ett stort läsvärde.

2. Folk, dvs. du och jag, kommer fortfarande gilla att arbeta ideellt. Visst, föreningslivet är i stora stycken satt under stark press, inte minst för att de har problem att rekrytera ideella ledare och andra fria krafter. Men detta skall inte tolkas som ett bevis på att människor inte längre vill utföra arbetsuppgifter utan ekonomisk ersättning. Den ideella kraften har bara flyttat till andra arenor. Det är väl denna blogg, 99% av alla andra bloggar, lejonparten av innehållet på Youtube och hela jädra Wikipedia goda bevis för?

3. Anledningen att vi inte vill träna 11-åriga fotbollstjejer, tvätta hockeylagets matchtröjor eller leta mossa med den lokala scoutkåren är att vi är förbi det stadiet i Maslows behovstrappa. De glada dagarna när tillhörighet och uppskattning från vår omgivning var det viktigaste har tyvärr passerat. Nu för tiden står vi och hänger på översta trappsteget där det är självförverkligande som gäller. Det är ju därför som jag, mina vänner och alla andra suckers håller på och utrycka våra tankar och idéer i forum som detta. Vi när nån slags skribent- eller författardröm, vi gör det publikt och vi gör det gratis.

Förstår ni vart jag är på väg? Det är alltså inte betalda journalister som skall stå för grävandet och de stora avslöjandena i framtiden, utan det är du och jag. Vi kommer – som i ett led att förverkliga och bekräfta oss själva – jaga våra egna scoop. Och publicera dem på våra bloggar för att få massor av läsare och äntligen nå fame & glory. Finessen är att man dessutom kan vara helt anonym när man avslöjar sin arbetsgivare, granne, svärfar eller bostadsrättsförening, och deras brott, smusslande, oförrätter eller annat de av någon anledning inte vill skall komma upp till ytan. Då ger man helt enkelt fame & glory till sin blogg och sitt alias/webbkaraktär istället.

Washington Post må ha allt svårare att skicka ut ett par journalister på årslånga uppdrag i jakten på maktmissbruk och andra snaskiga historier, men deras kvalitetsarbete kommer att ersättas av den stora massans kvantitet. Den grävande journalistiken kommer helt enkelt bli vår nya folkrörelse. Vilken institution blir först med att dela ut Stora Bloggpriset för bästa avslöjande? Tills nån snor den idén kanske vi på Barstol skall göra det (men det blir ju givetvis bara äran man vinner)? Nomineringar mottages tacksamt i kommentarsfältet, tack.

Låt mig slå fast det på en gång – jag hatar november. Denna ursäkt till månad, denna jävla ursäkt till årstid, detta skämt till väder och detta förbannade mörker. Om dina elva syskonmånader går det att säga åtminstone något positivt om var och en, men inte om dig november, inte om dig. Du är Judas bland årets tolv månader.

Jag har normalt sett alltid problem med november, och har som tradition att befinna mig i årets djupaste svacka just då. I år är det värre än någonsin. Kontrasten mellan ett soligt, charmigt och ljuvligt Kapstaden och ett Sverige i novemberskrud blev helt enkelt för mycket för mig. Att min hemkomst i början av november sen sammanföll med min mors dödsdag (5 år sen nu), Öis degradering och återinförandet av den blytunga vintertiden ökade bara farten ytterligare mot en sinnesstämning som skulle göra både Norén och Bergman fullständigt lyriska av inspiration. 

Inte heller min lilla utflykt till Helsingfors har fått mig på ens marginellt bättre humör. Staden ligger fortfarande på våra breddgrader och det är fortfarande november. Låt mig också konstatera att en stad som tar 18€ för ett (1) glas vin har väldigt lite gemensamt med mig. Vi skall nog inte ens försöka inleda en relation, Helsingfors och jag. 

Jag har egentligen massa jag skulle kunna fylla denna krönika med: Hur filmen In The Loop för ett ögonblick faktiskt gav mig hoppet tillbaka om att konsten att skriva bra dialog fortfarande värdesätts i filmindustrin. Eller hur mycket Mona Sahlin skulle kunna lära sig om framgångsrik socialdemokratisk retorik genom att se Capitalism av Michael Moore. Och antagligen lite om “sin” ideologi också. Eller hur glad (faktiskt) jag blev att det blev Erik Hamrén. Och hur besviken jag blev på Zlatan. Eller något om svininfluensan kanske? Men tyvärr folks, jag har ingen lust att berätta. Något. Överhuvudtaget. 

