Utan er och debatterna som uppstår här vore vi inget. Så ni som läser vareviga vecka, var nu gulliga och delta lydigt i en miniintervju. Och det gäller även er som läser här jämt utan att yppa ett enda ord. Kom igen nu - smek oss medhårs!

1. Vem fan är du?

2. Var finns din favoritbarstol och varför är den baren så bra?

3. Händer det att du tröstshoppar? I så fall vad?

4. Tre böcker som du vill uppmana Barstols skribenter att läsa?

5. Långben är en hund och det är Pluto också. Långben kan prata, köra bil, laga mat och bär kläder medan Pluto skäller, bjäfsar, går i koppel och beter sig på det hela taget som en typisk hund. Hur kan det vara så?

6. Vilket parti röstar du på i nästa val?

Av Kniven kniven@barstol.nu

30 dec 1989

Kära Dagbok
Jag fick massor med julklappar.
Nu är det snart nyårsafton. Men vi ska inte ha den med några gäster. Tråkit. Och vet du jag har fått mitt första jobb. Jag ska dela ut reklam. Jag tjäna 500 kr i Månaden.
Imorgon ska vi köpa smällare och igår var Sara här. Vi hade jätte skoj. Hon röker och dricker sprit. Hon har varit full flera gånger. Det är sant. Jag ska aldrig börja röka. Jag tål inte ens röken. Jag känner mig spyfärdi då.
Hejdå Daggis jag skriver nog inte förrän nästa år 1990.

31 dec 1989

Kära Dagbok
Detta är den hemskaste dag i mitt liv. Mamma och pappa har bråkat hela kvällen. Mamma gråter. Jag frågade Pappa vill inte bo här mer. Han älskar inte mamma mer. Det är för att hon blir så arg när hon får sin mens. Nu har pappa stuckit. Du är det enda jag har dagboken. Klockan är 23.34. Och jag ska snart gå ut och smälla mina smällare för det nya året 1990.
I LOVE YOU.
hejdå

1 jan 1990

Kära Dagboken
Mitt andra bröst har börjat växa idag. Snart ska jag börja mitt första jobb. Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Hejdå.
Vi ska få en ny lärare. Hon heter Eva.
Hoppas hjärtan går att laga!

Av Kniven kniven@barstol.nu

Flingorna sköt sig hårt och ljudlöst ner utanför. Gatulampan på ledningen mellan husen gungade och stack sitt vita ljus in och ut genom glipan i persiennerna. Det letade uppför väggen, tänjde ut sig som snövita solkatter i taket och skingrades av natten.

Jag minns tiden. Digital. Röd. Jag vaknade i mörkret. Famlade efter den surrade mobilen.

02:21

”Jag är så feg.” säger han.

Han står på en innergård. Hans röst. Den låter både lycklig och ledsen. Jag hör hur han skrapar med foten i asfalten och letar efter orden. Hans vänner skrattar i bakgrunden och ropar åt honom att komma. ”Alla frågar om dig.” fortsätter han och skrattar lite. ”Alla vill träffa dig igen, du gjorde intryck på allihop.”
Jag skrattar tillbaka. Lyckligheten väller upp bakom lungorna och sprider sig som varmt vatten inne i bröstkorgen. Vi är tysta. Min fot börjar vicka under täcket.

”Jag vågar inte erkänna det egentligen.” Han tar ett stort andetag. Orden kommer sakta och rösten trevar ostadigt.
”Vad?” säger jag.
”Jag… jag är så kär i dig.”

Och i ögonblicket han säger det hör jag att han ångrar sig. Jag vickar fortare nu. Han säger inget. Jag letar febrilt. Efter något att säga. Något att säga, vad som helst. Inte göra skada nu. Säg något, för helvete komigennu. Svara honom.
”Sötnos.” Min röst låter hes. Går nästan upp i falsett. Jag harklar bort det svaga. ”Du är bara full.”
”Jag är väldigt full.” svarar han lättad och hittar orden och pratar på. Pratar iväg. Om ölen, tvspelet, om punk och skate och pusspuss snygging och hejdå.

När vi lagt på ligger jag vaken.
Resten av natten ligger jag vaken och i gryningen sätter jag mig i köket. Det knarrar i golvet, om stolen. Tänder inget. Ljuset är otydligt ute, lysande genom snön, nästan gult, kallt, grönskimrande, transparent, sprakande. Tystnaden öronbedövande, som ett hårt fastskruvat lock, en dövhet. Kylskåpet sover. Disken sover på bänken. Jag stirrar mot himlen som långsamt växer sig marmorerad över berget. Och vare sig jag vill det eller inte så övermannar rädslan mig igen. Skräcken är sjuklig svettig vålnad. En nervös kamrat med stora sylvassa klor. En ängslig stor mes med hängslen och livrem. Jag uppmanas att fly. Jag uppmanas att inte älska. Jag uppmanas att inte förlora mer. Inte förlora igen.

