Mediadrevet går sin gilla gång. I skrivande stund är det VD-ar och styrelseordföranden för hjälporganisationer som står i skottlinjen. Bengt Westerberg fick ta första skottet, åttahundratjugotvåtusen kronor om året är hans arvode som styrelseordförande för Röda Korset och kvällspressen har som ett direkt resultat av denna summa fått spontan grupporgasm. Kartläggningen fortskrider med oförminskad kraft. 

Låt oss med ens klargöra en sak: åttahundratjugotvåtusen kronor är en tämligen blygsam summa jämfört med de flesta styrelseordförandearvoden inom svenskt näringsliv. Carl Bildt fick till exempel 2,7 miljoner som ledamot i Vostok Naftas styrelse (källa: Expressen), vilket i sig är en politikerskandal som har fått alldeles för lite mediautrymme om du frågar mig. Snacka om att köpa sig en stark lobbyröst inför planerna att dra gasledningar genom Östersjön. Råkar du vara styrelseordförande i Swedbank så håvar du in 1 375 000 kronor per år i arvode (källa: Swedbanks årsstämma), det är inte heller illa pinkat för en verksamhet som gick med miljardförlust förra året och nästan drog ner hela nationen i skiten med sina baltiska äventyr. 

Nej, det är väl det här med att Bengt sitter som ordförande i en ideell hjälporganisation som gör att våra moralkänselspröt börjar vibrera. Är det verkligen okej att lyfta så mycket pengar för att hjälpa människor i nöd? Borde han inte känna sitt kall här och i princip jobba gratis? Det är ju faktiskt våra pengar, våra surt förvärvade pengar, som han lurar till sig via snyftkampanjer och sen dricker champagne för. Blodet svallar hos svensken, det är ju fanimej skandal! 

Här är det frestande att dra liknelser med läkare. En läkare hjälper människor i nöd, räddar liv, hela den svängen. En läkare är också, i de allra flesta fall, landstingsanställd och får därigenom sin lön från oss skattebetalare. Och läkare tjänar bra pengar, det kan ni tro, men det är väl ingen som har några problem med läkarlönerna såvitt jag vet. Landstingsdirektörers arvoden har inte heller skapat några drev vad jag kunnat se. Där är vi tämligen överens om att lönen är befogad, de gör ju ett FANTASTISKT jobb de där läkarna! Så vad är skillnaden? Varför blir vi så förbannade på Bengt Westerberg? Borde inte han också få bra betalt för att rädda liv? 

Två saker: Nummer ett, Bengt Westerberg är ingen läkare, han är styrelseordförande. Han räddar inte liv om dagarna, inte direkt alltså utan bara kanske i bästa fall indirekt. Med andra ord har vi svårt att se kopplingen mellan hans höga lön och nyttan han gör för till exempel de drabbade i Haiti, även om den naturligtvis finns där. Nummer två, Röda Korset lever på frivilliga bidrag, och det där med frivillighet sätter ofta helt egna moralregler. Visst, skatter är en sak, där har vi nog (speciellt vi svenskar) lärt oss att acceptera ett visst, ska vi säga.. svinn, på vägen fram till nyttans mål. Men när Röda Korset har kört sina kampanjer i media och vädjat till våra känslor, till vår medmänsklighet, ja då går skam på torra land för drygt åttahundratusen. Vi känner oss lurade helt enkelt, de spelade på våra känslor. 

Jag tycker så här. Det finns regler för ideella hjälporganisationer, och om vi tycker att organisationerna blåser oss så borde väl första steget (efter att vi slutat ge dem pengar alltså) bli att se över reglerna. För att till exempel få ett så kallat 90-konto måste 75 procent av intäkterna gå till ändamålet. Med bara en snabb amatörblick kan jag tycka att 75 procent låter lite, 90 procent skulle kännas bättre. Då skulle automatiskt de värsta förmånerna få stryka på foten. 90 procent för ett 90-konto, låter väl som en klatschig slogan? 

Sen är jag alldeles övertygad om att Bengt Westerberg gör ett bra jobb som styrelseordförande för Röda Korset, och han är dessutom (eller var åtminstone innan det här drevet gick igång) ett bra ansikte utåt för vilken organisation som helst. Som han själv påpekar, han skulle förmodligen tjäna mycket mer pengar om han tog motsvarande roll inom näringslivet eller den kollektiva sektorn. Om jobbet han lägger ner är värt det arvode han får har däremot blivit en moralfråga som hamnat i en alldeles egen kontext, en kontext där kvällspressen räknar ut hur många matransoner till svältande barn som Bengts arvode skulle räcka till. Och väl där kan det här bara gå åt ett håll, det blir bye bye Westerberg inom kort. 

Ni får ursäkta mig, men för mig är det här en klockren icke-fråga. Åtminstone om man väljer bort moralaspekten och antar ett mer klassiskt marknadsliberalt förhållningssätt. Om Folket tycker att Röda Korset betalar för mycket pengar till styrelse och chefer, då ska Folket sluta ge pengar till Röda Korset. Det kallas självsanering och är en av kapitalismens grundpelare. Så länge informationen är fri och kvällspressen nosar upp den så har vi ju allt beslutsunderlag vi behöver för att avgöra saken själva. Eller? Sluta ge pengar till Röda Korset, sätt press, använd din konsumentmakt. Skitenkelt. Men att Bengt borde jobba gratis är bara nonsens. Ställer vi det kravet på styrelser för ideella organisationer så har vi snart inga kvar, vilket när jag tänker efter kanske inte är det sämsta alternativet.
  

PS
Men Carl Bildt kom alldeles för billigt undan, och det grämer mig (alla dessa dagar).

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

I min bil, för övrigt det enda ställe där jag lyssnar på musik nu för tiden, sitter en CD-växlare som sväljer sex skivor. Just nu och sedan ett par veckor tillbaka är växlaren laddad med Velvet Revolver, Nick Cave, Cardigans, AC/DC, Guns n’ Roses samt Alice in Chains. Man kan reflektera över blandningen men det är egentligen inte intressant, den speglar bara tröttheten hos en man som har slutat leta ny musik. Låt mig istället fördjupa mig i en av plattorna som musikaliskt fortfarande håller svinbra men som textmässigt har kommit att bli närmast olidlig att uthärda. 

Jag talar om Alice in Chains och deras smått legendariska Dirt från 1992, en skiva som med all rätt har kommit att betraktas som en av grungens främsta milstolpar. Du känner säkert igen den attackfyllda inledningen med Them Bones, den svängiga fortsättningen med Dam that River, den majestätiska Rain when I die, och så vidare. Jag skruvar upp volymen på bilstereon, låter mig föras bort av toner från förr som den insnöade gubbstrutt jag är. Men efter några lyssningar börjar det skeva i min skalle. Det är något som inte stämmer, en obehaglig känsla smyger sig på och det tar mig inte lång stund att förstå vad det handlar om; texterna. 

All denna patetiska, pubertala självömkan, var i helvete kom den ifrån helt plötsligt? Varför har jag inte hört det här förut? 

“I want to taste dirty, stinging pistol
In my mouth, on my tongue
I want you to scrape me from the walls
And go crazy like you’ve made me”
(Dirt)

Det här är ju hemskt. Jag sitter där i bilen och möter plötsligt min egen ungdom, och jag gillar verkligen inte det jag ser. All den här påstådda självdestruktiviteten, fabricerad för att väcka uppmärksamhet. Jag hade den, och jag skäms för den nu. 

“I believe them bones are me
Some say we’re born into the grave
I feel so alone
Gonna end up a big ole pile a them bones”
(Them bones) 

Jag är så ensam, bäst vore om jag finge dö, åhh.. det är så synd om mig, buhu. Den här egocentriska geggan retar verkligen skiten ur mig. Var jag så där? Var jag så desperat i min jakt på uppmärksamhet att jag nästan, om man kisade lite och var tillräckligt intresserad av mig som person för att orka läsa mellan raderna, kunde uppfattas som en gnutta suicidal? Bara lite lagom alltså, typ.. emo. Herregud, den här insikten är verkligen skitjobbig. 

I ett sista försök att rädda skivan undan stenkrossen hoppar jag fram till sista låten, min absoluta favorit Would?. För mig utgör den själva essensen av grungen: de suggestiva trummorna i inledningen som försätter oss i rätt stämning, den lågmälda refrängen, nästan viskande, är lugnet före den underbara och våldsamma stormen som anländer i refrängen. En fantastisk låt, även idag. Så till texten då, jag vågar nästan inte lyssna. 

” Know me broken by my master,
Teach thee on child of love hereafter,” 

Hmm.. okej. Lagom obegripligt, ingen ko på isen än. Över till refrängen.

“Into the flood again,
Same old trip it was back then,
So I made a big mistake,
Try to see it once my way.” 

Aj.. där kom det igen. Missförstådd, ensam och övergiven. Same old trip, den obotlige syndaren som söker förlåtelse. Nej, jag klarar inte det här. Jag skriker rakt ut i en vänstersväng, VÄX UPP FÖR FAN! Det är bara att inse, jag har blivit en gammal gubbe som inte ser med blida ögon på ungdomens vedermödor. Eller rättare sagt, som inte ser med blida ögon på sin egen ungdoms vedermödor. Det är en uppgörelse, du och jag min ungdom, nu går vi ut och tar detta mellan fyra nävar. Allt detta satans gnäll, det kryper i mig. Hitta lösningar din patetiske fan, LÖSNINGAR! 

Okej, jag gick och sket och har lugnat ner mig nu. Har bestämt mig för att behålla skivan ändå, den får leva. Men det kommer nog att ta ett tag innan jag lyssnar på den igen, för det där var jävlar i mig jobbigt. Problemet nu, när jag faktiskt har börjat lyssna på texter och tolkar budskapen, är att jag känner mig totalt omringad och insnärjd av artister som vill att jag ska tycka synd om dem. Jag har redan ena foten i graven här, kan lätt se att jag inom några år helt kommer att sluta lyssna på musik. Men bara för att vara på den säkra sidan innan jag stänger butiken, om det finns någon där ute som vill förbarma sig över en gammal gubbjävel och återbörda mig till de musikälskandes skara får denne någon gärna tipsa om musik som inte kommer att reta gallfeber på mig. Lösningsorienterad populärmusik med positiva budskap (som inte är Håkan Hellström.. ehum..) finns det?

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jodå, visst är det bocken ni ser brinna här på bilden

Då och då har det framskymtat i kommentarstrådarna, somliga av er vill att jag ska lyfta fram det lokala perspektivet i min omvärldsrapportering. Och det är inte utan att jag håller med, för här sitter jag omgiven av tre stockholmare och två göteborgare och vad vet de egentligen om vad som pågår i södra norrlands glesbygd? Just det, inte ett skvatt. Dags alltså för ett lokalt nyhetssvep a la Barstol. 

Näringsliv: Staden befinner sig fortfarande i mild chock efter beskedet i början av december: Ericsson lägger ner fabriken i Gävle, drygt tusen anställda blir av med sina jobb. För ett samhälle som redan innan detta dråpslag hade högst arbetslöshet i landet tas sparkarna emot i liggande ställning. Den kollektiva självkänslan befinner sig på botten. Att bo och arbeta i Gävle år 2010 är ungefär som att promenera längs trottoarer där risk för takras råder: man sneglar hela tiden uppåt av oro för att få något väldigt hårt i huvudet. 

På radion häromdagen hörde jag att Ericsson redovisade en vinst på sex miljarder kronor förra året. Sex miljarder mina vänner, det är mycket pengar det, men tyvärr för de anställda på Ericsson i Gävle var det ändå lägre än det förväntade resultatet. Spekulationsekonomin i ett nötskal, det handlar inte om faktiska resultat utan faktiska resultat i relation till marknadens förväntningar. Beslutet om nedläggning av Gävlefabriken är således inte av ekonomisk natur utan strategisk, vilket är ett ord som näringsidkare kan använda för att försvara i stort sett vad som helst. Ledningen för Ericsson hävdar i ett pressmeddelande att beslutet inte har något med konjunkturen att göra, det handlar istället om konsolidering och effektivisering av tillverkningen av basstationer, en besparing man nu kan göra tack vare produktutveckling.

När de globala hjulen rullar väger en fabrik på tusen anställda i södra Norrland väldigt lätt, det har vi insett för länge sedan, men för bygden är det lik förbannat ett slag med förödande kraft på flera plan. När så många blir arbetslösa i ett svep påverkas inte bara de anställda och deras familjer utan även företeelser i deras närhet. Bostadspriser sjunker, taxinäringen får färre körningar, en och annan restaurangägare tvingas till konkurs. Dessa människor får en klapp i ryggen och ett kinesiskt ordspråk från Maud Olofsson som hjälp på vägen.. jag tror det var något om att en kris också ska ses som en möjlighet. Samtidigt dör glesbygden en långsam död.

Kultur/Nöje: Någon driftig person med stort musikintresse har kläckt idén att Gävle ska ha sin egen grammisgala. Konceptet går under namnet Local Heroes och galan går av stapeln nu till helgen. Om det inte vore för att jag är en strängt upptagen och från nöjesliv tämligen befriad fembarnsfar hade jag kunnat tänka mig att bevaka detta evenemang för Barstols räkning, men jag får väl försöka skicka dit vår musikskribent Matt istället (försöker locka med att Daniel Gilbert ska spela men inser genast att detta nog attraherar vår göteborgsdelegation mer). För även om det känns lite cheesy och smågenant när en liten stad som Gävle försöker härma den stora världens gester så applåderar jag ändå initiativet, det är nämligen precis sådana initiativ som behövs när bygden står på sina knän och tar emot skrevsparkar från näringslivet. Jag vet inte om det är du Lisa Pehrsdotter som ska ha cred här, men det är i alla fall ditt ansikte jag sett i tidningen så du kan väl ta emot berömmet och skicka det vidare till dem det berör är du snäll. Bra jobbat! 

Tyvärr har jag alldeles för dålig koll på det lokala musiklivet för att uttala mig objektivt i frågan om vem som borde vinna vad, men självklart håller jag en tumme för Anna Frank eftersom jag hade ett litet, ack så litet finger med i skapandet av hennes debutplatta. Den andra tummen håller jag för Rikard Sjöblom (Gungfly), den pojken är så musikaliskt begåvad att det formligen sprutar ur öronen på honom. 

Sport: I realiteten existerar bara två sporter i Gävle: Ishockey och fotboll. Vårt stolta fotbollslag Gefle IF som trots knappa resurser hänger kvar i Allsvenskan år efter år leds av ett småskaligt fotbollsgeni vid namn Pelle Olsson, vars specialitet har blivit att utveckla talanger. Han tog till exempel upp Johan Oremo från division 3 och förvandlade honom till en allsvensk anfallare av högst duglig klass. Oremo såldes sedan till Djurgården där det gick käpprätt åt helvete. Ett annat exempel är Amadou Jawo som värmde bänken i Vallentuna när Olsson fick upp ögonen för honom. En liten stund senare började pojken skotta in mål i allsvenskan som om han aldrig gjort annat, vilket i sedvanlig ordning ledde till försäljning, den här gången till Elfsborg. Och ja.. där har det väl inte gått direkt lysande för Jawo men pengarna sitter i alla fall säkert på Gefles konto.

I riksmedia är Pelle Olsson en tämligen okänd filur men lokalt, åh herre Jesus, här är han i högsta grad en Local Hero. Jag såg honom på Konsum Krysset härom veckan, ville gå fram och trycka hans hand men blev starstruck och fegade ur. Det är han och Jan Berglin som har den effekten på mig (Berglin brukar också handla på Konsum Krysset). 

Hockey? Ja.. jo det går ganska bra för Brynäs. Han gör ett fint jobb han också, den där Czarnecki, och min gamle barndomskompis Tommy Jonsson har gått och blivit assisterande tränare minsann. Jag kommer ihåg när vi satt på ditt rum och lyssnade på Whitesnake, det var på den tiden när du hade hår. Din syrra var ihop med min brorsa, och där någonstans hittar vi väl det sanna glesbygdspersektivet: i en stad som Gävle känner man nästan varenda kotte. Alla känner någon som jobbar på Ericsson, alla känner någon som snart sitter i skiten. Det är sånt som håller oss på mattan.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Kära läsare
Denna vecka har Barstols skribenter fått i uppdrag att skriva en text tillsammans, detta i form av en stafettnovell. Det går till så att någon börjar skriva en historia som de andra sedan, i en förutbestämd ordning, tar vidare och sedermera avslutar. Enjoy!

Den var inte mycket att se på, den gamla Volvon, men den var pålitlig och hade tagit dem ända fram. Nu stod de i det strilande varma regnet och tittade på den gamla stugan där han hade spenderat alla sina somrar från det han föddes tills han fyllde femton. Från bilen hördes den svalnande motorns tickande och någonstans i skogen till vänster om dem hoade en skogsduva. Minnet av när hans pappa förklarade skillnaden på skogsduvans och ringduvans läten flimrade snabbt förbi, han kan inte ha varit mer än sju år då. Nu var han trettiofem och hade släpat sin flickvän de åttio milen från Stockholm ända upp i djupaste norrland, och inte en enda gång hade hon frågat varför han ville åka dit. Hade hon gjort det så vet han inte vad han hade svarat, förmodligen något luddigt om att hitta sina rötter, men sanningen var mycket mörkare än så. Så mörk att han aldrig skulle våga yppa den för henne.

Han började lasta ur väskorna från bakluckan medan hon tittade sig runt och upprepade gång på gång hur vackert det var här. Han försökte stänga henne ute, han hade viktigare saker att tänka på, men det gick inte. Hennes pipiga röst kändes som rostig gammal skördetröska som aldrig ville sluta mala långt inne i hans huvud. “Kan du hålla käften för en gångs skull och hjälpa till med matkassarna.” röt han åt henne. “Vad du är sexig när du är så där bestämd.” svarade hon och skrattade medan hon skuttade fram för att ge honom en puss. Hon tog allt som ett skämt och förstod aldrig när man var allvarlig. Hon var så jävla dum. I det ögonblicket avskydde han henne. Han började ångra sig att han tagit henne med. Hon skulle kunna förstöra allt. Den kvällen knullade han henne med ett ursinne och frenesi han inte visste att han hade inom sig. När hon äntligen hade somnat smög han ut. Det var beckmörkt men han hittade i de här krokarna som i sin egen bakficka. Han gick med bestämda steg rakt ut i skogen och när han kom på den lilla stigen följde han den västerut.

Dom knotiga rötterna i marken kändes hårda under stövlarna. Stigen var smal. Grenarna på granarna rispade då och då mot hans jacka i mörkret. Efter ett tag såg han ett svagt gult ljus skymta långt bort genom skogen. En vild upphetsande känsla fyllde bröstet. Han ökade stegen. Äntligen skulle det ske. Äntligen, han kunde knappt tro att det var sant. När han kom närmare såg han att det var lampan på farstutrappan till den lilla stugan som lyste. Stugan såg nedsläckt ut men han tog dom två stegen upp på trappan och knackade hårt på dörren. Inget hände. Han knackade igen. Det var dödstyst från stugan. Dörren såg sliten ut, färgen hade flagnat, huset verkade ha blivit ett ruckel vid det här laget. Han såg sig om på trappan och lyssnade. Det susade lätt genom träden och långt in i skogen, från där han kommit hördes något som knakade. Han kände på dörrhandtaget. Dörren var olåst. Han öppnade den lite på glänt. “Hallå?”
Inget svar. Han öppnade dörren helt och böjde sig in i genom dörröppningen.

“HALLÅ?” hojtade han. “Är du här?”

Tystnaden svarade. Damm yrde upp och trängde in i munnen. Torkade ut. Han harklade sig och spottade. Loskan lade sig som en sjö mitt i öknen och om där fanns ens en möjlighet till liv hade han kanske väckt det, gett det näring.
Men här fanns ingenting. Endast en rörelse som var han själv över torra plankor och ljudet det förde med sig. Hjälplöst gnäll. Likt en övergiven åldring stod huset kvar. Ett minne av en annan tid som varit och aldrig kommer åter. En tid som i sig själv inte var mycket att minnas och nu var han den enda som bar detta mycket lilla inom sig.

För att vara på den säkra sidan vred han om skosulan över loskan och drog ut den i dammet över golvet. Bara en mörk fläck. Men samtidigt ett bevis för att någon varit på plats och ett otvetydigt bevis för vem denna någon var.

Han stod en stund och andades i mörkret. Det var alldeles knäpptyst omkring honom. Han tog ett avvaktande steg över de jämrande golvplankorna, lät långsamt ögonen vänja sig vid dunklet. Allt var så kusligt likt den där kvällen för knappt tjugo år sedan. Kommoden vid väggen, spegeln med den tejpade sprickan, den gamla kökssoffan som de ägnat den sista natten i.
Plötsligt hördes en harkling från mörkret, och han frös fast i de dammiga golvplankorna.
“Jaså, du är tillbaka nu.”
Tystnaden som följde kunde varit från gravens djup. Han såg sig omkring, men det var ingen där. Plötsligt kom ett tryck över ögonen, en värk som var så stark att den kändes som migrän. Vita blixtar dansade på näthinnan. Spottloskan på golvet växte tills den var stor och svart och glittrande. Det började krafsa under golvet.
“Du tar hit henne imorgon. Så vi får träffas allihopa. Och umgås.”
En plötslig stank av jord fick honom att rygga och han stapplade baklänges ut på farstukvisten. Han famlade i blindo efter trappräcket, kunde inte förmå sig att släppa blicken från dörröppningens gapande mörker, men när han hörde golvtiljorna knarra inne i stugan vände han sig om och sprang.

Senare stod han länge och betraktade henne i mörkret. Trycket över ögonen ville inte släppa. Hon sov så stilla och lugnt med tunga, trygga andetag. Först när han gått ut i skogen och kastat iväg bilnycklarna och deras mobiltelefoner upphörde värken, och när han kröp ned bakom henne och hon gnyende lagt sig till rätta somnade han nästan genast. Och han drömde om jord. Och om deras morgonpromenad längs den västra stigen.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Det är som bekant valår i år och för er som inte har tålamodet att vänta till hösten erbjuder jag här en alldeles speciell gratistjänst som jag kort och gott valt att kalla Facit. Du vill veta hur det går i valet? Jamen lyssna då, för så här kommer det att bli. 

Vill man göra det enkelt för sig räcker det gott och väl att påstå följande: för att en borgerlig regering ska lyckas sitta kvar vid makten i en tid präglad av rekordhög arbetslöshet krävs inget mindre än ett mirakel. Kommer vi att få bevittna ett sådant mirakel? Nej det kommer vi inte, och nu ska jag förklara varför. 