Jag vill inte kommunicera med människor alls just nu och är inte heller intresserad av att vårda några relationer. Jag som normalt sett är övertygad om att många och bra relationer är bättre för hälsan än all kost och motion i världen – för att låna ett citat: Hellre öl och chips med polarna än broccoli ensam – är nu isolerad, irriterad och intolerant. Jag är så trött och gnällig att jag bara ser puckon där jag normalt sett ser medmänniskor. Ta bara folks facebookaktiviteter och deras förbannade låtsasengagemang. De går med i grupper som Nej till SD i riksdan, Nej till Barnporr, Nej till apatiska barn, Mot cancer, För miljö och För fred. Det är ju för fasen saker det inte går att nej till, som kräver exakt noll ställningstagande och absolut lika lite engagemang. Jag blir bara trött på er.

Eller alla som bara gnäller på samhällets orättvisor och hur klyftorna ökar, utan att göra ett endaste litet dyft åt den saken. Ni vill ha en jämnare fördelning av företagens profit men fortsätter att stötta enskilda ICA-handlare så att de kan ta ut 17 miljoner om året, istället för att handla på Coop och stötta er själva. Ni vill ge löntagarna mer makt men går ur facket för att få råd med en ny platt-TV. Ni gnäller på Falkengrens horribla lönelyft, men istället för att byta bank knyter ni näven i fickan ännu hårdare. Ni vill att den omoraliska eliten skall bli hårdare granskad men är inte beredda att betala en spänn för gedigna journalistiska hantverk, utan nöjer er med avträdesjournalistik från Metro, Nyheter24 och aftonladet.se. Jag blir bara trött på er. 

Hur länge skall jag bygga på min mur och undvika allt vad människor och relationer heter, då? Jag hoppas och tror att jag har vant mig vid årstiden, vädret och mörkret, accepterat att Öis inte spelar i Allsvenskan längre och fått näsan ovanför vattenytan på jobbet nån gång i början av december. Det brukar vara så. Och när sen julens dofter, smaker och mys smyger sig på ökar garanterat det psykiska välbefinnandet. Fram till dess skulle jag vilja be min familj, mina vänner och mina kollegor att härda ut. Kom ihåg att jag normalt sett är en person ni brukar tycka om. Även om det är svårt att tro just nu…

(Jag ber om ursakt, men vara tre sista bokstaver existerar inte pa dessa tangentbord. Det gar inte ens att uppbringa de punkter och smacirklar som behovs for att kunna tillverka dem for hand).

Hej allihop!

Jag befinner mig just nu i Kapstaden. Det borde ni ocksa gora. Den har staden har definitivt letat sig fram till en hog placering pa mina topplistor – bade vad det galler att besoka, och en tankbar plats att sla sig ner pa. Sa medan ni smider planer for hur ni skall dra er tillbaka pa Rivieran eller i Florida, kommer jag leta boende i Kalk Bay eller Simons Town. For gud vad bra man har det har.

Vadret under forsommaren ar val inte sa mycket att skriva hem om egentligen – 18-20 grader, sol, moln och lite duggregn emellanat, samt en vind som som tydligen bara kan uppskattas av en goteborgare. For blaser, det gor det. Livets gang daremot, och manniskorna som utgor det, ar dock verkligen vart att uppmarksamma. Mina fordommar hade forsett mig med en bild av en kaotisk afrikansk storstad, med mycket desperata och sammanbitna invanare. Jag har aldrig haft mer fel, kan jag saga. Tempot ar sa laidback att det far Sydney att framsta som en brandstation under utryckning. Humoret ar genuint gott, och de allra flesta bemoter dig med ett intresse, en artighet, hjalpsamhet och vanlighet som kanns bade akta och arlig. Inget av den dar paklistrade amerikanska skiten. Innan jag kom ner trodde jag att man skulle behova vara pa sin vakt pa ett helt annat satt, men inte vid ett enda tillfalle har jag kannt mig nervos, obekvam eller radd.

Maten ar fantastiskt bra. Och billig. Vallagade toppklassmiddagar for under hundralappen och en riktigt bra flaska vin for samma pris ar ju priser jag garna hade sett pa fler stallen. Och det basta av allt ar att var vi an har slunkit in har maten varit riktigt, riktigt bra. Pa tal om vin sa har jag antligen lyckats fa klart for mig vilka druvor som ar mina. Igar akte vi namligen ut till Stellenbosch pa vinprovning och en crash course i vinkunskap. Sa skall ni nan gang bjuda mig pa middag sa ar det Sauvignon Blanc som galler for det vita och Cabernet Sauvignon eller Merlot for det roda. Tack.

Forutom vinet har vi forsokt se och gora sa mycket som mojligt. Spannvidden av vad Kapstaden kan erbjuda ar enorm i fraga om sportaktiviteter, naturupplevelser, kultur och historia. Vi har givetvis besokt ett par kakstader som t ex Kaylitscha som har over en miljon invanare. Pa dagtid verkade det hur lugnt som helst, och sondagens enorma grillfest som vi var med pa inneholl bara leenden, dans och riktigt bra grillat kott. Jag inbillar mig dock fortfarande att det ar nagot helt annat efter morkrets inbrott.

Ni som kanner mig vet att jag inte ar sarskillt naturintresserad. Men att kora langs branta urtidsberg hela vagen ut till Godahoppsudden var inget annat an en magiskupplevelse. Att sen sta uppe pa toppen av en vertikal 205 meter hog klippvagg och titta ner pa tva oceaner som mots, och forsoka satta sig in i hur datiden sjofarare kande nar de nadde denna punkt, ar en upplevelse som ar lika svar att beskriva som att till fullo ta in. Vi har ocksa hunnit med lite shopping, mycket strosande en dansforestallning och en pjas, och idag siktar vi oss pa Robben Island och Taffelberget, innan det ar dags att aka hem igen.

Jag kommer att komma tillbaka. Ni borde folja med da. Och eftersom Sverige undvek att kvalificera sig till VM behover vi inte aka hit nar alla andra ar har – da vadret ar som samst och priserna som hogst.

Vi ses snart!

Er van,

Jonas

PS. Pjasen vi sag – Den svensk/sydafrikanska samproduktionen Transit, med Melinda Kinnaman i en av de ledande rollerna – satts upp pa Dramaten i slutet av november. Da skall ni ga. For den ar bra. Och har man nagra som helst varldsmedborgar- eller “radda varlden”-ambitioner ar igenkanningsfaktorn pinsamt hog. Se sa, fa andan ur vagnen nu. For nar var du egentligen pa Dramaten senast? DS.

Oftast är det ganska skönt att bara skriva en gång varannan vecka. Men ibland är det riktigt, riktigt frustrerande. Speciellt när man snabbt vill kommentera en aktuell händelse är det jobbigt att sitta och vänta på sitt lilla medieutrymme varannan fredag. Som i det nu aktuella fallet med Dawit Isaak, Örgryte IS och Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd.  Men trots att jag kanske är allra sist på bollen i detta fall, och det mesta redan är sagt, känner jag ändå att jag måste få säga mitt. Detta är nämligen något som berör mig på ett högst personligt plan.

För det första är jag helt överens med alla svenskar, utom de nio personer som utgör Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd, om att det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att hålla Dawit fängslad utan rättegång och att det är en bra sak att uppmärksamma och protestera mot dessa brott. För det andra är jag en stor fotbollsälskare och en ännu större Öisare. För det tredje är Dawits bror Esayas “Isso” Isaak en kompis till mig, som jag inte bara haft nöjet att jubla, heja och skrika tillsammans med på otaliga matcher, utan vi har också varit med och byggt upp och lanserat ett museum ihop. Så ni kan glömma allt vad objektivitet heter.