Jag uppmanas att inte sätta mitt liv på spel. Igen.

Och ännu vet jag inget om att jag kommer låta honom vänta i tretton dagar. Ännu vet jag inget om att han kommer att vänta tyst. Han kommer inte att yttra ett ord om saken igen eller dess ordning. Han är hos mig nästan varje natt. Nära min kropp. Varm under mitt täcke. Lugn och underbar med armen om min midja. Handen runt mitt bröst. Med blickar så obeskrivliga. Med läppar så magiska. Med en hjärna som får mig att fullständigt flippa.

Och jag känner klorna. Långsamt drar dom sig ur, en efter en. Dom släpper taget om mig. Låter mig gå. Låter mig bli lycklig igen. Och dom känns inte alls den trettonde dagen. Jag vaknar med min kropp tryckt mot hans rygg och mina läppar i hans nacke. Och det finns inga klor. Bara en mjuk varm hand. Och han vaknar och vänder sig om. Han ler brett och sträcker på den där sinnessjukt vackra kroppen. Jag lägger huvudet på hans bröstkorg. Vilar länge i hans ögon. Han lindar mitt hår runt sina händer.

Och så kommer den äntligen.
Igen.

Kärleken.

Den fyller mig till bredden. Svämmar över. Vräker fram. Som stora regn. Som vidunderliga undervatten. Som stora vita täcken av snö. Och mitt hjärta ökar farten, rusar, tappar takten. Slår vilt, går isär, tappar tryck, bakom bröstbenet, bakom lungor och revben. Och jag ser långt in i hans havsblåa ögon, letar efter fästet.

”Gud, vad fort ditt hjärta slår.” säger han oroligt och ser på mig. ”Vad är det?” Han känner med handen över bröstet.  Jag ser något skymta genom hans blick precis innan. Ser att han fattar vad som snart kommer hända. Och han håller blicken stadigt i min, håller balansen med mig. Jag får inte fram orden. Andas hårdare. Andas fortare, försöker andas ut dom.
”Säg det.” ber han. ”Säg det nu.”
Och hans blick är allt jag vill ha. Någonsin. Han är allt. Mitt liv. Min död.
”Jag älskar dig.” viskar jag.
Hans armar kramar till hårt. Det skälver, ett skalv går genom hans ögon.
”Åh gud, gör du det?” viskar han. ”Jag älskar dig så jag kan dö. Du är så vansinnigt vacker. Det vackraste i världen.”

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag kan tänka mig att skriva om tusen saker. Och jag kan tänka mig att helt låta bli. En egendomlig tid i mitt liv har passerat och nu är det redan vinter. Aldrig tidigare har jag varit tvungen att försonas så mycket med mig själv som jag tvingats göra den här hösten. Drömmar, övertygelse och visioner har jag fått lägga på hyllan, eller inte ens hyllan - jag har varit tvungen att sitta i samma rum som dom och (in)se dom falla sönder.

Skit samma om vad det handlar om men det kanske var dags för mig att sluta drömma och omvärdera ett och annat. För jag har ju tyvärr alltid varit en hopplös drömmare – hela livet har spenderats till att drömma, tro och önska. Att sluta drömma kan jämföras med den oerhört vanliga företeelsen - som att få stryk medan man sover. Man får alltså oerhört ont. Men jävlar vad man vaknar. Efteråt känns det som om man aldrig kommer att sova igen, och framförallt kommer man inte drömma mera nu, någonsin.

Så nu sitter jag här. Hos er är det fredag men hos mig är det ännu bara natten till onsdag. Jag kände mig ledsen när jag vaknade idag. Och det som kan hjälpa mot det är att träna, jobba, supa eller promenera. Så efter frukost spankulerade jag ut. Svor över solen en stund som stod som världens jävla lampa rakt i ögonen och över alla jävla nötter på stan som såsade fram i karavaner med sina käppar, julklappar, barnvagnar och fan och hans moster. Sedan vek jag av. In under träden, upp i en park och satte mig på en sten tillsammans med en hjulbent kråka. Vi satt där tysta en stund och deppade. Han käkade is och jag tittade på. Efter en stund såg jag att hans fot var bruten och när han haltade iväg hängde och slängde den hit och dit.

När jag gick hemåt hade jag solen i ryggen. Folket hade fått upp farten och den kalla luften verkade bedöva det onda inne i huvudet, i hjärtat, lungorna, blodet. Jag gick in och köpte saffran, jäst och smör. Solen gick ner och den neonvita månen steg längs sin osynliga båge. Klockan fem ringde det på dörren.
– Hej din bajskorv, sa busungen i overall under lugg och skrattade högt.
– Hej din kisskorv, svarade jag och busungen kiknade av skratt.
Sedan bakade vi lussekatter och lyssnade på Abba. När busungen gått gjorde det mindre ont. Och jag började tänka på vad jag skulle skriva.

Kanske kunde jag skriva om den första natten. När han frågade om han fick kyssa mig och jag flög upp som en katapult mot hans vackra mun från hans trasiga kontorsstol. Eller kanske kunde jag skriva om räkpoetens nya äventyr. Men nä, ingen vare sig gillar eller hajar räkpoeten. Kanske kunde jag skriva den om när jag gick in på ett café i Malmö förra året och hittade en vän för livet genom en oljemålning. Eller kanske om drömmarna ändå, och deras vara eller icke vara.

För det är kanske precis vad dom är. Kanske är det först när jag tvingas sluta drömma som jag kan förverkliga det jag drömmer. Att det är då verkligheten börjar och det är då jag måste vara redo för alla smällar, alla risker och konsekvenser. Och att jag måste inse, att drömmar sällan handlar om det jag egentligen vill. Utan bara är visionen om det som aldrig blev.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Matt: Oppigårds Single Hop Ale. Som namnet antyder innehåller den här ölen bara en humlesort. I det här fallet är det slovensk Styrian Golding som står för beskan. Färgen är väldigt ljus och den doftar lite hö.  Oppigårds Single Hop Ale har en lätt smak av gräs och torr humle. Eftersmaken har distinkt ton av metall. En sommaröl skulle många säga men jag tycker den passar året om. Den mäter 4,8 % vilket är helt lagom för en vardagsöl. Oppigårds Single Hop Ale finns i systembolagets ordinarie sortiment 16,70 flaskan.

Maths: Bäst just nu är boken “The 100 best and absolute greatest heavy metal albums in the world, ever”, skriven av Jaclyn Bond, som jag fick i present av en kompis när jag fyllde 40. När jag får en kvart över tar jag med mig boken och sätter mig vid datorn. Jag slår upp en sida på måfå, letar reda på låtarna på nätet och låter mig svepas iväg av antingen nostalgi (vanligaste känslan) eller nyfikenhet över en lucka i min egen hårdsrockshistoria som nu fyllts igen. Topp tre nostalgitrippar just nu är Holy Diver med Dio, Balls to the wall med Accept samt Strong arm of the law med Saxon.

David: Cormac McCarthy: Jag har en förmåga att snöa in på en författare i taget och just nu är det amerikanen Cormac McCarthy, aktuell med filmatiseringen av hans bok Vägen, som tar min tid. Jag läser de få intervjuer som finns, söker mig vidare bland hans favoritförfattare och förundras över hur han använder språket.
För er som står nya inför hans böcker kan jag tipsa om Vägen, som finns i en bra svensk översättning, för att sedan ta er vidare med Blood Meridian och The Border Trilogy.

Jonas: Jag måste ju slå på trumman för Världskulturmuseet som firar 5-årsjubileum denna helg! Jag må vara oerhört partiskt när jag hyllar denna juvel i det svenska kulturutbudet, men det struntar jag i. Jämte Vasamuseet och Moderna är Världskulturmuseet Sveriges enda museum av riktigt hög internationell klass. Men där de andra når sina höjder tack vare en unik attraktion eller sina fantastiska samlingar gör
Världskulturmuseet det tack vare frågeställningarna, arbetssättet och inte minst programverksamheten. Varje gång jag kommer in lägger jag Sverige bakom mig, och leker världsmedborgare för en stund.

Kniven: Tidningen Filter. Välskrivna och engagerande reportage. Närgångna och fascinerande personporträtt. Lyckas med bedriften att kombinera humor med det gravallvarliga och samtidigt ligga före vår samtid. Man vet aldrig vad man får i Filter men man får alltid något bra. En karamell i det vedervärdiga mörkret.

Mattias: Musiktjänsten Grooveshark. Nästan allt finns, i synnerhet i smalare genrer, och gratis utan reklam till skillnad från en annan stor streamingtjänst jag inte tänker göra reklam för. Grooveshark har även den gamla sköna funktionen “gillar du det där borde du nog gilla det här också”, vilket fungerar riktigt bra och gör att man hela tiden upptäcker ny skön musik. Full pott!

Av Kniven kniven@barstol.nu

Inuti en förnedringskultur försöker jag fortfarande hitta vägen ut.
Ännu önskar jag att människan vore god.
Ännu önskar jag att människan eftersträvade altruistiska intentioner.

Jag korsar det nerpissade torget av svensk granit med blicken i marken. Blöta fimpar och skräp ligger i drivor utanför entrédörrarna av glas. Den kalla luften luktar avgaser och regn och krockar med den varma stanken av friterad potatis när dörrarna går upp. Folket därinne ler inte ens en aning trots sina nya påsar med kläder och inredning. Dom suger stressat i sig cola med sugrör och sväljer strips utan att smaka. Och det är som om idealen manifesterat kroppsspråket. Människorna går bredbent eller vickar på röven, plutar med kåta fräscha läppar eller spänner ut sina bröstkorgar och har hårda hotfulla ögon. Som tecken på svagheterna; på skräck, på girighet och stressen över det som svagheterna bidrar till. Det är precis som om vi inte vågar vara oss själva med oss själva. Vi räcker inte till åt oss själva. Vi tänker på det andra säger, på det dom tycker, på det dom visar är rätt eller fel. Att vi måste söka skydd i gruppen, att vi måste skynda oss, hitta rätt, hitta det nu, snart.

Så anpassa dig.
Tänk på det och det.
Akta dig för det och det.
Tyck så och så. Tyck en jävla massa.

Knulla så och så.
Vira in dig i det här och sätt på dig det här.
Hylla det och det. Det är bra. Uppfyll idealen och påtala samtidigt hur frigjord du är.
Skapa det perfekta. Lev i bubblan. Sträva. Och känn dig så jävla misslyckad om du inte lyckas. Få ångest, bränn ut dig, få psykiska besvär och vet varken ut eller in.

Du är inte någon bara genom att finnas till. Tyvärr, det räcker inte på långa vägar. Det är inte så du vill ha det. För du vill ha mer nu, nu när du har allt. Och du orkar faktiskt inte med något annat, du hinner helt enkelt inte. Du klarar bara av att tänka på dig och ditt nu, rå om dig, unna dig. För du är värd mycket efter allt du kämpat dig igenom, för att du lyckats. Det är ett hårt jobb att lyckas, du har förtjänat lön för mödan. Det räcker ju inte att bara lyckas. Nej, för guds skull – du måste ha belöningar också – för att du gjort det. Annars kan det lika gärna kvitta.

Är girighet den egenskap som en gång gjorde att vi överlevde som art?
Är girighet även vår kommande undergång?
Har girigheten några gränser?
Och om så är fallet, hur kan den fortfarande dominera världen trots att vi utvecklat former av logiskt tänkande och moral och etik?
Hur kan vi fortfarande tro att vi har så många rättigheter men nästan inga skyldigheter?

Och varför är det andra människor som hela tiden gör oss omänskliga?

Av Kniven kniven@barstol.nu

Fanny var sämre nu. Hon hamnade på en sal med tre andra och fick sängen närmast dörren. Kvinnorna i dom andra sängarna var gamla, säkert över åttio. Hon bredvid var helt blind och på dagarna låg hon mest under den gula filten och lyssnade på radio och talböcker i ett par svarta tunna hörlurar. Flera gånger i timmen, särskilt efter måltiderna, släppte hon sig okontrollerat. Fisarna var långa och ekade högt genom rummet. – Men vad gör du Maud? Så där kan du väl inte hålla på? sa hon förvånat till sig själv varje gång och fnissade, ögonen stirrade orörligt rakt ut i luften och verkade alltid vänta en stund på att Fanny eller någon av dom andra skulle fnissa dom också i ett hjälpligt försök att släta över det hela. Men ingen gjorde något, snarare låtsades alla som det regnade och rörde inte en fena varje gång Maud släppte en brakskit.

Mauds telefon satt fast på kanten av sängbordet och när det ringde tog det många signaler innan hon famlat fram med händerna och hittat luren. Fanny förundrades över hur varmt och vitalt Mauds röst porlade fram när hon talade. Rösten var så behaglig och omtänksam och lät ung och glad trots att hon både var sjuk och blind och intorkad som en vindruva.
– Tänk om vi kunde gå på fest eller gå ut i skogen, sa Maud in i luren. Jag har inte varit i skogen på tio år. Fanny hörde svagt hur en röst skrattade hjärtligt på andra sidan luren innan den fortsatte. Ja, det gör vi, svarade Maud uppspelt. Och så tar vi med oss portvinet också, tycker du inte det?

Den andra kvinnan hette Berit och hade sängen rakt framför Fanny. Hon talade med bred grov göteborgska och hade svårt att andas. Hon stånkade och pustade runt sänggaveln med rullatorn och istället för att bara andas ut inandningsluften blåste hon hårt med läpparna och pressade ut den varje gång hon tog ett steg. Handfatet vid dörren hade Berit lagt beslag på själv och vid kranen låg en rosa tvål blötlagd i en ljuslila tvålkopp och bredvid den en röd hårborste. På andra sidan stod en glittrig rund flaska med parfym och intill handfatet, på en liten hylla där personalen förvarande tvättlappar och ytdesinfektionsmedel, hade hon klämt in sin vinröda necessär och en pumpflaska med handkräm som hon ofta smorde in händerna med. När hon kom fram till handfatet med rullatorn var hon alltid helt slut av sitt hårda blåsande och vilade sig en stund med händerna mot porslinet innan hon tog upp läppstiftet. Spegeln hängde ovanför och hon förde ansiktet nära glaset och målade läpparna i en tjock pärlemorrosa färg. Håret var mörkgrått med bångstyriga grova lockar och hon fluffade i dom med fingrarna innan hon tog tag i handtagen igen och återvände till sängen. Flera gånger om dagen upprepade hon läppstiftsmålandet och fluffandet och när hon stånkat tillbaka till sängen satte hon på sig sina stora glasögon igen och fortsatte bläddradet i sin svarta telefonbok.

Det var ett fasligt ringande. Berit gjorde långa beklagliga samtal där hon intensivt sökte sympatier från vänner och bekanta. Varje morgon efter ronden påbörjade hon ringandet där hon uppdaterade alla om nya detaljer angående hennes tillstånd. Berit hade faktiskt varit på sjukhuset en hel vecka nu och gjort alla tänkbara undersökningar för att komma fram till varför andningen var så besvärlig. Alla värden var normala och hon var så trött på att ligga kvar skulle dom veta.
– Det är ju ingen som gör någonting på det här stället. Du skulle se flickebarnet här framför mig, hon är så blek och mager så. Äter gör hon inte och inget hår har hon heller, klagade hon i luren. Ja, det är väl änna tetigt? fortsatte hon. Inte ens en sådan där inhalator som du har Georg kan dom ge mig. Det kunde jag väl åtminstone få, tycker du inte det Georg? Tycker du inte det Siv? Tycker du inte det Ulla?
Varje eftermiddag kom väninnor på besök och hade med sig tidningar, bakelser och bullar. Berit strålade och Fanny märkte att andningsbesvären helt gick upp som i rök när kvinnan skrattade och skvallrade med sina vänner i några timmar. Nästa morgon när doktorerna gick rond stannade en av läkarna kvar vid kvinnans säng och sa att det skulle komma en psykiater och tala med henne nu när det inte fanns något annat kvar att undersöka. Berit tittade chockat på Fanny efter att läkaren gått ut och satte sedan genast igång att ringa.
– Nä, vet du vad Gunnel? sa hon högt när hon fick svar. Det är lika bra att jag åker hem. Det ska jag göra. Vad ska jag göra här? Det är ju inte klokt det här. Jag kan ju knappt andas och dom säger att jag är helt frisk. Har du hört på maken? Och när jag kommer hem då ska minsann jag gå till min husläkare. Så får han skriva ut en sån där inhalator.

Den tredje kvinnan snett framför Fanny såg äldst ut. Hennes hår var kortklippt och vitt som ett tunt lager sockervadd. Dom taniga tunna smalbenen stack ut från landstingets mintgröna klänningsrock och på fötterna satt blåa sockiplast så att hon inte skulle halka på golvet. Rullatorn var av blåmetallic aluminium och en kavaljer hon inte klarade sig några längre sträckor utan. Ögonen var bruna, ängsliga och möjligtvis något sorgsna när hon satt ihopsjunken och alldeles stilla på sängkanten och såg ut genom fönstret. På sängbordet i en liten plastpåse med röd klämma låg skalade bruna äppelklyftor. Hon tog en äppelbit ibland och satte tillbaka klämman och gnagde sedan med små tuggor på äppelbiten med framtänderna. Svenskan var nästan felfri men kvinnan bröt på ett språk som Fanny inte kunde placera och om nätterna någon timme efter att kvinnan fått sin sömntablett började hon tala högt och tydligt på sitt modersmål. Fanny hade aldrig hört språket, inte en stavelse lät bekant och kvinnan såg ledsen ut i sömnen med en djup rynka i pannan som skrynklade sig mellan ögonbrynen. Kvinnan talade länge, gjorde pauser och betonade orden som om hon berättade sitt livs historia för någon. Fanny önskade innerligt att hon förstod vad kvinnan sa och iakttog henne länge, ibland i flera timmar på nätterna samtidigt som Maud och Berit sov tungt med öronpropparna långt instuckna i hörselgångarna.

Ni har levt så länge, tänkte Fanny. Ni har fått så mycket tid.
Hon kunde inte avgöra om det gjorde henne ledsen längre, möjligtvis avundsjuk. Egentligen var det inte viktigt att bli gammal. Hon ansåg att det var viktigare att leva så mycket man kunde och inte så länge man kunde. Men saken var att hon gärna levde lite längre än det hon visste att hon skulle göra. Och insikten om att hon inte skulle göra det gjorde henne sorgsen. Jag vill inte veta, tänkte hon. Jag önskar jag fick ha det så som dom flesta har det, ha det som vanligt. Det är plågsamt att veta, att aldrig kunna bli frisk, att tiden är kort här, mindre, att den snart är slut. Hon såg upp på apparaten som höll hastigheten på näringsdroppet och tryckte sedan ner tummen på knappen till morfinpumpen som vilande i handen. Ett mekaniskt ljud matade fram en dos i slangen och försvann in i blodomloppet. Hon slöt ögonen. Väntade. På att någon av kvinnorna skulle vakna igen. På att morgonsolen skulle sträcka sig längs dom nerdragna persiennerna. På att tiden någon gång skulle ta slut.

