Allt är en väntan på ljuset nu. Att havet ska skifta. Att rosa svärd ska slå över himlen. Att skymningen ska vissla och dingla med sina håriga tunna ben från fönsterblecken medan den ljusgröna luften snokar reda på sig själv längs gatorna.

Och tanken är rastlös och fladdrig. En trötthet rister och svider i ögonen. Jag fångar bara några anteckningar, bryr mig inte nämnvärt. Hjärnan vill stänga av, sköta sig själv. Jag lyder blint och äter och sover och äter och sover.

Det är blodigt på jobbet.
Det är akut.
Det är många, många människor.
Det är mycket helt enkelt.

Och på vägen hem försöker hjärnan hämta andra intryck. Från avgasfärgade snöklumpar, kisslukt och bajskorvar i varenda gathörn. Och jag suckar, håller andan. Bläddrar i mina anteckningar, i bilderna jag skrivit ner. Jag vet att jag skrivit ner dom just för sådana här tillfällen. Att jag alltid har den lilla boken med svarta hårda pärmar och den kladdiga handstilen i 0,5 mm tusch i väskan just in case.

Därinne hittar jag tegelgraffiti, neonvit blommande magnolia och en gråhårig man på en bänk som äter rödgula äpplen. Jag hittar ringduvor, kaffe med mjölk i en limegrön pappmugg på tåget till Malmö, godståg som dunkar längs rostiga spår och apelsinskalsfärg under naglarna. Där försöker jag beskriva Thåström, att musiken är som en svart marsch, rör tiden framåt som ett långsamt stort hjul. Att det inte finns någon karta. Att det bara finns fram, vidare och förbi.

Där står hafsigt nedskrivna dialoger i försök att minnas det som fått oss att skratta så att vi nästan dog. Sedan ord om svek, frågorna, utropstecknen och hur fruktansvärt ont kärlek gör, och sedan hur fruktansvärt ont den ska göra för annars finns det fan ingen mening med den överhuvudtaget. Och där står vägbeskrivningar till hemliga lokaler, portkoder, hatfyllda anteckningar om att slå, slå hårt. Att ”Omfamna jorden, svin!”

Och mörkret.

Att mörkret bara syns om du stänger ögonen.

Och att du har alltid två hjärtan.

Ett rött.
Ett dött.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Bokrean är som alltid en given tradition. Men det vore en lögn att påstå att den blir bättre med åren. Bokförlagens och bokhandelns ansträngda ekonomi är frukten vi på rean skördar. Och vad som är bra och dålig litteratur ska jag sannerligen inte uttala mig om.

Däremot vill jag i varje fall lyfta Bokias rea framför Akademibokhandelns. Bokia har onekligen ansträngt sig i att fortfarande erbjuda bredd i sin rea till skillnad mot konkurrenten. Inne på Bokia kan jag förkovra mig länge då dom till min glädje valt att rea mycket icke kommersiell litteratur i små upplagor som står inklämd mellan dom masstryckta jättarna.

Charmen med bokrean är ändå alltid att fynda. Att köpa inbundna karameller som varar resten av året och att hitta böcker som du inte tidigare lagt märke till. För en bokmal som mig som övriga delen av året uteslutet köper skönlitterära romaner utnyttjar jag rean till att oftast hamstra några deckare, lyrik och biografier. Deckare för att jag oftast gillar att jäsa med dom i solen på sommaren. Lyrik för att jag brukar bli helt galen av alla fynd man kan göra då lyrik är något som verkligen dumpas bort för en spottstyver och för att man för en gångs skull har råd att köpa många mästerverk på en och samma gång. Biografier för att jag helt krasst aldrig vill betala fullpris.

Smaken är som sagt olika. Men. Om du vill ha tips på två av dom bästa skönlitterära böckerna som finns på rean som verkligen vore en skam om du missade så vill jag ta tillfället i akt och lotsa dig rätt.

Vägen – Cormac McCarthy
Människohamn – John Ajvide Lindqvist

Dessa två är av helt skilda skäl några av de bästa böckerna jag läst. Och det vore en skam om du missade upplevelserna dessa helt makalösa böcker givit.

Har du något tips till mig så skjut mig hårt.
Och jag är väldigt nyfiken på vilka böcker du slog till på i år.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Maths: Bäst just nu är definitivt att cykla till jobbet! Varför? Jo, för på fredag eftermiddag framåt fyrasnåret så kan man rota i kylen i fikarummet och där brukar det allt som oftast finnas några öl kvar från någon fest. Då tar man en öl, sätter sig på sin plats, och blir fasligt kreativ i ett huj.