Svensk fotboll har länge tampats med allvarliga problem både på och utanför arenorna. Misshandel, skadegörelse, upplopp, hot och rasism har tyvärr blivit en vardaglig ingrediens i delar av den svenska supporterkulturen och således ett problem för hela fotbollsfamiljen. Det hat, de hot och den galla som ständigt spys ut från vissa läktare på vissa arenor får mig verkligen att undra vart mänskligheten, samhället och fotbollen är på väg. Inte heller min egna, tidigare skonade, klubb är längre befriad från detta sorgliga pack – minns bara hoten mot vår tränare och hans familj tidigare i våras. Mitt uppe i denna allt råare och mer svårhanterliga situation bestämmer sig en grupp rödblå supportrar för att att göra en solidaritetsmanifestation för Dawit Isaaks och hans familj genom att uppmärksamma hans icke-humanitära situation. Då visar Svenska Fotbollsförbundet prov på en aldrig förr överträffad brist på fingertoppskänsla genom att bötfälla klubben för att deras supportrar har haft fräckheten att hylla de mänskliga rättigheterna och har uttryckt sitt stöd för en svensk medborgare som har suttit fängslad sen i september 2001 i väntan på rättegång.

Det första man förfasas över är ju disciplinnämndens fullständiga brist på bollkänsla. Många har tagit upp disciplinnämndens friande av hyllningen av nazisten och polismördaren Jackie Arklöv för att påvisa det absurda i bötfällningen av Öis. Det kanske var helt rätt att fria i det fallet, jag är för dåligt insatt för att avgöra det. Men om man lägger de båda fallen bredvid varandra förstår t o m en 7-åring att man inte kan fälla FreeDawit-banderollen om man friat den förstnämnda. Disciplinnämnden visar prov på total avsaknad av känsla för feeling som vi brukar säga hemma hos mig. Det är inte heller så att vi har ett typiskt tveksamhetsfall där t ex tingsrätten i Gävle dömer si, medan tingsrätten i Västerås dömer så. I detta fall är det ju samma disciplinnämnd, med samma ledamöter som har dömt i bägge fallen och således haft chansen att jämföra och reflektera. En chans man uppenbarligen inte har tagit. Det enda man har lyckats bevisa är att disciplinnämnden inte består av människor som agerar för fotbollens bästa, utan av byråkrater och paragrafryttare. Det är knappast den typen av humankapital svensk fotboll behöver om vi skall komma till rätta med problemen inom svensk supporterkultur, va?

En annan reflektion man gör är att det inte är en tjänsteman som varit ute och cyklat. Man hade väl kunnat haft viss överseende om det hade varit en enskild individ som hade haft en dålig dag, varit en underbegåvad kanslist eller helt enkelt varit en själlös regelivrare som på eget bevåg hade fattat detta beslut. Men disciplinnämnden består av 9 medlemmar. Har man haft ett majoritetsbeslut är det alltså minst 5 personer som sett det logiska och rättvisa i denna dom. Är det ett konsensusbeslut är det än värre.

När Barstol fick tag på Isso var han som vanligt kvittrande glad:

När man har haft sin bror i fängelse i över 8 år har man inget att förlora. Det finns inga negativa konsekvenser för min brors situation på grund av disciplinnämndens klumpiga beslut. Tvärtom. I vårt fall är nämligen all publicitet god publicitet. Förhoppningsvis når vi en ny målgrupp i kampen för Dawits frigivande i och med att den sprider sig bland fotbollsfans och på sportsidorna.

Det konstigaste är ju att förbundet inte har reagerat förrän nu. Den här frågan har legat Öis varmt om hjärtat under lång tid. Redan 2004 arrangerade ju klubben ett seminarium tillsammans med Publicistklubben om Dawits situation. Och det var också under den säsongens hemmamatch mot Örebro som klubben startade med att samla in namn och protestlistor för att stötta vår kamp för Dawit.  Jag njuter fantastiskt mycket av det kurage Öis visar i frågan, och hur alla klubbar och supportrar runt om i Sverige verkar ställa sig bakom oss. Kan detta bidra till att landets supporterklubbar står enade är det ju en viktig insats bara det.

Isso avslutade med att berätta att Adaktusson och hans TV8 kommer sponsra alla matchfunktionärer under söndagens möte Öis – Helsingborg med tröjor med “Vi välkomnar Dawit till Gamla Ullevi” som budskap.

Igår kväll meddelade förbundet att Öis slipper undan böter och att förbundsledningen kör över sin egen disciplinnämnd. Jag gissar, eller rättare sagt hoppas, att det pågår ett febrilt planerande på förbundet för en kommande reservationslös ursäkt i samband med helgens allsvenska matcher. Allt annat kommer att hånas och unisont buas ut av ett enat Fotbollssverige? Kanske bör förbundet överväga om de inte officiellt skall stötta kampen till och med. Varför inte med en kampanj liknande deras egen (tydligen helt opolitiska) “Rött kort mot rasism” från 2006? Det gäller att reparera lite av det skadade förtroende som disciplinnämnden har lyckats förorsaka sitt förbund – för detta prov på stelbenthet och oförstånd kan inte vara bra att visa upp av en organisation som hoppas på att få arrangera ett EM-slutspel inom några år…

Fotnot: Barstol har inte sökt disciplinnämnden för någon kommentar. Det får väl ändå räcka med dumma uttalanden nu?

Fotnot 2: Stöd kampen på http://www.freedawit.com

Har du några fiender?

Maths: Inga permanenta.. vad jag vet, ska väl tilläggas. Tillfälliga har jag väl däremot lite då och då, just nu t ex tror jag att två tanter med hund är ganska förbannade på mig.

Kniven: Skulle väl vara mig själv då. Klyschigt värre.

Matt: Nej, de som skulle kunna bli fiender undviker jag.

Jonas: Inte på det sättet att jag har någon som jag idkar aktivt fiendeskap med, som att gå runt och försöka förpesta eller förstöra varandras liv. Men visst fasen finns där människor som jag undviker och tagit avstånd från, och jag gärna skulle ge en råsop om de kom i min väg.

Mattias: Jag kan vara otroligt långsint, och jag har en dödslista, men jag är inte helt säker på att de vars namn är skrivna med blod känner till det.

David: Jag får säga som Jonas, jag har några, men ingen som jag går omkring och hatar aktivt, det är så destruktivt för sinnet att spilla energi på sånt. Men den sista råsopen är förmodligen inte utdelad och nya kandidater kan ju tillkomma.

Nämn fem kanalbytarlåtar

Maths: (Det finns massor av kanalbytarlåtar, det här är bara just nu) Use Somebody med Kings of Leon, Me gustas tu med Manu Chao (är inte riktigt färdig med terapin än), Allt med Moneybrother, Love Child med Fibes oh Fibes, We are golden med Mika.

Kniven: Lyssnar tyvärr nästan aldrig på radio. Antagligen för att det är så jävla dålig musik. Jämt.

Matt: Den där låten som vann melodifestivalen. Rybak tror jag han heter, Glassigt med Mange Scmidt, De sista ljuva åren med nått dansband, Stars are blind med Paris Hilton, Das kleine krokodil med Scnappy.

Jonas: Jag lyssnar mycket på radiosporten när jag ligger ute på vägarna, och där spelar de i stort sett endast kanalbytarlåtar. Topp fem är dock följande: The Best med Tina Turner, I Wanna Know What Love is med Foreigner, You Can Call Me Al med Paul Simon, In the Air Tonight med Phil Collins och Candle in the Wind med Elton John.

Mattias: Jag har så svårt att lägga både artisters och enskilda låtars namn på minnet, inte minst de jag ogillar. Men dansband, trumschlager (typ Nordman eller den där tjockisen med den lila hårtofsen) samt vad som helst med Bob Dylan får mig att omedelbart byta kanal.

David: Har faktiskt ingen aning då jag aldrig lyssnar på radio. Inte ens på kneget har vi skvalet på i bakgrunden.

Vilken skådis spelar rollen som dig i filmen om ditt liv?

Maths: Ja här vill man ju dra till med någon snygg, cool och überbegåvad rackare, men om det hela ska bli trovärdigt (vilket jag vill) så får det nog bli Jonas Karlsson.. vilket sannerligen inte är fy skam.

Kniven: Christina Ricci.

Matt: Sean Penn. Inte för att vi är lika men han är en otroligt bra skådis och jag tror han skulle kunna gestalta mig klockrent.

Jonas: Tyvärr tror jag inte att det krävs nån Oscarsvinnare för att gestalta min karaktär. Charlie Sheen är nog den som hade gjort rollen mest rättvisa.

Mattias: Jag kan inte komma på vad han heter, så det får bli Edward Norton.

David: Johnny Depp såklart.

När hela världen hetsar varandra till att ständigt upptäcka nya resmål och weekend-städer, är det lätt att glömma bort att man kan faktiskt kan återupptäcka städernas stad hur många gånger som helst. Låt mig återigen få påminna er om Paris. Här fattas inget. Barerna och restaurangerna är utsökta, arkitekturen är spektakulär och kulturen den rikaste i världen. Och parisarna är vackra, eleganta och svala.

Jag var elva år första gången jag stod uppe på Montmartre och tittade ut över denna till synes ändlösa världsstad. För en liten kille som tyckte att Göteborg var oöverskådligt  stort, och alltid lyckades gå vilse mellan mammas jobb på Lilla Torget och hamburgerhaket Clock på Kungsgatan, var detta en till lika delar lockande, berusande och skrämmande känsla. Jag vet inte hur länge jag bara stod och tittade ut över denna, min första riktiga storstad, men jag kommer ihåg att jag bad att få stå kvar medan resten av familjen begav sig in i Sacre Coeur. En liten stund senare vågade jag mig bort till torget precis nedanför trapporna till den vita kyrkan, och stod och försökte ta in dofterna, ljuden och synerna från gatumusikanterna, konstnärerna, gycklarna, torghandlarna, kyparna, bilarna, den visslande polisen och ett antal tusen personer till. Jag kommer ihåg att jag fastnade, i vad som kan ha varit en kvart eller två timmar, bakom en konstnär som målade av några av husen kring torget. Jag stod med välbehagliga rysningar längs kroppen och njöt på ett sätt som jag bara kan göra medan jag iakttar ett riktigt väl utfört hantverk. Inte förstod väl jag, eller brydde mig heller för den delen, att det var skapandet av första klassens Hötorgskonst jag så njutningsfullt drogs in i.

Sen den dan är jag fast, och håller staden som den främsta av alla världens städer. Jag har återvänt gång på gång och utvecklats till en stor frankofil med åren. Det jag älskar när jag kommer till Paris är hur staden direkt förflyttar mig mentalt. På nåt vis lyckas den hitta en plats åt mig i sin egen historia, och göra mig till en i ledet av Jeanne d’Arc, de galna hoven med Ludde och Marie Antoinette i spetsen, Napoleon, Toulouse-Lautrec, Edith Piaf, Picasso, Stravinskij och 68-studenterna. Och alla andra som varit med och format Paris till vad den är idag. På så sätt lyckas denna stad göra mig till både en mycket stor man och mycket liten kille samtidigt.

Och inte nån stans eller nån gång släpper staden mig ur sitt grepp. Med sin storslagna arkitektur och historiska byggnader – Louvren, Notre Dame, Sacré-Coeur, Eiffeltornet, Triumfbågen, Versailles osv. – lyckas hon hålla mig kvar i detta tillstånd under tiden jag är där. Jag älskar dessutom hus och andra byggnader, och är därför givetvis ett mycket enkelt offer. Hälften av min tid i Paris brukar gå åt till att fascineras av fasader, med en inte helt betydelselös nacksmärta som resultat.

Kulturutbudet i Paris är ju en av anledningarna till min stora kärlek. För let’s face it – de kan utse hur många europeiska kulturhuvudstäder de vill – det finns ändå bara Paris. Gallerierna, konstnärerna, scenerna och inte minst museerna med Louvren, Musée d’Orsay och Georges Pompidou Centret som juvelerna i kronan. Sist jag var där besökte jag två nya museer jag inte tidigare besökt – quai Branly och Palais de Tokyo.

Quai Branly är Jacques Chiracs bidrag till stadens och statens kulturella skrytsamhet och givetvis lika mycket en hyllning till honom själv. Arkitekturen är storslagen och annorlunda, men inte nödvändigtvis smakfull om du frågar mig. På insidan ryms några av den franska kolonialmaktens allra vackraste och viktigaste kulturskatter från andra delar av världen, och de är givetvis värda att se. Men jag har problem med perspektivet och uttrycket: Det är genomgående ett gammalmodigt etnografiskt synsätt, där den enda rösten, den vite mannens, ger ett i lika stycken nedvärderande som exotiserande resultat. Sen använder man ett exkluderande och högtravande fackspråk i utställningarna, vilket gör att man känner sig dummare när man går där ifrån än man gjorde när man kom dit.

Palais de Tokyo däremot är ett skönt, spännande och nyskapande museum för ny, frisk, sprudlande samtida konst. Dom visar inte bara prov på fingertoppskänsla när det gäller att hitta nya konstnärer som både har något väldigt viktigt och intressant att säga om vår samtidigt, och de konstnärliga verktygen för att uttrycka det på kreativa, relevanta och skarpsinniga sätt. Museet tilllhör också ett av de få konstmuseer jag varit på där curatorerna gör mer än att hänga mer eller mindre fantastisk konst rätt upp och ner, för att sen stå och malla sig i ett hörn och låta den aktuelle konstnärens genialitet spilla över också på dem. På Palais de Tokyo är varje utställning unik, varje hängning personlig och varje curator en artist i sig själv. Rekommenderas varmt.

Som varje sann turist måste man ju hinna med lite shopping innan man hänger sig åt väsentligheterna. Det finns givetvis allt att köpa i Paris. Från stånden med bilder och böcker längs Siene, över antikhandlarna och antikvariaten i Latinkvarteren till lyxvaruhusen som Lafayette. Glöm inte att de lokala skräddarna här bär namn som Louis Vuitton, Chanel, Yves Saint Laurent, Dior, Hermès och Jean Paul Gaultier.

Väsentligheterna handlar i Paris, liksom överallt annars, om maten, drycken och människorna. Du kan visa mig vilka undersökningar och rankinglistor om världens bästa mat och krogar du vill, det finns ändå ingen plats på jorden som är så intimt förknippad med det goda livet, finessen i köket och den riktigt utsökta måltiden som Paris. Visst, privatekonomiskt kan jag bara drömma om besök hos Alain Ducasse, Pierre Gagnaire och deras amis, men det behövs heller inte. Hela stan vimlar av väldoftande och mysiga brasserier, bistron och rotisserier så det är egentligen bara att slinka in. Givetvis skall man undvika de mest turistiska delarna, men håller du dig bara borta från huvudgatorna är Quartier Latin, Montparnasse, Saint-German eller Montmartre säkra kort. Ät den bäst tillagade maten och de bästa ostarna, skåla i de bästa vinerna och njut. Ett riktigt insidertips är annars nån av krogarna på Place Dauphine, precis innanför Pont Neuf på Ile de la Cité. Jag garanterar att du kommer bli nöjd.

Det är en underbar blandning av bakgrunder och rötter som utgör den parisiska befolkningen. Du har givetvis alla franska utposter representerade, från Bretagne, Bourgogne och Provence till Guadeloupe, Martinique och Guyana. Sen har du alla immigranter, företrädesvis från gamla franska kolonier i Nord- och Västafrika. Och så alla européer som försöker etablera sig i staden, som musiker, konstnärer, studenter, eller bohemaspiranter i största allmänhet. Och så en och annan äkta parisare då förstås. Alla är de lika stolta att få tillhöra invånarna i denna stad och denna kulturella enklav. Som min vän Laurella i Paris (ursprungligen från Guadeloupe) sa till mig en gång: “In french I don’t believe we have the world ‘global’. But why should we when we have the world ‘France’?” Många ser det säkert som det ultimata beviset på fransmännens arrogans; jag ser det som ett uttryck för hur utvalda de känner sig som befolkar denna huvudstad i detta, det mest civiliserade landet i världen.

Ingen stans har kvinnorna mer klass, stil och grace än i Paris. Och männen ligger inte långt efter. Men förutom att parisarna är de stoltaste och stiligaste av alla befolkningar är de också bland de trevligaste. Fransmännen, och i synnerhet Parisarna, kan göra ett svalt och ointresserat intryck, men bortom den fasaden finns något helt annat. Ha lite humor, lite glimt i ögat, sänk garden en aning och bjud på dig själv så skall du få se. Tricket är att du måste börja. De kommer garanterat att följa efter. Lyd bara detta lilla enkla råd (och gärna något av tipsen här ovan också) så kommer du få en fantastisk vistelse i denna den bästa av världens alla städer.