Tv-serier som format har under de senaste åren fått ett uppsving. Nuförtiden görs det mängder av bra och påkostade produktioner för tv. Skådespelare från bioduken börjar också dyka upp i tv-serier, till exempel Glenn Close i Damages och Keifer Sutherland i 24(där serien nog blev räddningen för hans karriär)

Tv-serier är bättre än film. Inget går upp mot när man har en hel säsong av en bra tv-serie framför sig. Ingen westernfilm kan slå 1818 minuter av Deadwood och inget kriminaldrama kan mäta sig med dryga 57 timmar av The Wire.

Konkurrensen för tv-serieskaparna är stenhård. Lyckas serien inte fånga tillräckligt många tittare kan den omedelbart läggas ned. Det är olyckligt när bra serier läggs ner i förtid men ibland kan de få ett nytt liv på DVD. Jag vill tipsa om två tv-serier som knappt fick chansen på tv men som efter dvdsläpp uppnått närmast kultstatus hos tv-serieälskarna.

Wonderfalls togs ur tv-tablån efter endast fyra avsnitt då tittarsiffrorna var låga trots väldigt bra recensioner. Wonderfalls centralfigur är 24-åriga Jaye Tyler som arbetar i en souvenirbutik vid Niagarafallen medan hon försöker lista ut vad hon ska göra med sitt liv och sin examen i filosofi. Hon är over-educated and underemployable som hon själv säger det. Jaye är bitter och cynisk på ett roligt och charmigt sätt. En dag förändras hennes enformiga liv markant när kramdjur och statyetter börjar tala till henne. Med rädsla för sitt förstånd börjar Jaye göra exakt vad de livlösa tingen säger åt henne att göra.
Wondefalls är en udda och lagomt skruvad tv-serie som bjuder på mycket skratt och en stor dos charm. Charoline Dhavernas som spelar Jaye är fantastisk och levererar sina roliga torra repliker med perfekt komisk timing. De 13 avsnitt som utgör första säsongen finns nu i en billig DVD-samling och är en väl värd investering.

Firefly är något så udda som en science-fiction-western. Serien utspelar sig i en framtid där jordens resurser tagit slut och mänskligheten letat sig ut till andra solsystem. Ett inbördeskrig mellan alliansen och brunrockarna, från de yttre planeterna som förespråkar ett friare samhälle, där alliansen stod som vinnare har härjat galaxen. Vi får följa besättningen på rympskeppet Serenity som är av typen Firefly. Skeppets kapten Malcolm Reynolds är en brunrock men försörjer sig nu tillsammans med den brokiga besättningen på diverse inte helt lagliga småjobb. Firefly är en mycket välgjord serie med genomtänkt storyline. Jag saknar inget i Firefly den har allt. Humor, drama, action och en helt ny värld.
Efter att serien lades ned i förtid har fansen gjort allt för att den ska komma tillbaka och DVD-försäljningen har varit god. Någon fortsättning på serien blir det nog inte men istället fick vi som en avslutning på serien en långfilm, Serenity, som är så mycket bättre än något George Lucas kan komma med.

Av Matt matt@barstol.nu

Att överföra en roman till en film är ett stort ansvar. När någon av ens favoritromaner blir till film är det svårt att bli riktigt nöjd. Ibland kan man ha överseende med vissa detaljer och medge att det visst är en bra film om än ej lika bra som romanen. Men ofta misslyckas filmskaparna något katastrofalt. De kan ändra på vissa karaktärers personlighet så att man inte känner igen dem mer än till namn och ibland ändras intrigen till att likna något helt annat än vad som var författarens intention från början. Sällan, väldigt sällan, är dessa förändringar till det bättre. På rak arm kan jag inte komma på något exempel.

En klassiker som verkligen blev förstörd av filmmakaren är John Fantes Ask The Dust(Ristat i damm) från 1939 som filmatiserades av Robert Towne 2006.

Ask The Dust handlar om den 20-åriga oskulden och kämpande författaren Arturo Bandini. Bandini är fast besluten om att skriva en roman. Han flyttar till Los Angeles och hyr ett rum på ett pensionat för att skriva. När han lyckas sälja en novell blåser han pengarna direkt då han upptäcker storstaden och får sedan leva på stulen mjölk och apelsiner som han får av frukthandlaren nere på gatan. Ask The Dust handlar också om kärlek. Bandini träffar den mexikanska servitrisen Camilla Lopez på ett ölhak. Han blir upp över öronen förälskad men han har ingen aning om hur han ska bete sig runt kvinnor. Camilla är dock kär i sin bartenderkollega med författardrömmar som i sin tur föraktar henne. Ask The Dust är en enkel men stark roman där man engagerar sig och känner med både huvud- och bikaraktärer.

Filmens Arturo Bandini och Camilla Lopez spelas av Colin Farrel och Salma Hayek. I filmen får karaktärerna aldrig liv utan är gråa och intetsägande. Vidare har regissören tillika manusförfattaren lagt mer till kärlekshistorien än vad som finns i romanen. Slutet i filmen är förutsägbart och meningen är att det ska vara tårdrypande. Men avslutningen i romanen som är helt annorlunda hugger mycket mer i hjärtat. Jag undrar vad John Fante som arbetade som just manusförfattare för film och tv hade sagt om Robert Townes filmatisering.

Se trailern så behöver ni inte se filmen.

Några exempel där filmskaparna lyckats göra en bra film efter en bok är:

Lord of the Rings av JRR Tolkien filmatiserad av Peter Jackson
Ironweed av William Kenndy filmatiserad av Hector Babenco(Kennedy skrev själv filmmanuset)
Fight Club av Chuck Palaniuk filmatiserad av David Fincher

Finns det fler?

Av Matt matt@barstol.nu

Jag om någon brukar lovorda de amerikanska microbryggerierna och dess humlebomber. Men ibland blir man ju faktiskt sugen på en helt vanlig lager speciellt nu när våren äntligen börjar göra sig till känna. Tyvärr finns det fler dåliga lager än bra. De allra bästa lagerölen kommer från Tjeckien. I Tjeckien, i Pilsen, föddes pilsnern – världens populäraste ölsort – den ljusa lagern.

Pilsner Urquell bryggs på tjeckiens största bryggeri Plensky Pradroz i just Pilsen. Pilsner Urquell serveras nu på många krogar och på systembolaget finns den både i flaska och burk. Burk lämpar sig bra för sommarens parkhäng. Pilsner Urquell är alkoholsvag, en mellanöl, med 4,4 volymprocent. Något som också är positivt inför sommarens heta dagar så ölen inte går en åt huvudet för fort. Om alkoholhalten är av den svagare varianten är smaken det inte. Pilsner Urquell är en väldigt smakrik och fyllig öl med stor humlebeska. Den markanta beska eftersmaken lever kvar länge. Pilsner Urquell är en öl av världsklass och förmodligen den absolut bästa ljusa lagern. 

En annan av mina personliga favoriter är Primátor som bryggs på Pivovar Náchod i staden Náchod. Det är en medelfyllig krispig öl med smak av mineraler, knäckebröd och malt. I Primátor finns också en humlebeska som klingar av metallisk smak. Något inte alla uppskattar men som jag älskar.

Systembolagets mest prisvärda produkt måste vara Breznak. För ynka 10 kronor och 30 öre får du en flaska på 33 centiliter, bryggd på Kráovsky Pivovar Krusovice i Krusovice, med den karaktäristiska Breznakgubben på etiketten. Det ser gott ut när den skallige mannen med stor pondus för den skummande ölsejdeln till munnen. Och Breznak är god om än inte lika besk som Pilsner Urquell och Primátor. Det är en brödig och fruktig öl med tydlig smak av malt och toner av aprikos. En perfekt öl i vårsolen.

Så glöm inte att packa ner några tjecker i picknickkorgen.

Av Matt matt@barstol.nu

Bourbon County i Kentucky har fått ge namn till den amerikanska whiskey destillerad ur mäsk som innehåller minst 51 % majs. Bourbon föddes i slutet av 1700-talet med, enligt många, pastor Elijah Craig som upphovsman. Elijah Craig var den som upptäckte att whiskeyn fick en mycket bättre smak om den lagrades på invärtes brända ekfat. Men förmodligen fanns det fler som gjorde whiskey på majs.

I det område som idag är Kentucky erbjöds bönder mark på femton hektar för en spottstyver ifall de uppförde byggnader och odlade majs på hela sin jordlott. Många av bönderna härstammade från Irland och Skottland och de prövade självklart att göra whiskey av den majs de inte hade användning för eller kunde ta hand om innan den blev förstörd. En som nappat på erbjudande om billig mark var Evan Williams. Enligt dokument som whiskeyhistorikerna grävt fram var han igång med sin destillering 6 år tidigare än den gode baptistpastorn. Närmare bestämt 1783 men när Evan Williams började använda kolade ekfat är oklart.

Idag är Evan Williams den näst bäst säljande Kentucky Straight Bourbon i USA efter Jim Beam. Nu säger sådana försäljningssiffror mer om priset än smaken. (I Sverige är den bäst säljande whiskeyn Lord Calvert) Är du ute efter mer än en shot kan jag inte rekommendera Evan Williams Kentucky Straight Bourbon.

Får du däremot tillfälle att dricka Evan Williams Single Barrel Vintage Burbon ska du inte tveka en sekund. Den erbjuder en så balanserad smaksensation att dina sinnen kommer vara dig tacksam en lång tid efteråt. Doften är mild med fruktiga och blommiga toner. Vanilj och kola är tydliga i smaken men det tar inte överhanden. Den sticker ingenstans i näsa eller svalg utan det är en ren njutning att låta den värmande drycken vila i munnen en stund innan du sväljer. Tyvärr är Evan Williams Single Barrel Vintage Burbon svår att få tag på i Sverige. Den finns inte i Systembolagets beställningssortiment och på de ytterst få krogar den finns är priserna skyhöga.
Men som sagt den är värd att prova.

Av Matt matt@barstol.nu

Jag flög i mattan med en duns efter cirka tre sekunder och förlorade matchen på fall inför en fullsatt gymnastikhall med förväntansfulla föräldrar och en mycket besviken tränare i publiken. Jag var sju år och kanske var det mitt första nederlag. Det var den första match jag förlorat. Jag hade två guldmedaljer från tidigare turneringar där jag vunnit varenda match och jag trodde jag var oövervinnelig. Nu gjorde det ont. Inte bara för att jag tappat luften när jag slog i marken utan även för att min motståndare vunnit så överlägset. Jag hade fått stryk på tre sekunder och var totalt förnedrad. Trots att jag lyckades knipa bronsmedaljen ville jag aldrig mer gå tillbaka till träningen hur mycket mina föräldrar än försökte övertala mig. Den snöpliga förlusten var allt för tung. Jag tog aldrig på mig brottardräkten igen och det dröjde många år innan jag återupptog kampsportsträning igen.

Kanske borde mina föräldrar ha gjort mer för att, så att säga, få upp mig på hästryggen igen. Kanske borde tränaren, jag såg upp till, inte visat sin besvikelse så tydligt. Men jag klandrar ingen. Jag tror inte den förlorade brottningsmatchen är tongivande för mina brister och tillkortakommanden. Alla upplever från och till motgångar i sitt liv och jag har inte haft fler motgångar än någon annan. Problemet är att jag är så förbannat dålig på att hantera nederlag – lika dålig nu som då. Jag gräver ner mig totalt efter varje motgång, djupare och djupare för varje gång, och jag lägger av för lätt.

Hur hanterar man motgångar på ett bra sätt? Självfallet finns det hyllmetrar skrivna i ämnet. En snabb googlesökning ger dig många tips. De flesta kretsar kring det positiva tänkandet. Motgången behöver inte vara negativ, möt nederlaget som en utmaning, välkomna förändringen och så vidare. Enligt modern KBT ska du ta tag i dina största rädslor genom att gradvis utsätta dig för dem. Alltså upp på hästen igen. Det låter enklare än vad det är. Det är inte alls lätt att med ett leende skaka av sig nederlagets svidande obehag och försöka igen och igen och igen. Men skam den som ger sig.

