Det finns mångkulturell räddning även för dem som bor i de mest monokulturella villaområdena. För mig är det enkelt, det tar mig bara tio minuter att promenera till öppna förskolan som ligger mitt i Andersbergs centrum, och väl där är det bara att släppa iväg barnen längs golvet och ta in det folkliv som inte liknar något av det jag kommit att vänja mig vid därhemma. 

På öppna förskolan är nämligen invandrartätheten överväldigande, för att inte säga total. För er som inte känner till fenomenet så är öppna förskolan ett ställe dit man kan gå med sina barn om man av någon anledning inte har dagisplats. Föräldrarna måste vara med barnen, det är alltså inget dagis utan mer en mötesplats för de som, liksom jag, driver omkring med pre-dagisbarn eller av någon annan anledning är hemma med barn. Ställena drivs vanligtvis av kyrkoförsamlingar, men just vår öppna förskola är en av få som drivs av kommunen. 

Varje gång jag går dit, vilket i ärlighetens namn inte är speciellt ofta, träffar jag nya och ofta väldigt pratsamma föräldrar från världens alla hörn. I fredags hamnade jag till exempel i samspråk med en sällsynt trevlig pappa från Brasilien som var där med sina två söner. Jag frågade hur (i hela friden) man hamnar i kalla Sverige om man kommer från Brasilien och svaret var förstås kärleken. En svensk kvinna hade fångat hans hjärta i Rom och sedan “lurat” honom att flytta till Sverige. Hon hade nämligen inte berättat för honom exakt hur kallt det kan bli i södra Norrland, vilket hade kommit som en chock, men han bedyrade att han uppskattar “den gröna vintern”, alltså det vi kallar sommar. 

Efter en stunds trevligt samtal började han se lite mer dyster och eftertänksam ut. “Det är svårt..” sa han, “allt det här med staten som lägger sig i, Sverige är inte vänligt mot religiösa människor. Till och med i Italien skyddar man religioner, man respekterar saker som hör till ens tro”. Jag började förstås bli väldigt nyfiken på vilken religion han pratade om. En Brasilianare liksom, det är väl inget speciellt med dem, tänkte jag. 

På min direkta fråga svarade han att han var Rastafari, och polletterna började i rask takt att trilla ner i min hjärna. Jojo, kan tänka mig att det är svårt att utöva Rastafari i Sverige. Det fattar man ju. Väl medveten om var skon klämde allra mest bestämde jag mig ändå för att testa honom lite, så jag frågade honom vad det är i hans religion som passar särskilt illa för det svenska samhället. Han började flacka med blicken som om han faktiskt hade abstinens där på plats, och mumlade sedan något ohörbart och viftade lätt med vänstra handen. 

Men jag skulle inte låta mig viftas bort så lätt utan framhärdade. “Kan det möjligen ha att göra med vissa substanser som är klassade som narkotika i Sverige?” frågade jag, varpå min nyfunne brasilianske vän började se riktigt nervös ut. “Ta det lugnt” sa jag, “jag bryr mig inte om vad du röker, jag vill bara veta hur det är”. Han såg ut att sjunka ihop en aning, garden sänktes och leendet kom fram igen. “Jo..” sa han, “det är ju så”. 

Vi fortsatte prata och kom fram till att vi båda ganska nyligen besökt Amsterdam, jag för att gå på museer och dricka några öl och han för att röka på. “Jag bodde aldrig på mitt hotell” sa han, “jag bodde på Coffee shops”. Sen pratade vi musik, för även om jag långt ifrån är någon hardcore reggae-fan så har jag ju lite koll ändå. Han berättade att det finns en stor reggae-scen i Brasilien och att hans hemstad Bahia är som Afrika. “Inte som Sverige, det är inte lätt att vara rastaman i Sverige.” 

Varje dag på öppna förskolan avslutas med att föräldrar och barn hjälps åt att städa undan alla leksaker, sen rundar man av med Gunsans sångstund. När vi efter städningen satte oss på sittkuddarna i sångrummet började jag sjunga på Bush Doctor med Peter Tosh (”We outta legalize marijuana yeah..”). Rastamannen skrattade nervöst i sin hörna och Gunsan, van vid mångkultur men troligen inte lika van vid svenska män på gränsen till nervsammanbrott, fick inte ur sig mer än ett “Oj..”. Sen körde vi på som vanligt med Jag öppnar fönstret och Här kommer Pippi Långstrump innan det var dags att packa ihop alla barnen och gå hem. 

På vägen ut klappade han mig lätt på armen och sa att det hade varit trevligt att träffas. Det är visserligen sånt man säger men det kändes ärligt, och jag kände dessutom likadant. Men när jag strax efteråt kämpade med påklädningen av tre barn dök frågan upp i mitt huvud. Frågan som kommer att bli svårbesvarad men som jag ändå inte kommer att kunna släppa: är religionen bara en ursäkt för att få röka på eller finns det ett ärligt uppsåt i grunden? Jag menar, jag känner ett antal människor som vigt sina liv åt reggae och som gärna röker marijuana när andan faller på, men den här killen är den förste jag träffat som faktiskt svurit sin trohet till religionen rastafari. 

Baserat på min vidsträckta okunnighet i ämnet, får jag väl erkänna, har jag väldigt svårt att ta just den här religionen på något större allvar. Enligt min fördom är det just bara ett sätt att skänka lite filosofisk lyster åt att bli hög, vilket jag finner osedvanligt tramsigt. Gå runt och lulla och jiddra om Babylon, det är inte direkt min pilsner. Det känns väldigt.. gnälligt. Men nu när jag ändå fått kontakt med en edsvuren tänker jag förstås passa på tillfället att utmana mina fördomar. Vad är det egentligen de gör, de där rastamänniskorna, när de inte röker på? Fortsättning följer.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Ett gäng svenska kardiologer befinner sig på läkarkongress någonstans i USA. I en sal med 250 hjärtspecialister drabbas ironiskt nog en av åhörarna av hjärtinfarkt och segnar ihop på golvet. Ett idealiskt tillfälle att drabbas av nämnda åkomma kan tyckas, men icke. 

Den svenska delegationen reagerar instinktivt och försöker ta sig fram till den sjuke för att hjälpa till, men stoppas bryskt av en amerikansk kollega som ställer sig i deras väg. “Sit tight gentlemen and wait for the medical crew” säger han, och pekar mot platserna där svenskarna tills alldeles nyss satt och lyssnade på föreläsningen. Milt sagt förvånade ser de sig omkring och betraktar salens övriga åhörare som samtliga sitter lugnt i sina stolar och väntar på ambulanspersonalens ankomst. 

Slutsatsen att dra av denna alldeles sanna historia är lika enkel som skrämmande: en amerikansk läkare är mer rädd för att bli stämd än han är villig att rädda liv. Så långt har det absurda rättssystemet tillåtits gå i USA att den mest grundläggande läkarinstinkten att rädda liv har skrämts på flykt. Man kan fråga sig vart ett sådant samhälle är på väg. 

När nu en tidigare hemligstämplad film från Irak-kriget inspelad 2007 läckt ut via den vid det här laget legendariska sajten Wikileaks, uppstår ett snarlikt dilemma. Filmen som är tagen från en helikopter visar när amerikanska soldater mejar ner ett tiotal civila, däribland flera barn. Soldaterna i helikoptern öppnade eld eftersom de ansett sig ha sett beväpnade män nere på vägen, vapen som i själva verket visade sig vara kameraväskor hängande på två journalisters axlar. 

Att sådana incidenter inträffat i Irak under de mest intensiva krigsåren är förstås inte ovanligt, det här var säkert bara toppen av isberget. Men det som sänder en isande kall kår längs ryggraden är när militären i en kommentar till det inträffade förklarar att det visserligen var tragiskt att civila och barn fått sätta livet till men att soldaterna ändå har agerat helt enligt “rules of engagement”. De har alltså inte gjort något fel i militärens ögon, att skjuta på minsta vaga misstanke är helt enligt protokollet. 

Första tanken är förstås, vadå protokoll? Man skriver att mord är okej, kallar det “rules of engagement”, låter presidenten skriva under och sen är det bara att panga på. Fungerar det verkligen så? Kan inte någon annan, typ FN eller världens samlade mediakår (det var faktiskt två journalister från Reuters som sköts ihjäl, stå upp för era kollegor nu murvlar!) helt sonika säga åt de amerikanska svinen att mord är mord oavsett vad det kallas och nu är tiden kommen för straff istället för sköna dunkar i ryggen? 

Min andra tanke är att det finns ett samband mellan läkarna på kongressen och soldaterna i Irak. Jag tänker att om man kommer ifrån ett samhälle som har låtit värdet av ett människoliv devalveras så till den milda grad att inte ens läkarna är intresserade av att rädda liv så kanske det inte är så konstigt om soldaterna som befinner sig i krig skjuter på rätt vaga grunder lite då och då. Inte fan vet jag, det är bara en tanke.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Närmaste promenadvägen från vårt hus till mammons tempel (ICA Maxi) går genom ett miljonprojekt byggt på 70-talet. Vidsträckta fyravåningshus i långa rader, målade i en orange kulör som för tankarna till min barndoms sittkuddar. Allmännyttan ser till att fasaderna och gårdarnas lekplatser hålls i hyfsad trim, men skräpet och de ständigt närvarande polisbilarna vittnar om en interiör full av oro och konflikt.

När jag passerar detta område slås jag av en tanke: hur kan det komma sig att invandrare och främlingsfientliga människor ofta bor på samma ställe? Jag möter en invandrarfamilj, troligen av somalisk härkomst, och femtio meter längre fram ser jag en stor svensk flagga hänga ut från en av balkongerna. Jag har sett den förut, den har hängt där i flera år. Jag vet hur tongångarna går, mina äldre söner har många gamla klasskamrater som bor här, både invandrare och svenskar, och jag har hört föräldrarnas åsikter förmedlas via barnens munnar många gånger.

Att invandrarna hamnar där är inte så konstigt. Myndigheterna har endast en hyresvärd att vända sig till, dvs allmännyttan, och lediga bostäder står allt som oftast att finna i dessa områden. Det blir en sluss, först hamnar man där och förhoppningsvis kommer man därifrån vad det lider. Men svenskarna, de som hänger ut svenska flaggor och snackar skit om invandrare i allmänhet och den somaliska grannen i synnerhet, varför bor de där? Det är inte så att det är enda alternativet, det finns faktiskt både billigare och mer attraktiva lägenheter att tillgå för den som orkar leta lite. Eller kan det vara så som en kompis hävdar, att de blir främlingsfientliga av att bo där? Fina och värdiga samhällsmedborgare flyttar intet ont anandes in och förvandlas med tiden till inkrökta brölande idioter? Tveksamt om du frågar mig.

Det är som att de söker sig till problemen, som att de på något sätt vill leva mitt i sin egen evidensgrund. Sen kan de säga saker som “Jag vet ju hur dom är, jag bor ju granne med dom jävlarna..”, och få bifall och ryggdunkningar runt fikabordet. Trovärdigheten i dessa vittnesmål är, det måste vi faktiskt erkänna, en aning högre än i de som kommer från oss medgångssocialister som bor i finare områden utan invandrare.

Det här är ett problem, inte minst i valtider. Hur möter man det här missnöjet? Hur får man en miljonprojektsvensk att inte lägga sin röst på Sverigedemokraterna? Vi som inte bor där, vi vet ju inte hur det är i verkligheten, eller hur? Vi sitter ju i våra fina hus och röstar liberalt eller socialdemokratiskt och behöver aldrig utsätta oss för de verkliga problemen. Vår trovärdighet i invandrardebatten är låg, vi får förlita oss till “värdegrund” och andra fina ord.

Jag står alltid lika flat och fåordig när jag möts av argumentet “men du bor ju inte här, du vet inte hur det är i verkligheten”. Ändå vill jag fostra dessa främlingsfientliga människor till att bli bättre människor. Fina och sunda, som jag. Det här är en brist och en inkonsekvens i min retorik som gör att jag aldrig kan bli politiker.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag har ju tidigare lovat att jag skulle omvärdera Obamas presidentskap den dagen han lyckades driva igenom sjukvårdsreformen. Så här är vi nu, killen har lyckats och det är förstås inget annat än en utomordentligt historisk händelse för det stora och märkliga landet i väster. Obama har lyckats där många före honom misslyckats, och hyllningar är på sin plats. 

Visserligen har han inte förmått fånga in alla människor som idag står utanför systemet, på sedvanligt amerikanskt manér vill man liksom ändå inte ta hela det sociala ansvaret. Och visserligen finns det också experter som hävdar att reformen är urvattnad efter att ha gått igenom ett antal remissinstanser, men jag väljer att tro på den linjen som säger att detta är första steget, och att första steget måste vara en aning kortare än vi hade önskat för att detta överhuvudtaget skulle gå igenom representanthuset omröstning. Någon sa något om en oljetanker som måste vändas, och det gör man inte med en enkel handbromsvändning. 

För oss medborgare i övriga västvärlden, och kanske framför allt för oss svenskar, framstår det republikanska motståndet som obegripligt och snudd på löjligt. USA är det enda landet i västvärlden som inte har ett sjukvårdssystem som täcker in hela befolkningen. Dessutom är USA:s försäkringssystem väldigt dyrt, det kostar sexton procent av BNP, och för dessa astronomiska summor får man alltså ett sjukvårdssystem som lämnar drygt femtio miljoner medborgare ute i kylan. Detta tycker republikanerna inte bara är okej utan även värt att kämpa för med näbbar och klor. 

När man försöker hitta de republikanska motargumenten så stöter man enbart på ideologiska fastlåsningar med religiösa undertoner. Federala medel ska inte gå till ditten och datten, staten ska inte lägga sig i, den fria konkurrensen är helig och demoner har tydligen släppts fria. Att detta system är och alltid har varit otroligt lukrativt för försäkringsbolag och ren skit för medborgarna är inget som biter på republikaner. Precis som man tycker det är okej att göra business på krig och elände i andra delar av världen så kapitaliserar man utan att blinka även på den egna befolkningens välstånd och hälsa. Det är ju åtminstone konsekvent, det får man ge dem. Men att applicera ett moraliskt-pragmatiskt resonemang på sjukvårdsfrågan verkar för en republikan vara lika främmande som för en kristen att vända sig mot Mecka. 

Här i Sverige har vi som bekant haft en omvänd debatt, där den vid makten (nästan) ständigt närvarande socialdemokratin har hängt upp sig på sina ideologier för att försvara den skattefinansierade sjukvården och hålla de privata försäkringsbolagen borta. Precis som republikanerna fast tvärtom alltså, och snudd på lika dumt. Man försvarar sina idéer med att måla upp ett förväntat men ännu icke realiserat hot. Republikanerna tycks tro att landet kommer att tas över av kommunister om sjukvården reformeras, medan sossarna genom alla år har målat upp det andra spöket: kapitalismens hjärtlösa och profithungriga själ som går över döda mormödrar för att nå sitt mål. Letar man efter substans i dessa båda lägers argument så letar man förgäves. 

När det handlar om en så pass viktig fråga som sjukvård är jag av den fasta övertygelsen att pragmatik får gå före ideologi. Det som fungerar bäst måste vi satsa på, och det hela är faktiskt egentligen inte speciellt svårt. Se till att så många människor som möjligt får så god vård som möjligt, och det får förstås gärna vara kostnadseffektivt men sätt för allt i världen inte ekonomerna på att ta fram lösningen för då lär spetälskan sätta ny rot i Sverige inom kort. 

Och den som har tagit ledningen i den svenska sjukvårdsdebatten på senare år är faktiskt ingen annan än rikets andra dam, tillika sjukvårdslandstingråd i Stockholms läns landsting - Filippa Reinfeldt. När hon härom året gick ut och förkunnade att en god och ansvarstagande landstingspolitiker ser förbi ägandefrågan och fokuserar på att lösa problemen med alla till buds stående medel så klev hon för ett kort ögonblick in i den roll som jag vill att socialdemokratin ska axla. Den roll som inser att viktiga frågor kräver en tankeverksamhet som inte får sättas i ideologiska tvångströjor, den roll som tar ett par kliv upp och intar helikopterperspektivet. 

Man kan mot bakgrund av detta påstå att Filippa Reinfeldt är den svenska politiker som just nu befinner sig längst ifrån den dumme och inkrökte republikanen, även om det ännu så länge mest handlar om retoriska grepp och inte så mycket konkreta beslut (men vad utom det handlar en valkampanj om?). Och med endast ett halvår kvar till riksdagsvalet måste jag erkänna att jag hade sovit jäkligt mycket lugnare om det istället var Mona Sahlin som utgjorde den motpolen, men tyvärr letar jag fortfarande förgäves efter det nya och lite mer fritänkande budskapet från det hållet. Obama kan faktiskt indirekt vinna valet åt borgarna i höst, eftersom borgarna och framför allt makarna Reinfeldt är de som utan att ljuga allt för mycket kan dra fördel av Obamas retoriska snille. Och att ta rygg på det framgångståget kan aldrig vara fel. Så det här kan vara ditt sista wake up call Mona, ring mig nu för fan så vi får snacka igenom bitarna.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Det var en fredag i januari. Min fru hade mått ganska dåligt en tid, vi tänkte att det kunde vara en elakt kvardröjande maginfluensa som spökade. Av någon anledning tog min fru kontakt med barnmorskan, jag vet inte riktigt hur det där gick till för allvarligt talat har allt som hände den där dagen försvunnit in i ett dimhöljt töcken. Hjärnan leker egna lekar ibland, eller så försöker den skydda mig. 

Barnmorskan föreslog, bara som en ren säkerhetsåtgärd, att frugan skulle göra ett graviditetstest. “Men herregud” tänkte jag, “tanten är ute och cyklar, det finns ju inte på världskartan att hon skulle vara gravid igen, hon går ju på piller”. Någon timme senare fick jag ett snyftande telefonsamtal från en toalett på ICA Maxi. Det omöjliga hade inträffat, hon var gravid. 

“Kom hem så får vi prata” sa jag, med rösten tjock av tusen omtumlande känslor. Under de tjugo minuter som förflöt innan hon kom hem satt jag bara och stirrade in i en vägg. Något slags mantra rullade i mitt huvud, “sex barn.. hur i helvete.. sex barn..” 

Vi genomlevde resten av fredagen och hela helgen i total sinnesförvirring. Vi pratade, höll om varandra, grät och närmade oss försiktigt men ändå med bestämda steg den oundvikliga frågan: ska vi göra abort? 

Efter att första chocken lagt sig började min kontrollerande hjärna göra skisser av framtiden, utifrån det ena eller andra beslutet. Leva med abort eller leva med ännu ett barn. Valet blev till slut ganska enkelt, vi kom fram till att ingen av oss skulle kunna leva med abort på våra samveten. Så kan det bli när ett teoretiskt scenario hamnar i skarpt läge. Det blir känslor, det blir allvar. Stoppa ett liv eller inte stoppa ett liv. 

Om du hade frågat mig för några år sedan, då när jag satt där i en bar på Södermalm och bara frossade i min egen eventuella lycka eller olycka, om jag kunde tänka mig en tillvaro med sex barn, så hade jag förstås bara bett dig att sluta svamla skit och ta en till öl. Sen kommer livet och gör sitt, petar och ställer och styr, och här är vi nu. 

Och du får gärna kalla mig skvatt galen, jag har inga problem med det för jag börjar vänja mig. Men förstå och begrunda att jag tar allt som händer på allvar och att en människa med min tjurighet samt inneboende kapacitet tar skiten ända in i kaklet varje gång. Jag är världens rikaste man, men jag har också en familjesituation som få av er skulle kunna ro i land om jag ryckte loss er från baren och bad er att gå några mil i mina skor. Jag vet att det är så för jag har suttit där själv och rått om mig och liksom haft fullt upp med det. Men man vänjer sig, växer med uppgiften, och börjar förstå att man klarar av så mycket mer än man tror. 

Så här sitter jag och kan inte ta mig an min egen framtid på något annat sätt än att betrakta den som ödesbestämd. Det som sker det sker, med stor kärlek följer mycket ansvar, etc. Eller som Obama skulle ha sagt: “Yes we can!” Och vi kan, lita på det.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Ola Rapace blir intervjuad av Aftonbladet och svarar så här på frågan om han är avundsjuk på sin frus framgångar:

“Nej, absolut inte. Man vill ju alltid ha stora roller. Men just den här rollen är ingenting jag är avundsjuk på. Inte heller på all den hets som har varit runt Millenniumtrilogin heller. Jag tycker tvärtom att det är lite sorgligt att det är sådant som går hem hos folket. Nivån är så fruktansvärt låg på historierna och även karaktärerna i filmerna.”

Käre Ola, sätt dig i soffan nu så ska jag berätta en sak för dig. Du förstår, jag vet hur det känns när man plötsligt inser att ens fru är både snyggare, smartare och mer framgångsrik än en själv. Det svider, och det är okej att känna så, men sen är det bara att skärpa till sig och börja leverera ännu bättre grejer. Det må så vara att du har fått gig på Dramaaaaten nu och det var väl roligt för dig, men de här snobbiga olaterna du lagt dig till med passar ingen. Allra minst dig. Du är inte avundsjuk du, nänä..

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Ta en titt på fotomontaget här ovanför, samma kille men helt olika stilar. Vilken stil är coolast, snyggast och helt igenom överlägsen på varje tänkbart sätt? Jamen hallå, skäggstilen vinner ju med tolv miljoner mot noll varje dag i veckan. I fallet Antonio Banderas är det solklart, han borde aldrig mer raka sig. 

Eller är det bara jag som tycker att ett lagom förvildat helskägg är den manliga ansiktsbehåringens Rolls Royce? Jag vet inte riktigt varifrån jag fått denna faiblesse för helskägg om jag ska vara ärlig, jag vet bara att jag har svårt att tänka mig ett liv utan det. Jag har försökt, tro mig, men det gick inte bra. Ett fåfängt försök med ansad skepparkrans förekom under nittiotalet och något senare dök ett getskägg upp i spegeln. Dessa försök föll både på för låg coolhetsfaktor och för mycket underhåll. Hålla på och ansa och jävlas, det kändes ju helt bakvänt. Skägg ska vara underhållsfritt, det är liksom själva poängen med den chosefria approachen “här ser du en som inte faller för plötsliga och snabbt falnande modenycker”. Helskägg är klassiskt, Ernest Hemingway och ungefär tusen andra coola snubbar kan inte ha varit snett ute. 

Jag har alltid levt efter devisen “ju mindre man ser av mitt ansikte desto bättre”. Behåringen nådde sin klimax för några år sedan då jag körde fullt ut på Jesus-looken med långt hår som dolde de få kala fläckar där skägget inte kom åt. Det var bara ögonen och en del av pannan som kikade fram, jag såg ut som ett bergatroll (och så såg jag alltså ut när jag träffade min fru, eller ja.. hon som sedermera skulle komma att bli min fru, man undrar ju vad i h-e hon såg där egentligen). Jesus-looken fick ett abrupt slut på en efterfest 2005 då jag hittade en trimmer och skalade bort allt hår på skallen, men skägget fick vara kvar. Med rakad skalle ser jag ut som en koncentrationslägerfånge, vilket inte är så bra, men med rakat ansikte ser jag ut som en pojkspoling med märkligt föråldrade ögon och det är värre. 

Efterhand som jag skriver den här texten börjar jag inse att den inte är intressant för någon annan än jag själv. Och så kan det ju vara ibland, jag måste väl få vara lite trivial någon gång jag också, men hur kan jag vända detta introverta skådespel till något som äger intresse för allmänheten? Jo men kanske så här: 

Fråga 1: Har du skägg?
Fråga 2: Om nej, varför inte?
Fråga 3: Om ja, hade din pappa skägg när du var liten?
Fråga 4: Om du är tjej men fick vara kille för en dag, skulle du då välja att ha helskägg och sitta inne hela dagen och leka med det?
Fråga 5: Kan du nämna en person, känd eller okänd, som ser coolare ut utan skägg?
 

Andra män som alltid borde bära helskägg: Harrison Ford, George Clooney, Joaquin Phoenix, Gandalf, Jan Malmsjö, Usama Bin Laden

Män som aldrig borde bära helskägg: Peter Forsberg, Alexander Bard

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag packar in två småbarn och båda tonåringarna i bilen. Det är matchdag och vi ska tvärs över stan till samlingen som börjar om tio minuter. Vi har med andra ord bråttom, och när jag har bråttom syns det på mig. De flesta som kommer i närheten av mig när jag befinner mig i detta tillstånd brukar rygga tillbaka. De flesta, men inte alla. 

Grannen som bor tvärsöver gatan kommer plötsligt gåendes mot mig med en snöskyffel i ena handen. Han hälsar och börjar peta lite förstrött i en snövall med skyffeln, häver ur sig en öppningsfras som handlar om snön, den förbannade snön. Jovisst, det är mycket snö nu. Jobbigt, vi vill inte ha mer, Och Så Vidare. När jag står där och försöker spänna fast tvååringen i bilbarnstolen så vet jag att grannen ännu inte har kommit fram till sitt egentliga ärende. Det är nämligen ingen slump att han dyker upp just nu, och bakom regin ligger helt garanterat hans fru. 

När mitt fipplande med det trilskande låset till bälteshelvetet på bilbarnstolen når sin klimax harklar sig (förstås) grannen och tar upp det han egentligen kom ut för. 

“Jo.. ehh.. det blir ju väldigt svårt för oss att komma ut med vår bil när du har parkerat så här, det blir ju trångt med all snö och så. Min fru och jag har pratat om det här och vi tycker nog.. alltså det vore bra om du kunde tänka på det i fortsättningen.” 

Nummer ett: killen har blivit utskickad av sin fru, som tvivelsutan bevakar oss från en väl gömd utkiksplats i denna stund.
Nummer två: killen har uppenbarligen ingen känsla för tajming. Han märker inte att jag är tokstressad och bokstavligt talat kastar in ungar i bilen, utan förutsätter helt blint att just nu är rätt tidpunkt att ta upp detta delikata ärende.
Nummer tre: Under de snart fyra år som vi bott i huset har jag parkerat på gatan mittemot deras garageinfart två gånger, TVÅ GÅNGER, och just denna andra gång hann jag stå där i ungefär femton minuter innan han (frun) bestämde sig för att måttet var rågat. 

Med en puls på hundrafemtio gör jag en snabb bedömning av läget. Tittar på grannen, tittar på tonårssönerna (som står med händerna i byxfickorna och bara väntar på mitt nästa drag, de har sett mig blåsa säkringar i huvudet förut) och sekunderna tickar iväg mot evigheten. Mina synapser hamnar för en kort stund i blockerat läge. 

Menar karln allvar? Ser han inte att jag har bråttom och att jag bara parkerat här en kort stund för att lasta om och dra vidare? Är karln helt jävla dum i huvudet?! Nej nej, vänta nu, inte den vägen. Nu tar vi det lugnt här, har inte tid att bråka. Fort fort, vad är den andra vägen.. vad var det vi sa när vi pratade om hur jag ska hantera min ilska? Rikta om.. acceptera.. fokusera.. nej vad fan så var det inte! Räkna till tio, så var det! Räkna nu din jävel, ta det lugnt och hitta vägen förbi ilskan. Svälj, andas, tänk gosse, tänk! 

“Jaha.. ja det är ju förstås (din toppridna jävla ynkrygg), det blir ju trångt för er när jag står här med bilen (speciellt eftersom både du och din fru verkar ha sällsynt svårt att vrida på rattjäveln, som till exempel den gången då jag med dödsförakt fick kasta mig fram och dra undan barnvagnen eftersom du höll på att backa in i den, och då stod den ändå TRE METER IN PÅ VÅR GARAGEINFART), jag brukar ju i och för sig inte parkera här (din småsinta jävla villanazist), har bara stått här en kvart, skulle bara packa om bilen, vi ska iväg nu igen som du kanske ser (skaffa ett liiiiiv gubbjävel) så det blev liksom lite provisoriskt det här. Men visst, du har rätt och jag ska tänka på det i fortsättningen (och du bör tänka på att ducka nästa gång vi ses, ditt förbannade mähä)”  

Med spelat lugn sätter jag mig bakom ratten och nynnar frenetiskt på en låt som jag hatar. Gör en kontrollerad start, vinkar till grannjäveln och håller all världens hastighetsbegränsningar på vägen ut från villaområdet. Vänster hand på ratten, långfingret utsträckt. Efter några minuter möter jag ena tonåringens blick i backspegeln, jag ser inte hans mun men ögonen avslöjar flinet på hans läppar. Jag vet att han inte kommer att kunna hålla käften. Jag vet och jag förbereder mig mentalt på kommentaren som snart kommer. Han håller mig på sträckbänken den lille illbattingen, försöker psyka mig, men jag andas lugna andetag och målar upp bilder av vackra sommarkvällar i mitt huvud. Till slut kan han inte hålla sig utan trycker dit dräparen: “Det där klarade du ju av riktigt bra, hehe.” Jag räknar till tio igen innan jag svarar med ett kort och förhoppningsvis avmätt hummande. Han tittar ut genom bilfönstret och bränner av dagens bredaste flin.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

När min fru var gravid med dottern E begärde vi ett utökat ultraljud för att ta reda på om barnet hade klumpfot. Efter att tre av fyra barn fötts med denna åkomma kände vi att det kunde vara bra att förbereda sig mentalt på den behandling som i sådana fall skulle vänta oss och barnet. Därför satt vi där en höstdag 2008 och plirade mot en skärm för att försöka hitta vridna fötter. 

Diagnosen som sedermera ställdes löd ungefär “trolig klumpfot”, vilket skulle visa sig vara fel. Men det är inte feldiagnosen som är intressant, vi var helt på det klara med felprocenten som är inblandad i dessa gissningar och blev väl om något lättade när flickan visade sig slippa den något hårdhänta behandling som krävs för att komma till tals med klumpfötter. Det som däremot väckte en del tankar hos mig, då och långt efteråt, var den konversation som utspelade sig mellan oss och barnmorskan och som jag nu ska försöka återge. 

Barnmorskan: “Ja ni ville ha utökat ultraljud ser jag här i journalen”
Jag: “Ja det stämmer. Vi vill kolla om barnet har klumpfot”
Barnmorskan: “Det finns i familjen antar jag?”
Jag: “Ja, tre söner har fötts med dubbel klumpfot och vi vill väl förbereda oss mentalt på en eventuellt kommande behandling”
Barnmorskan: “Ja okej.. så ni vill inte kolla för att.. ehh..”
Min fru: “Göra abort menar du? Nej herregud! Är du inte klok människa?!”
Barnmorskan: “Jo men man vet aldrig, folk är olika” 

“Folk är olika”, dessa ord har klingat i mitt huvud ända sedan den där dagen. Folk kan göra abort på grund av klumpfot, uppenbarligen är det så. När jag tänker på det här blir jag alldeles kallsvettig, vem dödar ett barn bara för att slippa gå igenom en behandling som visserligen är ganska jobbig under period men som ändå ger otroligt bra resultat? De allra flesta barn som föds med klumpfot lever faktiskt fullkomligt normala liv, åtminstone vad avser fötterna. 

Nästa tanke är ännu läskigare: vilka andra anledningar finner folk godtagbara för att göra abort? Fel kön kanske? Jag ger mig fan på att det har hänt. Här sitter Lasse och Gunilla med tre pojkar och en fjärde på väg. Nej, vi tar bort den här och provar igen, det var ju faktiskt en flicka vi ville ha. Leka Gud, är det roligt det? Jag förstår ärligt talat inte hur människor orkar leva med sådana beslut på sina samveten. Samveten som för övrigt verkar bli allt rymligare i takt med den vetenskapliga utvecklingen på området.

Och tro nu för Guds skull inte att jag är abortmotståndare. Några sådana kvarnar tänker jag inte kasta vatten på, det är åtminstone inte avsikten med texten. Jag förstår helt och fullt att det tyvärr finns ett antal scenarios där ingen annan lösning är tillämplig och att vi därför måste ha kvar rätten till fri abort. Men det jag däremot har kommit att förstå är att med fri abort följer ett antal moraliska frågeställningar vars frånvaro av regelverk och praxis ställer till det för människor, inte minst vårdpersonal. Tänk dig själv att du är läkare eller sjuksyrra och tvingas lyssna på Lasses och Gunillas konversation. Det var fel kön, så nu är du så god och beställer en abort åt oss här. Beslutet ligger hos föräldrarna, ytterst modern, men verkställandet ligger hos vårdpersonalen som inte har något annat val än att lyda idioter. 

Förr i tiden tvångssteriliserade vi människor i det här landet. Människor som någon med makt i pennan ansåg vara olämpliga som föräldrar, utvecklingsstörda till exempel, fick finna sig i att berövas den biologiska rätten till föräldraskap. Det här framstår naturligtvis i backspegeln som en grym anrättning med fadd smak av överförmynderi, vilket det också är, men någonstans långt inne i mig förstår jag ändå incitamentet. Hur ska man kunna ta hand om ett barn om föräldrarna inte ens kan ta hand om sig själva? Vad händer med det barnet om det får födas? Vilken framtid har barnet? 

Risken för felbeslut med påföljande extremt grova kränkning av människans grundläggande rättigheter var förstås uppenbar, det finns många tragedier från den tiden. Och jag vill absolut vara väldigt tydlig med att jag inte vill leva i ett samhälle där vi vädrar den här typen av människosyn i våra lagböcker. Ändå kan jag inte låta bli att tänka.. de som väljer att ta bort ett barn på grund av lindriga missbildningar eller fel kön eller vad som nu kan tänkas ha väckt dessa bokstavligt talat livsfarliga tankar.. borde inte sådant folk egentligen vara föremål för tvångssterilisering? 

“Ja hörni Lasse och Gunilla, eftersom det är ni som bestämmer så kommer vi att utföra en abort enligt er önskan, och detta då med barnets kön som beslutsunderlag. Vi vill bara upplysa er om att abortingreppet kommer att efterföljas av en akut tvångssterilisering, eftersom ni i och med detta beslut har förverkat rätten att någonsin bli föräldrar igen”. 

Med ilska i bagaget kan jag tycka att det finns en viss logik i ett sådant hypotetiskt resonemang, även om jag inser att även jag befinner mig på en moraliskt skuggig plats just nu. Vad tycker du?

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Vaknar av alarmet 07.00, konstaterar att natten har varit helt okej. Ingen unge har skrikit alldeles för länge, kroppen säger att det går att kliva upp och vara människa idag också. 

Tar en femminutersdusch, det räcker för en arbetsdag. Jag har frissigt hår, lite halvafro så där, och jag läste en gång i en tidning att tricket för frissiga typer som jag är att shamponera håret max en gång i veckan. Vid stödduscharna som tas däremellan, i mitt fall varannan dag, får håret en lättare balsambehandling. Ingen vill vara frissig, man vill vara lite oljig. 

Efter duschen rotar jag lite håglöst i garderoben efter dagens outfit. Ibland utför jag denna manöver i mörker, så lite bryr jag mig om kläder. Jag vet att allt som ligger i garderoben håller hyfsad nivå, har nyligen gjort en utrensning. Mitt liv har blivit enklare att leva efter denna utrensning. Just idag tar jag den nya tröjan som min fru gav mig på Alla Hjärtans dag. Den är svart- och vit-randig. Jag passar i tvärrandigt, ser inte fullt så spinkig ut som jag egentligen är. 

Slår mig sedan ner på golvet i köket och försöker få i yngsta dottern mat. Hon viftar bort osynliga flugor, det gör hon alltid när det vankas mat. Jag vet inte varför hon är så ointresserad av att äta, men jag vet att det är otroligt irriterande att man ska behöva distrahera henne hela tiden. Hennes storasyster var likadan i den åldern, nästan lika irriterande. Men hon äter själv nu med god aptit så vi hyser hopp. Håll ut ett par år till bara. 

Min egen frukost består av fil med flingor, en kopp te och ostmacka. Jag har druckit hinkvis med kaffe varje morgon så länge jag kan minnas men magen har börjat krångla så jag måste dra ner. Förr fem sex koppar om dagen, nu två. Magen börjar lugna ner sig. 

Efter frukost hoppar jag upp på cykeln och tar mig till jobbet. Det är nära, tar bara tio minuter. Den friska vinterkylan biter i mina kinder, jag känner mig levande och stark. Passerar några hundägare och låter dem i lugn och ro kliva åt sidan. Det här kommer att bli en bra dag, jag är inte sur på hundägarna. 

När jag kommer fram till kontoret startar jag som vanligt datorn först och tar sen av mig ytterkläderna och hämtar ett glas vatten. Förr kaffe, nu vatten. Öppnar kalendern, fem telefonmöten idag. Öppnar inboxen, tjugotvå nya mail. Två av mötena har flyttats till kvällen, mellan fem och halvsju. Jag börjar genast tänka ut hur jag ska hantera detta. Bestämmer mig för att cykla hem lite tidigare och ta mötena från källaren där hemma. 

Dagen förflyter som den oftast gör, i ett högt och jämnt tempo. Tiden byter hastighet, det är märkligt hur olika tid kan uppfattas. Vid halvfem kliver jag ut ur bunkern, tar några djupa andetag innan jag låser upp cykeln och trampar hemåt. Hundägare på vägen tillbaka också, jag är lika tillmötesgående som på morgonen. Den här dagen är en snäll dag. 

Väl hemma kopplar jag upp datorn i gästrummet i källaren och säger “hej hur har dagen varit?” till tonårssönerna som sitter framför sin dator i hobbyrummet. Den har varit “helt okej”, vilket kan betyda allt ifrån helt okej till total katastrof och snart kommer en lärare att ringa dig för att tala om hur risigt din son har betett sig i skolan. Jag går en trappa upp för att nosa på småttingarna. Sonen O kommer som vanligt springande när han hör mina steg i trappan. Han är som en hund, jag gillar ju hundar egentligen. Dottern I tar det lugnt i soffan, hon noterar min ankomst med ett höjt ögonbryn. Dottern E, matvägraren, sitter på köksgolvet och viftar frenetiskt med armarna. Det är hennes välkomsthälsning. Jag lyfter upp henne och snusar henne bakom örat, hon luktar så gott där. Tar lite på frun, checkar av läget. Hon är trött men på gott humör, jag nöjer mig med det. 

Resten av familjen äter middag medan jag genomför mina möten. USA, Polen, Holland, Tyskland och England är på tråden. Vi gör det vi ska. Jag försöker småskämta lite som jag alltid gör. Kvinnan från Tyskland fnissar, amerikanen skrattar till lite artigt och resten sitter tysta. Check: nog med småskämtandet. 

Efter mötena äter jag middag framför teven. Charlotte Kalla vinner guld, jag blir upprymd. “Helvete vilken fin insats!” säger jag till frun, hon nickar bifallande. Småttingarna sover, jag hann inte natta dem. Tonåringarna ska iväg på träning, jag skjutsar. Kommer hem igen kvart i nio, frun går och lägger sig. Jag stannar uppe, kollar på Hellner. Han satsar allt och missar bronset med 1,5 sekund. Jag vräker i mig godis och tänker att det där var helt rätt satsat. 

När jag ska gå och lägga mig föreslår frun att jag sover i källaren eftersom E hostar väldigt mycket. Jag ska ju upp och jobba imorgon, greppa tag i den där snabba tiden, så jag bestämmer mig för att lyda hennes råd. Pussar god natt och tar min bok med mig, Snabba Cash. Läser i tio minuter, sen faller ögonlocken. Den där boken är inte bättre än jag är trött, tänker jag och somnar som en klubbad säl. Imorgon ringer klockan 07.00 igen.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu