Något av det absolut värsta som finns är alla modeoffer (för att använda ett slitet men användbart uttryck från det glada 80-talet) som tyvärr fått någon slags renässans den senaste tiden. Som ett exponentiellt ökande virus tar de över bloggosfären med sina ytliga betraktelser om livet i allmänhet och modevärlden i synnerhet.

I min upprört enögda bitterhet håller jag Ebba von Sydow personligt ansvarig för allt. Det fanns knappt en jävel som bloggade om mode innan hon satte lavinen i rullning, och nu står vi plötsligt här med tusentals och åter tusentals fjortisar som när pulserande drömmar om Den Stora Upptäckten och en framtid som firad modeskribent som glider in och ut på glittriga premiärer med ett champangeglas i näven.

Jojo. Men värst är ändå de modeoffer som går från ord till handling. För en tid sedan ägnade jag och David vår uppmärksamhet åt öl på en bar. Bäst vi satt där gick två modeoffer ut för att röka. Det såg ut som om de pluggade på Beckmans båda två. Den ena tjejen hade ett par enorma glasögon på sig, och man tycker ju att man borde ha vant sig vid stora och fula moggeglasögon på människor som lider av en identitetskris vid det här laget, men de här var så bisarra att det inte gick att titta bort. Nu var de förstås oerhört hippa för att de inte satt på gråsosse som åkt tidsmaskin från sjuttiotalet utan på en fashion chic modebloggare med koll på läget. I själva verket såg hon ut som en späd liten uggla som någon borde trampa ihjäl på fläcken. Men värst var hennes kompis som i ett anfall av total och ohämmad kreativitet sytt ihop en träningsoveralljacka med en sidenklänning.

Ja: träningsjacka med sidenklänning.

Man skulle nästan vilja spola tillbaka bandet till den där skabbiga ettan i Hornstull, där Beckmansstudenten sitter i sin lilla syvrå och med darrande händer klipper itu den dyra sidenklänningen från avslutningsbalen i gymnasiet:

- Vilken crazy crossover! Jag är ett geni, det blir liksom arbetarklass och överklass i ett! Gucci, släng dig i väggen - Milano, here I come!

Måndagens avgrundsdjup ligger i slagskugga från söndagens högresta pelare, fortfarande svagt rödfärgad. Sedan följer en lätt stigning fram till fredagen, och där; en skrovlig granitvägg. Du klättrar upp i helgen och står åter på söndagen med klarblå himmel över huvudet och gult gräs som försiktigt vajar i vinden. Där kan du speja tillbaka över tiden som gått, men ser bara en sjaskig dimma. Det är bleknande minnen med små avvikande toppar, som svarta fyrar i ett grått hav. Svek, hårda ord, tårar. Vassa små pilar som satt sig och stelnat.

Koppla dessa veckor efter varandra och de bildar ett oändligt set som skiftar från mörkgrått till rött. Tåget ringlar genom ditt liv, 416 brokiga vagnar med en last som väger för mycket. Liksom det fyrkantiga berglandskapet har också du genomgått en evolution, tyvärr ingen vidare vacker sådan. Du skulle vilja kunna säga att du lärt dig något, att du förändrats och blivit en vackrare och bättre person. “Jag har lärt mig min läxa. Det kommer bli bra nu, den där dimman är inte längre jag”. Du skulle vilja säga detta, och lägga armen bakom hennes rygg och klättra upp för fredagsväggen och sedan skulle ni sitta där och dingla med benen ovanför måndagens djupa schackt och se framåt med en befriande känsla av nu och glädje.

Men i stället sitter du kvar i stolen, den som format sig efter din kropp. För sanningen är att du har stelnat. Hjärtat slår svagt, spritter till ibland men sjunker sedan resignerat tillbaka in i det sovande köttet. Handen håller hårt kring tabletterna. Betablockerare, sömntabletter, lyckopiller - överlevnadskit för en medelålders man anno 2010.
Ett yngre jag skulle ha föraktat dig.

Viljan simmar förbi som en glittrande fisk, du lyfter händerna men förmår inte gripa tag i den. Så du sitter där som en ödla med hårda fjäll och glor på en värld som rör sig allt snabbare. Och fast dina tankar ännu rör sig kvickt, hotar de att stelna och sjunka till botten som gjutna cementblock.

Och du är rädd, så förfärligt rädd för att inte kunna ta dig upp ur stolen. För att stanna kvar, och bli en vag skugga av allt du önskat och drömt om.

Jag har drabbats av motsatsen till skrivklåda. Fingrarna liksom kröker sig in mot handflatan, och gör det omöjligt att skriva några längre texter. Så det får bli klipptorsdag. Jag har suttit och petat i mina bokmärken, och det här är några klipp som nästan kvalade till den där söndagspanelen vi körde för några veckor sedan. Håll till godo!

Den bokstavliga versionen av Meat Loafs “Anything For Love”:

Good old DAF:

Beaker:

Dan Horn, mästaren:

Shoes:

Europes mytomspunna konsert i Athen 1986:

Men det stämmer ju!

Om det ändå gått till så här hade kanske världen sett annorlunda ut idag:

Fantastiskt kul shred:

Och originalet:

Om Star Wars var svensk:

Föregångaren till typ alla Robert Gustafssons sketcher:

Reach! A Lecture Musical Prank!!

Ett pianoproffs i arbete:

Så ska det göras:

Det sägs att det var det här klippet som inspirerade Mike Skinner till att börja rappa:

Ett av alla skäl till varför jag aldrig tänker åka till Indien:

Darth Vader:

Den ultimata hämnden!

Naaaaaw:

Kan detta vara det konstigaste klippet någonsin?

Av Mattias mattias@barstol.nu

När jag var liten hade jag en kompis som hetter Erik. Vi var ganska olika och egentligen skulle vi nog aldrig blivit kompisar, om det inte var för att vi delade en passion i att bygga kojor. Den här fascinationen gränsade till besatthet, och vi utsatte oss för livsfaror i jakten på den perfekta kojan.

Vi hade en koja i något som måste ha varit källaren till ett gammalt rivet hus. En dag gick vi helt enkelt förbi ett mystiskt hål ute i skogen. Efter viss överläggning hoppade jag ner. Där var dunkelt, och det luktade jord och fukt. Rummet var litet, kanske fem gånger fem meter. Smala ljuskäglor föll in från andra hål som vi inte sett. Väggarna var av betong och jord och stenklossar hade rasat in i mitten av rummet. Överallt låg skräp och bråte. På denna förmodligen helt livsfarliga plats hade vi en plats att hänga på, men det kändes inte optimalt - efter en stund blev lukten av jord till en stank, och när vi kommit ut i värmen och den klara luften, så kändes det inte särskilt lockande att krypa ner igen.

En sensommardag byggde vi en liten stuga på en rank flotte, vars brädor långsamt gled isär under oss när vi kommit ut på öppet vatten. Vi försökte desperat rädda konstruktionen, men jag minns den iskalla skräcken då jag insåg att det var förgäves. Vi föll i vattnet och försökte klamra oss fast i vrakdelarna, men de kunde inte längre hålla vår tyngd. Erik började frustande crawla in mot stranden. Själv var jag en usel simmare. Jag trampade vatten en stund med ett huvud som kändes som en tvättmaskin, tankarna snurrade runt, runt i huvudet. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö och var nästan beredd att ge upp.
Då hördes ett gurglande skrik från Erik: “Simma för helvete!” och det fick mig att komma till sans, och jag började simma mot land med armar som kändes stela som stockar. Mitt illa underhållna bröstsim var inte lika effektivt som Eriks crawl, och jag tyckte att jag hade simmat i en evighet innan jag slutligen nådde strandkanten. Jag orkade inte mer än krypa upp i sanden innan jag spydde och kollapsade.

Den bästa kojan hittade vi på krypvinden i skolan. Taket var platt och inte så värst högt, några meter bara. Här och där fanns takluckor, och som av en ren händelse upptäckte jag att de gamla röda hänglåsen var lätta att dyrka upp med en vanlig skruvmejsel.
Det var max någon meter i takhöjd där nere och luktade varmt av trä och damm. Vi började långsamt och försiktigt krypa in i mörkret, men ljuset som silade in från takluckan räckte inte långt, så efter en bit var vi tvungna att vända tillbaka.
Nästa dag kom vi tillbaka med varsin ficklampa. Vi utforskade vinden och hittade ett litet avgränsat “rum” om ungefär två gånger tre meter som fick bli högkvarteret. Dit kånkade vi upp filtar, tidningar och stearinljus och gjorde en liten mysig plats. Sedan satt vi där i mörkret under sommarens stekheta dagar och snackade skit, dumpade stöldgods från löjliga och meningslösa inbrott i bebyggelsens sommarstugor och bläddrade i porrtidningar som vi hittat i skogen.
Det var den perfekta kojan, vi skulle aldrig hitta ett sånt ställe igen. Därför svor vi dyrt och heligt på att under inga som helst omständigheter berätta om platsen för någon.

En sen eftermiddag när vi skulle klättra ned från taket så tappade Erik balansen. Han stod precis på kanten i en stilla sekund, men hann vrida huvudet så våra ögon möttes. Jag minns att han såg förvånad ut. Sen föll han. Det hördes en otäck duns, och sedan tystnad. Jag kände hur det högg till i mellangärdet och jag blev alldeles iskall. Jag rusade  fram till kanten och där nere på asfalten låg Erik på rygg med armarna utsträckta och stirrade rakt upp i himlen. Det forsade blod ur huvudet på honom, en stor rödsvart pöl som bara växte och växte.
Jag stod i vad som kändes som flera minuter och glodde, jag kunde inte röra mig ur fläcken. Sedan skrek jag, ett gällt högt tjut, rakt ut i luften. Jag skrek tills luften tog slut och jag såg hur det kom en vuxen springande borta vid skolans parkering. Han hade sett Erik och sedan såg han mig och då blev jag alldeles kall igen. Jag tvärvände och sprang snabbt över den svarta, skrovliga tjärpappen med hjärtat som en slaghammare i bröstkorgen. Det hördes ett rop från andra sidan, jag kunde inte höra vad.
På andra sidan fanns inget bra ställe att ta sig ned på. Jag tog sikte på stuprännan och hävde mig över kanten med benen dinglande i luften och försökte få fatt om röret med benet, men det var för trångt och jag fick inget bra grepp. Det var högre på den här sidan, men det var åtminstone gräs nedanför. Till slut blev jag hängande i armarna. Jag blundade och släppte taget. En skarp, glödgad smärta sköt upp genom fötterna och smalbenen. Jag blev stående på knä ett par sekunder, och sedan började jag linka iväg mot skogen på andra sidan.

Erik bröt bägge benen och fick en ordentlig skallfraktur. Han låg på sjukhus i flera veckor. Trots detta berättade han aldrig att jag varit med, fast mannen som hittat honom envist hävdade att han sett en pojke till.
Jag förstår fortfarande inte varför Erik höll tyst. Och det blev sig i alla fall inte likt efter det, vi gled isär. Erik trodde kanske att jag blivit rädd och att jag hade lämnat honom i sticket. Lämnat honom att dö. En sådan opålitlig kompis vill han nog inte ha.

Men sanningen var värre än så. Jag hade inte lämnat Erik i pölen med blod för att jag blev rädd. Jag lämnade honom för att skydda vår koja. Det var den bästa kojan, och vi hade svurit på att inte avslöja den. När jag såg mannen komma springande över skolgården insåg jag att den aldrig skulle gå att hålla hemligt om han fick tag på mig. Så jag valde att fly. Jag lämnade Erik i pölen med blod för att bevara vår hemlighet.

Jag kan ibland få en sugande lust att åka ut till ön en kylig sommarkväll. Erik bor kvar, efter alla dessa år skulle han kanske följa med.
Jag känner på mig att allt finns kvar där uppe. Hänglåset skulle säkert fortfarande gå att lirka upp. Jag kan känna doften av orörd luft, damm och torrt, varmt trä. Se en förnimmelse av ett ljus som flackar i mörkret, ana skuggan av en pojke som sitter med näsan begravd i en Aktuell Rapport årgång 1985.

Men att återkomma som vuxen är förstås inte samma sak. Vissa saker mår bäst av att stanna i minnet. Erik skulle nog inte misstycka.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Det var fredag och arbetsveckan var över. Sofie lagade middag och jag satt i vardagsrummet och tittade på tv. Jag kände mig tillfredsställd och behaglig till mods, med fötterna på bordet och en liten whisky i handen. Mellan mig och teven stod en stor bukett med rosor från förra veckan. Vi hade till slut förlovat oss.
Jag tog en liten klunk av spriten. Rök steg upp genom näsgångarna och tände eld på svalget. Ringen skavde på fingret. Efter ett helt liv utan skulle det nog ta ett tag att vänja sig.

”Fan!” hördes det från köket. Jag tog en liten klunk till. ”Vad händer, älskling?”
Sofie kom in i rummet.
”Vi har ingen créme fraiche. Jag måste ha créme fraiche till grytan. Du får gå iväg och handla.”
”Självklart”, sa jag, fast jag inget hellre ville än att sitta kvar i soffan. Det var ruggigt ute, och hade man väl kommit in ville man inte ut igen.
”Köp lite juice till i morgon bitti också. Och kom tillbaka snabbt - jag älskar dig!”

Ute var det kallt och rått och jag kunde inte se en människa. Den blå bussen kom stånkande i backen. Jag började jogga mot hållplatsen.

När jag handlat färdigt och gick ut ur butiken så hörde jag en koltrast från något av de höga träden i parken tvärs över gatan. Det kändes konstigt och fel. Koltrastens vackra sång ska höras i vårkvällens skymningsland, inte en mörk och kall februarikväll som denna.
Fågelns lockrop gjorde mig vemodig. Jag kom att tänka på min uppväxt på landet, vi bodde i närheten av en sjö. När isen om vårkanten släppte taget om stränderna så steg en djup doft från vattnet. Det var som om något kom upp ur de kalla vågorna och lindade sig om livet. Och när solen slocknade i sjöns mörker och himlens sprakande färger bleknade, så sjöng koltrasten med en känsla som gick rakt in i hjärtat - precis som ikväll. Men det var inte vår nu, utan vinter, och sjön där ute låg täckt med is och marken var hård och kall.

Snart kom bussen. Jag var nästan helt ensam ombord. Efter en stund stannade den vid ett rödljus. På andra sidan gatan låg en frisörsalong. Den såg helt vanlig ut, men det var något som inte stämde. Frisören stod mitt på golvet, helt stilla med händerna hängande vid sidorna. Han stirrade rakt in i spegeln. Lokalen var blek och kall i det vita lysrörsljuset. Jag kunde inte se någon kund, och jag undrade förstås varför han bara stod där, det såg ju inte naturligt ut.
Medan jag satt och tittade så började det snöa. Stora, tunga flingor som lugnt dalade ned från himlen. Sedan slog ljuset om och bussen tog fart igen. Vi åkte ett par kvarter genom tomma gator, jag tror inte vi mötte en enda bil på vägen. Här och där klev folk av, och till slut var bara jag kvar.
Den främre delen av bussen var helt mörklagd. Jag såg framför mig en spökbuss med tom förarstol som körde mig genom mörka och ödsliga gator för att aldrig mer stanna. Ibland skulle jag höra skrap och brus från radiosystemet, och ett tyst knarrande när ratten vreds runt av sig själv. Trots att det var en barnslig tanke, så kände jag en oro i magen som gjorde mig lite kallsvettig, så jag tryckte på stoppknappen fast det var ett par hållplatser kvar. Jag blev löjligt lättad när bussen saktade in som vanligt vid stoppet

Sedan jag var barn har jag tyckt om att titta in hos andra människor när jag är ute och går på kvällen. Det lyser så hemtrevligt i fönstren, och det ser alltid mysigare ut hemma hos andra. Så jag gick längs trottoaren och tittade upp på fasaderna. Jag promenerade förbi ett fönster med vita gardiner och en jättelik kristallkrona med nedtonade lampor. Jag kunde inte se mer av rummet eftersom fönstret satt en bit upp, men jag fick ändå en känsla av ödslighet, och den där oron i magen kom tillbaka. Jag fortsatte gå och tittade in genom fönster efter fönster som jag passerade, men de gav alla ett avmätt och kallt intryck. Plötsligt fick jag en stark känsla av att alla hus bara var kulisser, fullt möblerade med TV- och radioapparater som brusade och flimrade, men helt tömda på liv. Som om alla människor försvunnit, och jag var ensam kvar.

Väl framme vid mitt eget hus fungerade inte portkoden. Jag stod där en stund och undrade vad jag skulle ta mig till, mobiltelefonen låg kvar uppe i lägenheten. Jag sparkade till dörren i ren frustration och då gled den upp – den hade inte ens varit låst. I trapphuset stod jag en stund och vädrade i luften. Det luktade annorlunda. Man brukar ju inte tänka på sin egen hemmalukt förrän man varit bortrest ett tag, men nu kände jag direkt att det gick ett stråk av något obekant i luften.
När jag satte nyckeln i ytterdörren var det något fel med låset där också, hur jag än försökte kunde jag inte få in den. Jag ringde på i stället. Först hände ingenting, men jag tänkte att Sofie kanske höll på att stöka i köket och inte hörde. Jag satte fingret mot knappen och höll den intryckt en stund. Efter ett tag hördes rörelser på andra sidan dörren. Så vred hon om låset och öppnade dörren.

Så här i efterhand, när jag satt mig för att skriva ned allt, undrar jag om jag kunde ha agerat på något annat sätt, men jag tror inte att det hade varit möjligt. Vissa saker är man helt enkelt inte förberedd på.
Det var nämligen inte Sofie som öppnade dörren.
Det var jag själv.

Jag stod en lång stund och glodde, åtminstone kändes det så. Mannen i dörren - jag - såg fundersam ut.
“Ja?”, sa han. “Kan jag hjälpa dig?”
Jag fick svindel, det började susa i öronen. Jag kunde inte få fram ett ord.
“Du kanske har tagit fel dörr?”, sa min egen röst. Den lät precis som när man hör sig själv på band och inte kan begripa att det är så man egentligen låter.
“Vem skulle du till?”
“M-men… jag bor ju här…”, sa jag efter en lång paus.
Han log osäkert. “Nej, det tror jag inte, här bor ju vi!”
“Vem är det?”, hördes Sofies röst inifrån lägenheten.
“Sofie!”, ropade jag och trängde mig in genom dörren. Mannen knuffade ut mig. Han såg skärrad ut.
“Hör du, jag vet inte vem fan du tror att du är, men här bor jag och min tjej och du gör nog bäst i att sticka härifrån nu!”
Han började stänga dörren. Jag fick in en fot i springan.
“Vänta lite nu! För fan, vänta!” skrek jag.
“Sofie, ring polisen NU!”
“Vad är det som händer?”, ropade Sofie.
“Vänta, snälla, vänta”, sa jag. “Jag förstår inte. Jag fattar inte. Vad är det som händer?”
“Jo, det ska jag tala om. Du har gått fel, och nu ska du gå härifrån!”
“Vänta… vänta, vänta. Det står en… en Laphroaig på vardagsrumsbordet. Bara lite är kvar. Jag tappade den i golvet i förra veckan och då rann hälften ut. I… i vardagsrummet ligger en grå matta från Mio, och på soffbordet står en vas med röda rosor. Jag… du… vi är förlovade! Sofie och jag!”
Jag höll upp fingret, ringen satt gudskelov fortfarande kvar. Min dubbelgångare i dörren såg skeptiskt på mig.
“Jag vete fan hur du känner till det där med whiskyn, men du är verkligen inte förlovad med Sofie, och det är inte jag heller. Några jävla rosor har vi inte. Och nu ska du sticka härifrån. Min tjej håller på och ringer polisen där inne!”
Nu var suset i huvudet så högt att jag inte längre hörde vad han sa. Jag såg bara mitt eget ansikte, det som jag sett i spegeln tusentals gånger förut. Jag kände till varenda por, varenda hårstrå. Ändå var det där någon annan. Jag knuffade undan mig själv och tog ett kliv in i lägenheten. Allt såg precis ut som vanligt. Det luktade köttgryta. Genom halldörren skymtade vardagsrumsbordet och whiskyflaskan. Sofie stod i hallen, men nu skrek hon till när hon fick syn på mig.
“Sofie, för fan! Vad är det som händer! Sofie! Det är ju jag!”

Längre hann jag inte förrän jag kände ett hårt grepp om axlarna och blev uthivad i trapphuset. Jag föll omkull och kände en skarp smärta i armbågen. Dörren slogs igen med en smäll. Jag satt där på golvet i trapphuset, helt desorienterad. Deras upprörda röster skrek innanför. Sedan hörde jag hur porten öppnades nere i trappen och hur en polisradio skrapade till. Under bråkdelen av en sekund gick jag igenom mina valmöjligheter. Det fanns inget att göra, vad skulle jag säga? Jag reste på mig och sprang så tyst jag kunde upp för trapporna, upp på vinden. Jag stod en stund i vindsdörren och lyssnade. Där kunde jag höra brottstycken av min egen upprörda röst några våningar ned.
“Helt galen… sa han bodde här… försökte tränga sig in…”

Långt senare vågade jag mig ned för trappan igen. Jag stod en stund och andades i mörkret utanför dörren. Drog med fingret på namnet på brevlådan. Mitt namn. Min lägenhet. Sedan gick jag ut på vädringsbalkongen en halv trappa upp och tittade in genom fönstret. Där, i vardagsrummet, satt Sofie och jag själv. Vi pratade upphetsat, jag såg skrämd ut. På bordet stod flaskan, men den var nästan tom nu. Mina händer darrade. Det stod ett glas framför Sofie också - hon som inte ens drack.

Det hade blivit natt. Snön hade fortsatt falla och staden var tyst och öde. Jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen. Allting kändes helt sinnessjukt. Då fick jag syn på den lilla frisörsalongen som jag åkt förbi med bussen några timmar tidigare. Jag gick fram till fönstret och tittade in. Salongen var stängd, lysrören släckta. Allt såg prydligt och välstädat ut.

Och det var då det hände. Jag stelnade till och frös fast. Ett moln av is fyllde magen. Jag stod där och svajade och stirrade in i glasrutans reflektion.

Men ansiktet som stirrade tillbaka tillhörde någon annan.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Regndropparna drar oregelbundna streck på fönsterrutan. Först tunt och försiktigt, sedan allt hårdare tills de slår vilt mot glaset.

Inomhus sitter Anders och tittar ner på gatan, med ryggen mot vardagsrummet som är helt vitmålat och möblerat enligt inredningsmagasinens strama doktrin. Han har lättat upp det linjära och strikta med en fondvägg, men det finns inga onödiga föremål, inga böcker och inga prydnadssaker förutom en stor och exklusiv glasskål som står på vardagsrumsbordet från Svenskt tenn. På väggarna hänger generiska men dyra affischer som han låtit glasa in i ramaffären på hörnet. Fjärrkontrollerna till plasman och hemmabiosystemet ligger prydligt uppradade på bordsskivan.
När han någon gång haft besök så känns rummet lite nedsolkat när de gått därifrån. Besökarna finner å sin sida ingen ro. Vardagsrummet är som en vänthall, en plats där man alltid känner en viss nervositet, som om man snart förväntas resa sig och byta plats. Det finns inget att sjunka ned i, inget att betrakta. Avsaknaden av personliga föremål gör det svårt att hitta samtalsämnen.

Anders gick aldrig gymnasiet, och högstadiebetygen var av förklarliga skäl ingenting att hurra åt. När han var tjugofyra år gammal läste han upp dem på komvux och tog en försenad gymnasieexamen med toppbetyg i alla ämnen. Han var smart, det var ingen tvekan om den saken. För sakens skull gjorde han högskoleprovet året därpå och fick 1.9 på första försöket. Då hade han redan börjat studera psykologi på Stockolms universitet och kompletterade det med spridda kurser i beteendevetenskap och filosofi. När han var tjugosju kom han in på Konstfack. Där läste han industridesign i tre år, och efter sin kandidatexamen fick han genast jobb på en i branschen hett eftertraktad designbyrå på Riddargatan i Stockholm. Hans första projekt för firman var en serie köksföremål adresserad människor som led av artros. För dem fick han pris av föreningen Svensk Form följande år, och blev omslagspojke i organisationens egen tidning.

Sett ur det perspektivet är Anders en till synes mycket lyckad person. Han bor på en fin adress i innerstaden och har gott om pengar. På gatan fem våningar ned står en silvergrå Audi, och av ungdomens problem att få tjejer syns inga spår. Han har 467 vänner på Facebook och en del av dem träffar han regelbundet på middagar, grillaftnar och fotbollskvällar framför teven. Och om några timmar kommer Tim hem från skolan, resultatet av en kort romans i tjugofemårsåldern. Ett verk han tog ordentligt ansvar för först flera år senare, när karriären redan var ett faktum.

Men just nu sitter Anders ensam i den tysta våningen och tittar ned på gatan. Det susar i elementen. En lastbil kör förbi med en  vibration som letar sig upp längs husväggen och får fönsterglaset att klirra. Han drar frånvarande med fingret över fönsterbrädan och försöker låta bli att tänka på det som varit.
Han förstår inte varför det där dykt upp just nu. Han har i princip inte tänkt på det sedan det hände. Han har aldrig varit mycket för ältande eller ånger, men plötsligt har det hela blivit något som ligger och gnager hos honom.
När hans mor dog var han förstås ledsen, men han hämtade sig ovanligt snabbt - redan efter någon månad kände Anders hur sorgens bojor lossade, och ganska snart var det som om hon aldrig funnits. Det var förstås inte normalt, och han fick gå till en psykolog som hade inrett sitt kontor på vindsvåningen i kommunalhuset. Hon satt och antecknade allt han sa med ett inåtvänt leende, och när han frågade om han fick elda i hennes sandlåda såg hon nästan salig ut. Efter några veckor slutade han gå dit på eget bevåg. Han förstod inte syftet och tyckte det var slöseri med tid. Då var han tolv år gammal.

Tre år senare hände det andra. Det som fick så stora konsekvenser, som berövade honom delar av hans ungdom och som nästan drev hans far från vettet. Det som han själv inte tänkt på ens i en sekund på nästan tjugo år - det som sorterats ned, arkiverats och glömts bort utan någon särskild tveksamhet eller ånger. Ingen på byrån skulle tro på det. Inte Anders, inte skulle väl han? Och det var heller ingen risk. Sedan dess har han bytt efternamn och är sig så olik att ingen någonsin skulle kunna känna igen honom.
Anders vet att han inte är som alla andra, att hans förmåga att glömma obehagliga saker inte är normal, och just därför blir han så handfallen när det plötsligt dyker upp ett gammalt minne som cirklar i honom som en retsam spyfluga.
Han sitter vid fönstret och försöker stänga av tankarna, försöker koncentrera sig på regndropparna, se mönster i rännilarna mot glaset. När det inte fungerar går han till gymmet och tränar så ursinnigt att det nästan svartnar för ögonen.

Senare på kvällen, med en flaska vin i kroppen, står han i dörröppningen till vardagsrummet och betraktar sin son med en ömhet han bara kan känna när han är berusad. Det regnar fortfarande, hårda slag mot fönsterblecket. Tim sitter och tittar på TV med uppdragna knän och ett allvarligt uttryck i ansiktet, med de mörka lockarna klistrade mot pannan och sina beniga händer slutna kring fjärrkontrollen. Han är så vansinnigt olik Anders själv i den åldern, att han ibland undrar om det verkligen är hans egen son. Och det är då det slår honom, som en blixt från klar himmel. Det rusar in i honom med en sådan kraft att han nästan tappar andan.

Vinets tröghet är som borttrollad. Anders springer ut i hallen, snappar åt sig nyckeln som hänger bredvid ytterdörren och tvingar sig själv att gå med lugna steg upp för trappan, allt medan pulsen slår hårt i honom. När han ska sticka nyckeln i vindsdörren märker han att handen darrar så mycket att han knappt får in den i låset.
Vindsförrådet är det dåliga samvetet, platsen han saknar kontroll över. Det är en sopstation avsedd för de minnen hans hjärna förträngt. När Anders fått upp hänglåset och öppnat kycklingnätsdörren, så står han en lång stund i halvdunklet och tittar ut över ett hav av omärkta flyttkartonger. Sedan börjar han slita i lådorna, river upp locken. Han häller ut innehållet på golvet, rafsar runt bland papper och småsaker med ett våldsam raseri. Och sedan dyker den upp, och allt blir stilla, men i hans huvud bultar hjärtat och han hör blodomloppet som en brusande fors.

Senare, i arbetsrummet, håller han skolkatalogen som om den vore en helig relik. Han vänder försiktigt blad, tvingar sig själv att granska alla de svartvita ansiktena i tur och ordning. Vilka frisyrer man hade, haha. Vilka kläder, hihi. Och sedan det oundvikliga, ansiktet som han förträngt, pojken som inte funnits på tjugo år. Det smala ansiktet med de allvarliga ögonen. Och i raden under: hans tvillingsyster Johanna, hon som flyttade med sin far till Malmö året innan. Hon med samma namn som Tims mor.

Och han går in i vardagsrummet igen, och står där och tittar på den allvarliga pojken i soffan. Och den plötsliga insikten om vem Tim är fyller honom med is, och får honom att vilja kräkas.

(Jag inser att den här texten kanske inte är så begriplig om man inte först läst texterna om Jonathan - 1, 2, 3)

Av Mattias mattias@barstol.nu

Du vet precis hur det är. Du vaknar plötsligt och ligger en stund i sängen och blinkar i mörkret med en lätt obehagskänsla i kroppen. Det är känslan av att något är fel, något du inte kan sätta fingret på. Sakta men säkert inser du betydelsen av den här känslan, men spjärnar emot. När kallsvettningarna kommer kliver du upp och går mot badrummet, men när du står där och hänger över toalettstolen känner du fortfarande ett meningslöst litet hopp om att du ändå kanske hade fel. Och då sker det, som en knytnäve som kommer farande från magsäcken och upp genom strupen - en sur, stinkande spya som sprejlackerar toalettens insida.

Fast den här gången är något verkligen fel. Du hör dig själv vråla, du spyr och skriker helt enkelt på en gång. Och det rinner spya ur näsan och du känner hur du skiter på dig, och sedan blir det svart och du ligger nerskiten och nerspydd med huvudet i toaletten, och du bryr dig inte om att kinden vilar mot porslinet du stod och pissade mot kvällen innan. Efter en stund reser du dig upp på vingliga ben, går fram till handfatet. Du sköljer ur munnen och borstar kanske tänderna för att få bort den vidriga smaken och sedan duschar du av dig det värsta, men du är så matt och det spelar ingen roll, du vill bara ligga ner. Men så fort du lagt dig i sängen är det dags igen, du hinner inte tillbaka utan snor runt i panik, letar efter en tom plats och sedan spyr du igen tills allt är uttömt, tills du hulkar i kramp och kryper ihop på golvet som en darrande hund. Och när du är klar är det till den bittra insikten att detta bara är början. Att du just landat i Vinterlandets mörka bakgård, där Calici står som ohotad härskare.

Fågelinfluensan avfärdade jag med en axelryckning. Den kändes så väldigt avlägsen. Sedan hände också precis ingenting och sjukdomen försvann sakta ur vanligt folks medvetande. Sen kom svininfluensan. Samma löjliga panik men i uppförstorad form. Kvällstidningarna målade svart med krigsrubriker. Hela samhället med dess myriarder av myndigheter verkade närma sig något slags klimax - nu skulle allt braka samman och folk skulle dö som flugor. Vaccin för miljoner köptes in. Och sedan försvann sjukdomen på samma sätt som sin föregångare; som en ballong man släpper luften ur.

Men vinterkräksjukan -  fy fan! Detta vidriga virus har jag den största respekt för. Vid ungefär den här tiden för ett år sedan låg jag där på golvet och snyftade i min egen avföring. Det kändes som om jag blivit våldtagen av en elefant. Jag var helt nedbruten, ett vrak! Som tur var hade jag en barmhärtig samarit som utan rädsla för magsaftstänk baddade min panna - och som sedan gick och jobbade med folk som höll på att dö på riktigt.

Pandemilarmen kändes som någon slags konspiration, en anka uppfunnen av elaka läkemedels- och handspritsföretag. Jag fnös åt arbetsgivarens lilla julklapp från Lahega Kemi AB. Men nu har handspriten åkt fram och så fort jag tagit i något som andra människor varit i kontakt med så badar jag i sprit. Jag betraktar mina medmänniskor med största misstänksamhet. Varje salivstänkande hostning får mig att spritta till. Jag reser stående, vänd mot väggen på tunnelbanan, drar upp kragen och andas i små korta stötar. Jag skyr personalmatsalen, struntar i fikabröd som andra kan ha tagit i, håller mig borta från det gemensamma fruktfatet. Hade det inte varit så förbannat löjligt så hade jag haft munskydd på mig under dygnets alla vakna timmar.

Jag blir alldeles matt när jag tänker på att det är flera månader kvar tills faran är över. Men tills dess tänker jag betrakta allt och alla som smutsiga bärare av ett av de värsta virusen i modern tid; det som får vuxna män att ligga på knä och spy skrikandes.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Jag är på väg hem från jobbet genom Östermalms öde stenstad. Kvällsmörkret sänker sig tidigt så här års och det känns som sen kväll när jag med nätta steg försöker undvika trottoarens livsfarliga isfläckar. Jag viker in på Jungfrugatan och ser Hedvig Eleonoras åttakantiga kyrkbyggnad en bit uppför gatan. Det lyser välkomnande marschaller utanför porten. Jag står en stund och tvekar, och sedan går jag in genom de höga järngrindarna. En man står i porten och ler välkomnande när jag kommer fram. På dörren sitter ett plakat: “Onsdagsmässa klockan 18″. Jag har aldrig varit på en mässa förut.

Klockornas skarpa klang bryts av och hörs dämpat genom kyrkans massiva stenkropp, som om de klämtade i bomull. Den stora salen är tom sånär som på en handfull människor som samlats nere i ett av hörnen bakom ett par pelare. Klockan är inte riktigt sex ännu. Några gamla damer tar sig långsamt fram i kyrkgången. Jag går ner till hörnet som är upplyst av stearinljus, men får en skarp känsla av en intimitet som jag inte tillhör. Jag känner mig som en främling, så jag går tillbaka längs gången och sätter mig en bit bort. Och det känns ändå helt ok, för så får man göra i kyrkan.

Det är vårens första onsdagsmässa och prästen är en kvinna som pratar på det speciella sätt som präster gör. I likhet med en nyhetsuppläsare eller estradpoet har de ett visst sätt att artikulera orden, men långt mer rofyllt, nästan sövande. Det är lugnt och vackert, med långa tysta pauser som verkar finnas där för en stunds eftertanke eller meditation.
Det gula ljuset från fasadbelysningen faller in genom kupolens välvda fönster och ritar vackra mönster i taket. Förutom den lilla gruppen och en diskret vaktmästare som pysslar med något bakom mig, så är kyrkan helt tom. Jag ägnar inte själva predikan någon större uppmärksamhet, men trivs i stillheten. Jag finner snart att tankarna svävar iväg i den ekande stenrymden. Den lilla gruppen börjar mumla. Bönen går som ett ljust ekande muller. Sedan flyter späda pianotoner genom stenpalatset, någon av Bachs alla Goldbergvariationer. Sången är hög och klar. En stämma hörs över alla andra, en som vågar ta i. Jag känner att jag glider iväg, ögonlocken blir allt tyngre.

Då börjar prästen tala igen. Det är något om vita och svarta stenar, jag hänger inte riktigt med från min plats där i bakgrunden. Gruppen reser sig upp och går fram till det lilla altaret. Kanske fyller de stenarna med tankar och önskningar. Sedan skakar de hand med varandra och sätter sig igen. Jag undrar om det är någon av dem som liksom jag bara slunkit in på väg någon annanstans, men de ser ut att veta vad man ska göra, vad som förväntas av dem. Jag sitter långt bort utanför den lilla cirkeln, men vet att jag förmodligen skulle omslutas på det lite för varma och överhjärtliga vis som karaktäriserar religiösa människor som vädrar nya får till skocken. Och det känns nästan lite lockande. Jag sitter där ensam i mörkret och tittar mot ljuset och den övertydliga symboliken blir nästan löjlig.

Stearinljusen flackar och mässan börjar lida mot sitt slut. En sista sång svävar genom kyrkan. Jag drar in lukten av damm och sten och tittar upp. Den helige plirar mot mig från sin eviga plats på korset. Det börjar bli dags att smita ut i verkligheten igen, men vem vet, jag kanske hälsar på nästa onsdag igen. Kyrkan är ju trots allt det enda lugna rum som finns kvar där ute.

Jag har aldrig gillat vintern. Jag är melankoliskt lagd, och även om det är något jag ibland kan njuta av, är det för det mesta bara skit. Under vinterhalvåret virvlar jag ned i ett återkommande mörker, då jag inte kan förmå mig att göra något vettigt alls. Jag vet att det går över så småningom, men just där och då önskar jag att jag bara kunde ramla och slå i huvudet och vakna som en annan människa. Fan vad skönt att få hänga av sig själv och födas på nytt, till utseendet tryggt bekant men inuti som någon annan, med det gamla jaget i bakgrunden som en lite otydlig dröm.
Så jag halkar omkring och fryser i min höstrock och knyter den stelfrusna näven i fickan och längtar efter sommarens varma, djupblå nätter. Jag har i flera års tid lovat mig själv att inte frysa ännu en vinter, men så går jag där ändå i alldeles för tunna kläder och håller mig inne så mycket jag kan.

En dag läste jag i tidningen om den annalkande vinterkylan. Då hade jag redan börjat ta dagliga lunchpromenader - det är det enda sättet att säkra intaget av ljus denna mörka årstid då solen nästan är på väg ned innan den hunnit gå upp. Jag går över ett vidsträckt fält där ystra hundar gör långa, vilda rusningar, viker av vid ett gammalt museum och passerar mörkt och vackert vatten innan arbetsplatsens sextiotalsbunker tornar upp sig igen. Sträckan är helt perfekt: lagom kort för att uthärda nyckfullt väder, lagom lång för att ge lite flås. Men inte för promenader med tunna kläder i minusgrader.

Således gick jag och köpte en varm jacka. Bara några dagar senare föll kvicksilvret till modiga minus fem. Och så blev plötsligt vintern en njutning. Det är ett vidrigt talesätt, det där förnumstiga om väder och kläder, men som alla andra talesätt stämmer det ju.
Jag har gått många mil under ledigheten, instoppad som i en koja i min tjocka jacka. Kalla, klara dagar blir livet ljusare och vackrare och framförallt tystare. Och jag märker hur de där timmarna i kylan får hjärnan att klicka igång, hur idéerna kommer tillbaka. Jag har jobbat mer med egna projekt än vad jag gjort under flera år, timme efter timme i rus av inspiration.
Och när kvällen kommer tassar jag fram till fönstret, lyfter lite på gardinen och kikar på termometern. Det är något visst med att krypa ner i en sval säng som sakta värms upp när det är femton minus ute, att ligga där och fantisera om is och köld och tunga snöflingor som faller över staden.

Det är med förvåning jag ser allt det här hända. Att jag skulle börja gilla vintern kändes helt osannolikt för bara ett halvår sedan. Och att det skulle vara så enkelt som att köpa en varm jacka. Men nu är jag här och… I like it!

Lina står kvar i skenet från gatlyktan. Hon vill inte gå hem. Johan står i mörkret under pilen. Torra löv som envist hängt sig kvar rasslar svagt i vinden. Det är januari, men ingen snö ännu. Gatan som går förbi både Johans och Linas hus gnistrar av frost. Det är iskallt ute.

“Vi kan väl kolla efter ufon igen”, säger hon.
“Okej”, säger Johan. Han ger henne kikaren. De står tryckta intill varandra och spejar upp mot stjärnhimlen.
“Ser du nåt?”, frågar Johan.
“Vänta…”
Lina ser ingenting i kikaren. Men hon försöker se koncentrerad ut, så att det inte ska ta slut. Hon vill inte gå hem. När hon känner Johans axel mot sin darrar hon till lite. Hon är livrädd att han ska märka något.
“Jag måste nog gå in snart”, säger Johan.
“Bara en liten stund till”, säger Lina.
“Okej.”

Ovanför deras huvuden blinkar Vintergatans miljarder stjärnor. Lina låter kikaren svepa över natthimlen. Hon hör Johans andetag bredvid sig. Plötsligt rycker hon till.
“Jag såg något!”
Hon tyckte faktiskt att hon såg något. Något rött.
“Va, vadå?”, säger Johan och hon ger honom kikaren.
“Där, där!” Hon pekar uppåt, förbi gatlyktan, ovanför den mörka stigen ned mot allmänningen.
“Var?!”
Lina kisar, och sedan ser hon det igen. Det är på riktigt! Någonting rött som hänger över sjön. Hon lägger sin hand på Johans axel, pekar och styr honom mot den röda pricken. Det känns bra att ha handen där på axeln.
“Äh, det där är ju bara ett flygplan.”
Han sänker kikaren.
“Men kolla”, säger Lina, “den är ju helt still. Vi måste gå ner på ängen och titta!”

De halvspringer stigen ned mot allmänningen, hela tiden med blickarna på pricken över sjön. Den upptrampade leran har frusit och är hård och skrovlig och frusna vattenpölar krasar under fötterna. När de kommer fram till lekplatsen, ängens högsta punkt, ligger det trygga upplysta villakvarteret långt bakom dem. Gungorna vajar lite som om någon nyss lämnat dem. Johan och Lina klättrar upp på rutschbanan och står tysta och tittar ut över sjön. Allt runt omkring är mörker och kyla.
Bara någon kilometer därifrån ligger halvön där man hittade Jonathan i våras. Platsen ligger väster om sjön, och fast det röda ljuset lyser klart och fast, dras deras blickar som magneter till den täta skogsdungen.
“Du kände honom, va?”
“Lite”, säger Johan och tar kikaren ur hennes hand. Han står tyst och spejar ut över sjön en stund. Inte ett enda ljus syns på andra sidan vattnet, bara mörk skog och svart himmel.
“Undrar vad det är för nåt”, säger Lina. “Den är ju helt tyst”.
“Jag drömmer om han ibland”, säger Johan plötsligt. “Jag drömmer att jag vaknar på natten och tittar ut genom fönstret, och jag ser han nere på gatan. Sen går jag ut fast jag inte vill, jag går stigen ner mot tennisbanorna, det är som om jag måste, jag kan inte styra. Och sen ser jag nån i mörkret, och jag vet att det är han. Fast jag inte ser nåt, så vet jag det. Han är helt tyst, och jag säger inte heller nåt. Sedan vänder han sig om och börjar gå, och då vaknar jag.”
Johan står mot sjön. Sedan vänder han sig mot Lina och fast det är mörkt så ser hon hans ögon. Hon drar handen ur vanten och tar tag i de iskalla fingrarna.

Hon tvekar bara en sekund. Under den korta tiden hinner tusen tankar fara genom hennes huvud, det är som om hon står i en flod av pulserande vatten, en ström som får kroppen att vibrera och som slår lock för öronen. Allt runt omkring försvinner, det är precis som hon läst, att tiden liksom stannar upp. Lina känner Johans kalla läppar och hon hör vinden och vattnet och sina egna hjärtslag som ett brus i huvudet, och över sjön hänger det röda ljuset och de är helt stilla, står bara där tätt tryckta mot varandra.
Lina hinner tänka “Vad ska jag göra nu?”, men då är det redan över. De står kvar bredvid varandra, tysta och förlägna. Hon hör hans andetag. Och hon säger: “Jag tycker om dig”, och Johan lutar huvudet mot hennes axel. De står där, stela och blyga i kylan, och i ögonvrån ser hon hur det röda ljuset sakta dalar ned mot sjöns mörka vatten.