Jag flög i mattan med en duns efter cirka tre sekunder och förlorade matchen på fall inför en fullsatt gymnastikhall med förväntansfulla föräldrar och en mycket besviken tränare i publiken. Jag var sju år och kanske var det mitt första nederlag. Det var den första match jag förlorat. Jag hade två guldmedaljer från tidigare turneringar där jag vunnit varenda match och jag trodde jag var oövervinnelig. Nu gjorde det ont. Inte bara för att jag tappat luften när jag slog i marken utan även för att min motståndare vunnit så överlägset. Jag hade fått stryk på tre sekunder och var totalt förnedrad. Trots att jag lyckades knipa bronsmedaljen ville jag aldrig mer gå tillbaka till träningen hur mycket mina föräldrar än försökte övertala mig. Den snöpliga förlusten var allt för tung. Jag tog aldrig på mig brottardräkten igen och det dröjde många år innan jag återupptog kampsportsträning igen.

Kanske borde mina föräldrar ha gjort mer för att, så att säga, få upp mig på hästryggen igen. Kanske borde tränaren, jag såg upp till, inte visat sin besvikelse så tydligt. Men jag klandrar ingen. Jag tror inte den förlorade brottningsmatchen är tongivande för mina brister och tillkortakommanden. Alla upplever från och till motgångar i sitt liv och jag har inte haft fler motgångar än någon annan. Problemet är att jag är så förbannat dålig på att hantera nederlag – lika dålig nu som då. Jag gräver ner mig totalt efter varje motgång, djupare och djupare för varje gång, och jag lägger av för lätt.

Hur hanterar man motgångar på ett bra sätt? Självfallet finns det hyllmetrar skrivna i ämnet. En snabb googlesökning ger dig många tips. De flesta kretsar kring det positiva tänkandet. Motgången behöver inte vara negativ, möt nederlaget som en utmaning, välkomna förändringen och så vidare. Enligt modern KBT ska du ta tag i dina största rädslor genom att gradvis utsätta dig för dem. Alltså upp på hästen igen. Det låter enklare än vad det är. Det är inte alls lätt att med ett leende skaka av sig nederlagets svidande obehag och försöka igen och igen och igen. Men skam den som ger sig.

Av Matt matt@barstol.nu

Theresa Andersson är uppvuxen på Gotland men 1990 flyttade hon till New Orleans för att leva för musiken. Sjutton år senare tog hon musiken, för första gången, tillbaka till Sverige för en miniturné. Efter det har det blivit flera spelningar i Europa. Hon har till och med gästat Sommarkrysset i TV4 och Stockholms Jazzfestival.

I New Orleans har Theresa Andersson blivit en del av det rika musiklivet. Hon har spelat med lokala artister som Dr John, The Neville Brothers och Betty Harris. Theresa dyker även upp i en liten roll som sångerska i filmen A Love Song For Bobby Long som utspelar sig i New Orleans.

Theresa är en singer-songwriter som influerats av jazz, blues, folkmusik och pop. Hon spelar även de flesta instrument. Både på skiva och live. När jag såg henne första gången på Mosebacke 2007 uppträdde hon helt ensam. Men med ett flitigt användande av loop-pedaler fick hon det att låta som hon hade en helt band och en stämsjungande kör bakom sig. Hon spelar slagverk, gitarrer och fiol samt sjunger in slingor som hon låter upprepas när hon sjunger refrängen.

Hennes senaste album, Hummingburd Go!, är till stor del inspelad hemma i Theresas kök där hon experimenterat med instrument och ljud. Hon har vandrat längs Mississippifloden och samlat intryck och ljud för att sedan återvända till sitt kök där hon anammat en sann ”gör det själv”-anda. Hon har till exempel fyllt dricksflaskor med rätt mängd vatten tills tonen blivit exakt den hon hört i sitt huvud nere vid vattnet. Sedan har hon spelat in allt på plats. Ljud efter ljud. För att ytterligare spä på sin skaparglädje har Theresa virkat omslag till 1500 exemplar av promo-cdn I the River.

Men helt ensam har hon inte varit. Skivan är producerad av Tobias Fröberg som Theresa träffade när han spelade i New Orleans. Med Tobias hjälp har Theresa musikaliskt kunnat återvända till sina rötter och även integrerat den svenska indie-popen. Ane Brun medverkar också på ett spår Innan Du Går. En vacker balad som sjungs på svenska. Vad de amerikanska fansen tycker om den vet jag inte.