Nummer ett: I varje val talar man om att jobben blir nyckelfrågan, och det har väl aldrig varit mer sant än nu. Kärnan i den borgerliga alliansens budskap är att de är bäst på att skapa nya jobb, vilket kanske är sant och kanske inte sant, det är ganska svårbedömt i ett läge där hela världen fortfarande lider av posttraumatiskt syndrom efter finanskraschen. Det vi dock vet är att vänsteralliansen är bättre på att ta hand om de som inte har jobb, åtminstone om man med “ta hand om” menar högre A-kassa och mer humana regler för jobbsökande. Att gå till val och säga att man är bra på att fixa fram nya jobb kräver upp till bevis, men såvida inget storartat och extremt oväntat inträffar från och med nu och fram till valdagen så kommer den borgerliga alliansen att veva luftpastejer i sin valkampanj. Analytiker spår att arbetslösheten pikar först 2011 och mot bakgrund av detta tror jag att den allians som bäst tar hand om de arbetslösa vinner den här ronden. Du kan tycka att det är defensivt, för det är det, men de arbetslösa är en grupp av betydande storlek och de har tröttnat på att bli jagade med blåslampa. 

Nummer två: De borgerliga småpartierna vacklar betänkligt. Okej, ni som går och hoppas på att KD ska hamna under fyraprocentsspärren kan sluta hoppas nu. De kommer att göra en magnifik slutspurt, dock helt utan Göran Hägglunds ansträngningar. Han kan lugnt luta sig tillbaka och invänta stödrösterna från moderater på högerflanken. Men Centerpartiet, vem ska ta hand om Centerpartiet? Här har Maud “jag har inte sett så bra ut i media senaste tiden med SAAB-affären och allt” Olofsson ett styvt jobb framför sig. C kan fälla den borgerliga alliansen, C lever farligt (3,1 procent enligt Demoskops senaste väljarbarometer). 

Nummer tre: Reinfeldt är trött. Det är en sak att vara utmanaren som slår på en pösmunk som för länge sedan passerat bäst-före-datum, en helt annan sak att försvara titeln. Jag respekterar Reinfeldt som politiker, han är en god och oftast balanserad retoriker, men på senare tid har han sett plufsig och irriterad ut. Inte helt olik en Persson som en gång vandrade över isarna och bekymrade sig för Carl Bildt. Ibland undrar jag om Reinfeldt ens vill sitta kvar vid makten, det kanske inte var så jäkla roligt när allt kommer omkring? Jag spår mannen en lysande framtid som diplomat, men jag tror också han är en kille som ger en grej fem år, sen blir det familjemöte. Och vi vet ju alla att Filippa väntar på sin tur att göra riktig karriär, vilket jag absolut tycker att hon ska. 

Nummer fyra: Klimatfiaskot i Köpenhamn har landat som en skänk från ovan i knäet på Miljöpartiet. Heureka, vi har fått fokus på miljöfrågor igen! Och även om Andreas Carlgren är den minister som jag hyser störst respekt för (hans engagemang känns verkligen äkta) så är det lik förbannat han som är detta fiaskots svenska ansikte. Du åkte dit, du kom tillbaka tomhänt. Om Miljöpartiet spelar sina kort rätt här och inte enbart ägnar sig åt att spela bror Duktig och skäller på borgarna så har de en gyllene chans att göra ett rekordval. Och det står skrivet i grottor bortom bergen mina vänner, att om Miljöpartiet gör ett rekordval så vinner den allians till vilken man har svurit sig trogen. 

Nummer fem: Mona Sahlin är en alliansmänniska. Den trogne läsaren känner till att jag har varit tämligen svidande i min kritik mot Mona Sahlin sedan hon tillträdde som partiledare. Enligt min mening är hon för vag för att leda partiet och hennes framtoning har varit ganska gnällig och icke-konstruktiv. Hennes största merit har varit att hon är Göran Perssons raka motsats och det höll ett tag i början, men så fort folket började kräva en konkret politik, ett tydligt vägval, så fastnade Mona i interna fokusgrupper. 

Men nu har hon fått en allians, och då hamnar saker och ting i lite annan dager. Som den moderna ledare hon är har hon inga problem med delat ledarskap och detta kommer att skänka henne en helt ny lyster under valkampanjen. Just det som har varit hennes akilleshäl som partiledare, dvs den demokratiska synen på ledarskap som gjort henne vag i konturerna (den omvända Persson-modellen om ni så vill) kommer att vara hennes styrka i allians. Hon kommer inte att sätta sig på de andra, hon kommer att vara lyhörd och sansad samtidigt som hon får hjälp med att ta strålkastarljuset vilket lyfter bort en del av den press som gjort henne en smula vresig och aggressiv. Och kanske var det uttänkt redan från början när Mona valdes som partiledare, det här att hon skulle passa perfekt i en kommande och tillika oundviklig vänsterallians. 

Summa summarum landar vi i en knapp men klar seger för vänsteralliansen. Det enda som kan vinna valet åt borgarna är om a) Folkpartiet börjar ägna sig åt en liberal politik värd namnet och vinner tillbaka alla fria radikaler som nu härjar fritt i piratlandet, eller b) SD tar sig in i riksdagen och borgarna gör en hemsk, mycket hemsk, uppgörelse. Båda alternativen är ungefär lika troliga som att jag vinner superjackpotten på 170 miljoner i helgen, so this one’s in the vault people. Kom ihåg var ni hörde det först.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Ibland är jag han, ibland är han jag.

Jag är inte alltid en bra farsa, det ska gudarna veta. Mitt grundhumör är tämligen koleriskt och pendlande, vilket i vissa sammanhang absolut går att använda till något positivt men mest upplever jag det som ett jäkla ok att bära. Ett ok som jag ärvt av min far. 

Åtminstone vill jag se det så de gånger jag liksom inte orkar ta hela ansvaret för mina uslare handlingar. Han pendlade ju alltid mellan hetsigt förbannad, buttert avstängd och euforiskt lekglad när jag växte upp, alltså har jag också blivit så. Mellanlägen har aldrig varit min familjs melodi.

Mitt tålamod med barn som skriker på nätterna är till exempel kortare än en dvärg i strumplästen, och ändå har jag haft mer träning i ämnet än de flesta nu levande människor på denna jord. Man tycker att jag borde vant mig, att jag borde hittat en fungerande metod för att hantera de uppvällande känslorna vid det här laget, men icke. Att väcka mig från min Törnrosasömn är förenat med livsfara, det kan somliga av mina polare samt min älskade fru vittna om, och tyvärr är jag om inte helt så ändå tämligen urskillningslös i min nattvrede. Okej, om ett barn har väckt mig så kan jag väl bita ihop ett tag, säg de första två, tre gångerna, men de där upprepade nattliga förseelserna som mina barn ägnar sig åt leder allt som oftast till en stark känsla av vanmakt och ilska hos mig. 

Det ska också sägas att min kära hustru drar ett tungt lass på nätterna, vilket förstås bara ökar mitt dåliga samvete i dessa små stunder av eftertänksamhet. Oavsett vad jag tror att jag har rätt att gnälla om så behövs bara en blick från henne för att tysta mig. Om jag har tagit en natt och tycker att livet som ett direkt resultat av detta känns bra orättvist så behöver hon inte ens säga att de nio nätterna före togs av henne. Blicken räcker. 

Mitt tålamod med barn som vägrar äta är om möjligt ännu kortare (en dvärg på knä?), men där tycker jag ändå att man som förälder är något mer ursäktad. Det finns nämligen inget som väcker en förälders oro mer än matvägran, man blir faktiskt ta mig tusan helt utom sig av ängslan när lillknodden sitter där och med bestämd min kniper igen läpparna. Och det är egentligen inte konstigt alls om ni tänker efter, att få i telningarna föda är den absolut viktigaste och mest grundläggande plikten man har som förälder. Misslyckas man där så går det helt enkelt åt h-e, alltså känner man pressen rätt fint när potatisen hamnar på väggen istället för i ungjävelns mun. Ni har säkert sett föräldrar i detta skede av stress, det är liksom inte läge att gå fram och föreslå alternativa lösningar (vilket förstås inte hindrar somliga beskäftiga människor, typ pensionärer på caféer, från att gå fram och påpeka bristerna i mina metoder, men där förlitar jag mig helt på min iskalla blick som fler än en gång jagat åldringar på flykt). 

