|
FörfattararkivFredag 12 Mars 2010 AnteckningarnaAv kniven
Och tanken är rastlös och fladdrig. En trötthet rister och svider i ögonen. Jag fångar bara några anteckningar, bryr mig inte nämnvärt. Hjärnan vill stänga av, sköta sig själv. Jag lyder blint och äter och sover och äter och sover. Det är blodigt på jobbet. Och på vägen hem försöker hjärnan hämta andra intryck. Från avgasfärgade snöklumpar, kisslukt och bajskorvar i varenda gathörn. Och jag suckar, håller andan. Bläddrar i mina anteckningar, i bilderna jag skrivit ner. Jag vet att jag skrivit ner dom just för sådana här tillfällen. Att jag alltid har den lilla boken med svarta hårda pärmar och den kladdiga handstilen i 0,5 mm tusch i väskan just in case. Därinne hittar jag tegelgraffiti, neonvit blommande magnolia och en gråhårig man på en bänk som äter rödgula äpplen. Jag hittar ringduvor, kaffe med mjölk i en limegrön pappmugg på tåget till Malmö, godståg som dunkar längs rostiga spår och apelsinskalsfärg under naglarna. Där försöker jag beskriva Thåström, att musiken är som en svart marsch, rör tiden framåt som ett långsamt stort hjul. Att det inte finns någon karta. Att det bara finns fram, vidare och förbi. Där står hafsigt nedskrivna dialoger i försök att minnas det som fått oss att skratta så att vi nästan dog. Sedan ord om svek, frågorna, utropstecknen och hur fruktansvärt ont kärlek gör, och sedan hur fruktansvärt ont den ska göra för annars finns det fan ingen mening med den överhuvudtaget. Och där står vägbeskrivningar till hemliga lokaler, portkoder, hatfyllda anteckningar om att slå, slå hårt. Att ”Omfamna jorden, svin!” Och mörkret. Att mörkret bara syns om du stänger ögonen. Och att du har alltid två hjärtan. Ett rött.
|
|
FörfattararkivFredag 26 Februari 2010 Mina fynd på bokreanAv knivenBokrean är som alltid en given tradition. Men det vore en lögn att påstå att den blir bättre med åren. Bokförlagens och bokhandelns ansträngda ekonomi är frukten vi på rean skördar. Och vad som är bra och dålig litteratur ska jag sannerligen inte uttala mig om. Däremot vill jag i varje fall lyfta Bokias rea framför Akademibokhandelns. Bokia har onekligen ansträngt sig i att fortfarande erbjuda bredd i sin rea till skillnad mot konkurrenten. Inne på Bokia kan jag förkovra mig länge då dom till min glädje valt att rea mycket icke kommersiell litteratur i små upplagor som står inklämd mellan dom masstryckta jättarna. Charmen med bokrean är ändå alltid att fynda. Att köpa inbundna karameller som varar resten av året och att hitta böcker som du inte tidigare lagt märke till. För en bokmal som mig som övriga delen av året uteslutet köper skönlitterära romaner utnyttjar jag rean till att oftast hamstra några deckare, lyrik och biografier. Deckare för att jag oftast gillar att jäsa med dom i solen på sommaren. Lyrik för att jag brukar bli helt galen av alla fynd man kan göra då lyrik är något som verkligen dumpas bort för en spottstyver och för att man för en gångs skull har råd att köpa många mästerverk på en och samma gång. Biografier för att jag helt krasst aldrig vill betala fullpris. Smaken är som sagt olika. Men. Om du vill ha tips på två av dom bästa skönlitterära böckerna som finns på rean som verkligen vore en skam om du missade så vill jag ta tillfället i akt och lotsa dig rätt. Vägen – Cormac McCarthy Dessa två är av helt skilda skäl några av de bästa böckerna jag läst. Och det vore en skam om du missade upplevelserna dessa helt makalösa böcker givit. Har du något tips till mig så skjut mig hårt.
|
|
FörfattararkivSöndag 14 Februari 2010 Bäst just nuAv knivenMaths: Bäst just nu är definitivt att cykla till jobbet! Varför? Jo, för på fredag eftermiddag framåt fyrasnåret så kan man rota i kylen i fikarummet och där brukar det allt som oftast finnas några öl kvar från någon fest. Då tar man en öl, sätter sig på sin plats, och blir fasligt kreativ i ett huj. Mattias: Mitt tips är Melody Gardot. Skön matinémusik för slöa söndagar i strumpläst. David: Country/rock-bandet Richmond Fontaine besöker i dagarna Sverige. Ni kan se dem live på följande ställen: 15/2 Bonden, Stockholm Dra på din bästa flanellskjorta och ladda upp med blaskig amerikansk öl. Bättre än så blir det inte en afton i februari. Kniven: Mia Skäringers turné. “Dyngkåt och hur helig som helst.” Missa inte. ticnet.se
|
|
FörfattararkivFredag 12 Februari 2010 HundenAv kniven
Vi tittar på filmen. Hunden har hittat en gråtande pojke under en gran nu. Pappa berättar att han hade en likadan hund när han var liten, att det var hans bästa kompis men att den hade dåliga nerver och var för nervös. Plötsligt råkar hunden i filmen illa ut och försvinner i en älv. Pappa blir alldeles tyst. Musiken är hög, det låter som hundra fioler och pojken gråter ännu mer. Pappa snyftar till. Han skymmer ögonen med handen. Jag skruvar på mig. Det känns obehagligt inne i kroppen. Pappa har bara gråtit en gång förut, när den där kända gubben Palme dog. Och nu det här med hunden. Jag vet inte vad jag ska göra, det känns så overkligt när pappa gråter. Mamma gråter ofta åt allt möjligt, hon skriker och gråter i köket, på toa, i hallen och i sovrummet. Ibland gråter hon och skriker jättehögt när hon ruskar tvätt inne i grovköket och slår tvätten hysteriskt mot tvättmaskinen och handfatet innan hon hänger upp den på linorna. Jag är van, det brukar alltid gå över. Det är väl bara för att hon har så mycket att göra hela tiden.
|
|
FörfattararkivFredag 29 Januari 2010 Hang on to the rainbowAv knivenJag har ingen aning om var det kommer ifrån men januari har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som vanligt är det en kall, slaskig, snösmutsig och mörk månad men det var längesedan jag mådde så här bra. Jag halkar, surfar, glider omkring inuti en ännu icke sinande pepp och hamstrar hela kroppen med ett fullständigt sorgfritt tillstånd. Allt jag kan förmå mig att bidra med just nu är det som gör mig så jävla glad. Så håll till godo och ha en helt makalöst fin helg. Salta lakritskarameller – minst fem stycken i munnen samtidigt. Hans händer. Den oerhörda kärleken.
|
|
FörfattararkivFredag 15 Januari 2010 Alla dom andraAv knivenJag skriver om det jag inte får förlora. Den jag var får inte tigas och bevisen på att det en gång funnits någon annan än den jag är idag får inte glömmas. Jag tänker på hur obetydlig jag är i dagens datum. Hur osignifikant och uträknat livet ter sig. När blev livet bara fyra årstider? När blev livet en ålder och bara en hastande framtid som lägger benen på ryggen för varje år som går? Sedan skriver jag om kinarestaurangen. Någon gång varje år steg hela familjen högtidligt in i foajén på Ming och väntade på kyparen. Pappa hade på sig den pastellgula kavajen och mamma hade finskorna och handväskan i äkta skinn. Så vackert det var på restaurang. Vinröda heltäckningsmattor, röda runda lampor, träsnidade drakar och menyer i skinnfodral. Friterad kyckling med sötsur sås var det godaste jag ätit i hela mitt liv varje gång och det var små trekantiga ananasbitar i såsen. I mammas var det söta varma nötter och hon såg så glad ut när hon åt. Jag tog alltid iskall mjölk i ett stort ölglas för så mycket fick jag aldrig dricka hemma och mina syskon drack läsk för det fick vi bara på jul annars. Sugrören hoppade och gled upp ur glasen av sig själva. Och pappa skämtade om kineserna. Läspade fram meningar och drog med pekfingrarna i ögonvrårna så att ögonen blev sneda.
|
|
FörfattararkivSöndag 3 Januari 2010 Svara för helvete!Av kniven
Utan er och debatterna som uppstår här vore vi inget. Så ni som läser vareviga vecka, var nu gulliga och delta lydigt i en miniintervju. Och det gäller även er som läser här jämt utan att yppa ett enda ord. Kom igen nu - smek oss medhårs! 1. Vem fan är du? 2. Var finns din favoritbarstol och varför är den baren så bra? 3. Händer det att du tröstshoppar? I så fall vad? 4. Tre böcker som du vill uppmana Barstols skribenter att läsa? 5. Långben är en hund och det är Pluto också. Långben kan prata, köra bil, laga mat och bär kläder medan Pluto skäller, bjäfsar, går i koppel och beter sig på det hela taget som en typisk hund. Hur kan det vara så? 6. Vilket parti röstar du på i nästa val?
|
|
FörfattararkivFredag 1 Januari 2010 11 årAv kniven30 dec 1989 Kära Dagbok 31 dec 1989 Kära Dagbok 1 jan 1990 Kära Dagboken
|
|
FörfattararkivFredag 18 December 2009 “For I know one thing, love comes on a wing.”Av kniven
Jag minns tiden. Digital. Röd. Jag vaknade i mörkret. Famlade efter den surrade mobilen. 02:21 ”Jag är så feg.” säger han. Han står på en innergård. Hans röst. Den låter både lycklig och ledsen. Jag hör hur han skrapar med foten i asfalten och letar efter orden. Hans vänner skrattar i bakgrunden och ropar åt honom att komma. ”Alla frågar om dig.” fortsätter han och skrattar lite. ”Alla vill träffa dig igen, du gjorde intryck på allihop.” ”Jag vågar inte erkänna det egentligen.” Han tar ett stort andetag. Orden kommer sakta och rösten trevar ostadigt. Och i ögonblicket han säger det hör jag att han ångrar sig. Jag vickar fortare nu. Han säger inget. Jag letar febrilt. Efter något att säga. Något att säga, vad som helst. Inte göra skada nu. Säg något, för helvete komigennu. Svara honom. När vi lagt på ligger jag vaken. Jag uppmanas att inte sätta mitt liv på spel. Igen. Och ännu vet jag inget om att jag kommer låta honom vänta i tretton dagar. Ännu vet jag inget om att han kommer att vänta tyst. Han kommer inte att yttra ett ord om saken igen eller dess ordning. Han är hos mig nästan varje natt. Nära min kropp. Varm under mitt täcke. Lugn och underbar med armen om min midja. Handen runt mitt bröst. Med blickar så obeskrivliga. Med läppar så magiska. Med en hjärna som får mig att fullständigt flippa. Och jag känner klorna. Långsamt drar dom sig ur, en efter en. Dom släpper taget om mig. Låter mig gå. Låter mig bli lycklig igen. Och dom känns inte alls den trettonde dagen. Jag vaknar med min kropp tryckt mot hans rygg och mina läppar i hans nacke. Och det finns inga klor. Bara en mjuk varm hand. Och han vaknar och vänder sig om. Han ler brett och sträcker på den där sinnessjukt vackra kroppen. Jag lägger huvudet på hans bröstkorg. Vilar länge i hans ögon. Han lindar mitt hår runt sina händer. Och så kommer den äntligen. Kärleken. Den fyller mig till bredden. Svämmar över. Vräker fram. Som stora regn. Som vidunderliga undervatten. Som stora vita täcken av snö. Och mitt hjärta ökar farten, rusar, tappar takten. Slår vilt, går isär, tappar tryck, bakom bröstbenet, bakom lungor och revben. Och jag ser långt in i hans havsblåa ögon, letar efter fästet. ”Gud, vad fort ditt hjärta slår.” säger han oroligt och ser på mig. ”Vad är det?” Han känner med handen över bröstet. Jag ser något skymta genom hans blick precis innan. Ser att han fattar vad som snart kommer hända. Och han håller blicken stadigt i min, håller balansen med mig. Jag får inte fram orden. Andas hårdare. Andas fortare, försöker andas ut dom.
|
|
FörfattararkivFredag 4 December 2009 But I was a foolAv kniven
Skit samma om vad det handlar om men det kanske var dags för mig att sluta drömma och omvärdera ett och annat. För jag har ju tyvärr alltid varit en hopplös drömmare – hela livet har spenderats till att drömma, tro och önska. Att sluta drömma kan jämföras med den oerhört vanliga företeelsen - som att få stryk medan man sover. Man får alltså oerhört ont. Men jävlar vad man vaknar. Efteråt känns det som om man aldrig kommer att sova igen, och framförallt kommer man inte drömma mera nu, någonsin. Så nu sitter jag här. Hos er är det fredag men hos mig är det ännu bara natten till onsdag. Jag kände mig ledsen när jag vaknade idag. Och det som kan hjälpa mot det är att träna, jobba, supa eller promenera. Så efter frukost spankulerade jag ut. Svor över solen en stund som stod som världens jävla lampa rakt i ögonen och över alla jävla nötter på stan som såsade fram i karavaner med sina käppar, julklappar, barnvagnar och fan och hans moster. Sedan vek jag av. In under träden, upp i en park och satte mig på en sten tillsammans med en hjulbent kråka. Vi satt där tysta en stund och deppade. Han käkade is och jag tittade på. Efter en stund såg jag att hans fot var bruten och när han haltade iväg hängde och slängde den hit och dit. När jag gick hemåt hade jag solen i ryggen. Folket hade fått upp farten och den kalla luften verkade bedöva det onda inne i huvudet, i hjärtat, lungorna, blodet. Jag gick in och köpte saffran, jäst och smör. Solen gick ner och den neonvita månen steg längs sin osynliga båge. Klockan fem ringde det på dörren. Kanske kunde jag skriva om den första natten. När han frågade om han fick kyssa mig och jag flög upp som en katapult mot hans vackra mun från hans trasiga kontorsstol. Eller kanske kunde jag skriva om räkpoetens nya äventyr. Men nä, ingen vare sig gillar eller hajar räkpoeten. Kanske kunde jag skriva den om när jag gick in på ett café i Malmö förra året och hittade en vän för livet genom en oljemålning. Eller kanske om drömmarna ändå, och deras vara eller icke vara. För det är kanske precis vad dom är. Kanske är det först när jag tvingas sluta drömma som jag kan förverkliga det jag drömmer. Att det är då verkligheten börjar och det är då jag måste vara redo för alla smällar, alla risker och konsekvenser. Och att jag måste inse, att drömmar sällan handlar om det jag egentligen vill. Utan bara är visionen om det som aldrig blev.
|