Nu är Theresa Andersson tillbaka i Sverige. Missa henne inte på Södra Teatern 27:e mars.

Nedan kan ni se enmansorkestern Theresa Andersson hemma i sitt kök i New Orleans framföra låten Na Na Na. Klicka!

Av Matt matt@barstol.nu

Alla som har något att berätta borde skriva ner sin livshistoria för kommande generationer att läsa. Förmodligen har vi alla episoder från livet som kan säga någon något. Om Barstols skribenter idag skulle skriva ner sina memoarer skulle inledningen kunna låta såhär.

Maths: Jag vet inte om fåglarna kvittrade den dagen jag föddes, eller om solen sken eller ens om pappa egentligen hann fram i tid när han cyklade i vansinnesfart till sjukhuset på en stulen cykel, men jag vet att mamma blev kompis med kvinnan som låg i samma rum på BB och att den kvinnan kom från Spanien.

Jonas: Jag smet in i hennes klassrum istället. Jag gick fram, slog mig ner på platsen bredvid henne, och presenterade mig för den vackraste spanjorska jag någonsin hade sett. Trots att jag både förr och senare har fattat oändligt många viktiga beslut genom att vända ut och in på hela min värld och analysera allt in i minsta detalj, är mitt livs bästa och viktigaste beslut ett resultat av stundens ingivelse.

Kniven: Jag är fortfarande exakt samma människa därinne. Exakt den jag varit så länge jag över huvudtaget existerat. Ändå känner jag inte igen mig själv. Ändå kommer jag aldrig kunna förstå varför jag är den jag är. … Och att jag en gång funnits. Det kan liksom kvitta. Vi kvittar. Vi är inte av betydelse, inte ens för oss själva.

Matt: Hon hette Britt-Louise och var sötast i hela skolan. Jag hade chans på henne. Vi gick i andra klass och min kompis Kristoffer var också tillsammans med henne. Många av de andra killarna brydde sig inte om tjejer utan spelade bara fotboll på rasterna. Jag och Kristoffer brydde oss bara om tjejer. När vi fick för oss att fråga chans på Britt-Louise alla vänner blev hon sur och gjorde slut med oss båda. Senare blev hon ihop med Kristoffer igen men jag fick inte en andra chans.

David: När jag ser tillbaka på mina åttio är det framför allt med glädje över …

Av Matt matt@barstol.nu

Regnet öste verkligen ner så jag skyndade in på första bästa bar. Bartendern, en väldigt söt blondin med generöst uppknäppt vit blus, log mot mig och sa något jag inte uppfattade till fullo. Men det var något om att jag såg rolig ut helt dyngsur. Som en våt hund. Jag beställde en flasköl och slog mig ned på en barstol. Jag torkade min hjässa och ansikte med några fyrkantiga servetter som låg på bardisken. En liten spenslig man i 45 års åldern stod bredvid mig i baren. Han vankade av och an som om han inte kunde stå stilla och ryckte som om han hade ticks.

- Vilken snygg skjorta du har, sa han plötsligt.
- Eh, tack, svarade jag när jag hämtat mig från chocken från att en man gav mig en komplimang för min klädsel.

Jag hade en helt vanlig rutig skjorta. Jag förstod snart att han bara ville ha sällskap. Han hette Greg och var en lustig typ. Han var full och pratade på i hundratjugo. Det här var hans stammishak och han var här flera dagar i veckan. Hans polare var portad i två dagar. Det var synd för jag skulle verkligen gilla honom försökte Greg övertyga mig. Själv hade Greg blivit portad flera gånger men han fick alltid komma tillbaka efter två dagar så det var inte så farligt.

- Vad har du gjort för att bli portad? Undrade jag.
- Nä, de blir lite griniga när jag blir packad ibland bara.
- Han blir full och stöter på allt som rör sig, inflikade den blonda bartendern. De skrämmer bort alla tjejer från stället.

Jag skrattade och tittade mig runt i den skumma lokalen. Där fanns absolut inga tjejer jag skulle vilja stöta på. Förutom bartendern då.

- Jag är inte så farlig, sa Greg. Det är min kompis som är lite för mycket när han börjar prata med tjejer. Jag vill bara snacka.
- Hur är det med utbudet på tjejer här då? Frågade jag.
- Det är bra. Inte ikväll kanske. Men kom hit en fredag så kanske det är studenter från universitetet här. De har man ju ingen chans på förståss. Men de är fina.

Jag drack det sista ur min flaska och blondinen kom direkt med en ny utan att fråga om jag ville ha en till. När jag fiskade upp några dollarsedlar ur fickan förklarade hon att den här var gratis. Det var två för en fram till klockan tio.

- Det är därför studenterna kommer hit förstår du. För den billiga ölen, väste Greg med sin mun så nära mitt öra att jag kände saliv spottas långt in i hörselgången.
- Stör han dig? Frågade blondinen.
- Nej då, det är lugnt, svarade jag.
- Du får säga till annars. Han är på gränsen. Jag har sagt till honom tidigare idag.
- Det är helt ok.
- Fan vad pms:ig hon är idag, sa Greg tyst.

Blondinen gav honom en iskall blick och Greg tittade bort. Jag sög på min öl och blondinen ställde fram en skål med cheeseballs.

- Åh, cheeseballs, utbrast jag. Det är mitt favoritsnacks.
- Jag tycker om jordnötter, sa Greg och hämtade en skål med nötter som stod längre bort i baren.

Det var jordnötter med skal. Greg knäckte dem, släppte skalen på golvet och radade upp de skalade nötterna på bardisken tills han hade en 15 – 20 stycken och slängde dem sedan i munnen.

- Jag älskar också cheeseballs, sa blondinen. Vilket lustigt uttal du har. Du är inte härifrån va?
- Du älskar ballar, sa Greg högt så hela baren hörde och skrattade sedan.
- Kom tillbaks på lördag, sa blondinen och pekade mot dörren.

Greg skakade min hand och ragglade ut genom dörren utan att säga ett ord. Blondinen frågade om jag ville ha en till öl och ursäktade för fyllot. Jag försäkrade att det inte var någon fara. Jag tyckte han var rolig.

- Nå, var är du ifrån? Frågade hon när hon kom med en nyöppnad öl.
- Jag är från Stockholm, Sverige. Jag är bara här på semester, sa jag.
- Är det sant? Jag är svensk!
- Skojar du? Vilket sammanträffande, sa jag på svenska.
- Oj, det där förstod jag inte. Var det svenska? Jag kan inte svenska men min familj är svenskar.

Hon hette Laura Anderson och var från Minnesota. Hennes släkt hade sitt ursprung i södra Sverige och emigrerade i mitten av 1800-talet. Precis som Kal-Oska och Krestina. Hon hade inte läst Moberg så den liknelsen gick förlorad. Men hon var väldigt intresserad av Sverige och ville verkligen åka dit någon gång. Jag berättade om Sverige och Stockholm och hon var eld och lågor. Hon hämtade nya öl som hon inte tog betalt för och lutade sig fram över bardisken. Jag var hänförd över hennes stora runda bröst som knappt doldes under blusen och hade svårt att hålla blicken därifrån.

- Du, kommer du till Sverige lovar jag att visa dig runt, sa jag.
- Menar du det? På riktigt?
- Ja självklart, det skulle vara jätteroligt. Här är mitt kort. Det är bara att ringa eller maila, sa jag.

Hon sken upp när hon tog emot visitkortet och tog sedan tag i mina kinder och gav mig en blöt puss rakt på munnen. Hon krafsade ner sitt telefonnummer på en servett och sa att jag gärna fick ringa henne också.

- Jag åker tillbaka hem om några dagar. Det vore verkligen trevligt att lära känna dig. Du vill inte ta en drink när du slutar idag. Jag kände att jag hade något på gång här och det var lika bra att smida medan järnet var varmt.
- Jag jobbar till stängning idag tyvärr.

Jag var kvar till stängning. Vi pratade mycket. Det var en lugn kväll med få gäster. Hon bjöd på öl hela kvällen och jag var riktigt berusad när det bara var hon och jag kvar i lokalen. Vi gick ut på gatan tillsammans och hon låste dörren efter att hon sagt hejdå till kocken.

- Matt, det har varit väldigt trevligt att prata med dig ikväll och jag träffar dig gärna igen men nu måste jag åka hem, sa Laura.
- Självklart, sa jag och gav henne en kram.

Hon höll kvar och hennes läppar letade upp mina. Vi kysstes och jag tryckte upp henne mot väggen. Vi hånglade intensivt och min högra hand letade sig snart in under blusen. Hon stönade när jag smög in handen mellan hennes bröst och bh och nöp bröstvårtan. Jag klämde på det stora bröstet. Det var fast nästan hårt. Jag kände med ivrig utforskande hand över hela bröstet. Det var som om det var något löst innanför huden. Det kändes som om det låg en rund plastboll under huden. Eller kanske en vattenballong. Jag kunde klämma och flytta på den. Jag insåg att hon måste ha silikonbröst. Det kändes konstigt med den här främmande klumpen i hennes bröst. Men samtidigt upphetsande. Jag tryckte min halvbånge mot hennes lår och kunde inte sluta massera silikontutten.

- Så, så, sa Laura. Jag måste gå nu. Släpp!

Jag släppte inte hennes bröst. Det var för fascinerande och upphetsade mig samtidigt som det kändes så konstigt. Jag försökte kyssa henne för att få mer tid att utforska hennes bröst. Men hon hade fått nog. Hon försökte trycka bort mig men jag hade henne fastspänd mot väggen och min hand kramade hennes bröst allt hårdare.

- Släpp för fan! Låt mig vara, skrek Laura och så kände jag ett slag mot min panna.

Hon hade sin mobiltelefon i handen och bankade den i mitt huvud en andra gång och sen en tredje. Hon puttade bort mig och svor.

- Ditt svin! Håll dina händer för dig själv. Ring aldrig mig. Jag vill aldrig mer se dig.

Jag hade handen på pannan, där en bula höll på att växa fram, när jag tittade på hur hon skyndade bort mot tunnelbanan. Mitt huvud värkte men det gjorde inget. Jag hade klämt på ett silikonbröst för första gången.

Av Matt matt@barstol.nu

Den första februari släpptes årets första nyheter i systembolagets sortiment. Systembolaget har proklamerat att årets tillfälliga drycker ska finnas i en större mängd än tidigare och det utlovas en satsning på spännande öl från svenska och utländska microbryggerier. Barstol har testat tre av de nyligen lanserade ölsorterna.

Oppigårds Amarillo Spring
Oppigårds hör till en av favoriterna bland de svenska bryggerierna och all deras öl håller en hög klass. Så också Amarillo Spring. Den här ölen lanserades redan 2009 på ölmässor under namnet 7th anniversary ale och efter ett varmt mottagande säljs det nu på flaska.
Som namnet antyder är det den amerikanska humlen Amarillo som använts, endast Amarillo och mycket av den. Amarillo har en fruktig smak med toner av citrus. I Amarillo Spring har den humliga beskheten en harmoni med maltsötman och den bjuder också på en ljuv bitter eftersmak.
En flaska på 33 cl kostar 19,90 och har en alkoholhalt på 5,9%

Anderson Valley Hop Ottin’ IPA
Anderson Valley är ett helt nytt bryggeri för mig men mindre bryggerier i Kalifornien brukar kunna sina saker. Hop Ottin’ IPA gör ingen India Pale Ale fantast besviken. Den är alkoholstark men inte så söt. Istället är den torrt bitter med smak av karamell och grapefrukt. Den har också en metallisk avslutning som jag finner så tilltalande.
En flaska på 35,5 cl kostar 24,30 och har en alkoholhalt på 7%

Pistonhead Hot Roddin’ Lager
Pistonhead är Spendrups försök att hotta till sin öl och image. Tyvärr lyckas de inte – inte alls. Enligt bryggarna själva har de tagit inspiration från amerikanska microbryggerier och släppt loss experimentlustan. De har bland annat använt sig av de amerikanska humlesorterna Amarillo och Cascade och tjeckiska Saaz. Men de smaker som borde finnas där lyser med sin frånvaro. Det är en platt öl som inte smakar mycket alls och eftersmaken är helt obefintlig. Trots att etiketten är tuff med Calaveradödskalle och flirtar med rockabillykulturen är det en riktigt riktigt tråkig öl. Endast det låga priset är positivt men det avslöjar också att de goda humlesorterna använts sparsamt.
En flaska på 33 cl kostar 11,50 och har en alkoholhalt på 5%

Av Matt matt@barstol.nu

Jag älskar att resa och tar chansen att komma ut i världen så ofta jag kan. Gärna till en storstad där jag kan överösas av nya intryck och träffa intressanta människor. Kanske är jag som lyckligast när jag har en semester att se fram emot och planera. Efter många resor har jag fått en viss rutin för att få det praktiska att löpa så smidigt som möjligt. Men vissa erfarenheter har man fått lära sig den hårda vägen.

För några år sedan skulle flyga jag till Prag för en långhelg med god öl och fet mat. I säkerhetskontrollen på flygplatsen pep det när jag gick igenom den stora metalldetektorn. Väktaren tog fram sin handhållna metalldetektor och lät den svepa över mig. Det var något i min innerficka som gav utslag. Jag kände efter i fickan och drog fram en näve kondomer. Inte en kondom utan en hel näve kondomer. Det var inga vanliga billiga kondomer utan lyxiga kondomer i metallförpackning. Jag minns inte var jag hade fått dem ifrån eller varför jag hade dem i kavajfickan. Väktaren fnissade lite lätt, sa att jag kunde hålla dem i handen och svepte över mig igen.

Jag pep fortfarande. I min andra ficka fanns ännu en näve kondomer som jag fiskade upp med vänstra handen. Där stod jag med bägge armarna rakt ut och en näve kondomer i varje hand när han sökte av mig en sista gång. Jag kan tänka mig hur alla efter mig i kön såg på mig med avsky och viskade till sina medresenärer att jag måste var en vidrig sexturist.

Efter den gången packar jag alltid ner kondomerna i bagaget.

Av Matt matt@barstol.nu

Det är andra gången vi träffas. Jag vet faktiskt inte varför vi går ut igen. Den första dejten var tämligen intetsägande. Kanske träffas vi igen för att inte göra vår gemensamma vän besviken. Kanske för att känna efter om det ändå kan finnas något där. Det gör det inte.

Men vi har trevligt. Det är som att vara ute och dricka öl med en polare. Vi spelar biljard i en källare i Vasastaden och äter indiskt i en annan källare. Jag krossar henne i biljard och hon berättar om Indien. Hon var där på cykelsemester förra sommaren. Att sätta sig på cykelsadeln efter att ha ätit en dålig curry är inte att rekommendera. Hon är rolig och är lätt att prata med och hon pratar mycket. Hon har upplevt mycket och det är intressant att lyssna. Men hon känns bara som en kompis.

Jag tar henne till min favoritbar och vi dricker whiskey. När vi sitter där i baren tar jag på henne hela tiden. En hand på axeln, en annan på låret och jag rör vid hennes hår. Jag vill att hon ska bjuda hem mig. Hon bor ju ändå i närheten. Trots att det inte finns några starka känslor där vill jag komma hem till henne och känna närheten. Jag fiskar efter bekräftelse och behöver en kvinnas armar runt mig. Men hon tar inte på mig. Och när vi tar avsked utanför hennes port bjuder hon inte upp mig.

Det blir ingen tredje dejt. Det vet vi båda när vi skiljs åt och det är lika bra. Det finns ingenting där och vi vet att det aldrig kommer uppstå sådana känslor oss emellan. Men hade jag inte varit så tydlig med mina inviter kanske vi hade kunnat bli vänner.

Av Matt matt@barstol.nu

När Dixie Chicks senaste album Taking The Long Way lanserades 2006 var det i kölvattnet av ledsångaren Natalie Maines kontroversiella uttalande med dödshot och radiobojkott som följd. En riktig emotionell berg- och dalbana för chicksen – som de visserligen kunde utnyttja till sin fördel och sälja dokumentärfilmen Shut Up And Sing. De förlorade en hel del gamla fans, rednecksen från texas, och vann nya, européerna och de moderna amerikanerna. Men efter att krutröken lagt sig har det varit tyst om Dixie Chicks.

Det har varit tyst om världens bäst säljande tjejband genom tiderna i nästan fyra år. Tyst som i graven. Det har diskuterats flitigt i forum och på skvallerbloggar vad denna tystnad kan bero på. Efter turbulensen som tjejerna genomled är det förståeligt att de ville ta en tid ledigt. Alla tre är dessutom mödrar med små barn i familjen och kanske ville de återta förlorad tid. De mest elaka ryktena gör gällande att tjejerna inte kan hålla sams hur mycket de än pratat om systerskap och att de alltid ska hålla ihop. Det har sagts att grupper bestående av enbart kvinnor aldrig kan hålla sams i det långa loppet.

Det är inte konstigt att tre begåvade musiker kan dra åt olika håll emellanåt – allt annat vore underligt. Men för mig och resten av alla hardcore-fans har möjligheten eller snarare farhågan att Dixie Chicks skulle upplösas inte varit ett alternativ. Vi har förmodligen varit invaggade i en falsk trygghet – för inget så fantastiskt kan vara för evigt.

Men det är faktiskt inte klart med någon splittring av bandet. De vidhåller att de fortfarande är en enhet. Men nu kliar det i fingrarna på systrarna Martie Maguire och Emelie Robison medan Natalie Maines inte är redo att börja spela ännu. Och i vår släpper Martie och Emelie en skiva som duo under namnet The Court Yard Hounds.

Det är ett väldigt spännande projekt. Både Martie och Emelie har vackra röster, det vet vi, och på ett av spåren gör Jakob Dylan en duet med Emelie. Dixie Chicks som band fanns faktiskt långt innan Natalie Maines var med i bilden. Men det var med Natalie som Dixie Chicks fick sitt eget sound och kunde utmärka sig så starkt bland alla andra countryband från Texas och till och med hitta en fanbase utanför den traditionella countrypubliken.

Hur roligt jag än tycker det är att tystnaden nu äntligen brutits och att chicksen lämnat ett efterlängtat levnadstecken är jag nedstämd. Martie och Emelie kommer säkert att göra en fin skiva men det är inte Dixie Chicks. Dixie Chicks behöver Natalie Maines.
 

Om ni gillar Dixie Chicks så kan jag låta meddela att jag kommer spela minst en låt av trion nu på onsdag 20/1 på Nada. Eller minst två låtar kan jag lova att jag kommer spela.
Gillar ni inte Dixie Chicks kommer även David att vända skivor och han kommer garanterat spela annat.
Jag och David kommer turas om vid skivspelarna mellan nio och ett.
Kom dit och ta en öl och diskutera musik med oss på Barstol.
Nada på Åsögatan 140 mellan 21 och 01 alltså.

Av Matt matt@barstol.nu

Att botanisera bland klipp på Youtube är väldigt roligt och ibland upptäcker man helt nya saker. Man kan fastna i flera timmar och bara klicka sig vidare från klipp till klipp. Det kanske börjar med att man tittar på en rolig hög unge och slutar med att man upptäcker någon obskyr fransk hip hop.
Här är våra favoritklipp, vilka är era?

David:

Matt:

Maths:

Mattias:

Jonas:

Kniven:

Av Matt matt@barstol.nu

När Mahdi var tretton år orkade han inte med sin familj längre. Varenda dag präglades av gnäll och bråk. Både med sin far och mor. Det fanns inget de kunde komma överens om. Mahdis far ville att han skulle lära sig köra lastbil och bli chaufför som han själv och modern ville att han skulle vara hemma och vakta sina småsystrar. Mahdi själv ville bara se världen.

Så vid den vid ringa åldern av tretton år lämnade Mahdi sin familj och sitt hemland Libanon. Tillsammans med en äldre kamrat satte de sig på en nedgången buss som skulle ta dem till Saudiarabien. Veckan innan hade representanter från ett stort oljebolag stått på torget och rekryterat arbetskraft. De båda pojkarna hade nappat direkt – lönen de lovades liknade inget annat de hört talas om. Det blev en lång bussresa men pojkarna njöt. De tittade storögt ut genom fönstrena och fick se vyer de aldrig tidigare skådat. Det var första gången de lämnade hemstaden och nu de var på väg ut i världen.