Av Matt matt@barstol.nu

Theresa Andersson är uppvuxen på Gotland men 1990 flyttade hon till New Orleans för att leva för musiken. Sjutton år senare tog hon musiken, för första gången, tillbaka till Sverige för en miniturné. Efter det har det blivit flera spelningar i Europa. Hon har till och med gästat Sommarkrysset i TV4 och Stockholms Jazzfestival.

I New Orleans har Theresa Andersson blivit en del av det rika musiklivet. Hon har spelat med lokala artister som Dr John, The Neville Brothers och Betty Harris. Theresa dyker även upp i en liten roll som sångerska i filmen A Love Song For Bobby Long som utspelar sig i New Orleans.

Theresa är en singer-songwriter som influerats av jazz, blues, folkmusik och pop. Hon spelar även de flesta instrument. Både på skiva och live. När jag såg henne första gången på Mosebacke 2007 uppträdde hon helt ensam. Men med ett flitigt användande av loop-pedaler fick hon det att låta som hon hade en helt band och en stämsjungande kör bakom sig. Hon spelar slagverk, gitarrer och fiol samt sjunger in slingor som hon låter upprepas när hon sjunger refrängen.

Hennes senaste album, Hummingburd Go!, är till stor del inspelad hemma i Theresas kök där hon experimenterat med instrument och ljud. Hon har vandrat längs Mississippifloden och samlat intryck och ljud för att sedan återvända till sitt kök där hon anammat en sann ”gör det själv”-anda. Hon har till exempel fyllt dricksflaskor med rätt mängd vatten tills tonen blivit exakt den hon hört i sitt huvud nere vid vattnet. Sedan har hon spelat in allt på plats. Ljud efter ljud. För att ytterligare spä på sin skaparglädje har Theresa virkat omslag till 1500 exemplar av promo-cdn I the River.

Men helt ensam har hon inte varit. Skivan är producerad av Tobias Fröberg som Theresa träffade när han spelade i New Orleans. Med Tobias hjälp har Theresa musikaliskt kunnat återvända till sina rötter och även integrerat den svenska indie-popen. Ane Brun medverkar också på ett spår Innan Du Går. En vacker balad som sjungs på svenska. Vad de amerikanska fansen tycker om den vet jag inte.

Nu är Theresa Andersson tillbaka i Sverige. Missa henne inte på Södra Teatern 27:e mars.

Nedan kan ni se enmansorkestern Theresa Andersson hemma i sitt kök i New Orleans framföra låten Na Na Na. Klicka!

Av Matt matt@barstol.nu

Alla som har något att berätta borde skriva ner sin livshistoria för kommande generationer att läsa. Förmodligen har vi alla episoder från livet som kan säga någon något. Om Barstols skribenter idag skulle skriva ner sina memoarer skulle inledningen kunna låta såhär.

Maths: Jag vet inte om fåglarna kvittrade den dagen jag föddes, eller om solen sken eller ens om pappa egentligen hann fram i tid när han cyklade i vansinnesfart till sjukhuset på en stulen cykel, men jag vet att mamma blev kompis med kvinnan som låg i samma rum på BB och att den kvinnan kom från Spanien.

Jonas: Jag smet in i hennes klassrum istället. Jag gick fram, slog mig ner på platsen bredvid henne, och presenterade mig för den vackraste spanjorska jag någonsin hade sett. Trots att jag både förr och senare har fattat oändligt många viktiga beslut genom att vända ut och in på hela min värld och analysera allt in i minsta detalj, är mitt livs bästa och viktigaste beslut ett resultat av stundens ingivelse.

Kniven: Jag är fortfarande exakt samma människa därinne. Exakt den jag varit så länge jag över huvudtaget existerat. Ändå känner jag inte igen mig själv. Ändå kommer jag aldrig kunna förstå varför jag är den jag är. … Och att jag en gång funnits. Det kan liksom kvitta. Vi kvittar. Vi är inte av betydelse, inte ens för oss själva.

Matt: Hon hette Britt-Louise och var sötast i hela skolan. Jag hade chans på henne. Vi gick i andra klass och min kompis Kristoffer var också tillsammans med henne. Många av de andra killarna brydde sig inte om tjejer utan spelade bara fotboll på rasterna. Jag och Kristoffer brydde oss bara om tjejer. När vi fick för oss att fråga chans på Britt-Louise alla vänner blev hon sur och gjorde slut med oss båda. Senare blev hon ihop med Kristoffer igen men jag fick inte en andra chans.

David: När jag ser tillbaka på mina åttio är det framför allt med glädje över …

Av Matt matt@barstol.nu

Regnet öste verkligen ner så jag skyndade in på första bästa bar. Bartendern, en väldigt söt blondin med generöst uppknäppt vit blus, log mot mig och sa något jag inte uppfattade till fullo. Men det var något om att jag såg rolig ut helt dyngsur. Som en våt hund. Jag beställde en flasköl och slog mig ned på en barstol. Jag torkade min hjässa och ansikte med några fyrkantiga servetter som låg på bardisken. En liten spenslig man i 45 års åldern stod bredvid mig i baren. Han vankade av och an som om han inte kunde stå stilla och ryckte som om han hade ticks.

- Vilken snygg skjorta du har, sa han plötsligt.
- Eh, tack, svarade jag när jag hämtat mig från chocken från att en man gav mig en komplimang för min klädsel.

Jag hade en helt vanlig rutig skjorta. Jag förstod snart att han bara ville ha sällskap. Han hette Greg och var en lustig typ. Han var full och pratade på i hundratjugo. Det här var hans stammishak och han var här flera dagar i veckan. Hans polare var portad i två dagar. Det var synd för jag skulle verkligen gilla honom försökte Greg övertyga mig. Själv hade Greg blivit portad flera gånger men han fick alltid komma tillbaka efter två dagar så det var inte så farligt.

- Vad har du gjort för att bli portad? Undrade jag.
- Nä, de blir lite griniga när jag blir packad ibland bara.
- Han blir full och stöter på allt som rör sig, inflikade den blonda bartendern. De skrämmer bort alla tjejer från stället.

Jag skrattade och tittade mig runt i den skumma lokalen. Där fanns absolut inga tjejer jag skulle vilja stöta på. Förutom bartendern då.

- Jag är inte så farlig, sa Greg. Det är min kompis som är lite för mycket när han börjar prata med tjejer. Jag vill bara snacka.
- Hur är det med utbudet på tjejer här då? Frågade jag.
- Det är bra. Inte ikväll kanske. Men kom hit en fredag så kanske det är studenter från universitetet här. De har man ju ingen chans på förståss. Men de är fina.

Jag drack det sista ur min flaska och blondinen kom direkt med en ny utan att fråga om jag ville ha en till. När jag fiskade upp några dollarsedlar ur fickan förklarade hon att den här var gratis. Det var två för en fram till klockan tio.

- Det är därför studenterna kommer hit förstår du. För den billiga ölen, väste Greg med sin mun så nära mitt öra att jag kände saliv spottas långt in i hörselgången.
- Stör han dig? Frågade blondinen.
- Nej då, det är lugnt, svarade jag.
- Du får säga till annars. Han är på gränsen. Jag har sagt till honom tidigare idag.
- Det är helt ok.
- Fan vad pms:ig hon är idag, sa Greg tyst.

Blondinen gav honom en iskall blick och Greg tittade bort. Jag sög på min öl och blondinen ställde fram en skål med cheeseballs.

- Åh, cheeseballs, utbrast jag. Det är mitt favoritsnacks.
- Jag tycker om jordnötter, sa Greg och hämtade en skål med nötter som stod längre bort i baren.

Det var jordnötter med skal. Greg knäckte dem, släppte skalen på golvet och radade upp de skalade nötterna på bardisken tills han hade en 15 – 20 stycken och slängde dem sedan i munnen.

- Jag älskar också cheeseballs, sa blondinen. Vilket lustigt uttal du har. Du är inte härifrån va?
- Du älskar ballar, sa Greg högt så hela baren hörde och skrattade sedan.
- Kom tillbaks på lördag, sa blondinen och pekade mot dörren.

Greg skakade min hand och ragglade ut genom dörren utan att säga ett ord. Blondinen frågade om jag ville ha en till öl och ursäktade för fyllot. Jag försäkrade att det inte var någon fara. Jag tyckte han var rolig.

- Nå, var är du ifrån? Frågade hon när hon kom med en nyöppnad öl.
- Jag är från Stockholm, Sverige. Jag är bara här på semester, sa jag.
- Är det sant? Jag är svensk!
- Skojar du? Vilket sammanträffande, sa jag på svenska.
- Oj, det där förstod jag inte. Var det svenska? Jag kan inte svenska men min familj är svenskar.

Hon hette Laura Anderson och var från Minnesota. Hennes släkt hade sitt ursprung i södra Sverige och emigrerade i mitten av 1800-talet. Precis som Kal-Oska och Krestina. Hon hade inte läst Moberg så den liknelsen gick förlorad. Men hon var väldigt intresserad av Sverige och ville verkligen åka dit någon gång. Jag berättade om Sverige och Stockholm och hon var eld och lågor. Hon hämtade nya öl som hon inte tog betalt för och lutade sig fram över bardisken. Jag var hänförd över hennes stora runda bröst som knappt doldes under blusen och hade svårt att hålla blicken därifrån.

- Du, kommer du till Sverige lovar jag att visa dig runt, sa jag.
- Menar du det? På riktigt?
- Ja självklart, det skulle vara jätteroligt. Här är mitt kort. Det är bara att ringa eller maila, sa jag.

Hon sken upp när hon tog emot visitkortet och tog sedan tag i mina kinder och gav mig en blöt puss rakt på munnen. Hon krafsade ner sitt telefonnummer på en servett och sa att jag gärna fick ringa henne också.

- Jag åker tillbaka hem om några dagar. Det vore verkligen trevligt att lära känna dig. Du vill inte ta en drink när du slutar idag. Jag kände att jag hade något på gång här och det var lika bra att smida medan järnet var varmt.
- Jag jobbar till stängning idag tyvärr.

Jag var kvar till stängning. Vi pratade mycket. Det var en lugn kväll med få gäster. Hon bjöd på öl hela kvällen och jag var riktigt berusad när det bara var hon och jag kvar i lokalen. Vi gick ut på gatan tillsammans och hon låste dörren efter att hon sagt hejdå till kocken.

- Matt, det har varit väldigt trevligt att prata med dig ikväll och jag träffar dig gärna igen men nu måste jag åka hem, sa Laura.
- Självklart, sa jag och gav henne en kram.

Hon höll kvar och hennes läppar letade upp mina. Vi kysstes och jag tryckte upp henne mot väggen. Vi hånglade intensivt och min högra hand letade sig snart in under blusen. Hon stönade när jag smög in handen mellan hennes bröst och bh och nöp bröstvårtan. Jag klämde på det stora bröstet. Det var fast nästan hårt. Jag kände med ivrig utforskande hand över hela bröstet. Det var som om det var något löst innanför huden. Det kändes som om det låg en rund plastboll under huden. Eller kanske en vattenballong. Jag kunde klämma och flytta på den. Jag insåg att hon måste ha silikonbröst. Det kändes konstigt med den här främmande klumpen i hennes bröst. Men samtidigt upphetsande. Jag tryckte min halvbånge mot hennes lår och kunde inte sluta massera silikontutten.

- Så, så, sa Laura. Jag måste gå nu. Släpp!

Jag släppte inte hennes bröst. Det var för fascinerande och upphetsade mig samtidigt som det kändes så konstigt. Jag försökte kyssa henne för att få mer tid att utforska hennes bröst. Men hon hade fått nog. Hon försökte trycka bort mig men jag hade henne fastspänd mot väggen och min hand kramade hennes bröst allt hårdare.

- Släpp för fan! Låt mig vara, skrek Laura och så kände jag ett slag mot min panna.

Hon hade sin mobiltelefon i handen och bankade den i mitt huvud en andra gång och sen en tredje. Hon puttade bort mig och svor.

- Ditt svin! Håll dina händer för dig själv. Ring aldrig mig. Jag vill aldrig mer se dig.

Mitt huvud värkte. Jag hade handen på pannan, där en bula höll på att växa fram, när jag tittade på hur hon skyndade bort mot tunnelbanan.

Av Matt matt@barstol.nu

Den första februari släpptes årets första nyheter i systembolagets sortiment. Systembolaget har proklamerat att årets tillfälliga drycker ska finnas i en större mängd än tidigare och det utlovas en satsning på spännande öl från svenska och utländska microbryggerier. Barstol har testat tre av de nyligen lanserade ölsorterna.

Oppigårds Amarillo Spring
Oppigårds hör till en av favoriterna bland de svenska bryggerierna och all deras öl håller en hög klass. Så också Amarillo Spring. Den här ölen lanserades redan 2009 på ölmässor under namnet 7th anniversary ale och efter ett varmt mottagande säljs det nu på flaska.
Som namnet antyder är det den amerikanska humlen Amarillo som använts, endast Amarillo och mycket av den. Amarillo har en fruktig smak med toner av citrus. I Amarillo Spring har den humliga beskheten en harmoni med maltsötman och den bjuder också på en ljuv bitter eftersmak.
En flaska på 33 cl kostar 19,90 och har en alkoholhalt på 5,9%

Anderson Valley Hop Ottin’ IPA
Anderson Valley är ett helt nytt bryggeri för mig men mindre bryggerier i Kalifornien brukar kunna sina saker. Hop Ottin’ IPA gör ingen India Pale Ale fantast besviken. Den är alkoholstark men inte så söt. Istället är den torrt bitter med smak av karamell och grapefrukt. Den har också en metallisk avslutning som jag finner så tilltalande.
En flaska på 35,5 cl kostar 24,30 och har en alkoholhalt på 7%

Pistonhead Hot Roddin’ Lager
Pistonhead är Spendrups försök att hotta till sin öl och image. Tyvärr lyckas de inte – inte alls. Enligt bryggarna själva har de tagit inspiration från amerikanska microbryggerier och släppt loss experimentlustan. De har bland annat använt sig av de amerikanska humlesorterna Amarillo och Cascade och tjeckiska Saaz. Men de smaker som borde finnas där lyser med sin frånvaro. Det är en platt öl som inte smakar mycket alls och eftersmaken är helt obefintlig. Trots att etiketten är tuff med Calaveradödskalle och flirtar med rockabillykulturen är det en riktigt riktigt tråkig öl. Endast det låga priset är positivt men det avslöjar också att de goda humlesorterna använts sparsamt.
En flaska på 33 cl kostar 11,50 och har en alkoholhalt på 5%

Av Matt matt@barstol.nu

Jag älskar att resa och tar chansen att komma ut i världen så ofta jag kan. Gärna till en storstad där jag kan överösas av nya intryck och träffa intressanta människor. Kanske är jag som lyckligast när jag har en semester att se fram emot och planera. Efter många resor har jag fått en viss rutin för att få det praktiska att löpa så smidigt som möjligt. Men vissa erfarenheter har man fått lära sig den hårda vägen.

För några år sedan skulle flyga jag till Prag för en långhelg med god öl och fet mat. I säkerhetskontrollen på flygplatsen pep det när jag gick igenom den stora metalldetektorn. Väktaren tog fram sin handhållna metalldetektor och lät den svepa över mig. Det var något i min innerficka som gav utslag. Jag kände efter i fickan och drog fram en näve kondomer. Inte en kondom utan en hel näve kondomer. Det var inga vanliga billiga kondomer utan lyxiga kondomer i metallförpackning. Jag minns inte var jag hade fått dem ifrån eller varför jag hade dem i kavajfickan. Väktaren fnissade lite lätt, sa att jag kunde hålla dem i handen och svepte över mig igen.

Jag pep fortfarande. I min andra ficka fanns ännu en näve kondomer som jag fiskade upp med vänstra handen. Där stod jag med bägge armarna rakt ut och en näve kondomer i varje hand när han sökte av mig en sista gång. Jag kan tänka mig hur alla efter mig i kön såg på mig med avsky och viskade till sina medresenärer att jag måste var en vidrig sexturist.

Efter den gången packar jag alltid ner kondomerna i bagaget.

Av Matt matt@barstol.nu