Och man vet, åh som man vet, att en pedagogisk strategi alltid fungerar bäst när ungen kärvar. Och vi försöker, det ska ni veta, jag har jävlar i mig stått och dansat river dance med en fånig hatt på huvudet bara för att distrahera ungarna när de vägrar äta, men någonstans efter vägen tryter tålamodet och då sjunker jag ner till barnets nivå och fortsätter sedan att falla fritt mot en mörk avgrund. Svordomar såväl som döda ting kan fara genom luften, speciellt om natten har varit stökig. Jag vet att det är fel, jag vet det till och med under tiden jag gör det, men monstret har slitit sig från sina underdimensionerade kedjor och härjar fritt genom villaidyllens renoverade rum. Inget kan stoppa det, det enda jag kan göra är att försöka lindra effekterna, det vill säga gå därifrån. 

Det som händer då är att jag lufsar demonstrativt genom kåken, muttrande och svärande, varpå frun dyker upp (bortryckt från sina göromål) och undrar vad som står på. Som en kränkt fjortonåring förklarar jag då hur det ondsinta barnet från helvetet vägrar samarbeta med mig, och hur jobbigt det här är (som om jag behöver förklara det för henne) och hur absolut omöjligt det är för mig att fortsätta mata barnet. Dessa ögonblick är utan tvekan de minst stolta i mitt liv. Jämfört med de mest stolta ögonblicken, som till exempel när jag rådigt tar befälet i akuta krissituationer (det är faktiskt min specialitet), är skillnaden monumental, och jag undrar ibland hur en och samma människa kan vara så usel och så förträfflig utan att vara schizofren. Men det verkar ju faktiskt gå alldeles utmärkt. 

Och inte fan verkar jag lära mig något heller, det ångar liksom bara på det där jäkla humöret, och här har ni den ömmaste av alla mina ömma tår. Jag skyller som sagt på farsan i svaga stunder, varför kunde han inte ha gett mig ett jämnt och fint humör? Varför kunde jag inte få bli (hundra procent predestination, ingen självreflektion här inte) en cool och balanserad pappa? Det är, när man tänker efter, en ren kränkning mot mig som person att jag ska behöva dras med det här humöret. Tack farsan, tack som fan! 

Så tar jag då några djupa andetag och besinnar mig, väntar på floden av skuldkänslor som kommer.. snart så.. bara lite till.. och DÄR springer jag in till barnen och kramar dem tills de kvider av svag lufttillförsel. Jag krälar efter golven i min jakt på förlåtelse, om jag kunde skulle jag bryta loss golvbrädorna och slå mig själv blodig med dem men det är ju sånt där jävla limmat laminatgolv. Medan detta pinsamma spektakel pågår sneglar min fru klentroget på mig, mer har hon inte tid med eftersom hon har fullt upp med att sköta mina sysslor. 

I repliker som “Jag fattar inte vad du ser hos mig” visar jag sedan att jag är beredd att gå hur långt som helst med håven för att få förlåtelse, men som tur är nappar hon aldrig på det där. Hon är alldeles för smart för det. Mina desperata rop möts enbart med välförtjänt tystnad, och efter en stund tystnar även jag. Så där sitter vi och säger ingenting medan barnen på något mirakulöst sätt har börjat äta. Och tyst ska det väl vara, för vad kan man egentligen säga när en drama queen har uppträtt? Fin inlevelse killen, jobba lite på artikuleringen nästa gång bara så är jag säker på att Dramaten hör av sig. Nej iskall tystnad är bara vad jag förtjänar, mitt arma koleriska kräk till farsa.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

När ersättningssystemet för friskolor baseras på de kommunala skolornas budget påverkas även friskolorna av kommunernas neddragningar. Den här sunkiga och endast halvt fria konkurrensen som råder för skolverksamhet slår alltså snett åt alla håll och kanter, jag skulle vilja säga att alla inblandade förlorar på den. 

Jag vet inte hur länge våra politiker avser att fortsätta driva detta hopplöst omoderna och orättvisa ersättningssystem, men jag hoppas innerligt att det snart tar slut. Och märk väl att detta inte handlar om den ena eller andra sidans fel, sossar såväl som borgare har stått bakom det eländiga systemet. Jag menar vad fan, ska man ha konkurrens så ska den väl ändå vara fri? Eller? Som det är nu får friskolor pengar av kommunen för att ta emot en elev, och redan där känns det hela rätt så suspekt. Friskolor är alltså företag med endast en kund: kommunen.

En friskola behöver heller inte välkomna alla elever, den kan avböja att ta emot till exempel en rörelsehindrad elev på grund av att skolans lokaler inte är handikappanpassade. Så får inte en kommunal skola göra, den måste ta emot alla elever. Om skolan inte är handikappanpassad så får man fixa detta, vilket förstås kostar pengar, alltså skattepengar, vilket i de allra flesta inte väcker någon som helst debatt eftersom vi skattebetalande medborgare knappast vill förvägra det rörelsehindrade barnet rätten till utbildning. Nej de flesta av oss betraktar nog tvärtom detta som ett ändamål högst värdigt att lägga våra skattemedel på. Men Gud förbjude att ett vinstdrivande privat företag skulle göra samma investering, då pratar vi helt plötsligt business och den verksamhetens logik säger att en dylik investering faller på för dålig return on investment. Som affärsbeslut är det klockrent, men om företaget ifråga istället väljer att betrakta sig självt som utbildningsförsörjare och beaktar det ansvar som medföljer plikten luktar det istället väldigt illa. Vi kanske skulle låta de kommunala skolorna konkurrera med samma förutsättningar? skit i handikappanpassning, det kostar för mycket. Skicka ungen någon annanstans. 

En friskola kan också “säga upp kontraktet” med en elev av disciplinära skäl. Det kan handla om för mycket ogiltig frånvaro, för många incidenter av typen mobbning eller skadegörelse eller att eleven på något annat sätt inte följt de av skolans styrelse uppsatta reglerna. Vad som då händer i nio fall av tio är att eleven studsar tillbaka till den kommunala skola till vilken han eller hon geografiskt hör, där en handlingsplan med syfte att få eleven tillbaka på spår måste upprättas. Friskolan behöver alltså inte ta ansvar för sina elever riktig lika långt som den kommunala måste göra, vilket också avspeglar sig i många friskolors brist på elevstödjande funktioner. Är det här rättvist? Är det fri konkurrens? Nej så fan heller. Vi kanske skulle låta de kommunala skolorna skicka sina stökhögar till friskolor? Här har ni engelska skolan, ni som är bra på disciplin kan säkert få ordning på lille Filip.

En annan konsekvens av denna fördömda halvmesyr är att de kommunala skolorna tvingas till en verksamhetsplanering som liknar dans på slak lina över en grop med hungriga krokodiler. Ta exemplet från mina äldsta söners skola som huserar tre klasser i årskurs sju, åtta och nio. Efter ungefär halva höstterminen har skolan plötsligt brist på lärare (typ sådana lärare som under sommaruppehållet varslades på grund av minskande elevunderlag) eftersom den närliggande Engelska skolan spottar tillbaka ungefär tio till femton sjundeklassare av olika anledningar (i många fall är det föräldrarna som vill att ungarna ska gå på engelska skolan medan ungarna själva inte direkt hoppar jämfota av förtjusning inför de strängare kläd- och ordningsreglerna, bara som ett exempel). Att i det läget fördela dessa tio till femton elever på tre redan knökfulla klasser är visserligen görligt men knappast välgörande för undervisningens kvalitet. Och som förälder till barn i denna kommunala skola blir man då en smula fundersam. Här förändras plötsligt förutsättningarna för god undervisning under terminens gång och man hör mumlet stiga på föräldramöten och skolrådsmöten. “Varför ska vi ta emot dem?” säger någon. “Den där engelska skolan får väl ta hand om sina egna elever och inte skicka dem hit” säger någon annan. Vi bygger således murar istället för broar, det blir vi mot dem.