Mattias: Mitt tips är Melody Gardot. Skön matinémusik för slöa söndagar i strumpläst.
http://www.melodygardot.com/

David: Country/rock-bandet Richmond Fontaine besöker i dagarna Sverige. Ni kan se dem live på följande ställen:

15/2 Bonden, Stockholm
16/2 Club Woody, Göteborg
17/2 KB, Malmö

Dra på din bästa flanellskjorta och ladda upp med blaskig amerikansk öl. Bättre än så blir det inte en afton i februari.

Matt: Trailer Park Boys. Kanadensisk tv-serie som kretsar kring de boende i Sunnyvale trailer park. I centrum finns de tre vännerna Ricky, Julian och Bubbles. Mellan deras fängelsevistelser spenderar de dagarna med att dricka rom, odla cannabis och planera den perfekta stöten.
Hysteriskt rolig serie. Det finns sex säsonger och två långfilmer.

Jonas: Vinter-OS. Såklart! Det mest macho av alla mästerskap har precis  dragit igång och håller på i två veckor framöver. Njut av de sjuka  farterna i störtloppsacken, skridskorns svällande lårmuskler, de  kastade handskarna i hockeyrinken, de hisnande höjderna i backhoppningen och den rena dödslängtan i skeletontävlingarna. Tillhör man den snällare sorten och har lagt snoppmäteriet bakom sig kan man istället var fjärde år helt legitimt förlora sig i ljuvliga nördsporter som curling, konståkning och skidskytte. På en TV nära dig.

Kniven: Mia Skäringers turné. “Dyngkåt och hur helig som helst.” Missa inte. ticnet.se

Av Kniven kniven@barstol.nu

Det är söndag. Pappa är 34 år och sitter i plyschsoffan. Klockan är snart fyra och det är matiné på tv om en colliehund. Jag sätter mig i ena hörnet och drar upp knäna. Pappa stirrar tyst mot rutan och ser koncentrerad ut. Hunden springer runt i bergen och verkar leta efter något. Det känns mysigt att titta på film. Vi brukar inte se på film ihop så ofta. Pappa tittar alltid på så tråkiga program som Rapport eller Sportspegeln. Aldrig att han ser på naturprogrammen med Arne Weise eller på barnprogrammen med mig. Mamma tittar nästan aldrig på tv, bara på vädret med John Pohlman och om vi har myskväll och ska titta på Razzel eller på Nöjesmassakerna somnar hon nästan direkt när hon satt sig i soffan och snarkar med öppen mun och ser ut som ett mongo.

Mamma städar och diskar jämt. Eller lagar mat. Hon står alltid ute i köket eller inne i grovköket och tvättar maskin efter maskin. Inne i grovköket är det alltid fuktigt. Det luktar tvättmedel och vattnet rinner i små droppar längs dom aprikosa väggarna ner på golvet. Bredvid tvättmaskinen står den stora extrafrysen. Mamma brukar sätta små lappar på fryspåsarna och platta till maten innan hon fryser in den. Dillkött 17/2, Köttfärssås 18/2, Kalops 19/2. Frysen är proppfull med mat och vit frost och ibland får man banka in maten i hyllorna bland alla hembakta brödkakor, broccoli, kanelbullar, köttfärs i storpack och all fisk som hon rensat, fileat och benat ur. Mammas händer är nariga och skrovliga som sandpapper. Fingrarna är fulla av missfärgade sprickor och ser smutsiga ut även om hon tvättar dom. Ibland målar hon dom korta naglarna neonrosa eller cerisrosa. Det ser fult ut tycker jag, man ser det fula i alla fall. Men mamma gillar rosa. Hon brukar matcha nagellacket med sin cerisrosa dress. ”Det är snyggt när det matchar.” säger hon.

Pappa är mest ute i vardagsrummet eller på jobbet, eller så tar han sig en lutare med en prydnadskudde över ansiktet inne i dubbelsängen. På helgen bäddar han och lyssnar på Svensktoppen och ibland hämtar han tvätten i tvättstugan nere på gården eller åker och storhandlar med en jättelång lista som mamma har skrivit. Ibland skäller mamma på pappa när han har handlat fel saker, då blir pappa jättearg och kastar maten i golvet. En gång kastade han en senapsburk på väggen så det blev ett stort hål.

Vi tittar på filmen. Hunden har hittat en gråtande pojke under en gran nu. Pappa berättar att han hade en likadan hund när han var liten, att det var hans bästa kompis men att den hade dåliga nerver och var för nervös. Plötsligt råkar hunden i filmen illa ut och försvinner i en älv. Pappa blir alldeles tyst. Musiken är hög, det låter som hundra fioler och pojken gråter ännu mer. Pappa snyftar till. Han skymmer ögonen med handen. Jag skruvar på mig. Det känns obehagligt inne i kroppen. Pappa har bara gråtit en gång förut, när den där kända gubben Palme dog. Och nu det här med hunden. Jag vet inte vad jag ska göra, det känns så overkligt när pappa gråter. Mamma gråter ofta åt allt möjligt, hon skriker och gråter i köket, på toa, i hallen och i sovrummet. Ibland gråter hon och skriker jättehögt när hon ruskar tvätt inne i grovköket och slår tvätten hysteriskt mot tvättmaskinen och handfatet innan hon hänger upp den på linorna. Jag är van, det brukar alltid gå över. Det är väl bara för att hon har så mycket att göra hela tiden.

Men med pappas snyftande andetag går det nästan inte att stå ut. Jag vill att han ska sluta nu. Jag förstår inte vad han är så ledsen över. Vi som hade det så mysigt och allt. Han reser sig upp och går in mot sovrummet och jag hör hur han stänger dörren. Nu skrattar alla i filmen. Hunden klarade sig visst och är dyblöt när pojken kramar om hans hals. Jag sitter ensam i soffan. Mamma skramlar med disken ute i köket. Filmen verkar vara slut. Den fula hunden springer över en sommaräng och försvinner bakom en kulle. Den fula pojken ler fjantigt och springer efter.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men januari har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som vanligt är det en kall, slaskig, snösmutsig och mörk månad men det var längesedan jag mådde så här bra. Jag halkar, surfar, glider omkring inuti en ännu icke sinande pepp och hamstrar hela kroppen med ett fullständigt sorgfritt tillstånd. Allt jag kan förmå mig att bidra med just nu är det som gör mig så jävla glad. Så håll till godo och ha en helt makalöst fin helg.

Salta lakritskarameller – minst fem stycken i munnen samtidigt.
Concrete Blonde´s röst i shipsonglåten.
Nyputsade svarta kängor.
Semlor.
Champagne.
Träning.
Tankar på ljuset, floden och cypresserna i Florens.
Megafesten ikväll.
Bränna alla stålar på vackra presenter till baby.
Fylligt rött vin eller kall syrlig veteöl.
Varma tjocka ullsockar från 50-talet. (obs jävligt viktigt att dom är från 50-talet.)
Hängslen.
MTV - After hours.
Kardemummaskorpor med smör doppade i varm choklad.
Mjuka smutsromantiska jeans.
När jag var 8 och sparkade på lyktstolpar så att ljuset slocknade.
Lite pengar på fickan.
Parfymen under käkbenen.
Barerna, kyssarna och struntpratet efter jobbet med baby.
Filmfestival och överraskningen imorgon.
Ny bok som halade in mig direkt.
Cigg och Tom Waits och allt det där.
Lena tusentalstvättade sängkläder mot huden i sängen.
Min kropp som är stark, frisk och perfekt.
Tjockt stolligt rött hår.
Min adhdkatt som pussar mig på nätterna och stryker mig på kinden med sina rosa framtår.
Smörgåsar.
Hans kropp.

Hans händer.
Hans ord.
Hans mun.
Ögonen. Så länge jag lever, hans ögon.

Den oerhörda kärleken.
Jag.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag skriver om det jag inte får förlora. Den jag var får inte tigas och bevisen på att det en gång funnits någon annan än den jag är idag får inte glömmas. Jag tänker på hur obetydlig jag är i dagens datum. Hur osignifikant och uträknat livet ter sig. När blev livet bara fyra årstider? När blev livet en ålder och bara en hastande framtid som lägger benen på ryggen för varje år som går?

Jag skriver om Michelle och Timo och alla dom andra. Om Michelles vackra ben och Timos elaka röst. Vi var bara tretton år, Timo var till och med bara tolv när jag tänker efter. Michelle åkte fram på hans trimmade flakmoped. Hon såg ut som en fotomodell när vinden rusade genom hennes luftiga blonda lockar och hon hade en tunn guldkedja runt fotleden. Hennes ben var solbrända, blanka och rakade. Mina ben blev aldrig blanka och bruna. Dom såg mer ut som torra vita pinnar. Några gånger hade jag försökt raka dom med pappas orangea engångshyvlar men det gjorde alltid ont och det blev knottriga blodiga sår i huden.

Timo lade in kramsnus med tungan och rökte röda Marlboro samtidigt. Han var en mobbare, en av den riktigt råa sorten. En torsdagskväll nere vid dansbanan förnedrade han mig framför Michelle. Han hade aldrig gjort det förut när Michelle var med och jag spelade oberörd och skrattade medan jag tuggade världsvant på mitt Jenka till det blev alldeles hårt och surt inne i munnen. Efter den kvällen började Michelle att dra sig undan. Hon hittade på ursäkter och ljög och i slutet av sommaren var det som jag inte fanns längre. Som om jag aldrig funnits.

Senare den natten gömde jag mig bakom ett cykelskjul. Timo och Michelle gick långt bort från dansen och försvann ner bakom en bergsskreva. Himlen var ljus i mörkret och jag smög efter och lade mig med magen mot det ljumma berget. Som förhäxad såg jag hur han låg grensle över henne och slickade henne som ett djur längs halsen. Hans händer såg små ut när dom klämde på hennes stora bröst och han stönade tillgjort när han kysste henne med tungan. Det såg så hårdhänt ut när han tog i henne men Michelle åmade sig och stönade tillbaka och knäppte upp sina Levis.

Sedan skriver jag om kinarestaurangen. Någon gång varje år steg hela familjen högtidligt in i foajén på Ming och väntade på kyparen. Pappa hade på sig den pastellgula kavajen och mamma hade finskorna och handväskan i äkta skinn. Så vackert det var på restaurang. Vinröda heltäckningsmattor, röda runda lampor, träsnidade drakar och menyer i skinnfodral. Friterad kyckling med sötsur sås var det godaste jag ätit i hela mitt liv varje gång och det var små trekantiga ananasbitar i såsen. I mammas var det söta varma nötter och hon såg så glad ut när hon åt. Jag tog alltid iskall mjölk i ett stort ölglas för så mycket fick jag aldrig dricka hemma och mina syskon drack läsk för det fick vi bara på jul annars. Sugrören hoppade och gled upp ur glasen av sig själva.
”Det är kolsyran.” förklarade pappa.
”Gud vad lyxigt att slippa laga mat för en gångs skull.” suckade mamma och log med pastellrosa läppar och drack stor stark.

Och pappa skämtade om kineserna. Läspade fram meningar och drog med pekfingrarna i ögonvrårna så att ögonen blev sneda.
”Det är synd om kineserna.” skrattade han och hällde currygul sås över det kritvita riset.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Utan er och debatterna som uppstår här vore vi inget. Så ni som läser vareviga vecka, var nu gulliga och delta lydigt i en miniintervju. Och det gäller även er som läser här jämt utan att yppa ett enda ord. Kom igen nu - smek oss medhårs!

1. Vem fan är du?

2. Var finns din favoritbarstol och varför är den baren så bra?

3. Händer det att du tröstshoppar? I så fall vad?

4. Tre böcker som du vill uppmana Barstols skribenter att läsa?

5. Långben är en hund och det är Pluto också. Långben kan prata, köra bil, laga mat och bär kläder medan Pluto skäller, bjäfsar, går i koppel och beter sig på det hela taget som en typisk hund. Hur kan det vara så?

6. Vilket parti röstar du på i nästa val?

Av Kniven kniven@barstol.nu

30 dec 1989

Kära Dagbok
Jag fick massor med julklappar.
Nu är det snart nyårsafton. Men vi ska inte ha den med några gäster. Tråkit. Och vet du jag har fått mitt första jobb. Jag ska dela ut reklam. Jag tjäna 500 kr i Månaden.
Imorgon ska vi köpa smällare och igår var Sara här. Vi hade jätte skoj. Hon röker och dricker sprit. Hon har varit full flera gånger. Det är sant. Jag ska aldrig börja röka. Jag tål inte ens röken. Jag känner mig spyfärdi då.
Hejdå Daggis jag skriver nog inte förrän nästa år 1990.

31 dec 1989

Kära Dagbok
Detta är den hemskaste dag i mitt liv. Mamma och pappa har bråkat hela kvällen. Mamma gråter. Jag frågade Pappa vill inte bo här mer. Han älskar inte mamma mer. Det är för att hon blir så arg när hon får sin mens. Nu har pappa stuckit. Du är det enda jag har dagboken. Klockan är 23.34. Och jag ska snart gå ut och smälla mina smällare för det nya året 1990.
I LOVE YOU.
hejdå

1 jan 1990

Kära Dagboken
Mitt andra bröst har börjat växa idag. Snart ska jag börja mitt första jobb. Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Hejdå.
Vi ska få en ny lärare. Hon heter Eva.
Hoppas hjärtan går att laga!

Av Kniven kniven@barstol.nu

Flingorna sköt sig hårt och ljudlöst ner utanför. Gatulampan på ledningen mellan husen gungade och stack sitt vita ljus in och ut genom glipan i persiennerna. Det letade uppför väggen, tänjde ut sig som snövita solkatter i taket och skingrades av natten.

Jag minns tiden. Digital. Röd. Jag vaknade i mörkret. Famlade efter den surrade mobilen.

02:21

”Jag är så feg.” säger han.

Han står på en innergård. Hans röst. Den låter både lycklig och ledsen. Jag hör hur han skrapar med foten i asfalten och letar efter orden. Hans vänner skrattar i bakgrunden och ropar åt honom att komma. ”Alla frågar om dig.” fortsätter han och skrattar lite. ”Alla vill träffa dig igen, du gjorde intryck på allihop.”
Jag skrattar tillbaka. Lyckligheten väller upp bakom lungorna och sprider sig som varmt vatten inne i bröstkorgen. Vi är tysta. Min fot börjar vicka under täcket.

”Jag vågar inte erkänna det egentligen.” Han tar ett stort andetag. Orden kommer sakta och rösten trevar ostadigt.
”Vad?” säger jag.
”Jag… jag är så kär i dig.”

Och i ögonblicket han säger det hör jag att han ångrar sig. Jag vickar fortare nu. Han säger inget. Jag letar febrilt. Efter något att säga. Något att säga, vad som helst. Inte göra skada nu. Säg något, för helvete komigennu. Svara honom.
”Sötnos.” Min röst låter hes. Går nästan upp i falsett. Jag harklar bort det svaga. ”Du är bara full.”
”Jag är väldigt full.” svarar han lättad och hittar orden och pratar på. Pratar iväg. Om ölen, tvspelet, om punk och skate och pusspuss snygging och hejdå.

När vi lagt på ligger jag vaken.
Resten av natten ligger jag vaken och i gryningen sätter jag mig i köket. Det knarrar i golvet, om stolen. Tänder inget. Ljuset är otydligt ute, lysande genom snön, nästan gult, kallt, grönskimrande, transparent, sprakande. Tystnaden öronbedövande, som ett hårt fastskruvat lock, en dövhet. Kylskåpet sover. Disken sover på bänken. Jag stirrar mot himlen som långsamt växer sig marmorerad över berget. Och vare sig jag vill det eller inte så övermannar rädslan mig igen. Skräcken är sjuklig svettig vålnad. En nervös kamrat med stora sylvassa klor. En ängslig stor mes med hängslen och livrem. Jag uppmanas att fly. Jag uppmanas att inte älska. Jag uppmanas att inte förlora mer. Inte förlora igen.

Jag uppmanas att inte sätta mitt liv på spel. Igen.

Och ännu vet jag inget om att jag kommer låta honom vänta i tretton dagar. Ännu vet jag inget om att han kommer att vänta tyst. Han kommer inte att yttra ett ord om saken igen eller dess ordning. Han är hos mig nästan varje natt. Nära min kropp. Varm under mitt täcke. Lugn och underbar med armen om min midja. Handen runt mitt bröst. Med blickar så obeskrivliga. Med läppar så magiska. Med en hjärna som får mig att fullständigt flippa.

Och jag känner klorna. Långsamt drar dom sig ur, en efter en. Dom släpper taget om mig. Låter mig gå. Låter mig bli lycklig igen. Och dom känns inte alls den trettonde dagen. Jag vaknar med min kropp tryckt mot hans rygg och mina läppar i hans nacke. Och det finns inga klor. Bara en mjuk varm hand. Och han vaknar och vänder sig om. Han ler brett och sträcker på den där sinnessjukt vackra kroppen. Jag lägger huvudet på hans bröstkorg. Vilar länge i hans ögon. Han lindar mitt hår runt sina händer.

Och så kommer den äntligen.
Igen.

Kärleken.

Den fyller mig till bredden. Svämmar över. Vräker fram. Som stora regn. Som vidunderliga undervatten. Som stora vita täcken av snö. Och mitt hjärta ökar farten, rusar, tappar takten. Slår vilt, går isär, tappar tryck, bakom bröstbenet, bakom lungor och revben. Och jag ser långt in i hans havsblåa ögon, letar efter fästet.

”Gud, vad fort ditt hjärta slår.” säger han oroligt och ser på mig. ”Vad är det?” Han känner med handen över bröstet.  Jag ser något skymta genom hans blick precis innan. Ser att han fattar vad som snart kommer hända. Och han håller blicken stadigt i min, håller balansen med mig. Jag får inte fram orden. Andas hårdare. Andas fortare, försöker andas ut dom.
”Säg det.” ber han. ”Säg det nu.”
Och hans blick är allt jag vill ha. Någonsin. Han är allt. Mitt liv. Min död.
”Jag älskar dig.” viskar jag.
Hans armar kramar till hårt. Det skälver, ett skalv går genom hans ögon.
”Åh gud, gör du det?” viskar han. ”Jag älskar dig så jag kan dö. Du är så vansinnigt vacker. Det vackraste i världen.”

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag kan tänka mig att skriva om tusen saker. Och jag kan tänka mig att helt låta bli. En egendomlig tid i mitt liv har passerat och nu är det redan vinter. Aldrig tidigare har jag varit tvungen att försonas så mycket med mig själv som jag tvingats göra den här hösten. Drömmar, övertygelse och visioner har jag fått lägga på hyllan, eller inte ens hyllan - jag har varit tvungen att sitta i samma rum som dom och (in)se dom falla sönder.

Skit samma om vad det handlar om men det kanske var dags för mig att sluta drömma och omvärdera ett och annat. För jag har ju tyvärr alltid varit en hopplös drömmare – hela livet har spenderats till att drömma, tro och önska. Att sluta drömma kan jämföras med den oerhört vanliga företeelsen - som att få stryk medan man sover. Man får alltså oerhört ont. Men jävlar vad man vaknar. Efteråt känns det som om man aldrig kommer att sova igen, och framförallt kommer man inte drömma mera nu, någonsin.

Så nu sitter jag här. Hos er är det fredag men hos mig är det ännu bara natten till onsdag. Jag kände mig ledsen när jag vaknade idag. Och det som kan hjälpa mot det är att träna, jobba, supa eller promenera. Så efter frukost spankulerade jag ut. Svor över solen en stund som stod som världens jävla lampa rakt i ögonen och över alla jävla nötter på stan som såsade fram i karavaner med sina käppar, julklappar, barnvagnar och fan och hans moster. Sedan vek jag av. In under träden, upp i en park och satte mig på en sten tillsammans med en hjulbent kråka. Vi satt där tysta en stund och deppade. Han käkade is och jag tittade på. Efter en stund såg jag att hans fot var bruten och när han haltade iväg hängde och slängde den hit och dit.

När jag gick hemåt hade jag solen i ryggen. Folket hade fått upp farten och den kalla luften verkade bedöva det onda inne i huvudet, i hjärtat, lungorna, blodet. Jag gick in och köpte saffran, jäst och smör. Solen gick ner och den neonvita månen steg längs sin osynliga båge. Klockan fem ringde det på dörren.
– Hej din bajskorv, sa busungen i overall under lugg och skrattade högt.
– Hej din kisskorv, svarade jag och busungen kiknade av skratt.
Sedan bakade vi lussekatter och lyssnade på Abba. När busungen gått gjorde det mindre ont. Och jag började tänka på vad jag skulle skriva.

Kanske kunde jag skriva om den första natten. När han frågade om han fick kyssa mig och jag flög upp som en katapult mot hans vackra mun från hans trasiga kontorsstol. Eller kanske kunde jag skriva om räkpoetens nya äventyr. Men nä, ingen vare sig gillar eller hajar räkpoeten. Kanske kunde jag skriva den om när jag gick in på ett café i Malmö förra året och hittade en vän för livet genom en oljemålning. Eller kanske om drömmarna ändå, och deras vara eller icke vara.

För det är kanske precis vad dom är. Kanske är det först när jag tvingas sluta drömma som jag kan förverkliga det jag drömmer. Att det är då verkligheten börjar och det är då jag måste vara redo för alla smällar, alla risker och konsekvenser. Och att jag måste inse, att drömmar sällan handlar om det jag egentligen vill. Utan bara är visionen om det som aldrig blev.

Av Kniven kniven@barstol.nu