Ta en titt på fotomontaget här ovanför, samma kille men helt olika stilar. Vilken stil är coolast, snyggast och helt igenom överlägsen på varje tänkbart sätt? Jamen hallå, skäggstilen vinner ju med tolv miljoner mot noll varje dag i veckan. I fallet Antonio Banderas är det solklart, han borde aldrig mer raka sig. 

Eller är det bara jag som tycker att ett lagom förvildat helskägg är den manliga ansiktsbehåringens Rolls Royce? Jag vet inte riktigt varifrån jag fått denna faiblesse för helskägg om jag ska vara ärlig, jag vet bara att jag har svårt att tänka mig ett liv utan det. Jag har försökt, tro mig, men det gick inte bra. Ett fåfängt försök med ansad skepparkrans förekom under nittiotalet och något senare dök ett getskägg upp i spegeln. Dessa försök föll både på för låg coolhetsfaktor och för mycket underhåll. Hålla på och ansa och jävlas, det kändes ju helt bakvänt. Skägg ska vara underhållsfritt, det är liksom själva poängen med den chosefria approachen “här ser du en som inte faller för plötsliga och snabbt falnande modenycker”. Helskägg är klassiskt, Ernest Hemingway och ungefär tusen andra coola snubbar kan inte ha varit snett ute. 

Jag har alltid levt efter devisen “ju mindre man ser av mitt ansikte desto bättre”. Behåringen nådde sin klimax för några år sedan då jag körde fullt ut på Jesus-looken med långt hår som dolde de få kala fläckar där skägget inte kom åt. Det var bara ögonen och en del av pannan som kikade fram, jag såg ut som ett bergatroll (och så såg jag alltså ut när jag träffade min fru, eller ja.. hon som sedermera skulle komma att bli min fru, man undrar ju vad i h-e hon såg där egentligen). Jesus-looken fick ett abrupt slut på en efterfest 2005 då jag hittade en trimmer och skalade bort allt hår på skallen, men skägget fick vara kvar. Med rakad skalle ser jag ut som en koncentrationslägerfånge, vilket inte är så bra, men med rakat ansikte ser jag ut som en pojkspoling med märkligt föråldrade ögon och det är värre. 

Efterhand som jag skriver den här texten börjar jag inse att den inte är intressant för någon annan än jag själv. Och så kan det ju vara ibland, jag måste väl få vara lite trivial någon gång jag också, men hur kan jag vända detta introverta skådespel till något som äger intresse för allmänheten? Jo men kanske så här: 

Fråga 1: Har du skägg?
Fråga 2: Om nej, varför inte?
Fråga 3: Om ja, hade din pappa skägg när du var liten?
Fråga 4: Om du är tjej men fick vara kille för en dag, skulle du då välja att ha helskägg och sitta inne hela dagen och leka med det?
Fråga 5: Kan du nämna en person, känd eller okänd, som ser coolare ut utan skägg?
 

Andra män som alltid borde bära helskägg: Harrison Ford, George Clooney, Joaquin Phoenix, Gandalf, Jan Malmsjö, Usama Bin Laden

Män som aldrig borde bära helskägg: Peter Forsberg, Alexander Bard

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag packar in två småbarn och båda tonåringarna i bilen. Det är matchdag och vi ska tvärs över stan till samlingen som börjar om tio minuter. Vi har med andra ord bråttom, och när jag har bråttom syns det på mig. De flesta som kommer i närheten av mig när jag befinner mig i detta tillstånd brukar rygga tillbaka. De flesta, men inte alla. 

Grannen som bor tvärsöver gatan kommer plötsligt gåendes mot mig med en snöskyffel i ena handen. Han hälsar och börjar peta lite förstrött i en snövall med skyffeln, häver ur sig en öppningsfras som handlar om snön, den förbannade snön. Jovisst, det är mycket snö nu. Jobbigt, vi vill inte ha mer, Och Så Vidare. När jag står där och försöker spänna fast tvååringen i bilbarnstolen så vet jag att grannen ännu inte har kommit fram till sitt egentliga ärende. Det är nämligen ingen slump att han dyker upp just nu, och bakom regin ligger helt garanterat hans fru. 

När mitt fipplande med det trilskande låset till bälteshelvetet på bilbarnstolen når sin klimax harklar sig (förstås) grannen och tar upp det han egentligen kom ut för. 

“Jo.. ehh.. det blir ju väldigt svårt för oss att komma ut med vår bil när du har parkerat så här, det blir ju trångt med all snö och så. Min fru och jag har pratat om det här och vi tycker nog.. alltså det vore bra om du kunde tänka på det i fortsättningen.” 

Nummer ett: killen har blivit utskickad av sin fru, som tvivelsutan bevakar oss från en väl gömd utkiksplats i denna stund.
Nummer två: killen har uppenbarligen ingen känsla för tajming. Han märker inte att jag är tokstressad och bokstavligt talat kastar in ungar i bilen, utan förutsätter helt blint att just nu är rätt tidpunkt att ta upp detta delikata ärende.
Nummer tre: Under de snart fyra år som vi bott i huset har jag parkerat på gatan mittemot deras garageinfart två gånger, TVÅ GÅNGER, och just denna andra gång hann jag stå där i ungefär femton minuter innan han (frun) bestämde sig för att måttet var rågat. 

Med en puls på hundrafemtio gör jag en snabb bedömning av läget. Tittar på grannen, tittar på tonårssönerna (som står med händerna i byxfickorna och bara väntar på mitt nästa drag, de har sett mig blåsa säkringar i huvudet förut) och sekunderna tickar iväg mot evigheten. Mina synapser hamnar för en kort stund i blockerat läge. 

Menar karln allvar? Ser han inte att jag har bråttom och att jag bara parkerat här en kort stund för att lasta om och dra vidare? Är karln helt jävla dum i huvudet?! Nej nej, vänta nu, inte den vägen. Nu tar vi det lugnt här, har inte tid att bråka. Fort fort, vad är den andra vägen.. vad var det vi sa när vi pratade om hur jag ska hantera min ilska? Rikta om.. acceptera.. fokusera.. nej vad fan så var det inte! Räkna till tio, så var det! Räkna nu din jävel, ta det lugnt och hitta vägen förbi ilskan. Svälj, andas, tänk gosse, tänk! 

“Jaha.. ja det är ju förstås (din toppridna jävla ynkrygg), det blir ju trångt för er när jag står här med bilen (speciellt eftersom både du och din fru verkar ha sällsynt svårt att vrida på rattjäveln, som till exempel den gången då jag med dödsförakt fick kasta mig fram och dra undan barnvagnen eftersom du höll på att backa in i den, och då stod den ändå TRE METER IN PÅ VÅR GARAGEINFART), jag brukar ju i och för sig inte parkera här (din småsinta jävla villanazist), har bara stått här en kvart, skulle bara packa om bilen, vi ska iväg nu igen som du kanske ser (skaffa ett liiiiiv gubbjävel) så det blev liksom lite provisoriskt det här. Men visst, du har rätt och jag ska tänka på det i fortsättningen (och du bör tänka på att ducka nästa gång vi ses, ditt förbannade mähä)”  

Med spelat lugn sätter jag mig bakom ratten och nynnar frenetiskt på en låt som jag hatar. Gör en kontrollerad start, vinkar till grannjäveln och håller all världens hastighetsbegränsningar på vägen ut från villaområdet. Vänster hand på ratten, långfingret utsträckt. Efter några minuter möter jag ena tonåringens blick i backspegeln, jag ser inte hans mun men ögonen avslöjar flinet på hans läppar. Jag vet att han inte kommer att kunna hålla käften. Jag vet och jag förbereder mig mentalt på kommentaren som snart kommer. Han håller mig på sträckbänken den lille illbattingen, försöker psyka mig, men jag andas lugna andetag och målar upp bilder av vackra sommarkvällar i mitt huvud. Till slut kan han inte hålla sig utan trycker dit dräparen: “Det där klarade du ju av riktigt bra, hehe.” Jag räknar till tio igen innan jag svarar med ett kort och förhoppningsvis avmätt hummande. Han tittar ut genom bilfönstret och bränner av dagens bredaste flin.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

När min fru var gravid med dottern E begärde vi ett utökat ultraljud för att ta reda på om barnet hade klumpfot. Efter att tre av fyra barn fötts med denna åkomma kände vi att det kunde vara bra att förbereda sig mentalt på den behandling som i sådana fall skulle vänta oss och barnet. Därför satt vi där en höstdag 2008 och plirade mot en skärm för att försöka hitta vridna fötter. 

Diagnosen som sedermera ställdes löd ungefär “trolig klumpfot”, vilket skulle visa sig vara fel. Men det är inte feldiagnosen som är intressant, vi var helt på det klara med felprocenten som är inblandad i dessa gissningar och blev väl om något lättade när flickan visade sig slippa den något hårdhänta behandling som krävs för att komma till tals med klumpfötter. Det som däremot väckte en del tankar hos mig, då och långt efteråt, var den konversation som utspelade sig mellan oss och barnmorskan och som jag nu ska försöka återge. 

Barnmorskan: “Ja ni ville ha utökat ultraljud ser jag här i journalen”
Jag: “Ja det stämmer. Vi vill kolla om barnet har klumpfot”
Barnmorskan: “Det finns i familjen antar jag?”
Jag: “Ja, tre söner har fötts med dubbel klumpfot och vi vill väl förbereda oss mentalt på en eventuellt kommande behandling”
Barnmorskan: “Ja okej.. så ni vill inte kolla för att.. ehh..”
Min fru: “Göra abort menar du? Nej herregud! Är du inte klok människa?!”
Barnmorskan: “Jo men man vet aldrig, folk är olika” 

“Folk är olika”, dessa ord har klingat i mitt huvud ända sedan den där dagen. Folk kan göra abort på grund av klumpfot, uppenbarligen är det så. När jag tänker på det här blir jag alldeles kallsvettig, vem dödar ett barn bara för att slippa gå igenom en behandling som visserligen är ganska jobbig under period men som ändå ger otroligt bra resultat? De allra flesta barn som föds med klumpfot lever faktiskt fullkomligt normala liv, åtminstone vad avser fötterna. 

Nästa tanke är ännu läskigare: vilka andra anledningar finner folk godtagbara för att göra abort? Fel kön kanske? Jag ger mig fan på att det har hänt. Här sitter Lasse och Gunilla med tre pojkar och en fjärde på väg. Nej, vi tar bort den här och provar igen, det var ju faktiskt en flicka vi ville ha. Leka Gud, är det roligt det? Jag förstår ärligt talat inte hur människor orkar leva med sådana beslut på sina samveten. Samveten som för övrigt verkar bli allt rymligare i takt med den vetenskapliga utvecklingen på området.

Och tro nu för Guds skull inte att jag är abortmotståndare. Några sådana kvarnar tänker jag inte kasta vatten på, det är åtminstone inte avsikten med texten. Jag förstår helt och fullt att det tyvärr finns ett antal scenarios där ingen annan lösning är tillämplig och att vi därför måste ha kvar rätten till fri abort. Men det jag däremot har kommit att förstå är att med fri abort följer ett antal moraliska frågeställningar vars frånvaro av regelverk och praxis ställer till det för människor, inte minst vårdpersonal. Tänk dig själv att du är läkare eller sjuksyrra och tvingas lyssna på Lasses och Gunillas konversation. Det var fel kön, så nu är du så god och beställer en abort åt oss här. Beslutet ligger hos föräldrarna, ytterst modern, men verkställandet ligger hos vårdpersonalen som inte har något annat val än att lyda idioter. 

Förr i tiden tvångssteriliserade vi människor i det här landet. Människor som någon med makt i pennan ansåg vara olämpliga som föräldrar, utvecklingsstörda till exempel, fick finna sig i att berövas den biologiska rätten till föräldraskap. Det här framstår naturligtvis i backspegeln som en grym anrättning med fadd smak av överförmynderi, vilket det också är, men någonstans långt inne i mig förstår jag ändå incitamentet. Hur ska man kunna ta hand om ett barn om föräldrarna inte ens kan ta hand om sig själva? Vad händer med det barnet om det får födas? Vilken framtid har barnet? 

Risken för felbeslut med påföljande extremt grova kränkning av människans grundläggande rättigheter var förstås uppenbar, det finns många tragedier från den tiden. Och jag vill absolut vara väldigt tydlig med att jag inte vill leva i ett samhälle där vi vädrar den här typen av människosyn i våra lagböcker. Ändå kan jag inte låta bli att tänka.. de som väljer att ta bort ett barn på grund av lindriga missbildningar eller fel kön eller vad som nu kan tänkas ha väckt dessa bokstavligt talat livsfarliga tankar.. borde inte sådant folk egentligen vara föremål för tvångssterilisering? 

“Ja hörni Lasse och Gunilla, eftersom det är ni som bestämmer så kommer vi att utföra en abort enligt er önskan, och detta då med barnets kön som beslutsunderlag. Vi vill bara upplysa er om att abortingreppet kommer att efterföljas av en akut tvångssterilisering, eftersom ni i och med detta beslut har förverkat rätten att någonsin bli föräldrar igen”. 

Med ilska i bagaget kan jag tycka att det finns en viss logik i ett sådant hypotetiskt resonemang, även om jag inser att även jag befinner mig på en moraliskt skuggig plats just nu. Vad tycker du?

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Vaknar av alarmet 07.00, konstaterar att natten har varit helt okej. Ingen unge har skrikit alldeles för länge, kroppen säger att det går att kliva upp och vara människa idag också. 

Tar en femminutersdusch, det räcker för en arbetsdag. Jag har frissigt hår, lite halvafro så där, och jag läste en gång i en tidning att tricket för frissiga typer som jag är att shamponera håret max en gång i veckan. Vid stödduscharna som tas däremellan, i mitt fall varannan dag, får håret en lättare balsambehandling. Ingen vill vara frissig, man vill vara lite oljig. 

Efter duschen rotar jag lite håglöst i garderoben efter dagens outfit. Ibland utför jag denna manöver i mörker, så lite bryr jag mig om kläder. Jag vet att allt som ligger i garderoben håller hyfsad nivå, har nyligen gjort en utrensning. Mitt liv har blivit enklare att leva efter denna utrensning. Just idag tar jag den nya tröjan som min fru gav mig på Alla Hjärtans dag. Den är svart- och vit-randig. Jag passar i tvärrandigt, ser inte fullt så spinkig ut som jag egentligen är. 

Slår mig sedan ner på golvet i köket och försöker få i yngsta dottern mat. Hon viftar bort osynliga flugor, det gör hon alltid när det vankas mat. Jag vet inte varför hon är så ointresserad av att äta, men jag vet att det är otroligt irriterande att man ska behöva distrahera henne hela tiden. Hennes storasyster var likadan i den åldern, nästan lika irriterande. Men hon äter själv nu med god aptit så vi hyser hopp. Håll ut ett par år till bara. 

Min egen frukost består av fil med flingor, en kopp te och ostmacka. Jag har druckit hinkvis med kaffe varje morgon så länge jag kan minnas men magen har börjat krångla så jag måste dra ner. Förr fem sex koppar om dagen, nu två. Magen börjar lugna ner sig. 

Efter frukost hoppar jag upp på cykeln och tar mig till jobbet. Det är nära, tar bara tio minuter. Den friska vinterkylan biter i mina kinder, jag känner mig levande och stark. Passerar några hundägare och låter dem i lugn och ro kliva åt sidan. Det här kommer att bli en bra dag, jag är inte sur på hundägarna. 

När jag kommer fram till kontoret startar jag som vanligt datorn först och tar sen av mig ytterkläderna och hämtar ett glas vatten. Förr kaffe, nu vatten. Öppnar kalendern, fem telefonmöten idag. Öppnar inboxen, tjugotvå nya mail. Två av mötena har flyttats till kvällen, mellan fem och halvsju. Jag börjar genast tänka ut hur jag ska hantera detta. Bestämmer mig för att cykla hem lite tidigare och ta mötena från källaren där hemma. 

Dagen förflyter som den oftast gör, i ett högt och jämnt tempo. Tiden byter hastighet, det är märkligt hur olika tid kan uppfattas. Vid halvfem kliver jag ut ur bunkern, tar några djupa andetag innan jag låser upp cykeln och trampar hemåt. Hundägare på vägen tillbaka också, jag är lika tillmötesgående som på morgonen. Den här dagen är en snäll dag. 

Väl hemma kopplar jag upp datorn i gästrummet i källaren och säger “hej hur har dagen varit?” till tonårssönerna som sitter framför sin dator i hobbyrummet. Den har varit “helt okej”, vilket kan betyda allt ifrån helt okej till total katastrof och snart kommer en lärare att ringa dig för att tala om hur risigt din son har betett sig i skolan. Jag går en trappa upp för att nosa på småttingarna. Sonen O kommer som vanligt springande när han hör mina steg i trappan. Han är som en hund, jag gillar ju hundar egentligen. Dottern I tar det lugnt i soffan, hon noterar min ankomst med ett höjt ögonbryn. Dottern E, matvägraren, sitter på köksgolvet och viftar frenetiskt med armarna. Det är hennes välkomsthälsning. Jag lyfter upp henne och snusar henne bakom örat, hon luktar så gott där. Tar lite på frun, checkar av läget. Hon är trött men på gott humör, jag nöjer mig med det. 

Resten av familjen äter middag medan jag genomför mina möten. USA, Polen, Holland, Tyskland och England är på tråden. Vi gör det vi ska. Jag försöker småskämta lite som jag alltid gör. Kvinnan från Tyskland fnissar, amerikanen skrattar till lite artigt och resten sitter tysta. Check: nog med småskämtandet. 

Efter mötena äter jag middag framför teven. Charlotte Kalla vinner guld, jag blir upprymd. “Helvete vilken fin insats!” säger jag till frun, hon nickar bifallande. Småttingarna sover, jag hann inte natta dem. Tonåringarna ska iväg på träning, jag skjutsar. Kommer hem igen kvart i nio, frun går och lägger sig. Jag stannar uppe, kollar på Hellner. Han satsar allt och missar bronset med 1,5 sekund. Jag vräker i mig godis och tänker att det där var helt rätt satsat. 

När jag ska gå och lägga mig föreslår frun att jag sover i källaren eftersom E hostar väldigt mycket. Jag ska ju upp och jobba imorgon, greppa tag i den där snabba tiden, så jag bestämmer mig för att lyda hennes råd. Pussar god natt och tar min bok med mig, Snabba Cash. Läser i tio minuter, sen faller ögonlocken. Den där boken är inte bättre än jag är trött, tänker jag och somnar som en klubbad säl. Imorgon ringer klockan 07.00 igen.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Mediadrevet går sin gilla gång. I skrivande stund är det VD-ar och styrelseordföranden för hjälporganisationer som står i skottlinjen. Bengt Westerberg fick ta första skottet, åttahundratjugotvåtusen kronor om året är hans arvode som styrelseordförande för Röda Korset och kvällspressen har som ett direkt resultat av denna summa fått spontan grupporgasm. Kartläggningen fortskrider med oförminskad kraft. 

Låt oss med ens klargöra en sak: åttahundratjugotvåtusen kronor är en tämligen blygsam summa jämfört med de flesta styrelseordförandearvoden inom svenskt näringsliv. Carl Bildt fick till exempel 2,7 miljoner som ledamot i Vostok Naftas styrelse (källa: Expressen), vilket i sig är en politikerskandal som har fått alldeles för lite mediautrymme om du frågar mig. Snacka om att köpa sig en stark lobbyröst inför planerna att dra gasledningar genom Östersjön. Råkar du vara styrelseordförande i Swedbank så håvar du in 1 375 000 kronor per år i arvode (källa: Swedbanks årsstämma), det är inte heller illa pinkat för en verksamhet som gick med miljardförlust förra året och nästan drog ner hela nationen i skiten med sina baltiska äventyr. 

Nej, det är väl det här med att Bengt sitter som ordförande i en ideell hjälporganisation som gör att våra moralkänselspröt börjar vibrera. Är det verkligen okej att lyfta så mycket pengar för att hjälpa människor i nöd? Borde han inte känna sitt kall här och i princip jobba gratis? Det är ju faktiskt våra pengar, våra surt förvärvade pengar, som han lurar till sig via snyftkampanjer och sen dricker champagne för. Blodet svallar hos svensken, det är ju fanimej skandal! 

Här är det frestande att dra liknelser med läkare. En läkare hjälper människor i nöd, räddar liv, hela den svängen. En läkare är också, i de allra flesta fall, landstingsanställd och får därigenom sin lön från oss skattebetalare. Och läkare tjänar bra pengar, det kan ni tro, men det är väl ingen som har några problem med läkarlönerna såvitt jag vet. Landstingsdirektörers arvoden har inte heller skapat några drev vad jag kunnat se. Där är vi tämligen överens om att lönen är befogad, de gör ju ett FANTASTISKT jobb de där läkarna! Så vad är skillnaden? Varför blir vi så förbannade på Bengt Westerberg? Borde inte han också få bra betalt för att rädda liv? 

Två saker: Nummer ett, Bengt Westerberg är ingen läkare, han är styrelseordförande. Han räddar inte liv om dagarna, inte direkt alltså utan bara kanske i bästa fall indirekt. Med andra ord har vi svårt att se kopplingen mellan hans höga lön och nyttan han gör för till exempel de drabbade i Haiti, även om den naturligtvis finns där. Nummer två, Röda Korset lever på frivilliga bidrag, och det där med frivillighet sätter ofta helt egna moralregler. Visst, skatter är en sak, där har vi nog (speciellt vi svenskar) lärt oss att acceptera ett visst, ska vi säga.. svinn, på vägen fram till nyttans mål. Men när Röda Korset har kört sina kampanjer i media och vädjat till våra känslor, till vår medmänsklighet, ja då går skam på torra land för drygt åttahundratusen. Vi känner oss lurade helt enkelt, de spelade på våra känslor. 

Jag tycker så här. Det finns regler för ideella hjälporganisationer, och om vi tycker att organisationerna blåser oss så borde väl första steget (efter att vi slutat ge dem pengar alltså) bli att se över reglerna. För att till exempel få ett så kallat 90-konto måste 75 procent av intäkterna gå till ändamålet. Med bara en snabb amatörblick kan jag tycka att 75 procent låter lite, 90 procent skulle kännas bättre. Då skulle automatiskt de värsta förmånerna få stryka på foten. 90 procent för ett 90-konto, låter väl som en klatschig slogan? 

Sen är jag alldeles övertygad om att Bengt Westerberg gör ett bra jobb som styrelseordförande för Röda Korset, och han är dessutom (eller var åtminstone innan det här drevet gick igång) ett bra ansikte utåt för vilken organisation som helst. Som han själv påpekar, han skulle förmodligen tjäna mycket mer pengar om han tog motsvarande roll inom näringslivet eller den kollektiva sektorn. Om jobbet han lägger ner är värt det arvode han får har däremot blivit en moralfråga som hamnat i en alldeles egen kontext, en kontext där kvällspressen räknar ut hur många matransoner till svältande barn som Bengts arvode skulle räcka till. Och väl där kan det här bara gå åt ett håll, det blir bye bye Westerberg inom kort. 

Ni får ursäkta mig, men för mig är det här en klockren icke-fråga. Åtminstone om man väljer bort moralaspekten och antar ett mer klassiskt marknadsliberalt förhållningssätt. Om Folket tycker att Röda Korset betalar för mycket pengar till styrelse och chefer, då ska Folket sluta ge pengar till Röda Korset. Det kallas självsanering och är en av kapitalismens grundpelare. Så länge informationen är fri och kvällspressen nosar upp den så har vi ju allt beslutsunderlag vi behöver för att avgöra saken själva. Eller? Sluta ge pengar till Röda Korset, sätt press, använd din konsumentmakt. Skitenkelt. Men att Bengt borde jobba gratis är bara nonsens. Ställer vi det kravet på styrelser för ideella organisationer så har vi snart inga kvar, vilket när jag tänker efter kanske inte är det sämsta alternativet.
  

PS
Men Carl Bildt kom alldeles för billigt undan, och det grämer mig (alla dessa dagar).

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

I min bil, för övrigt det enda ställe där jag lyssnar på musik nu för tiden, sitter en CD-växlare som sväljer sex skivor. Just nu och sedan ett par veckor tillbaka är växlaren laddad med Velvet Revolver, Nick Cave, Cardigans, AC/DC, Guns n’ Roses samt Alice in Chains. Man kan reflektera över blandningen men det är egentligen inte intressant, den speglar bara tröttheten hos en man som har slutat leta ny musik. Låt mig istället fördjupa mig i en av plattorna som musikaliskt fortfarande håller svinbra men som textmässigt har kommit att bli närmast olidlig att uthärda. 

Jag talar om Alice in Chains och deras smått legendariska Dirt från 1992, en skiva som med all rätt har kommit att betraktas som en av grungens främsta milstolpar. Du känner säkert igen den attackfyllda inledningen med Them Bones, den svängiga fortsättningen med Dam that River, den majestätiska Rain when I die, och så vidare. Jag skruvar upp volymen på bilstereon, låter mig föras bort av toner från förr som den insnöade gubbstrutt jag är. Men efter några lyssningar börjar det skeva i min skalle. Det är något som inte stämmer, en obehaglig känsla smyger sig på och det tar mig inte lång stund att förstå vad det handlar om; texterna. 

All denna patetiska, pubertala självömkan, var i helvete kom den ifrån helt plötsligt? Varför har jag inte hört det här förut? 

“I want to taste dirty, stinging pistol
In my mouth, on my tongue
I want you to scrape me from the walls
And go crazy like you’ve made me”
(Dirt)

Det här är ju hemskt. Jag sitter där i bilen och möter plötsligt min egen ungdom, och jag gillar verkligen inte det jag ser. All den här påstådda självdestruktiviteten, fabricerad för att väcka uppmärksamhet. Jag hade den, och jag skäms för den nu. 

“I believe them bones are me
Some say we’re born into the grave
I feel so alone
Gonna end up a big ole pile a them bones”
(Them bones) 

Jag är så ensam, bäst vore om jag finge dö, åhh.. det är så synd om mig, buhu. Den här egocentriska geggan retar verkligen skiten ur mig. Var jag så där? Var jag så desperat i min jakt på uppmärksamhet att jag nästan, om man kisade lite och var tillräckligt intresserad av mig som person för att orka läsa mellan raderna, kunde uppfattas som en gnutta suicidal? Bara lite lagom alltså, typ.. emo. Herregud, den här insikten är verkligen skitjobbig. 

I ett sista försök att rädda skivan undan stenkrossen hoppar jag fram till sista låten, min absoluta favorit Would?. För mig utgör den själva essensen av grungen: de suggestiva trummorna i inledningen som försätter oss i rätt stämning, den lågmälda refrängen, nästan viskande, är lugnet före den underbara och våldsamma stormen som anländer i refrängen. En fantastisk låt, även idag. Så till texten då, jag vågar nästan inte lyssna. 

” Know me broken by my master,
Teach thee on child of love hereafter,” 

Hmm.. okej. Lagom obegripligt, ingen ko på isen än. Över till refrängen.

“Into the flood again,
Same old trip it was back then,
So I made a big mistake,
Try to see it once my way.” 

Aj.. där kom det igen. Missförstådd, ensam och övergiven. Same old trip, den obotlige syndaren som söker förlåtelse. Nej, jag klarar inte det här. Jag skriker rakt ut i en vänstersväng, VÄX UPP FÖR FAN! Det är bara att inse, jag har blivit en gammal gubbe som inte ser med blida ögon på ungdomens vedermödor. Eller rättare sagt, som inte ser med blida ögon på sin egen ungdoms vedermödor. Det är en uppgörelse, du och jag min ungdom, nu går vi ut och tar detta mellan fyra nävar. Allt detta satans gnäll, det kryper i mig. Hitta lösningar din patetiske fan, LÖSNINGAR! 

Okej, jag gick och sket och har lugnat ner mig nu. Har bestämt mig för att behålla skivan ändå, den får leva. Men det kommer nog att ta ett tag innan jag lyssnar på den igen, för det där var jävlar i mig jobbigt. Problemet nu, när jag faktiskt har börjat lyssna på texter och tolkar budskapen, är att jag känner mig totalt omringad och insnärjd av artister som vill att jag ska tycka synd om dem. Jag har redan ena foten i graven här, kan lätt se att jag inom några år helt kommer att sluta lyssna på musik. Men bara för att vara på den säkra sidan innan jag stänger butiken, om det finns någon där ute som vill förbarma sig över en gammal gubbjävel och återbörda mig till de musikälskandes skara får denne någon gärna tipsa om musik som inte kommer att reta gallfeber på mig. Lösningsorienterad populärmusik med positiva budskap (som inte är Håkan Hellström.. ehum..) finns det?

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jodå, visst är det bocken ni ser brinna här på bilden

Då och då har det framskymtat i kommentarstrådarna, somliga av er vill att jag ska lyfta fram det lokala perspektivet i min omvärldsrapportering. Och det är inte utan att jag håller med, för här sitter jag omgiven av tre stockholmare och två göteborgare och vad vet de egentligen om vad som pågår i södra norrlands glesbygd? Just det, inte ett skvatt. Dags alltså för ett lokalt nyhetssvep a la Barstol. 

Näringsliv: Staden befinner sig fortfarande i mild chock efter beskedet i början av december: Ericsson lägger ner fabriken i Gävle, drygt tusen anställda blir av med sina jobb. För ett samhälle som redan innan detta dråpslag hade högst arbetslöshet i landet tas sparkarna emot i liggande ställning. Den kollektiva självkänslan befinner sig på botten. Att bo och arbeta i Gävle år 2010 är ungefär som att promenera längs trottoarer där risk för takras råder: man sneglar hela tiden uppåt av oro för att få något väldigt hårt i huvudet. 

På radion häromdagen hörde jag att Ericsson redovisade en vinst på sex miljarder kronor förra året. Sex miljarder mina vänner, det är mycket pengar det, men tyvärr för de anställda på Ericsson i Gävle var det ändå lägre än det förväntade resultatet. Spekulationsekonomin i ett nötskal, det handlar inte om faktiska resultat utan faktiska resultat i relation till marknadens förväntningar. Beslutet om nedläggning av Gävlefabriken är således inte av ekonomisk natur utan strategisk, vilket är ett ord som näringsidkare kan använda för att försvara i stort sett vad som helst. Ledningen för Ericsson hävdar i ett pressmeddelande att beslutet inte har något med konjunkturen att göra, det handlar istället om konsolidering och effektivisering av tillverkningen av basstationer, en besparing man nu kan göra tack vare produktutveckling.

När de globala hjulen rullar väger en fabrik på tusen anställda i södra Norrland väldigt lätt, det har vi insett för länge sedan, men för bygden är det lik förbannat ett slag med förödande kraft på flera plan. När så många blir arbetslösa i ett svep påverkas inte bara de anställda och deras familjer utan även företeelser i deras närhet. Bostadspriser sjunker, taxinäringen får färre körningar, en och annan restaurangägare tvingas till konkurs. Dessa människor får en klapp i ryggen och ett kinesiskt ordspråk från Maud Olofsson som hjälp på vägen.. jag tror det var något om att en kris också ska ses som en möjlighet. Samtidigt dör glesbygden en långsam död.

Kultur/Nöje: Någon driftig person med stort musikintresse har kläckt idén att Gävle ska ha sin egen grammisgala. Konceptet går under namnet Local Heroes och galan går av stapeln nu till helgen. Om det inte vore för att jag är en strängt upptagen och från nöjesliv tämligen befriad fembarnsfar hade jag kunnat tänka mig att bevaka detta evenemang för Barstols räkning, men jag får väl försöka skicka dit vår musikskribent Matt istället (försöker locka med att Daniel Gilbert ska spela men inser genast att detta nog attraherar vår göteborgsdelegation mer). För även om det känns lite cheesy och smågenant när en liten stad som Gävle försöker härma den stora världens gester så applåderar jag ändå initiativet, det är nämligen precis sådana initiativ som behövs när bygden står på sina knän och tar emot skrevsparkar från näringslivet. Jag vet inte om det är du Lisa Pehrsdotter som ska ha cred här, men det är i alla fall ditt ansikte jag sett i tidningen så du kan väl ta emot berömmet och skicka det vidare till dem det berör är du snäll. Bra jobbat! 

Tyvärr har jag alldeles för dålig koll på det lokala musiklivet för att uttala mig objektivt i frågan om vem som borde vinna vad, men självklart håller jag en tumme för Anna Frank eftersom jag hade ett litet, ack så litet finger med i skapandet av hennes debutplatta. Den andra tummen håller jag för Rikard Sjöblom (Gungfly), den pojken är så musikaliskt begåvad att det formligen sprutar ur öronen på honom. 

Sport: I realiteten existerar bara två sporter i Gävle: Ishockey och fotboll. Vårt stolta fotbollslag Gefle IF som trots knappa resurser hänger kvar i Allsvenskan år efter år leds av ett småskaligt fotbollsgeni vid namn Pelle Olsson, vars specialitet har blivit att utveckla talanger. Han tog till exempel upp Johan Oremo från division 3 och förvandlade honom till en allsvensk anfallare av högst duglig klass. Oremo såldes sedan till Djurgården där det gick käpprätt åt helvete. Ett annat exempel är Amadou Jawo som värmde bänken i Vallentuna när Olsson fick upp ögonen för honom. En liten stund senare började pojken skotta in mål i allsvenskan som om han aldrig gjort annat, vilket i sedvanlig ordning ledde till försäljning, den här gången till Elfsborg. Och ja.. där har det väl inte gått direkt lysande för Jawo men pengarna sitter i alla fall säkert på Gefles konto.

I riksmedia är Pelle Olsson en tämligen okänd filur men lokalt, åh herre Jesus, här är han i högsta grad en Local Hero. Jag såg honom på Konsum Krysset härom veckan, ville gå fram och trycka hans hand men blev starstruck och fegade ur. Det är han och Jan Berglin som har den effekten på mig (Berglin brukar också handla på Konsum Krysset). 

Hockey? Ja.. jo det går ganska bra för Brynäs. Han gör ett fint jobb han också, den där Czarnecki, och min gamle barndomskompis Tommy Jonsson har gått och blivit assisterande tränare minsann. Jag kommer ihåg när vi satt på ditt rum och lyssnade på Whitesnake, det var på den tiden när du hade hår. Din syrra var ihop med min brorsa, och där någonstans hittar vi väl det sanna glesbygdspersektivet: i en stad som Gävle känner man nästan varenda kotte. Alla känner någon som jobbar på Ericsson, alla känner någon som snart sitter i skiten. Det är sånt som håller oss på mattan.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Kära läsare
Denna vecka har Barstols skribenter fått i uppdrag att skriva en text tillsammans, detta i form av en stafettnovell. Det går till så att någon börjar skriva en historia som de andra sedan, i en förutbestämd ordning, tar vidare och sedermera avslutar. Enjoy!

Den var inte mycket att se på, den gamla Volvon, men den var pålitlig och hade tagit dem ända fram. Nu stod de i det strilande varma regnet och tittade på den gamla stugan där han hade spenderat alla sina somrar från det han föddes tills han fyllde femton. Från bilen hördes den svalnande motorns tickande och någonstans i skogen till vänster om dem hoade en skogsduva. Minnet av när hans pappa förklarade skillnaden på skogsduvans och ringduvans läten flimrade snabbt förbi, han kan inte ha varit mer än sju år då. Nu var han trettiofem och hade släpat sin flickvän de åttio milen från Stockholm ända upp i djupaste norrland, och inte en enda gång hade hon frågat varför han ville åka dit. Hade hon gjort det så vet han inte vad han hade svarat, förmodligen något luddigt om att hitta sina rötter, men sanningen var mycket mörkare än så. Så mörk att han aldrig skulle våga yppa den för henne.

Han började lasta ur väskorna från bakluckan medan hon tittade sig runt och upprepade gång på gång hur vackert det var här. Han försökte stänga henne ute, han hade viktigare saker att tänka på, men det gick inte. Hennes pipiga röst kändes som rostig gammal skördetröska som aldrig ville sluta mala långt inne i hans huvud. “Kan du hålla käften för en gångs skull och hjälpa till med matkassarna.” röt han åt henne. “Vad du är sexig när du är så där bestämd.” svarade hon och skrattade medan hon skuttade fram för att ge honom en puss. Hon tog allt som ett skämt och förstod aldrig när man var allvarlig. Hon var så jävla dum. I det ögonblicket avskydde han henne. Han började ångra sig att han tagit henne med. Hon skulle kunna förstöra allt. Den kvällen knullade han henne med ett ursinne och frenesi han inte visste att han hade inom sig. När hon äntligen hade somnat smög han ut. Det var beckmörkt men han hittade i de här krokarna som i sin egen bakficka. Han gick med bestämda steg rakt ut i skogen och när han kom på den lilla stigen följde han den västerut.

Dom knotiga rötterna i marken kändes hårda under stövlarna. Stigen var smal. Grenarna på granarna rispade då och då mot hans jacka i mörkret. Efter ett tag såg han ett svagt gult ljus skymta långt bort genom skogen. En vild upphetsande känsla fyllde bröstet. Han ökade stegen. Äntligen skulle det ske. Äntligen, han kunde knappt tro att det var sant. När han kom närmare såg han att det var lampan på farstutrappan till den lilla stugan som lyste. Stugan såg nedsläckt ut men han tog dom två stegen upp på trappan och knackade hårt på dörren. Inget hände. Han knackade igen. Det var dödstyst från stugan. Dörren såg sliten ut, färgen hade flagnat, huset verkade ha blivit ett ruckel vid det här laget. Han såg sig om på trappan och lyssnade. Det susade lätt genom träden och långt in i skogen, från där han kommit hördes något som knakade. Han kände på dörrhandtaget. Dörren var olåst. Han öppnade den lite på glänt. “Hallå?”
Inget svar. Han öppnade dörren helt och böjde sig in i genom dörröppningen.

“HALLÅ?” hojtade han. “Är du här?”

Tystnaden svarade. Damm yrde upp och trängde in i munnen. Torkade ut. Han harklade sig och spottade. Loskan lade sig som en sjö mitt i öknen och om där fanns ens en möjlighet till liv hade han kanske väckt det, gett det näring.
Men här fanns ingenting. Endast en rörelse som var han själv över torra plankor och ljudet det förde med sig. Hjälplöst gnäll. Likt en övergiven åldring stod huset kvar. Ett minne av en annan tid som varit och aldrig kommer åter. En tid som i sig själv inte var mycket att minnas och nu var han den enda som bar detta mycket lilla inom sig.

För att vara på den säkra sidan vred han om skosulan över loskan och drog ut den i dammet över golvet. Bara en mörk fläck. Men samtidigt ett bevis för att någon varit på plats och ett otvetydigt bevis för vem denna någon var.

Han stod en stund och andades i mörkret. Det var alldeles knäpptyst omkring honom. Han tog ett avvaktande steg över de jämrande golvplankorna, lät långsamt ögonen vänja sig vid dunklet. Allt var så kusligt likt den där kvällen för knappt tjugo år sedan. Kommoden vid väggen, spegeln med den tejpade sprickan, den gamla kökssoffan som de ägnat den sista natten i.
Plötsligt hördes en harkling från mörkret, och han frös fast i de dammiga golvplankorna.
“Jaså, du är tillbaka nu.”
Tystnaden som följde kunde varit från gravens djup. Han såg sig omkring, men det var ingen där. Plötsligt kom ett tryck över ögonen, en värk som var så stark att den kändes som migrän. Vita blixtar dansade på näthinnan. Spottloskan på golvet växte tills den var stor och svart och glittrande. Det började krafsa under golvet.
“Du tar hit henne imorgon. Så vi får träffas allihopa. Och umgås.”
En plötslig stank av jord fick honom att rygga och han stapplade baklänges ut på farstukvisten. Han famlade i blindo efter trappräcket, kunde inte förmå sig att släppa blicken från dörröppningens gapande mörker, men när han hörde golvtiljorna knarra inne i stugan vände han sig om och sprang.

Senare stod han länge och betraktade henne i mörkret. Trycket över ögonen ville inte släppa. Hon sov så stilla och lugnt med tunga, trygga andetag. Först när han gått ut i skogen och kastat iväg bilnycklarna och deras mobiltelefoner upphörde värken, och när han kröp ned bakom henne och hon gnyende lagt sig till rätta somnade han nästan genast. Och han drömde om jord. Och om deras morgonpromenad längs den västra stigen.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Det är som bekant valår i år och för er som inte har tålamodet att vänta till hösten erbjuder jag här en alldeles speciell gratistjänst som jag kort och gott valt att kalla Facit. Du vill veta hur det går i valet? Jamen lyssna då, för så här kommer det att bli. 

Vill man göra det enkelt för sig räcker det gott och väl att påstå följande: för att en borgerlig regering ska lyckas sitta kvar vid makten i en tid präglad av rekordhög arbetslöshet krävs inget mindre än ett mirakel. Kommer vi att få bevittna ett sådant mirakel? Nej det kommer vi inte, och nu ska jag förklara varför. 

Nummer ett: I varje val talar man om att jobben blir nyckelfrågan, och det har väl aldrig varit mer sant än nu. Kärnan i den borgerliga alliansens budskap är att de är bäst på att skapa nya jobb, vilket kanske är sant och kanske inte sant, det är ganska svårbedömt i ett läge där hela världen fortfarande lider av posttraumatiskt syndrom efter finanskraschen. Det vi dock vet är att vänsteralliansen är bättre på att ta hand om de som inte har jobb, åtminstone om man med “ta hand om” menar högre A-kassa och mer humana regler för jobbsökande. Att gå till val och säga att man är bra på att fixa fram nya jobb kräver upp till bevis, men såvida inget storartat och extremt oväntat inträffar från och med nu och fram till valdagen så kommer den borgerliga alliansen att veva luftpastejer i sin valkampanj. Analytiker spår att arbetslösheten pikar först 2011 och mot bakgrund av detta tror jag att den allians som bäst tar hand om de arbetslösa vinner den här ronden. Du kan tycka att det är defensivt, för det är det, men de arbetslösa är en grupp av betydande storlek och de har tröttnat på att bli jagade med blåslampa. 

Nummer två: De borgerliga småpartierna vacklar betänkligt. Okej, ni som går och hoppas på att KD ska hamna under fyraprocentsspärren kan sluta hoppas nu. De kommer att göra en magnifik slutspurt, dock helt utan Göran Hägglunds ansträngningar. Han kan lugnt luta sig tillbaka och invänta stödrösterna från moderater på högerflanken. Men Centerpartiet, vem ska ta hand om Centerpartiet? Här har Maud “jag har inte sett så bra ut i media senaste tiden med SAAB-affären och allt” Olofsson ett styvt jobb framför sig. C kan fälla den borgerliga alliansen, C lever farligt (3,1 procent enligt Demoskops senaste väljarbarometer). 

Nummer tre: Reinfeldt är trött. Det är en sak att vara utmanaren som slår på en pösmunk som för länge sedan passerat bäst-före-datum, en helt annan sak att försvara titeln. Jag respekterar Reinfeldt som politiker, han är en god och oftast balanserad retoriker, men på senare tid har han sett plufsig och irriterad ut. Inte helt olik en Persson som en gång vandrade över isarna och bekymrade sig för Carl Bildt. Ibland undrar jag om Reinfeldt ens vill sitta kvar vid makten, det kanske inte var så jäkla roligt när allt kommer omkring? Jag spår mannen en lysande framtid som diplomat, men jag tror också han är en kille som ger en grej fem år, sen blir det familjemöte. Och vi vet ju alla att Filippa väntar på sin tur att göra riktig karriär, vilket jag absolut tycker att hon ska. 

Nummer fyra: Klimatfiaskot i Köpenhamn har landat som en skänk från ovan i knäet på Miljöpartiet. Heureka, vi har fått fokus på miljöfrågor igen! Och även om Andreas Carlgren är den minister som jag hyser störst respekt för (hans engagemang känns verkligen äkta) så är det lik förbannat han som är detta fiaskots svenska ansikte. Du åkte dit, du kom tillbaka tomhänt. Om Miljöpartiet spelar sina kort rätt här och inte enbart ägnar sig åt att spela bror Duktig och skäller på borgarna så har de en gyllene chans att göra ett rekordval. Och det står skrivet i grottor bortom bergen mina vänner, att om Miljöpartiet gör ett rekordval så vinner den allians till vilken man har svurit sig trogen. 

Nummer fem: Mona Sahlin är en alliansmänniska. Den trogne läsaren känner till att jag har varit tämligen svidande i min kritik mot Mona Sahlin sedan hon tillträdde som partiledare. Enligt min mening är hon för vag för att leda partiet och hennes framtoning har varit ganska gnällig och icke-konstruktiv. Hennes största merit har varit att hon är Göran Perssons raka motsats och det höll ett tag i början, men så fort folket började kräva en konkret politik, ett tydligt vägval, så fastnade Mona i interna fokusgrupper. 

Men nu har hon fått en allians, och då hamnar saker och ting i lite annan dager. Som den moderna ledare hon är har hon inga problem med delat ledarskap och detta kommer att skänka henne en helt ny lyster under valkampanjen. Just det som har varit hennes akilleshäl som partiledare, dvs den demokratiska synen på ledarskap som gjort henne vag i konturerna (den omvända Persson-modellen om ni så vill) kommer att vara hennes styrka i allians. Hon kommer inte att sätta sig på de andra, hon kommer att vara lyhörd och sansad samtidigt som hon får hjälp med att ta strålkastarljuset vilket lyfter bort en del av den press som gjort henne en smula vresig och aggressiv. Och kanske var det uttänkt redan från början när Mona valdes som partiledare, det här att hon skulle passa perfekt i en kommande och tillika oundviklig vänsterallians. 

Summa summarum landar vi i en knapp men klar seger för vänsteralliansen. Det enda som kan vinna valet åt borgarna är om a) Folkpartiet börjar ägna sig åt en liberal politik värd namnet och vinner tillbaka alla fria radikaler som nu härjar fritt i piratlandet, eller b) SD tar sig in i riksdagen och borgarna gör en hemsk, mycket hemsk, uppgörelse. Båda alternativen är ungefär lika troliga som att jag vinner superjackpotten på 170 miljoner i helgen, so this one’s in the vault people. Kom ihåg var ni hörde det först.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Ibland är jag han, ibland är han jag.

Jag är inte alltid en bra farsa, det ska gudarna veta. Mitt grundhumör är tämligen koleriskt och pendlande, vilket i vissa sammanhang absolut går att använda till något positivt men mest upplever jag det som ett jäkla ok att bära. Ett ok som jag ärvt av min far. 

Åtminstone vill jag se det så de gånger jag liksom inte orkar ta hela ansvaret för mina uslare handlingar. Han pendlade ju alltid mellan hetsigt förbannad, buttert avstängd och euforiskt lekglad när jag växte upp, alltså har jag också blivit så. Mellanlägen har aldrig varit min familjs melodi.

Mitt tålamod med barn som skriker på nätterna är till exempel kortare än en dvärg i strumplästen, och ändå har jag haft mer träning i ämnet än de flesta nu levande människor på denna jord. Man tycker att jag borde vant mig, att jag borde hittat en fungerande metod för att hantera de uppvällande känslorna vid det här laget, men icke. Att väcka mig från min Törnrosasömn är förenat med livsfara, det kan somliga av mina polare samt min älskade fru vittna om, och tyvärr är jag om inte helt så ändå tämligen urskillningslös i min nattvrede. Okej, om ett barn har väckt mig så kan jag väl bita ihop ett tag, säg de första två, tre gångerna, men de där upprepade nattliga förseelserna som mina barn ägnar sig åt leder allt som oftast till en stark känsla av vanmakt och ilska hos mig. 

Det ska också sägas att min kära hustru drar ett tungt lass på nätterna, vilket förstås bara ökar mitt dåliga samvete i dessa små stunder av eftertänksamhet. Oavsett vad jag tror att jag har rätt att gnälla om så behövs bara en blick från henne för att tysta mig. Om jag har tagit en natt och tycker att livet som ett direkt resultat av detta känns bra orättvist så behöver hon inte ens säga att de nio nätterna före togs av henne. Blicken räcker. 

Mitt tålamod med barn som vägrar äta är om möjligt ännu kortare (en dvärg på knä?), men där tycker jag ändå att man som förälder är något mer ursäktad. Det finns nämligen inget som väcker en förälders oro mer än matvägran, man blir faktiskt ta mig tusan helt utom sig av ängslan när lillknodden sitter där och med bestämd min kniper igen läpparna. Och det är egentligen inte konstigt alls om ni tänker efter, att få i telningarna föda är den absolut viktigaste och mest grundläggande plikten man har som förälder. Misslyckas man där så går det helt enkelt åt h-e, alltså känner man pressen rätt fint när potatisen hamnar på väggen istället för i ungjävelns mun. Ni har säkert sett föräldrar i detta skede av stress, det är liksom inte läge att gå fram och föreslå alternativa lösningar (vilket förstås inte hindrar somliga beskäftiga människor, typ pensionärer på caféer, från att gå fram och påpeka bristerna i mina metoder, men där förlitar jag mig helt på min iskalla blick som fler än en gång jagat åldringar på flykt). 

Och man vet, åh som man vet, att en pedagogisk strategi alltid fungerar bäst när ungen kärvar. Och vi försöker, det ska ni veta, jag har jävlar i mig stått och dansat river dance med en fånig hatt på huvudet bara för att distrahera ungarna när de vägrar äta, men någonstans efter vägen tryter tålamodet och då sjunker jag ner till barnets nivå och fortsätter sedan att falla fritt mot en mörk avgrund. Svordomar såväl som döda ting kan fara genom luften, speciellt om natten har varit stökig. Jag vet att det är fel, jag vet det till och med under tiden jag gör det, men monstret har slitit sig från sina underdimensionerade kedjor och härjar fritt genom villaidyllens renoverade rum. Inget kan stoppa det, det enda jag kan göra är att försöka lindra effekterna, det vill säga gå därifrån. 

Det som händer då är att jag lufsar demonstrativt genom kåken, muttrande och svärande, varpå frun dyker upp (bortryckt från sina göromål) och undrar vad som står på. Som en kränkt fjortonåring förklarar jag då hur det ondsinta barnet från helvetet vägrar samarbeta med mig, och hur jobbigt det här är (som om jag behöver förklara det för henne) och hur absolut omöjligt det är för mig att fortsätta mata barnet. Dessa ögonblick är utan tvekan de minst stolta i mitt liv. Jämfört med de mest stolta ögonblicken, som till exempel när jag rådigt tar befälet i akuta krissituationer (det är faktiskt min specialitet), är skillnaden monumental, och jag undrar ibland hur en och samma människa kan vara så usel och så förträfflig utan att vara schizofren. Men det verkar ju faktiskt gå alldeles utmärkt. 

Och inte fan verkar jag lära mig något heller, det ångar liksom bara på det där jäkla humöret, och här har ni den ömmaste av alla mina ömma tår. Jag skyller som sagt på farsan i svaga stunder, varför kunde han inte ha gett mig ett jämnt och fint humör? Varför kunde jag inte få bli (hundra procent predestination, ingen självreflektion här inte) en cool och balanserad pappa? Det är, när man tänker efter, en ren kränkning mot mig som person att jag ska behöva dras med det här humöret. Tack farsan, tack som fan! 

Så tar jag då några djupa andetag och besinnar mig, väntar på floden av skuldkänslor som kommer.. snart så.. bara lite till.. och DÄR springer jag in till barnen och kramar dem tills de kvider av svag lufttillförsel. Jag krälar efter golven i min jakt på förlåtelse, om jag kunde skulle jag bryta loss golvbrädorna och slå mig själv blodig med dem men det är ju sånt där jävla limmat laminatgolv. Medan detta pinsamma spektakel pågår sneglar min fru klentroget på mig, mer har hon inte tid med eftersom hon har fullt upp med att sköta mina sysslor. 

I repliker som “Jag fattar inte vad du ser hos mig” visar jag sedan att jag är beredd att gå hur långt som helst med håven för att få förlåtelse, men som tur är nappar hon aldrig på det där. Hon är alldeles för smart för det. Mina desperata rop möts enbart med välförtjänt tystnad, och efter en stund tystnar även jag. Så där sitter vi och säger ingenting medan barnen på något mirakulöst sätt har börjat äta. Och tyst ska det väl vara, för vad kan man egentligen säga när en drama queen har uppträtt? Fin inlevelse killen, jobba lite på artikuleringen nästa gång bara så är jag säker på att Dramaten hör av sig. Nej iskall tystnad är bara vad jag förtjänar, mitt arma koleriska kräk till farsa.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu