I tre dygn har jag låtsats att Internet inte finns. Jag har inte ens kollat min mail, datorn har varit helt avstängd. Det kanske låter lite i era öron - tre dygn. Men jag kan ärligt säga att det känns som lång tid i dessa dagar. Och jag kan också ärligt säga att det känns väldigt skönt. Jag älskar Internet. Jag älskar Internet lite för mycket rättare sagt. Jag kan inte förklara varför nätet så lätt tagit en sådan avgörande plats på min lediga tid eller hur ett beroende uppstår kring att jag kollar nyheterna varannan timme. Har det hänt något? Vad hände inatt? Vad hände för en timme sedan? Vad är nytt? Herregud, varför vill jag veta allt det här? Och varför vill jag veta det hela tiden? Jag kollar efter uppdaterade bloggar och artiklar, letar kläder, ny musik och är in och ut på mailen. Jag håller mig bara uppdaterad, förklarar jag övertygat för mig själv och scrollar nervöst med högerhanden. Varför verkar mycket av det vi gör på nätet gå till sådan överdrift? Och varför finns det en växande känsla av mer och mer prestation i denna myrstack av information? Är det inte kvalitet på det som produceras så ska det åtminstone vara kvantitet - vänta bara, jag ska sprutlackera hela min blogg med alla mina intryck. Saker och ting som tidigare inte ens bemödades med en tanke får idag helt andra vidder av innebörd. Folk, media, alla - skriver om allt. På Internet finns verkligen allt. Hela tiden. Konstant uppdaterat. Internet har inget filter. Och det är det som gör det så underbart. Internet är fritt. Och helt förtrollande. Och jag ska ärligt erkänna - jag blir väldigt påverkad av det här. Jag blir mer och mer förtrollad för varenda år som går. Alltså, vad gjorde vi innan Internet fanns? Vi är ju trots allt några som lever i skarven av dessa två olika världar. Jag minns till och med ett skolarbete jag gjorde om elektronisk post 1993 där jag lillgammalt förklarade att elektroniskt post minsann bara var en tillfällig trend. Aldrig skulle det kunna konkurrera ut det riktiga handskrivna brevet, och varför skulle något så opersonligt som datorer vinna mark, datorer var tv-spel und so weiter. Okej, jag var 14 år då men under dom här tre dagarna har jag förvånats över hur lätt det ändå har varit att släppa taget om Internet trots att det samtidigt, paradoxalt nog, känts som om jag missat väldigt många saker. Flera viktiga insikter följer ändå dessa känslor och jag konstaterar följande. Jag vill ha mindre av Internet och mer av något annat. Jag vill ha mindre förklarat och presenterat för mig och mer av något som endast jag själv reflekterar över och behåller för mig själv i lugn och ro. Personligen handlar också om att förminska eller eliminera känslan av ett beroende till någonting. Jag vill inte känna den här märkliga känslan av att jag hela tiden har bråttom till, mot, genom, in i någonting. Bråttom till att förstå, till att tycka, till att lära mig, till att vara uppdaterad - när jag i själva verket inte behöver ha bråttom alls. När jag kollar mailen efter tre dygn har jag fjorton brev. Lite reklam, en inbjudan till ett kalas, taggad på det och det fotot. En vän har skrivit att hon saknar mig och undrar när vi ska ses egentligen. Snart, tänker jag. Ska bara kolla en sak på nätet först.

8 Kommentarer

Nu är det natten till fredag och jag har just lyckats äta mosad banan med sked. Jag får precis upp munnen så pass att jag kan mata in lite banan och svälja. Jag är fruktansvärt trött efter bara tre timmars sömn föregående natt och efter en lång hetsig dag inom vården. Klockan 15.35, det vill säga tio minuter innan jag ska stämpla ut står jag ganska nöjd och tuggar på ett tuggummi samtidigt som jag lär upp en yngre kollega om allt jag kan. Längtansfullt tänker jag att jag sedan ska bege mig in till stan för att dricka kall öl. Och tamponger måste jag köpa med. Först tamponger sedan kall öl och sedan Inglorious Bastards på bio. Gud vad jag längtar, tänker jag och tuggar på det goda melontuggummit. Plötsligt knastrar det till i munnen. Jag hejdar rörelsen i käken och tuggar försiktigt ner en gång till. Den här gången knastrar det inte utan jag känner hur tuggummit försvinner ner i tuggtanden längst in i underkäken. Tanden ger vika direkt och går itu. – Fan! utbrister jag. Tanden sprack. – Nä! utbrister kollegan och ser på mig med chockad blick. Tanden det gäller är en riktigt elak jävel som gäckat mig i flera år då den krånglat med hål och lagningar som släppt. Riktigt nöjd blev jag när jag för något år sedan äntligen tog död på den med en dyr och lång rotfyllning. Nu fick du så du teg, flinade jag efter att bedövningen släppt. Eftersom den är död nu märker jag att det inte gör lika ont den här gången som det gjorde förra gången den gick sönder. Ändå känner jag kallsvetten bryta ut när jag springer in på toaletten för att syna skadan. Tänk om jag får så ont som förra gången, tänk om det sätter igång nu igen? Jag vågar inte röra tungan inne i munnen och jag vågar inte bita ner. När jag spottat ut tuggummit gapar jag och ser tanden längst in där bak, i två delar verkar den klamra sig fast i lite tandkött. Nu ska du ut din jävel, tänker jag och kastar mig på telefonkatalogen med darrande händer. Jag kommer aldrig att glömma den kvällen då lagningen släppte ända ner till pulpan i den då fortfarande levande tanden. Jag var så rädd den natten, att jag skulle väcka grannarna, att dom skulle ringa polisen om dom hörde mig. För det lät verkligen som om en slakt ägde rum i min lägenhet, det lät som ett bestialiskt tortyrmord. När smärtan satte igång den där måndagskvällen efter att en morotsbit tagit knäcken på tandeländet så visste jag inte då att det här bara var början av min åktur den natten. Jag hade aldrig tidigare upplevt tillståndet: att oavbrutet skrika utav smärta. Jag hade aldrig tidigare varit med om den värsta smärta som gick att föreställa sig. Jag blev sittandes i fosterställning i soffan i 11 timmar och skrek av smärta in i en stor kudde medan något som mer liknade en förlossning pågick nere i pulpan. Jag svettades som en gris och hyperventilerade. Jag tog alla smärtstillande tabletter jag hittade hemma, jag klunkade i mig sprit och allting utan den minsta lilla effekt. Jag tror även att jag svimmade av några korta tillfällen under natten och när jag i en taxi äntligen kom fram till den första tandläkare som öppnade den morgonen var jag så svag och utmattad att jag inte orkade skrika längre. I tofflor och i en pyjamasliknande utstyrsel hasade jag mig upp i hans stol. – Bedöva mig, bedöva mig, bad jag förtvivlat, tårarna rann nerför kinderna och rösten var helt borta. Bedöva mig nu, snälla du. Skynda dig! Jag både lät och liknade en mer eller mindre abstinent heroinist. Tandläkaren såg skärrat på mig och skyndade sig med sprutan. På några sekunder slukade Xylocainet värken. Den vräkte i sig smärtan som ett rovdjur och svalde den med hull och hår och ett av det mest befriande tillstånd jag någonsin upplevt spred sig genom hela kroppen. Lättnaden var overklig och jag grät igen men nu av lycka, av att vara smärtfri. Tandläkaren såg bekymrat på mig efter att han tittat ner i tanden. - Har du verkligen legat hela natten med det här. Jag fattar inte hur du har klarat det. Jag bara såg på honom. Jag var alldeles för trött för att orka berätta. Idag slapp jag tur nog genomgå denna fruktansvärda resa en gång till. Men innan jag vet utgången av dagen känner jag hur fasan närmar sig när jag anar en lätt värk som sakta börjar smygdunka i käken medan jag letar reda på telefonnumret. Jag hittar det snabbt och tackar gud för att det här ändå inträffar på dagtid och inte kvällstid. Jag får tid direkt och inom en timme har en tandläkare konstaterat att A: tanden har spruckit ner igenom roten. Och B: nu går det inte att göra något mer för den. – Den ska ut, mumlar jag bestämt med slangar och skit i käften. Tandläkaren nickar bara och tar fram spruta och tång och sätter igång. Så nu sitter jag här som en tandlös hillbilly och tuggar på en kompress. Tanden har totalt sett kostat mig en mer än en två veckors resa tilll Thailand och det är svårt att avgöra vem av oss som egentligen vann den här kampen. Tandjäveln kanske ligger där i botten på en soptunna just nu och fnissar nöjt över sina sadistiska eskapader medan jag sitter här fattig som en lus utan tuggtand. Varken god öl eller bra film blev det heller. Men lite ler jag i varje fall. För det här var sista gången jag såg röken av den där jävla odågan. Rest in peace fuckface. Nu ska jag sova.

11 Kommentarer

1. Jag har aldrig varit så sjuk som när? David: Brorsan lurade över mig och en polare på tevespelskväll. Det visade sig att han var i slutfasen av en influensa - något han undlät att berätta för oss - och sällskapssjuk. Både jag och den andra killen blev sjuka. Jag låg hemma och spydde magen ur mig i tre dagar, hua. Annars har jag haft några ruggiga bakfyllor på senare år, men jag vet inte om det kvalificerar. Mattias: Som när jag kom hem från Egypten. Jag är smal redan från början men jag gick nog ner en 4-5 kilo efter den helvetestrippen. Jonas: Som när jag drog på mig salmonella i Tunisien 1991. Vad den sjukdomen har för effekt på hela matsmältningssystemet är så vidrigt att det inte låter sig beskrivas här. Kniven: När jag var 11 år var jag sjuk ett helt år. Jag slapp gå om femte klass trots att jag sammanlagt bara var där några veckor totalt av hela läsåret. Under det året fick jag påssjuka, lunginflammtion, kikhosta, bronkit, influensa och scharlakansfeber. Vissa av sjukdomarna hade jag samtidigt och vägde som minst 27 kilo och låg på sjukhus. Matt: När jag var liten hade jag halsfluss ganska ofta. En gång fick jag så hög feber att jag bara låg och yrade. Det var läskigt. Jag fick dricka någon stark pencilinkur som omedelbart sänkte febern. En sådan dryck skulle man alltid ha hemma. Maths: När jag hade influensan över millenieskiftet. Det är en kombination av faktorer som gör denna upplevelse till den värsta i mannaminne. Dels den uteblivna jättefesten som jag hade köpt dyr biljett till, dels att mina två då 5-åriga söner också fick influensa och inte kunde vara hos sin mamma eftersom hennes pojkvän genomgick cellgiftsbehandling och troligen hade dött om han fått flunsan (vilket ju förstås får mitt armod att framstå som lättare nageltrång) och sist men inte minst att jag var heartbroken. 2. Första fyllan. När och vad hände? David: En riktig klassiker. Fjorton år på språkresa i England. En kvarting Bacardi och braj på stranden sista kvällen. Två flugor i en smäll. Mattias: http://www.barstol.nu/sondagspanelen-1910/ Jonas: En sensommarfest på Askimsbadet första helgen i åttan. Jag och ett gäng kompisar, en del grupptryck och en del nyfikenhet, samt 2 dl Obstler gav en förskräcklig, förtjusande och förförisk upplevelse. Kniven: Tror jag var 13 år. En sommarkväll stal en två år äldre kompis och jag whisky från hennes styvpappa och hällde i en liten tom soyaflaska (som vi inte sköljde ur innan). Vi klättrade upp på ett stupande berg mitt i skogen och satt högst upp under ett svart paraply medan det duggregnade och tvingade i oss denna vidriga vätska. Vi blev inte asfulla men jag minns den nya varma suddiga känslan i hela kroppen. När vi rasat nerför berget rullade vi oss stora lövhögar och låg sedan och såg upp mot stjärnorna. Det kändes som om jag svävande. Matt: Det var på min polare, Pockes, 18 års dag. Själv var jag 16. Vi cyklade 7 km fram och tillbaka för att köpa den billigaste folkölen i stan. Vi handlade till hela gänget. Det var bara Pocke som hade fyllt 18, stackaren, den sommaren fick han cykla många gånger till den nattöppna macken för att köpa folköl. Tvåkommaåttor var inte uppfunnen då all folköl var 3,5%. Jag drack åtta stycken över hela dagen - det var en behaglig och lagom fylla. Jag kommer ihåg att jag hade överrock, fastän det var sommar, och låg i en buske och tyckte livet var jävligt skönt. Maths: http://www.barstol.nu/sondagspanelen-1910/ 3. Vilken parfym använder du? David: Använder inte parfym. Mattias: Armani Homme eller Boss Selection, men tycker det är rätt kul med parfymer så jag har fler än så. Jonas: Nu på sommaren kör jag L'eau D'Issey från Issey Miyake. Kniven: Nu i sommar har jag växlat mellan Shalimar - Guerlain, Ma Dame - Jean Paul Gaultier, Hypnotic Posion - Dior. Jag är tokig i fina parfymer och äger alldeles för många. Matt: Van Gils Between Sheets Maths: Använder inte parfym eftersom jag (enligt min fru) har en egen doft som slår allt.

Skriv kommentar

På spårvagnen nedför Linnégatan är det någon som oväntat rör på sig. Någon ändrar läge och sträcker på sig strax innanför bröstbenet under det tunna skinnet. Under köttet, under fett och blod, under celler, mellan celler vaknar någon från en lång orörlig sömn inuti sitt trettiosju grader varma värddjur. Hon vältrar sig upp på huk därinne och klipper nyvaket med ögonen. Hon smackar sömnigt med munnen samtidigt som en snyftning okontrollerat skälver fram i mitt ansikte. – Nej. Jag ber hårt, koncentrerar mig inåt, faller ner på mina bara knän i tanken. Snälla du. Låt mig slippa. Du. Snälla. Men hennes lukt sipprar upp genom matstrupen, stanken slår kullerbyttor i svalget och jag sväljer hårt som för att hindra en kräkning. Jag kan inte andas. Skräcken pressar sig ut som svett genom huden. Jag får inte luft. Hon ulkar upp mörka kletiga klumpar i min mun. Hon kväljer mig. Som ett hårigt vasst foster klättrar hon upp genom hålrummen och ett beskt surt slem fyller munnen. Jag fokuserar, tar mig samman, håller fast paniken med alla medel som går. Tummen trycker hårt på den röda öppnaknappen när vagnen stannar. – Öppna dörrarna din långsamma jävel, bankar jag frenetiskt på knappen och så fort jag är av börjar jag att springa. Hon fnittrar hånfullt i nacken, rider mig med bakbenen fastborrade i min tunna mössa och med framhänderna hårt invirade i min lugg. Hatet. Hon växer av det, blir stor och fet. På bara en timme fördubblar hon sin storlek. Som en malign svulstig tumör sväller hon av det hänsynslösa självhat som jag på mycket länge undgått att rikta mot mig själv. Hon öppnar sin vidriga käft och med den hesa rösten börjar hon berätta igen. Berätta sagan om mig och henne. Hon talar sanning. Hon visar mig det jag en dag kommer att förlora, lämnas kvar med. Att det är lönlöst, meningslöst, hopplöst. Jag är ett äckel. En ful korkad äcklig jävla fitta. Och hon spottar mig i ansiktet och ler. Hon tar över nu. Jag lyssnar. Jag drunknar i den gryniga sörjan, i den hatfyllda kräkningen hon fyllt mig med. Jag hatar mig själv. Jag hatar henne. Och hon övertygar mig. Förintar mig. Jag ska inte leva mer. Jag måste förstå det nu. Få insikt. – Just det, viskar hon. Precis så. That´s my girl! Och mina ögon är glansiga, jag behöver inte blinka, kroppen är tung, trött och stilla och blicken stirrar orörligt på en punkt i strukturtapeten. Flera timmar går. Jag kedjeröker utan mättnad. Dricker fyrtioprocentig alkohol utan verkan. Och hon hänger högst uppe i det bruna draperiet. Hon väntar, hänger i knävecken och visslar skeva gnisslande toner. Hon växer. Buken är uppsvälld och håret växer grovt och ovårdat upp från hennes stinkande kön. Hon gungar lite, väntar, petar sig i näsan med en lång vaxgul nagel. Och jag har inte en chans. Inte den här gången. Jag kan bara ge efter. Jag kan bara se på. Och mina ögon fylls och rinner över, fylls och rinner över. Det känns inte som om jag andas längre, det känns inte som om jag finns. Hon kallar igen, visslar på mig som en hund och håller sig om magen och kluckar av skratt medan ögonen lyser av segern. Så knäpper hon till med fingrarna. Klockan ute i köket stannar. Det blir svart hela lägenheten. Hennes röst vrålar mitt namn genom mörkret. Exakt i det ögonblick jag ger upp hoppar hon ljudlöst ner på golvet. Hon smyger som ett rovdjur fram till soffan och gör sig startklar med bakbenen. Hennes klotformade pupiller njuter, dunkar av upphetsning och jag ser att det drar lustfyllt i hennes mungipor. Hon lutar sitt onda anlete närmare och fixerar mig med smärtan. – Jag är redo, viskar jag. Och innan jag ens hinner stänga ögonen spärrar hon upp käften. Och innan jag ens hinner stänga ögonen flyger hon på mig.

5 Kommentarer

Jag har svårt för ideologier. Jag avskyr när man medvetet väljer att förminska världsbilden och se saker och ting ur ett förenklat perspektiv. Det finns strukturer i samhället och alla människor lever i dom. Samhällen har tusentals olika strukturer relaterade till pengar, kultur, religion och historia och i den här texten väljer jag att plocka upp den heta och något överkokta potatisen feminism. Såsom andra vedertagna ideologier har feminismen blivit en ideologi som man inte kan diskutera med ett kritiskt förhållningssätt. Att säga att man inte håller med den feministiska diskursen innebär att man genast blir anti-feminist. Den feministiska ideologin har gjort sig oantastlig genom att hävda att varje kritik mot läran är ett uttryck för en manschauvinistisk ståndpunkt. Att hävda detta är att göra det väldigt enkelt för sig samtidigt som det också är ett stort misstag eftersom en lära inte kan vara total. En lära måste kunna ifrågasättas annars förlorar den hela sin relevans och poäng genom att göra sig icke-falsifierbar. Att feminismen sedan också är behäftad med en moralism, att den pekar ut vad som är rätt och fel genom att härleda allt till en ursprunglig könsmaktordning, gör att den är farlig. Farlig för sig själv. Gemene man vågar inte diskutera ideologin eftersom dom är rädda för att ge uttryck till moraliskt förkastliga värderingar. Vid dom diskussioner som jag har haft med aktiva feminister har jag i mina försök i att ifrågasätta och förstå feminismen och dess strukturalistiska kritik fått frågan om jag är emot rättvisa, lika löner och jämlikhet. Dom har missat min poäng och tagit den enkla vägen när dom velat försvara en åsikt för stor för dom att kunna greppa. Det har inte varit moraliskt godtagbart att ifrågasätta hur just strukturer skapades, inte varit möjligt att se om man kunnat vrida på problematiken och se ur andra perspektiv än just det könsrelaterade. Feminismen har blivit en sanning, en totalitär sådan. Det är därför jag väljer att skriva om den, för att feminister håller på att ta död på debatten. Och det är en väldigt farlig sak att göra. Feminismen anser sig ha hittat nyckeln till strukturernas fall. Ett otaligt antal feminister jag träffat verkar ha hjärntvättat sig själva tack vare kurser, litteratur och likasinnade. Och glasögonen dom sätter på näsan verkar vara det enda paret genom vilka världen sedan betraktas. Här har vi en ideologi i samhället som försöker förklara händelserna i mitt liv genom att säga att jag är ett offer, att min mamma var ett offer och att det var männen i våra liv som förstörde för oss i strukturer som vi människor själva uppfunnit. Feminister svagförklarar kvinnan. Dom starkförklarar mannen. Dom talar om det för oss om och om igen som ett mantra i tidskrifter, tv-program, bloggar, böcker och radioprogram. Kvinnan är förtryckt och mannen har makten i samhället och det är ett tillstånd som ska förändras. På pappret hävdar dom att ideologin handlar om rättvisa och jämlikhet mellan individer. På pappret. Men i verkligheten anser i varje fall jag att det ser väldigt annorlunda ut. I en skrämmande liten utsträckning förekommer det att deras ideologi betraktar kvinnan eller mannen som människor, som individer med alla sin egen unika historia. Istället gör feminismen en stor generalisering av samhället och dom är övertygade att dom har det rätta svaret på din och min rättvisa, din och min räddning undan ett förtryck som dom anser hela detta västerländska eller, för den delen, det övriga samhället bygger på. Jag har nästan aldrig träffat en enda kvinnlig feminist som tycker om mig efter att jag sagt att jag inte håller med om den feministiska ideologin. En agiterad stämning infinner sig, blickar riktas som om jag svikit dom eller endast är helt jävla dum i huvudet. Jag kan tycka om människor även om dom är feminister, jag tycker människor är mer, har en större räckvidd än sina politiska åsikter. Men kvinnliga feministerna kan sällan sträcka sig till dessa vidder, särskilt inte kvinnliga feminister i grupp. Hur jämställt är det? Man måste väl för guds skull kunna diskutera en ideologi på individbasis och ur det vardagliga perspektivet utan att bli behandlad som en fullkomlig idiot. För det är väl ändå där vi lever. I vardagen. Vårt liv pågår inte i ett debattprogram, i en ledare eller i politiken. Det riktiga livet pågår på din fritid, i din familj och på din eventuella arbetsplats. Jag anser att den feministiska debatten pågår långt ifrån verkligheten, långt ifrån den värld som du växt upp i, långt ifrån perspektivet som handlar om till exempel din egen mamma och pappa. För det är väl ändå därifrån dom flesta av oss har sitt ursprung. Någon form av förälder, målsman eller människa från en äldre generation har någon gång tagit någon form av ansvar eller avsagt sig ansvar om dig. Präglat dig, spelat en avgörande roll för din framtid, i din uppväxt och person, vare sig den är framgångsrik eller inte. Om jag nu sitter där med en öl i handen, som en kvinna bland andra kvinnor, på någon middag, kulturjippo eller förfest och får frågan och svarar att jag inte håller med i deras diskussioner så blir det oftast väldigt laddat. Det blir tyst, det blängs och tisslas, jag ignoreras och tas inte med i övriga samtal resten av kvällen. (Något säger mig att det inte kommer att ske här. Jag hoppas på en riktigt bra och kladdig debatt). Och det är där jag får det bevisat för mig. Att kvinnor i feminismen verkar välja bort andra kvinnor av ideologiska skäl, att behovet av en politisk samhörighet är helt avgörande för att man överhuvudtaget ska kunna umgås som folk. Och jag som aldrig stått på någons sida utan bara försöker vara den jag känner mig mest ärlig som, den som är jag, blir alltid en nöt som kvinnliga feminister inte riktigt kan knäcka. För ojämställdheten just mellan kvinnor är ingenting dom anstränger nämnvärt åt att belysa i sin ideologi, heller inte ojämställdheten mellan män. Feminister har själva skapat sig en struktur som dom inte kan frigöra sig ifrån genom fixeringen av den påstådda ojämställdheten mellan kvinna och man och verkar således bemöta och förhålla sig olika mot kvinnor och män. Helt i motsats till hur deras ideologin egentligen lyder. Trots att ideologin handlar om lika värde, rättvisa och jämlikhet. Bland män bemöts sällan mina åsikter av samma grupptryck och tas heller inte emot med samma upplevelse av kränkning. (Och observera ett förtydligande igen. Att det här är mina åsikter som bygger på mina erfarenheter. Det vill säga helt ovetenskapliga sådana. Och jag har naturligtvis omöjligt träffat alla feminister som finns och generaliserar som synes själv lite  för att ni ska förstå mitt perspektiv och för att belysa fenomenet jag upplevt många gånger). Det vill säga att om jag uttrycker att jag inte är feminist så kan män oftast föra ett mer analyserat samtal kring det även om dom själva är feminister och utan att dom för den skull håller med mig, sedan kan dom lägga det åt sidan och umgås ändå på den där sömniga förfesten, på middagen, jippot eller var vi nu befinner oss. Jag känner mig alltså mer genuint välkommen bland män om feminism kommer upp på tapeten. Är det feministernas intention? Feminister som läser det här inlägget kommer säkert också undra varför jag inte sympatiserar med feminismen när dom blir varse om att jag själv kommer från en ojämställd uppväxt och uppfostran. Men jag anser att strukturer i en familj är för komplicerade för deras ideologi. Strukturer i en familj är unika just för den familjen. Det finns inga allmängiltiga strukturer. Dom är inte bundna till kön utan oftare bundna till personer, arv och miljö. Strukturer i en enda familj förändras. Precis som generationer förändras. Jag kan, som exempel, inte förlika mig med min mammas strukturer som hon skapade med min pappa. Men att påstå att hon har varit eller är ett offer är att förtrycka henne och hela hennes liv. Min mamma har aldrig upplevt sig själv som förtryckt. Och jag anser att individen inte kan vara förtryckt om den heller inte upplever sig som det. Feminismen säger dock det motsatta. Alltså att min mamma har varit förtryckt och min pappa förtryckaren. Min familj har alltså varit offer för strukturerna mellan kvinnor och män. Jag har delvis haft en väldigt bra barndom och delvis jävligt dålig. Men ingen feminist ska komma och påstå att dom vet vad som pågått i min uppväxt. Ingen feminist ska komma och försöka förklara för mig varför saker och ting blev som dom blev. Det handlar inte om politik. Det handlar inte om offer, förtryck och makt. Det här handlar om en kvinna och en man som fått tre barn. Som gått till jobbet, renoverat en femma i förorten och haft en sommarstuga. Innanför dom väggarna inträffade saker. Innanför dom väggarna förändras kvinnan och mannen under ett 20-årigt äktenskap. Innanför dom väggarna pågick livet, deras liv. Och innanför dom väggarna pågick min barndom. – Att göra allt för mina barn gjorde mig väldigt lycklig, säger min mamma. Det var det jag ville göra och det gjorde jag också. Jag älskade att vara hemma med er och ge er riktigt bra mat, bra värderingar och villkorslös kärlek. Mina barns liv är viktigare än mitt eget liv. Jag förstår exakt vad hon menar med det. Det låter helt logiskt samtidigt som det skär sig i mina öron. Jag skulle också göra allt för mina barn. Mina barns liv skulle också vara viktigare än mitt eget. Men var går gränsen för hur mycket man ska glömma bort om sin egen identitet? Vad händer den dagen då barnen flyttar hemifrån och man står där i en noppig morgonrock och trasiga trosor och gråter för att ens livs enda mening flyttar ifrån en. Det är inte heller rätt. Det är inte rätt val mot sig själv, det är inte snällt att göra så mot sig själv. Jag begriper varför man en gång valt att göra så. Men jag begriper inte varför man inte valt att göra både och. Dock kan jag förstå att man inte hinner tänka så mycket på sina egna behov eller önskningar när man har tre barn att ta hand om. Hon hade otur min mamma med pappa. Han var inte bra på att ta hand om sina barn eller fru. Han var bra på att jobba och på att bestämma. Men det var inte på grund av hans kön det var så utan på grund av honom som människa. Mamma säger än idag att hon var en väldigt lycklig människa när vi växte upp. Och det här handlar bara om en enda familj. Om vardagsperspektivet. Om familjeperspektivet. Om två människor som blev kära i varandra och bildade en familj. Att minimera min mammas och pappas val i livet till att anse att dom är offer för patriarkala strukturer i samhället är att minimera min mamma och pappa som människor. Det i sig är ett förtryck. Det i sig är som att omyndigförklara två individer som bildat en familj som både varit lycklig och olycklig. Ibland undrar jag om feminister verkligen levt i dom påstådda strukturer dom själva vill rasera. Jag tror långt ifrån alla har gjort det. Jag tror att det finns flera som egentligen inte vet ett skit om vad dom snackar om, att deras verklighetsanknytning är helt, ja, overklig rent ut sagt. Och jag är besviken på deras oförmåga till ett bredare perspektiv. Feminismen förminskar människor genom att inte ta hänsyn eller lyssna på individens unika bakgrund. I könet finns en individ. Och individen är alltid dominant. Om individen sedan väljer att skylla sina misslyckanden i livet på sin könstillhörighet är det en helt annan femma. Människan är ett väldigt märkligt djur på så sätt. Girigt och besatt av sitt liv och sina påstådda rättigheter. Jag själv har aldrig upplevt mig orättvist behandlad eller underordnad på grund av mitt kön, av människor självklart, men av kön; nej. Det här blev en oväntat lång text men jag hoppas att ni förstår något av den komplexa problematik som jag anser att feminismen idag inte tar hänsyn till. I varje fall anser jag att det här bara är några av viktiga perspektiv som borde få mer plats om inte annat för jämställdhetens och utvecklingens skull. Att kritisera och debattera en ideologi är nyttigt och det gör den bara bättre i slutändan. Feminist eller inte så är vi alla inte mer än fisar i vinden ändå. Inget mer. Inget mindre. Och om inte annat så är väl det också någon form av jämlikhet.

7 Kommentarer

Att låta tiden gå. Att låta den bero. Bero i helt plötsligt flera år. Att vänta. På vad? På vem? På framtiden? På det förflutna? Att längta. Att vara säker. Att gömma sig i vardag. Att gömma sig i tid utan innehåll. Utan minne. Utan avtryck. Att vila upp sig efter slitsamma år. Att dra sig tillbaka. Att överleva. Att gå vidare utan att släppa taget. Att veta. Att kamma sig och ta sig samman. Att formulera sig. Att fatta mod. Att bokstavera tillvaron. Att veta vem man är. Att inte veta varför man måste göra vissa saker. Att förstå sitt eget bästa men ändå göra det motsatta. Att be någon annan tvätta sin mun med tvål trots att man själv har den skitigaste munnen i stan. Att saker är annorlunda nu men att allting samtidigt är som vanligt. Att aldrig ursäkta. Att aldrig förlåta. Att inte stå över. Att inte stå under. Att stå utanför. Att inte kunna påverka det som håller såren öppna. Att man har sig själv att skylla. Att man har försökt tusen och åter tusen gånger att suturera dom där såren på alla tänkbara sätt. Att känna såren spricka upp än en gång. Att vara naiv. Att smutsa ner sig med flit och låta skiten få fäste på nytt. Att försöka att inte vända sig om men att oavbrutet ändå göra det. Att göra sig påmind. Att bli dömd utan möjlighet till att få förklara sig. Att aldrig få berätta hur det verkligen är. Hur det var. Att det är för sent. Att tiden är slut. Att skrämma livet ur sig själv. Att ändå inte kunna ge upp. Att inte tillåtas glömma. Att straffas. Att det aldrig kommer gå över. Att inse det. Att åren går. Att nattdjuret kommit för att stanna. För resten av livet. Att medla. Att låsa in henne och senare höra henne bryta upp låsen igen. Att ge upp. Att försöka leva med henne. Att hata. Att aktivt försöka välja andra vägar och ändå på något sätt ständigt återkomma till exakt samma ställe där man en gång började. Att gå i cirklar. Att älska. Att göra vad som helst för en annan människa. Vad som helst. Och att sedan verkligen också göra det. Att förödmjuka sig så grymt att man inte kan se sig själv i ögonen. Att skämmas så att man inte längre vill leva. Att vara dum mot sig själv. Att vilja göra upp. En gång för alla. Att vilja slå sig fri från denna oerhörda trötthet. Att be på sina bara knän inför sig själv om att få slippa denna väldiga förtvivlan. Att inte längre orka. Att vara i dåligt skick. Att ha ouppklarade affärer. Att inte vilja älska längre. Att aldrig vilja älska mer. Någonsin. Att den tredje november fatta beslut om att åter igen försöka göra något åt det. Att klockan 17.32 med händerna nere i det varma diskvattnet vara väldigt nära att försöka. Men att låta tiden gå. Att låta den bero. Bero i helt plötsligt flera år. Att uppenbarligen vara en ensam människa. Och att det inte är något mer med det.

5 Kommentarer

Vi ligger högst upp och längst ut på berget. Och jag är utpumpad av kärlek. Av hettan. Av rusen. Av honom. Kall standardmjölk. Vi dricker den från paketet. Pågens kanelgifflar. Tjeckisk kall folköl. Gula skor med blå nikevingar. Bruno K Öijers Chivas Regal. Lasermannen av Gellert Tammas. Mjuka skrynkliga paket med Marlboro Lights. Vi går långsamt ner till parken. Till skuggan under björkarna. Gräset. Fukten. Svetten. Nära honom, på sidan. På hans arm. På hans bröst. Gräset. Grönt. Klippt. Torkat i tovor över det avklippta. Hans doft. Hans armar. Hans ögon. Hans blickar. Hans läppar. Hans smak. Hans tunga. Blöt. Sval. Hal. Söt. Hård. Mjuk. Mer. Igen. Mer. Baby. Alltid. Igen. Mera. Baby. Vita lakan över den mjuka madrassen. Solkiga av sömnen. Obäddad bomull efter det kåta. Alla persienner är nere. Hettan värker mot fönstermurarna. Tränger. Trycker. Rummet, doften av varm luft, av huden, av kläderna han dragit av oss och slängt över golvet. Badkaret. Den vita kyliga emaljen mot skulderbladen. Vattenblått vatten. Över kropparna. Det skvalpande ljudet. Över den salta huden. Skum. Barnängens. Tvättande rörelser. Hans händer. Dom tvättar mig. Min kropp. Mitt hår. Sömnen efteråt. Håret torkar över kudden. Nära. Sedan. Kroppen skälver. Honom. Jag. Runt. Om. Över. På. Under. I. Inne. Inuti. Djupt. Lugn. Hjärtat slår långsamt efteråt. Det är så skönt när det slår långsamt. När tiden tar tid. När den väntar. På mig. Ut på taket. Solvarm tegelröd plåt. Natten tränger ner genom ljuset. Alla fönster öppna. Svarta linnen. Bomullsbyxor. Sotiga fotsulor, handflator. Solblekta slingor av hår. Ett svart askfat. Kondens på vinglasen. Saftröd rosé, Esprit du Silène. Syrlig. Len. Kylskåpskall. Hans cigarett i mungipan, handen kupas. Vi talar, lyssnar. Vi dricker. Tystnar. Vindstilla. Vattenstilla. Livstilla. Neonrosa bitar av himmel. Stjärnorna. Ljummen mörk luft. Järnfärgade ögon. Han kysser min varma nacke. Andas i min mun. Får aldrig nog. Mer. Baby. Igen. Baby. Och vi skriver med ryggarna mot varandra. Vi skriver hela natten. Gryningen kommer lavendelblå, som en skepnad, som en violett vind. Och vi skriver aldrig färdigt. Asti Martinivåta kyssar ute på taket. Gråtrutar sover på skorstenarna. Men vi ska inte sova. Vi ska aldrig sova mer.

30 Kommentarer

Nämn en favoritfilm du sett många gånger och som du skäms lite över att du gillar. Maths - Fyra bröllop och en begravning Matte - En vampyrs bekännelser, kanske. Ghost med Patrick Swayze och Demi Moore gillar jag också, och det är ju inte direkt något man skyltar med. Matt - Avril Lavigne live at the Budokan. Det är visserligen ingen vanlig film utan en konsertfilm. Jo, jag skäms lite över att jag gillar Avril Lavigne men hennes två första skivor hade några riktiga höjdpunkter. Dessutom är hon helt otroligt söt. David - Legenden. Blev en gång utnämnd till 80-talets sämsta film, vilket är helt absurt. Även om det var många år sedan nu så har jag säkert sett den 20-30 gånger. En odödlig klassiker och den bästa fantasyfilmen någonsin. Jonas - Dum & Dummare. Skäms inte så mycket att jag försöker dölja eller skämta bort det, men kan heller aldrig nämna den lika spontant och obesvärat som exempelvis "Hets", "Bladerunner" eller "Fanny & Alexander". Den måste alltid lindas in i något fjantigt dämpande resonemang. Kniven - The Bodyguard. Jag skäms så mycket att jag inte ens vågar köpa den på DVD. Jag jublar varje gång den går på tv. I smyg givetvis. Jag hade den på VHS förr. Har säkert sett den 70 gånger. Vad samlade du på när du var liten? Maths - Frimärken, fina stenar och smurfar Matte - Jag samlade på luktsudd, frimärken, luktisar och klistermärken. Detta är vad jag minns så här på rak arm. Matt - När jag var liten samlade jag på autografer. Det gör jag i viss mån fortfarande men nu ska de vara på ett cd-omslag. David - Rollspel. Jonas - Allt, höll jag på att säga, men åtminstone väldigt mycket - klistermärken, seriealbum, järnplattor, puttekulor, frimärken, serietidningar etc. Men allra nöjdast var jag med min smurfsamling, som jag tyvärr senare gav bort till mina kusiner när jag hade blivit en tuff, långhårig hårdrockare. Det ångrade jag sen dess, men när jag blev pappa fick jag äntligen chansen att ställa allt till rätta igen: Isak är fyra år och har långt över hundra smurfer. Kniven - Bokmärken. Ovanliga brevpapper. Bilnummer. Klistermärken. Vad har du för sommarplaner? Maths - Att göra en roadtrip med mina äldsta söner, vi åker bil genom Sverige och hälsar på vänner och lyssnar på bra musik. I augusti blir det en minismekmånad i Edinburgh, resten av tiden blir det nog rätt soft på hemmaplan med familjen. Matte - Hälsa på farsan och hans fru i Menton ett par dagar, men i övrigt så ligger fältet öppet för impulshandlingar. Den här gången har jag lyckats spara undan en del kapital, och tanken är att göra av med pengarna på semestern. Jag hoppas kunna kan klämma in ytterligare en resa någonstans. Det har snackats om Visby, men jag kan tänka mig en stor stad i ett annat land också. Matt - Nästa vecka, vecka 26, ska jag ut på landet. Sen ska jag bara jobba resten av sommaren. David - Knega så mycket som möjligt och skriva. Jonas - Jag skall försöka glida runt tunnklädd och utan strumpor, läppjandes på ett väl kylt Albariño-vin så ofta jag bara kan. Och eftersom jag är välsignad med spansk hustru kommer det huvudsakligen äga rum i Spanien. Först nån fiesta-vecka med familj och vänner i Bilbao. Sen några lata veckor nere hos min svägerska på Costa Brava Kniven - Ska en sväng till Sthlm och en till Malmö. Utöver det blir det väl sena nätter, läsa böcker och vara vid, i och på havet. I så maklig takt som bara möjligt.

3 Kommentarer

Det är med glädje vi kan meddela att Barstol från och med i dag får tillskott av den utgivna poeten tillika skribenten bakom bloggen Knivtid. Det innebär ett slut på det irriterande hål som gapat tomt varannan fredag när Jonas legat på sofflocket och en saltstänkt injektion i våra träiga gubbrövar. Kniven tackade ja under förutsättningen att hon får vara anonym. Ett krav som vi beslutade oss för att tillmötesgå av den enkla anledningen att vi så fruktansvärt gärna ville ha henne. Säg hej till Kniven! Det har gått några dagar nu. Jag har tänkt att jag ska skriva varje dag men jag har inte skrivit ett ord. När jag inte gör det jag lovar mig själv får jag ångest och blir stressad. Jag funderar över varför det är så svårt att sätta sig ner och få orden skrivna. Jag har för stora krav på mig själv. Vill att det jag skriver ska vara klart från allra första början. Det var så jag skrev dikter förr. Jag ändrade aldrig ett enda ord när jag väl spytt ut dom på en bit papper utan renskrev bara med en finare handstil i min svarta skrivbok med vaxdukspärmar. Det var en princip det där, att aldrig ändra på något. När jag bläddrar i min diktsamling idag kan jag både känna en stor stolthet samtidigt som jag ser vad jag borde ha ändrat, vad jag borde ha arbetat mer på. Numera ändrar jag mycket av det jag skriver. Petar, pillar, stryker. Jag är rädd för att skriva. Jag är rädd för att zooma in på minnen jag vill berätta om för att det gör så in i helvete ont och innebär en sådan förfärlig påfrestning. Det är därför jag har så svårt att skriva varje dag. Jag orkar inte och måste ha ett par dagars återhämtning. Jag kanske är svag, men när jag befinner därinne är det som om att jag upplever alla minnen samtidigt. Jag är i historien på ett helt annat sätt än vad som är möjligt för läsaren. Jag ser dom vackra sakerna samtidigt som dom hemska pågår, dom sakerna jag inte orkar närma mig mer än högst tillfälligt. Tvärs över vändhållplatsen nere på gatan där jag bor ligger ett gult tvåvåningshus. I ena hörnet låg det för några år sedan en frisörsalong när jag flyttade hit. Sedan fick hon, frisören, en bättre lokal och flyttade. Den stod tom en tid till jag såg att någon höll på att öppna en kiosk där istället. Framför det gula tvåvåningshuset, bara trettio meter därifrån, finns en annan större kiosk och i området här omkring finns det ytterligare två kiosker, allt som allt på en radie av bara trehundra meter. Jag minns att jag tänkte att det där kommer ju aldrig att fungera. Hur kan man vara så dum att man tror att ytterligare en kiosk i det här området skulle kunna gå runt. Han som hade öppnat kiosken dekorerade fint runt skyltfönstret med blå snirklig tejp. Mitt i den stora glasrutan stod det Godis, Livs, Tidningar, Tobak, Frukt med orangea dekaler. Två veckor efter att han öppnat klistrade han upp skyltar med texten HALVA PRISET både i och utanför lokalen. Efter tre veckor var det igenbommat och stängt. Jag såg aldrig en enda kund. Inte ens vid halva priset. Jag tänker på den där mannen ibland, på arbetet han måste ha lagt ner för att få öppna en kiosk. På alla drömmar som väcktes till liv och hoppet om det egna lilla företaget. Alla papper som måste ha ordnats, lokalen som han hittat till ett rimligt pris. Han beställde varor, organiserade allt och förberedde. Och så kom det inte en enda kund. – Det är viktigt att ligga rätt i tiden, sa en känd författare till mig en gång. Jag nickade och insåg vidden av det begreppet. Hur fan ligger man rätt i tiden? Varför måste man ligga rätt? Vem bestämmer vad som är rätt och fel? Är det samma människor som bestämde att jag var fel när jag var liten? I så fall har jag inte en chans. Det är ingen idé att ens börja. Jag har ju aldrig varit rätt någonstans. I dom allra flesta sammanhang är jag fel och ute, icke delaktig i trendkänsliga människors exter. I vuxen ålder har det mer och mer blivit en lättnad, det är skönt att vara där nu, jag kunde inte bry mig mindre. Men det innebär även att jag livrädd för att det ska gå på samma sätt med min bok som det gick med hans kiosk. Jag vet inte om jag skulle kunna leva med det. Att inte få någonting för allt det sinnessjukt hårda arbete jag har lagt ner. Det är min allra största skräck. Att det inte ska komma en enda kund. Att människorna ska skaka på huvudet och tänka; men herregud, hur tänkte du egentligen? Det är det som gör det mycket lätt att avstå ifrån att skriva. Det är det som gör det lätt att låta tiden bero och läsa böcker istället. För det är ingen som tvingar mig att skriva. Jag har ingen deadline. Jag kan inte grammatik eller hur man skriver bok rent layoutmässigt med stycken, inflikade meningar och replikstreck. Ni ser, jag vet ju inte ens vad det kallas. Jag är ingen litteraturvetare eller kulturmupp. Jag är ingen författare. Jag har bara något att berätta. Jag tycker om att berätta. Helst vill jag berätta så att det svindlar för era ögon. Och visst, jag inser att det är väldigt lätt att skylla på den så kallade kultureliten och litterära etablissemang när det egentligen handlar om att jag inte vågar. Jag vet att det där har med min barndom att göra, det som boken så att säga ska handla om. Det där om att inte våga ta plats. Att inte tilldelas plats, om att inte få vara med. Om ojämlikheten mellan barn och konsekvenserna av barns agerande mot varandra. Om den kaotiska så kallade kärnfamiljen, om det omänskliga i människan, om grupptryckets skepnader och utanförskapets dimensioner. Barndomen förändrade min framtid, satte den osynliga ribban och körde in käpparna i mitt fina starka hjul. Hur jag än skriver så återkommer jag ändå alltid till den där jävla tiden. Som barn har du inte valen du har som vuxen. Som barn har du bara en verklighet. En verklighet som du anpassar dig till och förändras av. Jag är angelägen om att människor en dag ska få läsa om den. Men jag är rädd för att jag inte ska få någonting lika vackert och skört tillbaka. Att jag ska bli utan. Igen.

5 Kommentarer