Arbetet på oljefälten var hårt och slitsamt. Mahdis vän gav upp efter ett par månader och åkte hem igen. Han hade ändå tjänat ihop tillräckligt med pengar till att köpa en begagnad bil och tänkte återvända i stor stil. Mahdi ville inte åka hem, han kände att han inte hade något att återvända till, och han ville uppleva mer av livet utanför Libanon. Han var ung och liten till växten så han hade tilldelats en relativ enkel arbetsuppgift som gick ut på att reglera en ventil med en skiftnyckel när trycket i en rörledning blev för stort. På oljefälten arbetade människor från hela Mellanöstern och även från Europa. Mahdi plockade upp lite här och där från de olika språken och blev intresserad av Europa. Han frågade några tyska tekniker som varit där ett tag hur man tog sig till Tyskland. Det blev en dyr resa men när Mahdi väl stod på gatorna i Frankfurt kändes det värt varenda rial. Allt i Tyskland var så nytt och spännande.

Mahdi fick snart arbete på en fabrik. Han var ju van att använda en skiftnyckel. I Tyskland blev Mahdi också förälskad för första gången. I en flicka som hette Ingrid som hade långt blont hår som han hade hört att tyska flickor skulle ha. Hon hade även glasögon som Mahdi brukade göra sig rolig över. Det gick så långt att Ingrid slutade använda sina glasögon när hon träffade Mahdi. Men hon hade så pass nedsatt syn att hon snubblade på trösklar och gick in i saker. Mahdi förklarade då för henne att hon var lika vacker i glasögon som utan. Men tonårsförälskelsen tog slut då Mahdi blev rastlös. Under en kafferast pratade hans arbetskamrater om Sverige och det faktum att solen var uppe dygnet runt där. Mahdi var skeptisk men nyfiken. Han bestämde sig att han var tvungen att se detta fenomen.

En vacker sommardag när Mahdi var femton år steg han av tåget på Stockholms Central. I Stockholm blev Mahdi förälskad för andra gången. I staden – Stockholm var den vackraste stad han någonsin sett. Solen stod inte högt på himmelen dygnet runt men nog var det ljust även på småtimmarna. Mahdi bestämde sig att han ville stanna här. Han kunde inte ett ord svenska men fick ett jobb vid det löpande bandet på Scania i Södertälje.

Mahdi åkte så ofta han kunde in till Stockholm. Han promenerade runt och upptäckte Stockholm på dagarna och festade på kvällarna. Mahdi kände sig speciell, det fanns inte många invandrare i Stockholm då, och han kände sig som en pionjär som upptäckt denna fantastiska del av världen.
På ett danspalats i centrala stan såg Mahdi en liten blond flicka som verkade väldigt blyg och han bjöd upp henne. Det var knappast hans danskunskaper som fångade flickans hjärta utan hans framåtanda och beslutsamhet. Flickan bodde i Märsta och det var en lång väg mellan Södertälje och Märsta. Mahdi sade upp sig från Scania och sökte arbete närmare sin kärlek.

Av en slump fick han höra om någon som behövde en hantlangare i Uppsala. Det var en äldre man som kommit på affärsidén att montera ned kakelugnar i rivningskåkar och sedan bygga upp dem igen i nybyggda lägenheter åt välställda familjer som ville ha en antik kaklad ugn. Mahdi hade aldrig sett eller visste vad en kakelugn var för något men han fick jobbet. Sven, som den äldre mannen hette, hade hittat en lärjunge. Mahdi lyssnade på allt Sven sa och sög åt sig all kunskap och tillsammans flyttade de kakelugnar över hela Sverige. En kakelugn som ena dagen stått i ett fallfärdigt torp i Dalarna monterades nästa dag upp i en paradvåning på Östermalm.

När Sven pensionerade sig startade Mahdi sin egen firma och fortsatte med kakelugnarna och affärerna blomstrade. Snart var Mahdi och hans kakelugnar kända utanför Sveriges gränser och beställningarna strömmande in från alla håll och kanter. Efterfrågan i Tyskland var stor och Mahdi kunde pratade tyska ganska bra så många kakelugnar skeppades dit. Tillsammans med sin nyblivna fru flyttade Mahdi till sydligaste Skåne för att komma närmare verksamheten. Rörelsen hade gått så bra att det nu var dags att expandera till nya marknader och här köpte Mahdi sin första kommersiella fastighet.

Av Matt matt@barstol.nu