1. Vilken är den tråkigaste eller värsta resan du någonsin gjort?

David: Förra sommaren fick jag och exet för oss att åka ner till Köpenhamn med ett tidigt morgonflyg för att få en dag i smörebrödets och rökats land innan vi tog tåget vidare till Kristianstad. Vi kom in till centrala Köpenhamn två timmar innan butikerna och allt annat öppnade och när kommersen väl drog igång var vi så trötta av sömnbrist att vi tog tåget över sundet en timme senare, trötta och griniga. Resten av resan blev synnerligen lyckad, men det var en minst sagt dålig start.

Maths: Jag och en kompis gjorde en märklig resa till Alanya i Turkiet 1997. Det var hett som i helvetet, stan dröp av otroligt efterhängsna gatuförsäljare dagtid och knarklangare kvällstid. Jag och min kompis hamnade i något slags psykotiskt tillstånd en kväll och började slåss på hotellrummet, helt surrealistiskt. En tidig morgon på väg hem från krogen blev jag rånad av en liten pojke som inte kunde varit äldre än tolv år, men jag sprang ikapp honom och tog tillbaka min plånbok. Det hela var oerhört tragiskt, så tragiskt att jag gav honom dricks. Jag minns att jag stod en kväll på ett disco där minderåriga tjejer dansade med skum upp till midjan och tänkte att det här är fan sista gången jag åker charter. Jag höll tyvärr inte det löftet, men rktigt så jävligt som Alanya 1997 har det aldrig blivit.

Matt: Livets resa. Den är väldigt dålig och tråkig ibland. Men samtidigt är det den bästa och roligaste resan jag varit på.

Mattias: Den tråkigaste var språkresan till Gibraltar när jag var 14. Efter en
vecka (av tre) fick jag intensiv hemlängtan och sedan gick jag bara
omkring och hade ångest och kunde inte njuta vare sig av värmen eller
förmånen av att kunna komma in på pubarna.
Den värsta var Kairoresan. Jag klarar inte av kulturer där det är
legitimt att folk rycker, knuffar och drar i en. Som grädde på moset
fick jag magsjukan från helvetet sista dagen.

Jonas: De flesta jobbresor är ju jävligt tråkiga. Men på privatresesidan slår
Tunisien -91 allt annat. Jag var i en relation jag absolut inte borde
ha varit i, vi åkte med ett annat par vi absolut inte borde ha åkt
med, vi hamnade så långt ifrån fest och raj-raj man bara kan tänka
sig, vi blev glömda när vi skulle åka på utflykt, den manliga
hotellpersonalen raggade på både mig och min dåvarande flickvän,
stämningen var usel, och dessutom drabbades jag av salmonella.

Kniven: En studieresa till Bryne i Norge 2001. Hamnade ute på slätten i ingenmansland med ett gäng danskar som stekte konserverad torskrom till frukost och bara spelade kort. Det enda som gick att göra var att kedjeröka cigaretter i ett biljardrum utan ljus i en bunker 14 timmar/dag. Liftade 12 mil till vinmonopolet för att köpa det billigaste bordsvinet dom hade (80 norska kronor, jävligt mkt pengar för en student) för att supa mig redlös och glömma var jag var. Den största händelsen på år och dar var att en val strandade och låg och ruttnade på en strand. Folk vallfärdade dit med bussar och hade picknick bredvid liket.

2. Vad har du alltid varit väldigt bra på?

David: Slåss och bryta arm - har brutit ner fyra av de fem övriga skribenterna här på Barstol och även den enda avhopparen.

Maths: Jag har alltid varit bra på att hitta borttappade saker, öppna trilskande burklock och göra mig förstådd.

Matt: Jag är extremt stresstålig. Jag är väldigt bra på att ta det lugnt även i påfrestande situationer.

Mattias: Att teckna. Jag tycker att jag är bättre än de flesta som håller på i
samma genre.

Jonas: Jag upplever att jag är mycket bra på att vårda mina långa vänskapsrelationer.

Kniven: Att läsa människor och situationer. Bevara hemligheter. Vara ensam. Har också gröna fingrar - skulle gärna vilja bli trädgårdsmästare.

3. Vilken är din hittills bästa ålder?

David: 33.

Maths: Min bästa tid är självklart nu, så har det alltid varit.

Matt: 35 år. Där jag är nu. Jag tycker jag blir en bättre och bättre människa för var dag. Huruvida min omgivning tycker likadant har jag ingen aning om.

Mattias: Borde vara någonstans mellan 25-30, då flöt det mesta på rätt bra.
Jag kan längta tillbaka till den tiden ibland.

Jonas: Jag hade en riktigt bra period runt 25 när jag levde studentens
sorgfria liv, pluggade i Holland och Spanien, tog ledigt en termin för
att resa runt i Asien, och dessutom träffade jag min fru då och hela
världen och hela framtiden låg öppna framför oss. (Sen började jag
yrkesarbeta på riktigt vilket kändes som ett långt utdraget stenhårt
knytnävsslag rätt i mellangärdet). Men jag måste nog säga att nuet
känns väldigt bra också då det inte är lika ångestfyllt längre att gå
till ett arbete varje dag (det kan rent av vara riktigt roligt
ibland), jag har samma fantastiska kvinna vid min sida, jag har fått
uppleva helt nya typer av kärleksrelationer tack vare mina barn, jag
har bra nära familj och vänner, samt en ekonomi som faktiskt tillåter
ett och annat. Jag har stora förhoppningar på att jag är i början av
en ny guldålder.

Kniven: 4.

Och jag vaknar så som jag somnade. Med huvudet på hans bröstkorg och armen försiktigt om hans huvud. Blonda mjuka korta lockar mellan mina fingrar. Hans hjärta sover långsamt under lungorna. Och endast på denna plats finns frånvaron av smärtan. Endast på denna plats anträffas det menade.

Gryningen är halvvägs in i rummet och i det gråa ljuset kysser jag honom längs halsen. Han suckar i sömnen. Vaknar i min mun. Hans tunga rör sig varm och tyst mot min. Jag viskar att han ska ta mig.
–    Ta mig hårt bakifrån.

Efteråt plockar jag bland mina kläder på stolen och på golvet. Kisar med blicken mot fönstren och ut över älven. Ett tegelrött lastfartyg vänder sig i hamnen och jag ser mot bron, mot industrierna. Ser lyftkranarna, pålarna, klipporna och den grönsvarta leden ut ur den här stan. Det är sig likt. Det är viktigt att det är sig likt, tänker jag. Att saker och ting är som dom brukar vara.

Jag drar på mig byxorna och det vita linnet. Trär armarna in i den långa koftan och sätter mössan på plats. Glasen med solkiga märken står på nattduksbordet med intorkat vinrött i botten. Trutarna svävar stillastående i vinden utanför. Seglar, väntar, stiger högt. Lyfter sina kroppar från marken lika självklart som att andas.

Tygskorna ligger huller om buller i hallen. Knyter dom röda, tar på jackan och ser rätt snygg ut i spegeln. Fukten blänker ute. Längs fasader, räcken och huttrar i det vissna långa lutande gräset. Det luktar clementiner, vedrök, honungsgult.

På bageriet har knappt någon vaknat. Det är imma på rutorna. Personalen viskar, skramlar försiktigt med heta nydiskade små koppar. Bordsskivan har repor. Dagens metro är vikt en gång, stor rubrik om mode. Jag äter färska smuliga croissanter och smuttar starkt svart kaffe.

Jag ska ta tag i mig själv nu, tänker jag. Jag ska ta tag i det här, ja, ta mig fan.
Eller jag sticker härifrån, tänker jag sedan. Blir en annan. Bara drar. Blir vild och fri. Tatuerar in Yin och Yang i pannan och backpackar naken genom Ryssland där jag träffar Pjotr med yxan som bygger dragspel. Vi åker på hans skoter ända in i Alaska där vi öppnar en korvkiosk bredvid en bensinstation. Mitt hår blir långt och flottigt och hänger stripigt längs min fläckiga dunväst. Jag gör succé med mitt potatismos och säger ’Hi darling’ till varenda kund i luckan och bjuder dom på starka cigaretter utan filter medan vi kisar mot den bleka kalla vintersolen .

Äh, tänker jag och ser ut genom fönstren. Det är inte min stil.

Han sover igen när jag kommer hem. Jag är aldrig borta länge. Och jag sätter mig i köket, jag sätter mig vid skrivbordet, i fåtöljen. Äter en tomat, vankar fram och tillbaka och allt är så fruktansvärt patetiskt. Den svarta markören blinkar, tickar, väntar på skärmen. Jag kommer aldrig hinna, tänker jag. Jag kommer aldrig hinna klart ändå. Det finns aldrig något slut. På det här.

På innergården sitter jag en bit ifrån dom andra, jag sitter ofta en bit ifrån och för mig själv. Gästerna på caféet sitter i trädgårdsmöbler, borden och stolarna står på rad. Jag har solglasögon och snedlugg och har köpt en liten kopp kaffe. Solen värmer och jag försöker läsa ut en tunn bok, det är bara tjugo sidor kvar. Ett större sällskap med turister sitter på uteserveringen. Dom är i sextioårsåldern och rätt högljudda och får mig att tappa koncentrationen när jag läser. Jag tar en klunk av kaffet. Flera av turisterna röker långa cigaretter och talar högt på tyska. Nästan hela gruppen är klädd i joggingskor, piratbyxor med dragsko och friluftsjackor i pastellfärg. Dom skrattar högt, skramlar med sina kaffekoppar och ser snälla ut. Längs resten av borden sitter nyblivna föräldrar och fikar. Barnvagnarna står inklämda bredvid varandra och några matar sina barn med mosad mat från små färgglada burkar.

