Det är andra gången vi träffas. Jag vet faktiskt inte varför vi går ut igen. Den första dejten var tämligen intetsägande. Kanske träffas vi igen för att inte göra vår gemensamma vän besviken. Kanske för att känna efter om det ändå kan finnas något där. Det gör det inte.

Men vi har trevligt. Det är som att vara ute och dricka öl med en polare. Vi spelar biljard i en källare i Vasastaden och äter indiskt i en annan källare. Jag krossar henne i biljard och hon berättar om Indien. Hon var där på cykelsemester förra sommaren. Att sätta sig på cykelsadeln efter att ha ätit en dålig curry är inte att rekommendera. Hon är rolig och är lätt att prata med och hon pratar mycket. Hon har upplevt mycket och det är intressant att lyssna. Men hon känns bara som en kompis.

Jag tar henne till min favoritbar och vi dricker whiskey. När vi sitter där i baren tar jag på henne hela tiden. En hand på axeln, en annan på låret och jag rör vid hennes hår. Jag vill att hon ska bjuda hem mig. Hon bor ju ändå i närheten. Trots att det inte finns några starka känslor där vill jag komma hem till henne och känna närheten. Jag fiskar efter bekräftelse och behöver en kvinnas armar runt mig. Men hon tar inte på mig. Och när vi tar avsked utanför hennes port bjuder hon inte upp mig.

Det blir ingen tredje dejt. Det vet vi båda när vi skiljs åt och det är lika bra. Det finns ingenting där och vi vet att det aldrig kommer uppstå sådana känslor oss emellan. Men hade jag inte varit så tydlig med mina inviter kanske vi hade kunnat bli vänner.

Av Matt matt@barstol.nu

När Dixie Chicks senaste album Taking The Long Way lanserades 2006 var det i kölvattnet av ledsångaren Natalie Maines kontroversiella uttalande med dödshot och radiobojkott som följd. En riktig emotionell berg- och dalbana för chicksen – som de visserligen kunde utnyttja till sin fördel och sälja dokumentärfilmen Shut Up And Sing. De förlorade en hel del gamla fans, rednecksen från texas, och vann nya, européerna och de moderna amerikanerna. Men efter att krutröken lagt sig har det varit tyst om Dixie Chicks.

Det har varit tyst om världens bäst säljande tjejband genom tiderna i nästan fyra år. Tyst som i graven. Det har diskuterats flitigt i forum och på skvallerbloggar vad denna tystnad kan bero på. Efter turbulensen som tjejerna genomled är det förståeligt att de ville ta en tid ledigt. Alla tre är dessutom mödrar med små barn i familjen och kanske ville de återta förlorad tid. De mest elaka ryktena gör gällande att tjejerna inte kan hålla sams hur mycket de än pratat om systerskap och att de alltid ska hålla ihop. Det har sagts att grupper bestående av enbart kvinnor aldrig kan hålla sams i det långa loppet.

Det är inte konstigt att tre begåvade musiker kan dra åt olika håll emellanåt – allt annat vore underligt. Men för mig och resten av alla hardcore-fans har möjligheten eller snarare farhågan att Dixie Chicks skulle upplösas inte varit ett alternativ. Vi har förmodligen varit invaggade i en falsk trygghet – för inget så fantastiskt kan vara för evigt.

Men det är faktiskt inte klart med någon splittring av bandet. De vidhåller att de fortfarande är en enhet. Men nu kliar det i fingrarna på systrarna Martie Maguire och Emelie Robison medan Natalie Maines inte är redo att börja spela ännu. Och i vår släpper Martie och Emelie en skiva som duo under namnet The Court Yard Hounds.

Det är ett väldigt spännande projekt. Både Martie och Emelie har vackra röster, det vet vi, och på ett av spåren gör Jakob Dylan en duet med Emelie. Dixie Chicks som band fanns faktiskt långt innan Natalie Maines var med i bilden. Men det var med Natalie som Dixie Chicks fick sitt eget sound och kunde utmärka sig så starkt bland alla andra countryband från Texas och till och med hitta en fanbase utanför den traditionella countrypubliken.

Hur roligt jag än tycker det är att tystnaden nu äntligen brutits och att chicksen lämnat ett efterlängtat levnadstecken är jag nedstämd. Martie och Emelie kommer säkert att göra en fin skiva men det är inte Dixie Chicks. Dixie Chicks behöver Natalie Maines.
 

Om ni gillar Dixie Chicks så kan jag låta meddela att jag kommer spela minst en låt av trion nu på onsdag 20/1 på Nada. Eller minst två låtar kan jag lova att jag kommer spela.
Gillar ni inte Dixie Chicks kommer även David att vända skivor och han kommer garanterat spela annat.
Jag och David kommer turas om vid skivspelarna mellan nio och ett.
Kom dit och ta en öl och diskutera musik med oss på Barstol.
Nada på Åsögatan 140 mellan 21 och 01 alltså.

Av Matt matt@barstol.nu

Att botanisera bland klipp på Youtube är väldigt roligt och ibland upptäcker man helt nya saker. Man kan fastna i flera timmar och bara klicka sig vidare från klipp till klipp. Det kanske börjar med att man tittar på en rolig hög unge och slutar med att man upptäcker någon obskyr fransk hip hop.
Här är våra favoritklipp, vilka är era?

David:

Matt:

Maths:

Mattias:

Jonas:

Kniven:

Av Matt matt@barstol.nu

När Mahdi var tretton år orkade han inte med sin familj längre. Varenda dag präglades av gnäll och bråk. Både med sin far och mor. Det fanns inget de kunde komma överens om. Mahdis far ville att han skulle lära sig köra lastbil och bli chaufför som han själv och modern ville att han skulle vara hemma och vakta sina småsystrar. Mahdi själv ville bara se världen.

Så vid den vid ringa åldern av tretton år lämnade Mahdi sin familj och sitt hemland Libanon. Tillsammans med en äldre kamrat satte de sig på en nedgången buss som skulle ta dem till Saudiarabien. Veckan innan hade representanter från ett stort oljebolag stått på torget och rekryterat arbetskraft. De båda pojkarna hade nappat direkt – lönen de lovades liknade inget annat de hört talas om. Det blev en lång bussresa men pojkarna njöt. De tittade storögt ut genom fönstrena och fick se vyer de aldrig tidigare skådat. Det var första gången de lämnade hemstaden och nu de var på väg ut i världen.

Arbetet på oljefälten var hårt och slitsamt. Mahdis vän gav upp efter ett par månader och åkte hem igen. Han hade ändå tjänat ihop tillräckligt med pengar till att köpa en begagnad bil och tänkte återvända i stor stil. Mahdi ville inte åka hem, han kände att han inte hade något att återvända till, och han ville uppleva mer av livet utanför Libanon. Han var ung och liten till växten så han hade tilldelats en relativ enkel arbetsuppgift som gick ut på att reglera en ventil med en skiftnyckel när trycket i en rörledning blev för stort. På oljefälten arbetade människor från hela Mellanöstern och även från Europa. Mahdi plockade upp lite här och där från de olika språken och blev intresserad av Europa. Han frågade några tyska tekniker som varit där ett tag hur man tog sig till Tyskland. Det blev en dyr resa men när Mahdi väl stod på gatorna i Frankfurt kändes det värt varenda rial. Allt i Tyskland var så nytt och spännande.

Mahdi fick snart arbete på en fabrik. Han var ju van att använda en skiftnyckel. I Tyskland blev Mahdi också förälskad för första gången. I en flicka som hette Ingrid som hade långt blont hår som han hade hört att tyska flickor skulle ha. Hon hade även glasögon som Mahdi brukade göra sig rolig över. Det gick så långt att Ingrid slutade använda sina glasögon när hon träffade Mahdi. Men hon hade så pass nedsatt syn att hon snubblade på trösklar och gick in i saker. Mahdi förklarade då för henne att hon var lika vacker i glasögon som utan. Men tonårsförälskelsen tog slut då Mahdi blev rastlös. Under en kafferast pratade hans arbetskamrater om Sverige och det faktum att solen var uppe dygnet runt där. Mahdi var skeptisk men nyfiken. Han bestämde sig att han var tvungen att se detta fenomen.

En vacker sommardag när Mahdi var femton år steg han av tåget på Stockholms Central. I Stockholm blev Mahdi förälskad för andra gången. I staden – Stockholm var den vackraste stad han någonsin sett. Solen stod inte högt på himmelen dygnet runt men nog var det ljust även på småtimmarna. Mahdi bestämde sig att han ville stanna här. Han kunde inte ett ord svenska men fick ett jobb vid det löpande bandet på Scania i Södertälje.

Mahdi åkte så ofta han kunde in till Stockholm. Han promenerade runt och upptäckte Stockholm på dagarna och festade på kvällarna. Mahdi kände sig speciell, det fanns inte många invandrare i Stockholm då, och han kände sig som en pionjär som upptäckt denna fantastiska del av världen.
På ett danspalats i centrala stan såg Mahdi en liten blond flicka som verkade väldigt blyg och han bjöd upp henne. Det var knappast hans danskunskaper som fångade flickans hjärta utan hans framåtanda och beslutsamhet. Flickan bodde i Märsta och det var en lång väg mellan Södertälje och Märsta. Mahdi sade upp sig från Scania och sökte arbete närmare sin kärlek.

Av en slump fick han höra om någon som behövde en hantlangare i Uppsala. Det var en äldre man som kommit på affärsidén att montera ned kakelugnar i rivningskåkar och sedan bygga upp dem igen i nybyggda lägenheter åt välställda familjer som ville ha en antik kaklad ugn. Mahdi hade aldrig sett eller visste vad en kakelugn var för något men han fick jobbet. Sven, som den äldre mannen hette, hade hittat en lärjunge. Mahdi lyssnade på allt Sven sa och sög åt sig all kunskap och tillsammans flyttade de kakelugnar över hela Sverige. En kakelugn som ena dagen stått i ett fallfärdigt torp i Dalarna monterades nästa dag upp i en paradvåning på Östermalm.

När Sven pensionerade sig startade Mahdi sin egen firma och fortsatte med kakelugnarna och affärerna blomstrade. Snart var Mahdi och hans kakelugnar kända utanför Sveriges gränser och beställningarna strömmande in från alla håll och kanter. Efterfrågan i Tyskland var stor och Mahdi kunde pratade tyska ganska bra så många kakelugnar skeppades dit. Tillsammans med sin nyblivna fru flyttade Mahdi till sydligaste Skåne för att komma närmare verksamheten. Rörelsen hade gått så bra att det nu var dags att expandera till nya marknader och här köpte Mahdi sin första kommersiella fastighet.

Av Matt matt@barstol.nu

Jag dricker mitt morgonkaffe på Starbucks i korsningen 36th och Madison. En bag lady har parkerat sig i en fåtölj i fönstret. Hon har tagit av sig sina smutsiga kängor och hon sover djupt. Kaféts gäster sätter sig så långt i från henne de kan. Men ingen väcker henne och ber henne att gå därifrån. Personalen kan inte heller avvisa henne då de är upptagna med den aldrig sinande ström av kunder som kommer in för att köpa sitt morgonkaffe på väg till sina jobb.

Jag sitter lugnt och smuttar på mitt kaffe och småler åt folks reaktion när de ser den skitiga hemlösa damen. Jag har inte bråttom utan kan lugnt sitta och titta på alla människor som jäktar till arbetet. En tjej och en kille i artonårsåldern som sitter bredvid mig har ställt upp sina laptops på bordet. Av mitt tjuvlyssnande förstår jag att de förebereder en presentation till skolan. Det låter som de studerar litteraturhistoria eller något liknande. Jag vill nästan lägga mig i diskussionen när de nämner både Strindberg och Ibsen. Men jag kommer på att jag endast läst ett verk var av dessa nordiska storheter så jag håller tyst. Jag har förmodligen läst flera amerikanska författare än nordiska.

Utanför har regnet som föll så hårt i morse börjat torka upp. Solen skiner. Det kommer bli en varm dag i New York City. Uteliggaren har vaknat och kontrollerar att ingen har rört hennes dubbla papperskassar som förmodligen innehåller allt hon äger. Hon snörar på sig sina skor, tar sina kassar och går ut genom dörrarna. Min stora kopp kaffe är slut och jag lämnar studenterna i en diskussion om Nietzsche och Dostojevskij.

Jag promenerar downtown. Jag går österut och ner genom East Village. Det är lugnt i Alphabet City så här på förmiddagen. Flera restauranger har inte öppnat och har fortfarande ståljalusierna neddragna. I China Town är det desto mer liv och rörelse och har säkerligen varit så i flera timmar. Jag zick-zackar mig fram i människohavet som rör sig på de trånga gatorna. Jag går hela vägen till City Hall där Brooklyn Bridge börjar. Jag tänker först gå över, Brooklyn Heights mysiga kvarter lockar, men kommer bara till första vattenförsäljaren. Solen står nu högt på himlen och min vita skjorta klibbar sig mot min kropp. Det är säkert närmare 30 grader varmt. Jag köper en flaska vatten och vänder sedan.

På tredje avenyn ser jag att The Mad Hatter Saloon just har öppnat för dagen och det går inte att motstå deras inbjudande skuggade bakgård en sådan här varm dag. Jag beställer en Mad Hatters Red Ale och kycklingvingar med blåmögelost. Som den gnällige svensk jag är klagar jag på hettan till den rödhåriga servitrisen. Hon skrattar och säger att jag ska vara glad att jag inte var i New York förra veckan. Då var det ännu varmare.
Den första ölen rinner ner som vatten. Jag är törstig efter allt promenerande i värmen och beställer genast en till. Inne i baren sitter några äldre män och sippar på något som ser ut att vara vodka och tonic men på bakgården är jag ensam. Jag får min andra öl tillsammans med kycklingvingarna. Jag tar en mun full med skum och medan humlebeskan kittlar mina smaklökar förundras jag över hur tyst och lugnt det kan vara på en bakgård på tredje avenyn.

Men så vaknar jag ur mitt dagdrömmande. Det är inte augusti och jag är inte i New York. Jag är i Stockholm där det är för kallt för att gå utanför dörren. Som den gnällige svensk jag är klagar jag på kylan och längtar bara bort.

Av Matt matt@barstol.nu

Jag vaknar vid fyratiden och kan inte somna om. Ute är det becksvart och det kommer vara mörkt i några timmar till. Jag öppnar balkongdörren, drar in den kalla morgonluften i lungorna och tittar ut i mörkret och tänker tillbaka till lumpen.

Hur man satt där på sin vaktpost och tittade ut i totalt mörker. Jag avskydde inte lumpen – jag trivdes faktiskt – men jag insåg den totala meningslösheten.
Speciellt när man satt där och frös och tittade ut på ingenting i skogen. Befälen var väl medvetna om att inget skulle hända under natten. B-styrkan satt på precis samma sätt i en annan del i skogen. Men likväl var vi tvungna att spana ut i den mörka skogen där blicken bara nådde till närmaste träd.

När man kom upp på en höjd i övningsområdet kunde man se in till den närliggande staden. Där i något av de upplysta fönstren satt min flickvän och längtade efter mig. Hon hade flyttat dit bara för att jag skulle göra värnplikten. Då ville man verkligen inte slå läger och speja efter påhittade fiender. Det var verkligen lönlöst. Man längtade bara hem till civilisationen och till hennes varma famn.

När jag äntligen fick permission skyndade jag så fort jag kunde på min stulna damcykel hem till henne. Hon mötte mig i dörren endast iklädd vita underkläder. Det är ett fint minne; hur min smutsiga uniform som luktade vapenfett trycktes mot hennes halvnakna kropp.
Det är det enda från lumpen som är värt att minnas.

Av Matt matt@barstol.nu

Det är kaos i Stockholm. Förutom snökaos är det totalt virrvarr i stadens alla butiker där stressade julshoppare försöker hitta de sista julklapparna. På Åhléns City är det så mycket folk att de har vakter som släpper upp och ner folk mellan de olika våningarna.
Trots trängseln och stressen gillar jag faktiskt att köpa julklappar. Jag tycker om att hitta den perfekta presenten och se när den öppnas. Men jag håller mig sällan till önskelistorna. Jag köper bara sådant jag själv tycker är bra eller själv vill ha.

Min systerdotter ska få en bok av Ingrid Olsson – Ett litet hål i mörkret. Jag var faktiskt på date med Ingrid en gång. Det var riktigt trevligt. Vi träffades på ett galleri och tittade på konstiga fotografier. Därefter åt vi lunch följt av en tvåtimmars promenad. Vi pratade mycket om hennes författarskap men själv vågade jag inte berätta att jag skrev på en blogg. Efter att vi skilts åt var jag så fascinerad av henne att jag direkt gick in på en bokhandel och köpte hennes första roman och sträckläste den. Tyvärr blev det inga fler träffar men hennes ungdomsböcker är väldigt bra.

Johanna Nilsson är en annan författare från samma generation. Johannas böcker kanske mest klassas som tjejböcker men jag har läst alla och tycker mycket om dem. Hon skriver fint och känsligt. Jag skulle nog vilja gå på date med Johanna. Den andra systerdottern ska få hennes underbara bok De i utkanten älskande.

När jag letade julklapp till min systerson gick jag länge runt i leksaksaffären och klämde och testade med stora ögon och nyfikna händer. Star Wars leksakerna var roligast. Jag provade lasersvärden. Det fanns till och med ett dubbelt i Darth Maul stil. Men de var så overkliga och jag har ju ett eget lasersvärd i min Iphone så jag bestämde mig till slut för lite lego från Star Wars serien.

Till min polares dotter köpte jag en Bratz docka. Bratz verkar vara Barbies slampiga lillasyster med alldeles för mycket silikon i läpparna. Det var en sexig docka i country mundering med tillhörande gitarr. Dockan hade hatt, två par boots och riktigt kort kjol. När julklappen öppnades fick jag en flashback till när jag snodde syrrans Barbie klädde av den och min Big Jim docka och Barbie hade ohämmad sex.
En slampig countrysångerska skulle jag vilja ha i julklapp.

Av Matt matt@barstol.nu

Under gitarrsolot i sista låten för kvällen flyger hennes plektrum långt ner i publiken. Hon fortsätter spela med samma intensitet men slår av nageln direkt och nu skvätter det blod från hennes fingrar. Hon grinar illa men slutför sitt nummer. Och efter en snabb tejpning av fingret och ett nytt plektrum är hon redo för extranummer. Hon brinner så starkt för sin konstform att lite blodspillan inte hindrar henne från att dela med sig av sin musik.

Det är beundransvärt med människor som verkligen brinner för vad de gör – oavsett vad det är. Det är ofta uppenbart att musiker och andra konstnärer lever för sitt kall till hundra procent. Bland oss vanliga dödliga är det svårare att se glöden i våra vardagliga sysslor.

De flesta har väl något i sitt liv de engagerar sig i men jag tror att få verkligen brinner för sitt arbete – det som de spenderar mest tid på. Kanske är det inte så viktigt att tycka om sitt jobb så mycket att man känner att man brinner för det. Men då behöver man något annat att intressera sig för. Man kan till exempel engagera sig i föreningslivet eller kanske ställa upp som volontär i någon hjälporganisation. Men frågan är om inte många bara gör sådant för att ha något att göra i överhuvudtaget eller för att de har dåligt samvete.

Jag inbillar mig att när man börjar bli äldre är det svårare att känna samma glöd för saker man tidigare brann för. Kanske är det då man börjar fundera på att skaffa barn. Mina vänner som har barn har säkert mycket att invända, men är det kanske så att man skaffar familj när man inte kan finna andra glädjeämnen i livet? (vad säger Maths och Jonas?)
Klart är i alla fall att de med familj verkligen lever och brinner för sina barn. Och tur är väl det. Det måste man som en god förälder göra. Kanske är det så att man orkar med ett meningslöst jobb när man vet att det är för sina barn man gör det. Man lyfter tungt och tar skit för att sätta mat på bordet varje dag och trygga barnens framtid. Kanske är mödan värd när ens eget barn ler.

Jag har inga barn och inga direkta planer för en familj. Jag skulle dock vilja brinna för det jag gör största delen av min vakna tid. Jag har tidigare känt ett stort engagemang och glädje i mitt yrke. Det gör jag inte längre och nu har jag beslutat mig för att finna nya vägar i livet. Det känns viktigt att hitta tillbaka till den lusten jag kände varje morgon de första åren jag promenerade till jobbet. Jag hoppas och tror att det går att brinna för sitt vardagliga kneg.

Av Matt matt@barstol.nu

Jag tror att hon knullar med någon annan just nu. Jag är helt säker på att hon just nu ligger på rygg med brösten i vädret och blir slickad. Jag känner henne. Jag vet precis hur stark hennes sexdrift är. Hon går inte många veckor utan att få något. Det behöver hon inte. Män älskar henne lika mycket som hon älskar män.

Hon har säkert varit ute och julshoppat hela dagen. Hon har gått runt i exklusiva underklädesbutiker och tittat mer på presenter åt sig själv än åt andra. Hon och blivit varm och kåt i trängseln. Efter att ha flängt runt på stan har hon och någon väninna delat på en flaska vin i en bar. Hon har blivit ännu mer upphetsad och fingrat på sin telefon med flera potentiella ligg i kontaktlistan.

Nu ligger hon och gräver in sina naglar i någons seniga tatuerade underarmar medan hon stönar högt och skriker ut hans namn gång på gång.
Och där ligger han med näsan i hennes lilla ljusa hårtofs och har sin ena hand på hennes platta mage och fingrar på hennes smyckade navel. Den andra handen smeker hennes perfekt rundade bröst.

Jag vet precis hur hon vill ha sina fantastiska bröst kramade och hur hon vill få sina konstant hårda bröstvårtor slickade och nafsade i. Ingen kan ta på henne som jag. Ingen kan knulla henne som jag.

Det fanns en tid hon ville att jag skulle krama hennes bröst, att jag skulle suga på dem, att jag skulle slicka hennes fitta och att jag skulle knulla henne. Det fanns en tid jag dög åt henne.

Av Matt matt@barstol.nu

För att ni ska lära känna och förstå oss på Barstol bjuder vi den här söndagen på några bilder som är representativa för var och ens uppväxt och liv.

Maths: Denna bild är representativ för mitt liv eftersom den innehåller a) en dotter, och b) en bok av en av mina absoluta favoritförfattare Bret Easton Ellis. Jag är en familjeman, alla tvivel om detta torde vara totalt undanröjda vid det här laget, och jag älskar att läsa bra böcker. Vad som möjligen kan vara lite missvisande med bilden är att vi ligger i en säng. Läsaren bör förstå att där tillbringar jag inte tillnärmelsevis så mycket tid som jag önskar.

Kniven: Bilden är tagen 1982. Jag i hemmasydda frottésnickarbyxor 4 år gammal och min svårt sjuka mormor 58 år gammal. Hennes livshistoria är oerhörd och hennes personlighet har präglat mig mycket. Hon lärde mig att aldrig någonsin ge upp och levde som hon lärde och blev 81 år gammal. Jag älskar fotot. ( Stocken till höger är en klätterstock för katt, hemmasydd givetvis den med.)

Jonas: Det närmsta jag kan komma kan komma en digital bild av mig själv som liten är en bild på min son. Han är ju jag (åtminstone till hälften) fast 35 år senare. Men för er som skall betrakta fotot kan jag avslöja att han är mycket snyggare än jag någonsin var. Och för mig är han givetvis mycket viktigare och således roligare att visa upp, än nåt gammal solblekt foto på mig själv från 70-talet.

Matt: En fjortonårig Matt som sett alldeles för många filmer med Jean Claude Van Damme. Bilden är tagen i en polares rum där ett stort gäng alltid hängde. Jag bjöd på mig själv och drog av mig tröjan för att posera. Jag har fortfarande god kontakt med gänget som ständigt hängde i det där pojkrummet. Nya som gamla vänner har alltid varit viktiga för mig och för dem bjuder jag gärna på mig själv.

David: Jag och min mamma i en stol ute på landet, det är så jag minns mina somrar.

Av Matt matt@barstol.nu