Dessa tongångar kan man visserligen ha förståelse för men tyvärr är det ju inte vi föräldrar som i slutändan förlorar på det dåliga systemet, det är våra barn. Och vi kan tycka att det är för jävligt att ogenomtänkta politiska beslut drabbar våra barns rätt till den bästa möjliga utbildningen, visst tycker vi det, men sedan lommar vi ändå hem som de misslynta skattebetalare vi är och betraktar det hela som ännu ett sådant där politiskt fenomen som man liksom inte kommer åt. Det är tidens melodi, det ska väl vara så här. Man får bara hoppas att det går bra ändå trots att klasserna sväller för varje år och lärarna blir färre. 

Men ändå.. nej, nu får det fan vara nog! Ni politiker som håller i besluten, ni behöver fatta att systemet inte fungerar i praktiken. Antingen släpper ni skiten fritt, alltså fri konkurrens med svindyra privatskolor i ena änden av spektrat och haltande kommunala dito i den andra. Då vet man åtminstone vad som gäller, då är det bara att börja spara redan nu för att få in ungarna på rätt skola. ELLER, så beordrar ni en total genomsyn av systemet nu och en gång för alla. Framför allt bör ni sätta press på friskolorna att leva upp till samma ansvar som de kommunala gör, och det bör ni göra genom lagstiftning. Det ska fanimej inte vara okej att slussa elever fram och tillbaka bara för att lokalen inte har hiss eller att påhittade jävla klädregler inte efterföljs. Det ska fanimej inte vara okej att sockra elevers betyg i syfte att öka skolans marknadsvärde. Det ska fanimej inte vara okej att driva en skola utan elevstödjande funktioner. Allt det som en kommunal skola förväntas ta ansvar för, det ska också en friskola ta ansvar för. Annars ryker pengen. Det låter väl ändå inte som orimliga krav, eller vad säger du Jan Björklund?  

Fotnot
Jag skickar det här både till skolminister Jan Björklund (jan.bjorklund@liberal.se) och Mona Sahlins presschef Anna Helsén (anna.helsen@riksdagen.se) med förhoppning om att blåsa lite fyr i skoldebatten. Herr Björklund har visserligen aldrig svarat på mina brev, men skam den som ger sig. Mona kunde man tydligen inte maila direkt, vilket ärligt talat gjorde mig en aning besviken.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Varje morgon någon gång mellan 06.12 och 06.43 väcks jag av en gäll, skärande och fruktansvärt hög röst som skriker “BAJS PAPPA, BAJS!”. Jag undrar hur det är för Obama. Kan man utföra stordåd under dylika förhållanden? Eller har han något annat att skylla på? 

Sanningen är den att jag är inne i en kritisk period, och då menar jag inte i den meningen att mitt liv hänger på en skör tråd utan att jag är kritisk till det mesta som råkar passera min väg. Jag gav mig till exempel på att läsa Herta Müllers Redan då var räven jägare, vilket lämnade mig i ett tillstånd av kyla och märkbar förvirring. Jag förstod i princip ingenting av vad kvinnan försökte säga mig, vilket säkert säger mer om min ovana vid poetiska allegorier än något annat men ändå, vilket antiklimax. 

Ett annat exempel, Quentin Tarantinos senaste film Inglourious Basterds har blivit hyllad och hypad som få, men vad tror ni hände när jag såg den? Jag blev fan förbannad, så dålig tyckte jag den var. Tarantino är egentligen en klåpare, en filmnörd med för stor budget. Han låter ofta karaktärerna prata sönder sina filmer totalt, så också här. Visst, det är en massa smarta referenser till höger och vänster och en del sköna oneliners, men precis som Teddybears sthlm kan få till det i refrängen ibland utan att för den sakens skull vara i närheten av att kunna prestera något annat än jinglar så är Tarantino inget mer än en glappkäftande försäljare som visserligen verkar vara en jävel på att få folk att hosta upp kosing men någon historieberättare är han då fan inte. 

Ett tredje exempel, det snackas om Fever Ray. Inte bara här inne (var jag alldeles snart kommer att skaffa mig fiender) utan överallt och hela tiden. Systern från duon the Knife (som jag för övrigt har sågat förut) har brutit sig loss från brodern för att göra musik som låter.. precis som the Knife. Och kritikerna ställer sig på avsugarkö, vilket jag finner fullkomligt patetiskt. Alltså herregud människor, menar ni verkligen allvar?! Jag har hört torkande färg med mer musikalitet och utstrålning, min granne Bengt aka ful-Elvis gör större konst vid 1,2 promille med en ostämd gitarr. Ni måste skämta, ni MÅSTE göra det. 

Men tillbaka till Obama, 2009 års största flopp (i MYCKET stark konkurrens bör tilläggas). Kommer ni ihåg hur det lät förra hösten? Minns ni hur alla ställde sig i kö för att hylla vår nye Messias? Exakt hur illa denna soppa luktade skrev jag om i november, och jag tycker den luktar än värre nu efter fredspriset. Denna blinda tro på en människas förmåga att rädda inte bara USA utan hela världen har för mig blivit symbolen för det som mer än något annat kännetecknat året som gått, nämligen bristen på ifrågasättande och eftertanke.  

Jepp, ni hörde rätt. 2009 blev året då vi slutligen upphörde att tänka själva och helt enkelt började tro på något istället. Tro på att Obama ska fixa allt, tro på att vi kan fortsätta konsumera som galningar eftersom någon kommer att uppfinna något som gör att koldioxidutsläpp bara liksom försvinner (hur ska man annars tolka Köpenhamns-fiaskot?), tro på att bankerna har lärt sig av sina misstag (moahahahahahaa..) trots att alla tänkbara bevis på samtliga exempels motsats har legat framför våra näsor hela tiden. Krisåret 2009 borde enligt alla rimliga beräkningar ha manat mänskligheten till just ifrågasättande och eftertanke, personligen hade jag stora förhoppningar om detta när vi klev in i januari. Istället gömde vi våra huvuden i sanden och gav fredspriset till en kille som jagar talibaner i Afghanistan. Oh sweet child in time, you’d better hide your eyes. 

Gott nytt jävla år då.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Vad ockuperar tankarna hos en medelålders man dagen före julafton? Är det måhända den osmakliga julruschen där vi varje år spenderar miljarder på att köpa skräp? Eller är det nedläggningen av SAAB? Kanske klimatfiaskot i Köpenhamn (vilket jag för övrigt förutspådde för två veckor sedan)? Anna Ankas julfest? Eller tänker jag, i såna fall till min hustrus stora besvikelse (“jag slutar läsa den där bloggen om ni fortsätter med era jävla listor!”), publicera ännu en lista med anledning av att 00-talet går mot sitt oåterkalleliga slut? Nej, jag sitter faktiskt här och tänker på Sir Bob Geldof. 

Det är förstås ingen slump att gamle Bob dyker upp i tankarna så här dagarna före jul. Gå in i valfri affär och stanna där ungefär tio minuter så är sannolikheten att du får höra “Do they know it’s christmas” stor, för att inte säga överväldigande. Och som vi alla vet blev just den låten startskottet för Geldofs karriär som välgörenhetsidkare, vilket i ärlighetens namn är det jag mest förknippar hans namn med även om Boomtown Rats hade en monsterhit med “I don’t like Mondays” 1979. Och om det beror på kontexten (Bob räddar världen) eller låtens kvalitéer vet jag inte, men den har i alla fall en jäkla förmåga att fastna i mitt huvud. Jag kommer på mig själv med att nynna på den i alla möjliga sammanhang. 

Låten har också för mig kommit att symbolisera oskuldens tid, en tid då en man kunde starta en rörelse som på väldigt kort tid fick globalt genomslag och faktiskt gjorde skillnad (åtminstone vill jag ju tro det). Bortser man från alla altruistiska floskler som alltid omgärdar populärkulturens världsförbättrare (tänk bara hur mycket skit Sting har fått utstå på grund av sitt engagemang i regnskogar och olyckliga mödrar till försvunna chilenska medborgare) så känner åtminstone jag att Bob är den som har lyckats bäst med att göra ett viktigt avtryck i världsförbättrarhistorien utan att bli totalt sågad för det. Visst, han fick offra sin musikaliska karriär, men jag tror varken han eller vi gråter floder över det. 

Vad var det då Bob gjorde som var så speciellt? Två saker: dels brann han för Etiopiens svältande barn alldeles på riktigt, det framgick faktiskt väldigt tydligt i allt han företog sig. Han rattade inte skutan med vänster lillfinger, han var heller ingen inhyrd galjonsfigur vars namn skulle dra uppmärksamhet till projektet. Han VAR projektet, han gav allt och han var påläst. Dels var han också pionjär, vilket kanske är den största faktorn i ekvationen. Man kan lätt tro att ett projekt som Live Aid skulle vara mycket lättare att genomföra idag då teknikens underbara värld erbjuder hur många kanaler som helst för den som vill nå ut med ett budskap globalt. Och så är det ju, det SKULLE vara mycket enklare idag, men det skulle troligen inte få samma genomslagskraft (är det till exempel någon som har bestående minnen från 2003 års Live 8?) och däri ligger hela poängen. Då, i mitten av 80-talet, var detta något nytt och fantastiskt jätteambitiöst som ingen hade vågat sig på tidigare, och detta skänkte en orubblig äkthet åt hela evenemanget som är oerhört svår att uppnå idag. 

Vi som satt i TV-sofforna och tittade på Live Aid förstod faktiskt att det vi bevittnade var något historiskt. Aldrig förr hade någon lyckats samla alla superstjärnor på samma scen, och det ska ni veta ungar att på 80-talet var popstjärnor STORA på ett sätt som nog inte går att förstå idag. Att i DDR-Sverige (förlåt för stölden Fredrik & Filip) få chansen att se artister som Michael Jackson, Phil Collins, U2, Dire Straits, Queen, David Bowie, Madonna, Eric Clapton, ett tillfälligt återförenat Led Zeppelin med Phil Collins på trummor, Crosby, Stills Nash & Young, Duran Duran, Bob Dylan och Elton John i en TV-sänd konsert var för oss osnutna tonåringar i glesbygden ungefär i nivå med att ett UFO skulle landa på stortorget i Gävle. 

Sakta men säkert började jag också sedan förstå att hela spektaklet hade något att göra med svältande barn i Afrika. Filmer visades på stora skärmar och en luggsliten Geldof höll eldiga tal mellan framträdandena. Där, framför teven med en påse chips i handen, blev jag alltså mottagare av den välkända mentala bild som Bob planterade och som sedan följt mig och miljontals människor genom hela livet: bilden av ett kraftigt undernärt afrikanskt barn, vilket kom att bli den främsta symbolen för I-ländernas skuld gentemot U-länderna. Live Aid var payback time, dags för blodsugarna att börja betala tillbaka till de blodsugna. Och här hittar vi också den möjliga tredje faktorn bakom Geldofs framgångar som riddare på vit springare: det kraftfulla bildspråket. Det går liksom inte att missa behovet av aktion när ett barn dör framför ögonen på dig. Tyvärr fortsätter de att dö, vilket väl egentligen bara bevisar att en man inte kan rädda världen. 

Efter det här gick det förstås kraftig inflation i välgörenhetskonserter, inte minst på lokal nivå där många lyckades hitta behjärtansvärda ändamål värdiga en maratonföreställning. Att kämpa mot Apartheid genom att sjunga och spela en stund blev till exempel väldigt vanligt i min hemstad (helst skulle man hyra in Sven Wollter för diktläsning också). 

Det finns förresten en rolig anekdot från en av dessa konserter som jag inte kan undanhålla er. Vi befinner oss i Gävles Folkets Hus i mitten av 80-talet. Nämnde Wollter står på scenen och läser dikter, backstage väntar det lokala reggaebandet som ska gå på efter. Bandets låtskrivare (du ska få vara anonym L, jag lovar) stelnar plötsligt till när han hör Sven läsa upp just den dikt från vilken han har stulit refrängen till en av bandets mest populära låtar. Efter ett snabbt bandmöte bestämmer man, helt naturligt, att stryka huvudnumret från kvällens låtlista till förmån för en annan låt. Låtskrivaren förklarade sedan för övriga bandmedlemmar att “det är så här det går till i låtskrivarbranschen” men erkände också, efter ett tag, att just detta exempel möjligen var på fel sida gränsen. 

Så okej, en sentimental tillbakablick på Bob Geldofs välgärningar är visserligen trevligt, åtminstone för mig, men vad vill jag ha sagt med det här då? Ja, kanske att vi skulle behöva en ny brinnande fritänkare, en pionjär, som kan hitta det rätta formatet för att plantera en ny mental bild i våra sinnen.  Jag menar om de ska fortsätta med konserter typ hur jävla många efterföljare till Live Aid som helst så får de nog sända från månen med en återuppstånden Michael Jackson som huvudnummer om det överhuvudtaget ska få någon genomslagskraft (någon som har bestående minnen från 2007 års Live Earth då? Inte det heller nej). Kanske säger jag också att den mentala bilden borde handla om hotet mot allas vår överlevnad, alltså det i den meningen fullt demokratiska klimathotet.

Hej, vad sägs till exempel om det här: Big Brother, world leader edition. Vi låser in alla världsledare i ett hus och ingen kommer ut förrän alla har undertecknat ett klimatavtal värt namnet.

Men i dessa tidevarv då vi alla konstant översköljs av en totalt bedövande nyhetsström, då en katastrof bara har en viss utmätt tid att leva i media, tvivlar jag på att den mentala bilden skulle få fäste. Vilket lämnar oss med en desperat fråga inför 10-talet: Vem ska rädda världen nu när Bob har tröttnat? (Och säger du Obama nu får du göra trettio armhävningar, krigsherrar undanbedes vänligen men bestämt.)

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Denna text är en replik på Jonas Dahls text från i fredags. Eftersom han påstod sig vara nyfiken på min lista avser jag här nämna de skivor som spelats och betytt mest i mitt liv under detta årtionde som nu lider mot sitt slut. Alltså ingalunda någon heltäckande diskografi över vad 00-talet hade att erbjuda, bara en liten personlig tillbakablick.

Mer än något annat kommer listan att avslöja min oförmåga att ta till mig samtida musik, jag kan inte direkt påstå att radarn har varit påslagen tventyfour seven de senaste tio åren. Dessutom var detta det årtionde då bredbandet gjorde sitt intåg, vilket i praktiken betydde att jag åtminstone under dess första hälft ägnade mesta tiden åt att göra blandskivor istället för att lyssna på album. Men, det är som det är med den saken, och här får ni alltså svaret på frågan som ingen förutom Jonas egentligen vill ställa. This one’s for you mr Dahl. 

Maxwell – Now. Maxwell är något så unikt som en modern soulartist som funnit sin väg in i min skivsamling. Jag hör till den kategorin gubbar som anser att modern soul och R&B i stort sett är ett skämt, alldeles för maskinellt och loopat, helt iskallt helt enkelt. Men den här killen har med sin gudabenådade röst och låtskrivartalang tagit soulen tillbaka till 60-talets fuktiga och organiska grönska utan att för den delen vara det minsta retro. Debuten Maxwell’s urban hang suite från -96 är smått magisk, den här når inte riktigt upp till den men har ändå sina höjdare. Covern på Kate Bush This woman’s work gör mig till exempel alltid extremt gråtmild. 

Nick Cave & the bad seeds – Abbatoir blues/The lyre of Orpheus. Alla som någon gång bar svart överrock i gymnasiet har också haft en Nick Cave-period, så också jag. Den perioden inföll egentligen långt tidigare än 00-talet, så egentligen är det kanske mer tack vare gamla meriter än det faktiska utbudet på skivan som käre gamle Cave platsar här. Nåja, den är ändå helt okej, kanske det bästa han gjort under detta decennium. Och jag minns att jag fastnade speciellt för O Children, Let the bells ring och Easy money. Men det är väl klart som fan att någon Boatman’s call är det ju inte förstås. 

Velvet Revolver – Contraband. Eftersom jag alltid har betraktat Guns and Roses som 70 % Slash och 30 % Axl har jag inga principiella invändningar mot den här skivan, även om jag förstår och respekterar att jag troligen hör till en minoritet i det fallet. Till skillnad från den andra superkombon (Audioslave) lyckades den här konstellationen får ur sig en riktigt bra platta innan saker och ting gick åt fel håll. Kombinationen Guns utan Roses och Scott Weiland från Stone Temple Pilots låter kanske predestination nice price på Åhléns men faktum är att plattan är riktigt bra. Musikaliskt låter det väldigt mycket Guns and Roses, och det är väl inte så konstigt med tanke på att det faktiskt ÄR Guns and Roses bara med en annan sångare. Där vi normalt borde hitta Axl’s rakbladsvassa stämma lägger Weiland istället ut sina smått suggestiva stämsångsrefränger vilket gör att det känns väldigt bekant men ändå nytt (enligt den gamla komboregeln slå ihop två gamla saker så får du något nytt, typ skidskytte). Den enskilt största anledningen till att detta blev så bra som det ändå blev är troligen bandets vana vid att hantera sångare med extremt stort ego. Varje normalt funtad människa hade lagt ner det här projektet efter två månader när Weiland, trots bedyrande om motsatsen, fick ett återfall i drogträsket, så hatten av (höhö) till Slash & co som rodde detta i land. 

Mustasch – Above all. Ur en snårig djungel av metalliska subgenrer klev Mustasch plötsligt fram på en stenig klippa utanför Orust och gav oss rak, ärlig, tung och härligt ångestdriven hårdrock. Känslan av befrielse var total, första gången jag hörde Down in black blev jag så till mig att jag tror minsann jag kissade på mig. Ralf Gyllenhammar är ett mysigt geni och Mats Hansson är tamejfan världens bästa nu levande hårdrockstrummis. Tyvärr har han lämnat gruppen så jag hyser inga större förhoppningar om bandets framtid, men det var kul så länge det varade. Jag hann iaf se dem live innan Hansson hoppade av, och det kommer jag att berätta för mina barnbarn en dag. 

System of a Down – Mezmerize. Jag älskar den här skivan eftersom den påminner mig om min saligen insomnade superhjälte Frank Zappa. Skivan är både politisk och humoristisk, vilket väcker liv i Franks gamla paradfråga “Does humor belong in music?” Mitt svar på den frågan är förstås ja. Populärmusik, och framför allt hårdrock, tar sig själv på alldeles för stort allvar. S.O.A.D har fått oss gamla Zappa-nördar att gå omkring att citera textrader igen, för vem kan stå emot pärlor som till exempel “My cock is much bigger than yours (my cock will walk right through the door)”? Jag tycker det är synnerligen djärvt och nyskapande av S.O.A.D att utmana hårdrockens förstelnade, gravallvarliga poser på det sättet de gör här. Dessutom är det en sådan där platta som manglar till dig så pass rejält att du inte klarar av att ta till dig någon annan musik på flera dagar. Och ja, jag håller Mezmerize klart högre än tvillingplattan Hypnotize. 

Ryan Adams – Heartbreaker. Jaha ja, hur länge hade han tänkt vänta innan han drämmer till med Ryan, tänker David. Exakt så här länge. Kommentarer är överflödiga, Ryan har till och från ägt stora delar av alt country-scenen under 00-talet (de gånger han har känt för det) och det hela började som bekant storartat med solodebuten Heartbreaker. Whiskeytown var ett högst dugligt band men här visar wiz kid Adams upp ett låtskrivarregister som borde gjort hela Nashville gröna av avund. Sen gick det upp och ner, jag behöver inte säga mer om det, och nu har han slutat sjunga. Eller? 

Flaming Lips – At war with the mystics. Bara det faktum att bandet sorteras in under Psychedelic rock får de flesta att rynka på näsan. Att de är gamla och gråhåriga gör inte saken bättre antar jag, men för att ta reda på Flaming Lips egentliga status får ni nog fråga någon ordentlig förståsigpåare för jag har faktiskt ingen aning. Allt jag vet är att den här plattan gjorde mig glad på det där sättet som gör att man vill dansa fånigt i köket, och det räcker väldigt långt för mig. Stort plus för otroligt knepiga syntljud och äkta handklapp. 

Thåström – Skebokvarnsv. 209. Under större delen av min uppväxt har Thåström alltid funnits i bakgrunden som en jävligt irriterande posör. Ebba Grön kunde jag väl svälja, men Rymdimperiet/Imperiet blev bara för mycket. Jag tålde helt enkelt inte karln, han var för mig själva förkroppsligandet av tillgjordhet. Sedan hände något, och jag får faktiskt tacka David här som tipsade mig om skivan som skulle omvända mig helt. Det var ungefär som jag kan tänka mig att det känns att bli frälst: helt plötsligt, ur ett kompakt mörker, tändes en ljusstrimma som växte sig starkare och starkare. Där jag tidigare bara såg en patetisk farbror som försökte vara ungdom såg jag nu en man som öste ur sitt hjärta med storsleven. Jag vet inte riktigt hur det gick till när Thåström tog sig förbi mina fördomar och in i mitt slutna rum, jag vet bara att han gjorde det med Skebokvarnsv. 209. 

Deportees – All prayed up. Om man kommer från Vindeln och blandar pop, funk, soul och country med en stor portion Prince så är man hemma redan där. Om man dessutom gör det så fantastiskt snyggt som Deportees gör det i Arrest me ’til it hurts så förtjänar men helt enkelt en plats på min lista. Det måste vara en av de absolut bästa låtar som ett svenskt band har gjort sen.. sen.. Atomic Swing stod på topp. Det är jävlar i mig ett fint betyg det! Resten av plattan är bra, om än något ojämn. 

Hellacopters – High Visibility. När den här skivan kom minns jag att jag sa till en kompis “Det är ta mig fan hits rakt igenom!”. Jag kan ha varit full när jag sa det, men det spelar ingen roll för jag står fast vid det. Jag har alltid gillat Nickes lite släpigt nonchalanta röst och bandets totala riff-underkastelse. Riffet är Gud, riffet måste sitta som en smäck, och det gör det på High Visibility. Jämförelsen med Backyard Babies som av någon outgrundlig anledning alltid har funnits där är för mig som att jämföra schysst öl med ruttna äpplen. Där Hellacopters låter sig inspireras lika mycket av Kiss som 60-talssoul och får ihop ett grymt sväng tack vare en gudasänd rytmsektion låter Backyard Babies bara som ett bräkande får som fastnat i ett elstängsel. Hellacopters var, åtminstone fram till 2005, Sveriges bästa rockband. Det har aldrig varit någon diskussion om det. 

Bubblare? Nej, klockan är mycket och jag ligger ensam och övergiven på ett hotellrum och ska upp tidigt imorgon och utanför håller någon jävel på att sladda med Volvon på en övergiven parkering samtidigt som jag plågas svårt av vintereksem så ni får nöja er med det här.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu