Jag ville inte bli som dom andra. Jag ville inte bli äldre eller vara sådär vuxen som andra ville.

Men allt verkade börja då. När kläder blev viktigt på ett helt annat sätt, stil, grupperingar. När man upptäckte skillnaden mellan fyrorna och sexorna. När man upptäckte hur man ville vara en sexa trots att man bara var en fyra.

Jag ville bara vara den jag var.
Ni fick ju vara dom ni var.

Men det började då. Tiden sattes igång, en klocka började ticka och en omätbar tid uppstod där ni långsamt började genomföra förändringen av den som var jag. Hur det inte var acceptabelt att vara den jag var längre. Hur ni plötsligt drog en tydlig linje mellan er och mig.

Vilken barnslig ful jävla tönt jag var, i barnsliga kläder och utan bröst. Det var där jag skulle vara nu, utanför dom helt osynliga, alldeles nybildade grupperingarna. Jag visste ännu inte att det skulle dröja många år innan jag skulle inse hur mycket ni orsakat och förändrat inuti mig.

Jag tänker på det ibland. På den personen jag var innan. Jag minns henne tydligt, en helt annan än den som blev. Varför kunde jag inte bara fått vara den jag var? Varför var ni tvungna att göra mig så ensam? Ni gör mig fortfarande ledsen men jag hårdnade inte förrän det var alldeles för sent. Jag hårdnade först när det inte längre spelade någon roll.

Jag kommer aldrig kunna ge igen för all den skit ni kastade på mig. Dom ni var är sedan länge borta. Dom ni var finns inte mer än i den tid som stannat kvar i mig medan den tickat ljusår vidare ifrån er. Ni gjorde mig tyst. Ni gjorde så att jag gjorde mig så osynlig som möjligt. Ni gjorde mig osäker, generad över mig själv och min kropp. Ni förfulade mig. Ni gjorde mig värdelös inför mig själv. Och jag höll med er. Jag skrev under på varenda jävla kontrakt ni höll fram under näsan på mig.
Ni förändrade mig.

Jag trodde att jag en dag skulle få vara med på riktigt. Jag vände mig till er. Jag försökte vara som er, varenda dag gick ut på att försöka vara som er. Men det var aldrig tillräckligt bra. Jag räckte aldrig till för jag hade aldrig gjort det från början. Det var bara fel, fel, och fel på mig.
Ni såg hur rädd jag blev när ni skrek att ni skulle näcka mig när jag kom smygande i korridoren. Ni skrek ”Kom så tar vi henne” och skrattade när jag började springa.
Jag gömde mig för er. Flera år gick ut på att gömma sig och samtidigt vända sig till er. Stryka er medhårs. Smälta in, inte uppröra, inte sticka ut, inte frångå er gällande norm, era satta ideal, er manifesterade struktur.

Inte förrän som vuxen vände jag mig ifrån er. Inte förrän som vuxen ville jag aldrig i livet mer befatta mig med människor som er. Och inte förrän som vuxen insåg jag vidden av vad ni egentligen hade gjort mot mig och vilka konsekvenser det har fått för min människosyn.

Jag undrar när man kommer börja belysa eller utreda ojämställdhet mellan barn. Jag undrar när man ska börja belysa ojämställdhet mellan individer och inte bara könen. För det börjar då, just där, i det som kallas skolan. Skolning, utbildning, där vi lär oss läsa, räkna, skriva och lär oss vad förtryck verkligen handlar om och hur vi från dag ett antingen vinner eller förlorar. Det jag var med om är knappast unikt på något sätt. Barn bygger strukturerna i skolan, på rasterna, i gympasalarna, i matsalarna, i rökrutorna, i uppehållsrummen, på vägarna hem och på vägarna dit. Barn som aldrig respekterar andra barn, som inte respekterar sig själva - bestämmer alltid över andra barn. Barn som snabbt låter sig berusas av känslan av makt och samvetslöst står på andra barn för att rädda sig själva.

Flickor förtrycker nämligen skoningslöst också flickor.
Pojkar förtrycker också skoningslöst andra pojkar.
Barn och vuxna människor förtrycker nämligen utifrån andra grunder än könstillhörighet. Det är alltid individen som skall förtryckas, det är alltid individen dom vill åt från första början. Något annat är det sällan tal om.

Något annat är det fortfarande aldrig tal om när jag ser vuxna kvinnor förtrycka andra vuxna kvinnor och män, när jag ser vuxna män förtrycka andra vuxna män och kvinnor. Som vuxen nu handlar det i obetydlig grad längre om kläder eller om du har bröst eller hår på kuken. Men hur man utövar förtryckets konst i andra former har vi med oss sedan barnsben. Right?

För det verkar nästan inte finnas något som eggar människan så mycket som hat gör. Och hur barn ska kunna lära sig att ta ansvar om inte vuxna och föräldrar gör det förstår jag inte. Jag finner det helt obegripligt att vi som vuxna idag sitter och tar avstånd ifrån strukturerna som vi själva en gång har varit med och skapat utan att inse delaktigheten vi tillsammans har i allt det som pågår. Och att vi på fullaste allvar sedan förväntar oss en utveckling i rätt riktning när vi till exempel fortfarande, i mediala masspsykoser, ägnar tid till att hata barn som hamnat fruktansvärt snett i livet?

För ni kan väl ändå inte mena att det är barnens fel att barn begår brott mot andra barn?
Man skördar det man sår. Right?

Av Kniven kniven@barstol.nu

Fy fan vad skönt det ska bli med påsk. Nu blir det påskmat, påsköl, påskpussar och påsksömn vill jag lova. Traditionen är såklart påskfest så efter jobbet på skärtorsdagen drar man dit fort som fanken och bara andas ut i vännernas närhet.

Påsken är det ultimata vårtecknet på året. Lediga dagar där ljuset äntligen klamrar sig kvar i luften och man spritter till i hela sin futtiga lekamen. Musik spelar därför en viktig roll. Ny och givetvis sjukt bra vårmusik som får dig att lyfta från marken, blåsa hål i ditt huvud och hacka i ditt hjärta. Musik som sätter sig helt enkelt, och långsamt antar formen av våren 2010.

Så ta er tid hitta några pärlor här. Bra smak har jag alltid haft.

Steso Songs
Anna von Hausswolff

Pure Ecstacy
Ramses III

Makthaverskan
Light Pollution

Dirty Beaches
Noah and the Whale

Till sist ett väldigt bra soundtrack gjort av en och samma artist. Filmen har jag inte sett men soundtracket är så bra att jag smäller av lite. Han bjuder dessutom upp till dans i Berlin nu till helgen.  Smakprov här.

Pepp på er. Vi säger så.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag åker hem i skymningar. Violetta och laxrosa himlar dånar över svarta trädkronor, över sprickande slaskiga isar i kanalerna.  Solen är en mörk tangerine, kastar sig mot skyltfönster, stiger längs plåtfasader i höghusen. Sorgen över allt jag inte kan förändra gör mig gråtfärdig där i sätet längst bak och jag håller mig själv i handen och försöker andas med magen, andas rätt.

Men paniken är en hicka, ett tics, en muskel som tar i allt vad hon kan när hon slår mig. Och hon slår mig hårt, slår in tänderna, spöar skiten ur mig. Jag försöker hålla fast henne men hon är som ett fångat djur. Ett som sliter av kroppsdelar för att bli fri.

Och jag hittar inte ut från det berg jag en gång sprängde mig in i. Jag hittar inte ut från det som skulle skydda mig för resten av mitt liv.

Jag tvingas stanna inuti ett mörker för vila, för att orka andas, för att hämta andan. Och mot viljan inse att jag måste vända. Mot viljan inse att det aldrig funnits gränser för hur mycket ensamhet en människa ska klara.

Gud, jag orkar inte. Hur ska jag orka? Hur ska den som är svagast orka mest?

Och hon sover räv därinne. Jag snyftar så tyst jag kan långt in i detta ljuslösa land. Upptryckt med ryggen mot den kalla väggen och knäna mot bröstet.

Och hon ska vakna.
Och jag ska ge upp.

Det är redan bestämt.
Vägen ut

har aldrig funnits.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg Dylan Moran. Det var på morgonen efter den allra första daten med min, vad jag ännu inte visste, blivande man. Kvällen innan, efter bara tre öl i baren kunde vi inte hålla oss mer och jag tyckte det var dags att gå hem till honom. Efter att en nyöppnad flaska Mauro ställts på bordet kastade vi oss i armarna på varandra och i säng.

Hungern högg i magen när vi vaknade upp dagen efter i lugnet, svetten, ruset, rufset och med flinet över läpparna. Han mixtrade med datorn innan han gick ut till köket. “Kolla på det här så länge” sa han och böjde sig ner och kysste mig och försvann. Det som gick på var första avsnittet av Black Books.

Black Books är en bokhandel som ägs av den cyniska och mycket litterära men alkoholiserade Bernard Black spelad av Moran. Bernard har bara två vänner. Manny som med det väldigt flygiga håret, konstant positiv och diplomatisk blir anställd som assistent av Bernard efter han nästan kvävts till döds då han av stress råkat svälja ”The little book of calm”. Och Fran, som kärlekstörstande och tjurig vägg i vägg med Bernard driver en inredningsbutik som hon inte orkar med och istället ägnar sig åt vin, cigaretter, flörtande och skvallertidningar inne hos Bernard eller nere på den lokala puben.

Jag minns att jag låg på mage i sängen med huvudet i händerna och började skratta. Skratta åt den briljanta och sjuka dialogen, karaktärerna, över att dom helt enkelt var helt jävla underbara. Tillslut skrattade jag så högt att jag kiknade och bara låg där i en hög och höll mig om magen och pressade fram väsande ljud i något krampliknande tillstånd.

Black Books gjordes i tre säsonger. Tyvärr märks det att Dylan Moran tröttnade lite i sista säsongen och sedan dess har han gjort en del film och framförallt åkt jorden runt med sin standup och förra året såg jag hans fantastiska show ”What it is.” här i Göteborg. Det räcker nästan att säga att Moran är ett geni i hur han valt att kritiskt granska världen, sig själv och livet i allmänhet. Det gör ont av allt när han går igång, av skratt, av hat för mänskligheten, av ödmjukhet och kärlek. Det är tvära kast och att se Morans show live och som helhet slår givetvis alla youtubeklipp med ljusår. I april ger han några exklusiva föreställningar av ”What it is” igen och i Malmö, Gbg och Stockholm finns det chans att få skratta så att man dör i några timmar.

Här under följer två smakprov från Sidney förra året. Och vill du se Black Books finns den som box att köpa vilket jag verkligen rekommenderar, DVD:n går varm här hemma emellanåt. Men du som vill se ett hysteriskt roligt avsnitt från första säsongen där Bernard och Manny byter lägenhet medan deras ska saneras och förtär ett heligt vin värderat till 7000 pund som ska överräckas påven kan klicka här. Förtvivlat försöker dom att återskapa vinet med ett annat billigt vin medan Fran går på date som på sedvanligt vis går helt åt helvete.

Trevlig helg på er. Tjingtjong.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Allt är en väntan på ljuset nu. Att havet ska skifta. Att rosa svärd ska slå över himlen. Att skymningen ska vissla och dingla med sina håriga tunna ben från fönsterblecken medan den ljusgröna luften snokar reda på sig själv längs gatorna.

Och tanken är rastlös och fladdrig. En trötthet rister och svider i ögonen. Jag fångar bara några anteckningar, bryr mig inte nämnvärt. Hjärnan vill stänga av, sköta sig själv. Jag lyder blint och äter och sover och äter och sover.

Det är blodigt på jobbet.
Det är akut.
Det är många, många människor.
Det är mycket helt enkelt.

Och på vägen hem försöker hjärnan hämta andra intryck. Från avgasfärgade snöklumpar, kisslukt och bajskorvar i varenda gathörn. Och jag suckar, håller andan. Bläddrar i mina anteckningar, i bilderna jag skrivit ner. Jag vet att jag skrivit ner dom just för sådana här tillfällen. Att jag alltid har den lilla boken med svarta hårda pärmar och den kladdiga handstilen i 0,5 mm tusch i väskan just in case.

Därinne hittar jag tegelgraffiti, neonvit blommande magnolia och en gråhårig man på en bänk som äter rödgula äpplen. Jag hittar ringduvor, kaffe med mjölk i en limegrön pappmugg på tåget till Malmö, godståg som dunkar längs rostiga spår och apelsinskalsfärg under naglarna. Där försöker jag beskriva Thåström, att musiken är som en svart marsch, rör tiden framåt som ett långsamt stort hjul. Att det inte finns någon karta. Att det bara finns fram, vidare och förbi.

Där står hafsigt nedskrivna dialoger i försök att minnas det som fått oss att skratta så att vi nästan dog. Sedan ord om svek, frågorna, utropstecknen och hur fruktansvärt ont kärlek gör, och sedan hur fruktansvärt ont den ska göra för annars finns det fan ingen mening med den överhuvudtaget. Och där står vägbeskrivningar till hemliga lokaler, portkoder, hatfyllda anteckningar om att slå, slå hårt. Att ”Omfamna jorden, svin!”

Och mörkret.

Att mörkret bara syns om du stänger ögonen.

Och att du har alltid två hjärtan.

Ett rött.
Ett dött.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Bokrean är som alltid en given tradition. Men det vore en lögn att påstå att den blir bättre med åren. Bokförlagens och bokhandelns ansträngda ekonomi är frukten vi på rean skördar. Och vad som är bra och dålig litteratur ska jag sannerligen inte uttala mig om.

Däremot vill jag i varje fall lyfta Bokias rea framför Akademibokhandelns. Bokia har onekligen ansträngt sig i att fortfarande erbjuda bredd i sin rea till skillnad mot konkurrenten. Inne på Bokia kan jag förkovra mig länge då dom till min glädje valt att rea mycket icke kommersiell litteratur i små upplagor som står inklämd mellan dom masstryckta jättarna.

Charmen med bokrean är ändå alltid att fynda. Att köpa inbundna karameller som varar resten av året och att hitta böcker som du inte tidigare lagt märke till. För en bokmal som mig som övriga delen av året uteslutet köper skönlitterära romaner utnyttjar jag rean till att oftast hamstra några deckare, lyrik och biografier. Deckare för att jag oftast gillar att jäsa med dom i solen på sommaren. Lyrik för att jag brukar bli helt galen av alla fynd man kan göra då lyrik är något som verkligen dumpas bort för en spottstyver och för att man för en gångs skull har råd att köpa många mästerverk på en och samma gång. Biografier för att jag helt krasst aldrig vill betala fullpris.

Smaken är som sagt olika. Men. Om du vill ha tips på två av dom bästa skönlitterära böckerna som finns på rean som verkligen vore en skam om du missade så vill jag ta tillfället i akt och lotsa dig rätt.

Vägen – Cormac McCarthy
Människohamn – John Ajvide Lindqvist

Dessa två är av helt skilda skäl några av de bästa böckerna jag läst. Och det vore en skam om du missade upplevelserna dessa helt makalösa böcker givit.

Har du något tips till mig så skjut mig hårt.
Och jag är väldigt nyfiken på vilka böcker du slog till på i år.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Maths: Bäst just nu är definitivt att cykla till jobbet! Varför? Jo, för på fredag eftermiddag framåt fyrasnåret så kan man rota i kylen i fikarummet och där brukar det allt som oftast finnas några öl kvar från någon fest. Då tar man en öl, sätter sig på sin plats, och blir fasligt kreativ i ett huj.

Mattias: Mitt tips är Melody Gardot. Skön matinémusik för slöa söndagar i strumpläst.
http://www.melodygardot.com/

David: Country/rock-bandet Richmond Fontaine besöker i dagarna Sverige. Ni kan se dem live på följande ställen:

15/2 Bonden, Stockholm
16/2 Club Woody, Göteborg
17/2 KB, Malmö

Dra på din bästa flanellskjorta och ladda upp med blaskig amerikansk öl. Bättre än så blir det inte en afton i februari.

Matt: Trailer Park Boys. Kanadensisk tv-serie som kretsar kring de boende i Sunnyvale trailer park. I centrum finns de tre vännerna Ricky, Julian och Bubbles. Mellan deras fängelsevistelser spenderar de dagarna med att dricka rom, odla cannabis och planera den perfekta stöten.
Hysteriskt rolig serie. Det finns sex säsonger och två långfilmer.

Jonas: Vinter-OS. Såklart! Det mest macho av alla mästerskap har precis  dragit igång och håller på i två veckor framöver. Njut av de sjuka  farterna i störtloppsacken, skridskorns svällande lårmuskler, de  kastade handskarna i hockeyrinken, de hisnande höjderna i backhoppningen och den rena dödslängtan i skeletontävlingarna. Tillhör man den snällare sorten och har lagt snoppmäteriet bakom sig kan man istället var fjärde år helt legitimt förlora sig i ljuvliga nördsporter som curling, konståkning och skidskytte. På en TV nära dig.

Kniven: Mia Skäringers turné. “Dyngkåt och hur helig som helst.” Missa inte. ticnet.se

Av Kniven kniven@barstol.nu

Det är söndag. Pappa är 34 år och sitter i plyschsoffan. Klockan är snart fyra och det är matiné på tv om en colliehund. Jag sätter mig i ena hörnet och drar upp knäna. Pappa stirrar tyst mot rutan och ser koncentrerad ut. Hunden springer runt i bergen och verkar leta efter något. Det känns mysigt att titta på film. Vi brukar inte se på film ihop så ofta. Pappa tittar alltid på så tråkiga program som Rapport eller Sportspegeln. Aldrig att han ser på naturprogrammen med Arne Weise eller på barnprogrammen med mig. Mamma tittar nästan aldrig på tv, bara på vädret med John Pohlman och om vi har myskväll och ska titta på Razzel eller på Nöjesmassakerna somnar hon nästan direkt när hon satt sig i soffan och snarkar med öppen mun och ser ut som ett mongo.

Mamma städar och diskar jämt. Eller lagar mat. Hon står alltid ute i köket eller inne i grovköket och tvättar maskin efter maskin. Inne i grovköket är det alltid fuktigt. Det luktar tvättmedel och vattnet rinner i små droppar längs dom aprikosa väggarna ner på golvet. Bredvid tvättmaskinen står den stora extrafrysen. Mamma brukar sätta små lappar på fryspåsarna och platta till maten innan hon fryser in den. Dillkött 17/2, Köttfärssås 18/2, Kalops 19/2. Frysen är proppfull med mat och vit frost och ibland får man banka in maten i hyllorna bland alla hembakta brödkakor, broccoli, kanelbullar, köttfärs i storpack och all fisk som hon rensat, fileat och benat ur. Mammas händer är nariga och skrovliga som sandpapper. Fingrarna är fulla av missfärgade sprickor och ser smutsiga ut även om hon tvättar dom. Ibland målar hon dom korta naglarna neonrosa eller cerisrosa. Det ser fult ut tycker jag, man ser det fula i alla fall. Men mamma gillar rosa. Hon brukar matcha nagellacket med sin cerisrosa dress. ”Det är snyggt när det matchar.” säger hon.

Pappa är mest ute i vardagsrummet eller på jobbet, eller så tar han sig en lutare med en prydnadskudde över ansiktet inne i dubbelsängen. På helgen bäddar han och lyssnar på Svensktoppen och ibland hämtar han tvätten i tvättstugan nere på gården eller åker och storhandlar med en jättelång lista som mamma har skrivit. Ibland skäller mamma på pappa när han har handlat fel saker, då blir pappa jättearg och kastar maten i golvet. En gång kastade han en senapsburk på väggen så det blev ett stort hål.

Vi tittar på filmen. Hunden har hittat en gråtande pojke under en gran nu. Pappa berättar att han hade en likadan hund när han var liten, att det var hans bästa kompis men att den hade dåliga nerver och var för nervös. Plötsligt råkar hunden i filmen illa ut och försvinner i en älv. Pappa blir alldeles tyst. Musiken är hög, det låter som hundra fioler och pojken gråter ännu mer. Pappa snyftar till. Han skymmer ögonen med handen. Jag skruvar på mig. Det känns obehagligt inne i kroppen. Pappa har bara gråtit en gång förut, när den där kända gubben Palme dog. Och nu det här med hunden. Jag vet inte vad jag ska göra, det känns så overkligt när pappa gråter. Mamma gråter ofta åt allt möjligt, hon skriker och gråter i köket, på toa, i hallen och i sovrummet. Ibland gråter hon och skriker jättehögt när hon ruskar tvätt inne i grovköket och slår tvätten hysteriskt mot tvättmaskinen och handfatet innan hon hänger upp den på linorna. Jag är van, det brukar alltid gå över. Det är väl bara för att hon har så mycket att göra hela tiden.

Men med pappas snyftande andetag går det nästan inte att stå ut. Jag vill att han ska sluta nu. Jag förstår inte vad han är så ledsen över. Vi som hade det så mysigt och allt. Han reser sig upp och går in mot sovrummet och jag hör hur han stänger dörren. Nu skrattar alla i filmen. Hunden klarade sig visst och är dyblöt när pojken kramar om hans hals. Jag sitter ensam i soffan. Mamma skramlar med disken ute i köket. Filmen verkar vara slut. Den fula hunden springer över en sommaräng och försvinner bakom en kulle. Den fula pojken ler fjantigt och springer efter.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men januari har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som vanligt är det en kall, slaskig, snösmutsig och mörk månad men det var längesedan jag mådde så här bra. Jag halkar, surfar, glider omkring inuti en ännu icke sinande pepp och hamstrar hela kroppen med ett fullständigt sorgfritt tillstånd. Allt jag kan förmå mig att bidra med just nu är det som gör mig så jävla glad. Så håll till godo och ha en helt makalöst fin helg.

Salta lakritskarameller – minst fem stycken i munnen samtidigt.
Concrete Blonde´s röst i shipsonglåten.
Nyputsade svarta kängor.
Semlor.
Champagne.
Träning.
Tankar på ljuset, floden och cypresserna i Florens.
Megafesten ikväll.
Bränna alla stålar på vackra presenter till baby.
Fylligt rött vin eller kall syrlig veteöl.
Varma tjocka ullsockar från 50-talet. (obs jävligt viktigt att dom är från 50-talet.)
Hängslen.
MTV - After hours.
Kardemummaskorpor med smör doppade i varm choklad.
Mjuka smutsromantiska jeans.
När jag var 8 och sparkade på lyktstolpar så att ljuset slocknade.
Lite pengar på fickan.
Parfymen under käkbenen.
Barerna, kyssarna och struntpratet efter jobbet med baby.
Filmfestival och överraskningen imorgon.
Ny bok som halade in mig direkt.
Cigg och Tom Waits och allt det där.
Lena tusentalstvättade sängkläder mot huden i sängen.
Min kropp som är stark, frisk och perfekt.
Tjockt stolligt rött hår.
Min adhdkatt som pussar mig på nätterna och stryker mig på kinden med sina rosa framtår.
Smörgåsar.
Hans kropp.

Hans händer.
Hans ord.
Hans mun.
Ögonen. Så länge jag lever, hans ögon.

Den oerhörda kärleken.
Jag.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag skriver om det jag inte får förlora. Den jag var får inte tigas och bevisen på att det en gång funnits någon annan än den jag är idag får inte glömmas. Jag tänker på hur obetydlig jag är i dagens datum. Hur osignifikant och uträknat livet ter sig. När blev livet bara fyra årstider? När blev livet en ålder och bara en hastande framtid som lägger benen på ryggen för varje år som går?

Jag skriver om Michelle och Timo och alla dom andra. Om Michelles vackra ben och Timos elaka röst. Vi var bara tretton år, Timo var till och med bara tolv när jag tänker efter. Michelle åkte fram på hans trimmade flakmoped. Hon såg ut som en fotomodell när vinden rusade genom hennes luftiga blonda lockar och hon hade en tunn guldkedja runt fotleden. Hennes ben var solbrända, blanka och rakade. Mina ben blev aldrig blanka och bruna. Dom såg mer ut som torra vita pinnar. Några gånger hade jag försökt raka dom med pappas orangea engångshyvlar men det gjorde alltid ont och det blev knottriga blodiga sår i huden.

Timo lade in kramsnus med tungan och rökte röda Marlboro samtidigt. Han var en mobbare, en av den riktigt råa sorten. En torsdagskväll nere vid dansbanan förnedrade han mig framför Michelle. Han hade aldrig gjort det förut när Michelle var med och jag spelade oberörd och skrattade medan jag tuggade världsvant på mitt Jenka till det blev alldeles hårt och surt inne i munnen. Efter den kvällen började Michelle att dra sig undan. Hon hittade på ursäkter och ljög och i slutet av sommaren var det som jag inte fanns längre. Som om jag aldrig funnits.

Senare den natten gömde jag mig bakom ett cykelskjul. Timo och Michelle gick långt bort från dansen och försvann ner bakom en bergsskreva. Himlen var ljus i mörkret och jag smög efter och lade mig med magen mot det ljumma berget. Som förhäxad såg jag hur han låg grensle över henne och slickade henne som ett djur längs halsen. Hans händer såg små ut när dom klämde på hennes stora bröst och han stönade tillgjort när han kysste henne med tungan. Det såg så hårdhänt ut när han tog i henne men Michelle åmade sig och stönade tillbaka och knäppte upp sina Levis.

Sedan skriver jag om kinarestaurangen. Någon gång varje år steg hela familjen högtidligt in i foajén på Ming och väntade på kyparen. Pappa hade på sig den pastellgula kavajen och mamma hade finskorna och handväskan i äkta skinn. Så vackert det var på restaurang. Vinröda heltäckningsmattor, röda runda lampor, träsnidade drakar och menyer i skinnfodral. Friterad kyckling med sötsur sås var det godaste jag ätit i hela mitt liv varje gång och det var små trekantiga ananasbitar i såsen. I mammas var det söta varma nötter och hon såg så glad ut när hon åt. Jag tog alltid iskall mjölk i ett stort ölglas för så mycket fick jag aldrig dricka hemma och mina syskon drack läsk för det fick vi bara på jul annars. Sugrören hoppade och gled upp ur glasen av sig själva.
”Det är kolsyran.” förklarade pappa.
”Gud vad lyxigt att slippa laga mat för en gångs skull.” suckade mamma och log med pastellrosa läppar och drack stor stark.

Och pappa skämtade om kineserna. Läspade fram meningar och drog med pekfingrarna i ögonvrårna så att ögonen blev sneda.
”Det är synd om kineserna.” skrattade han och hällde currygul sås över det kritvita riset.

Av Kniven kniven@barstol.nu