Plötsligt känner jag mig mycket ensam. Som om jag är utanför hela tillvaron, utanför hela meningen med livet. Det är som om dom framför mig knäckt koden. Med barn, piratbyxor och långa cigaretter. Jag tycker att dom ser så lyckliga ut, verkar lugna och glada. Snabbt slår jag resonemanget ifrån mig. Det finns inte något som den lyckliga människan. Människan är bara lycklig ibland. Resten av tiden är bara en enda lång leda som man sysselsätter i väntan på något annat. Jag tar en klunk av kaffet igen och ställer mig upp för att gå. En stor svart fjäder med vita ränder ligger på marken. Den skimrar i solen och jag får lust att plocka upp den och stryka den över kinden. I samma stund hör jag mammas röst i huvudet som säger att jag inte ska ta i den. Jag kan bli sjuk. Fåglar har jättemånga sjukdomar. Rör inte fjädern!

Inne i köpcentrumet går jag mot parfymeriet. Det är två nya parfymer som jag vill lukta på. Människorna ser finklädda ut. Som om dom ska på kalas. Jag minns inte senast jag var uppklädd. Jag känner mig så främmande om jag gör det. Parfymeriet har två ingångar. I varje ingång står en säljare med doftprover på avlånga vita pappersremsor. I tanken tvekar jag över att gå in. Jag vill helst inte bli tilltalad, vill inte att någon ska försöka sälja något till mig. Jag fortsätter mot en av ingångarna, tittar i marken och ökar stegen precis när jag passerar det manliga biträdet. Han säger ingenting, ser inte ens åt mitt håll. Jag kommer fram till dom långa glashyllorna. Den första parfymen luktar för mycket apelsin men den andra luktar tydligt av patchouli och starkt av något annat. Så som något smakar, något beskt. Jag sprutar lite på handleden. Lukten är kärv och söt på samma gång. Som kåda. Den luktar patchouli och kåda. Jag identifierar mig snabbt med doften och vänder på flaskan för att ta reda på priset.

Vid rulltrapporna sätter jag mig i mitten på en av bänkarna. Människorna strövar eller skyndar hit och dit med alla sina nya saker i olika påsar. Jag tänker på dom tyska turisterna igen. Förra året när vi var i Hamburg envisades jag med att bara tala engelska. Tyskarna grimaserade bakom sina kassor och bardiskar när dom var tvungna att anstränga sig för att förstå vad det var jag ville. Efter några dagar minns jag att jag började dra mig för att tala och för att köpa något. Jag blev sårad när dom såg på mig på det där viset. Kvinnan i baren minns jag tydligast. Vi kom till uteserveringen precis innan stängning. Jag var hennes sista beställning för kvällen och inne vid baren frågade jag om hon hade något vitt vin. Hon tittade upp på mig med smala ögon och med en oväntad skarp ton förklarade hon på mycket dålig engelska att visst hade hon vitt vin men det serverades i karaff och inget annat.
– Okej, sa jag. En öl också.
– Ja men vilken då? stönade hon och himlade med ögonen.
Jag kände mig oerhört jobbig nu, som om jag orsakat henne massa extra arbete. – Vad har du? nästan viskade jag och såg ner i bardisken. När hon rabblade upp ölsorterna hörde jag hur hon försökte ändra på tonen, försökte låta vänligare men jag såg inte upp på henne igen. Istället pekade jag bara på en Heinekenkran och lade upp tio euro på disken och gick ut. Några minuter senare kom hon ut med vinet. Hon hällde upp det från en liten karaff av terrakotta och frågade sedan om det var tillräckligt kylt, om allt var okej. Men jag varken log eller nickade till svar. Jag tittade bara besvärat åt sidan och väntade på att hon skulle gå.

Jag reser mig från bänken och tar vägen genom Åhléns för att komma ut. Jag känner mig fortfarande väldigt ensam. Utanför, meningslös, hopplös. Jag vet att det är så här det är. Jag kommer alltid att vara ensam därinne, det kommer aldrig spela någon roll hur lycklig jag än försöker bli. Vissa dagar är bara bättre medan andra är sämre. På bokavdelningen sitter Camilla Läckberg vid ett bord och jag sneglar på henne när jag passerar. Hon vickar på en fin penna som hon håller redo i handen. Det är ingen som köar och hennes nya bok ligger staplad i stora högar bredvid henne. Hon ser inte glad ut.