Du vet precis hur det är. Du vaknar plötsligt och ligger en stund i sängen och blinkar i mörkret med en lätt obehagskänsla i kroppen. Det är känslan av att något är fel, något du inte kan sätta fingret på. Sakta men säkert inser du betydelsen av den här känslan, men spjärnar emot. När kallsvettningarna kommer kliver du upp och går mot badrummet, men när du står där och hänger över toalettstolen känner du fortfarande ett meningslöst litet hopp om att du ändå kanske hade fel. Och då sker det, som en knytnäve som kommer farande från magsäcken och upp genom strupen – en sur, stinkande spya som sprejlackerar toalettens insida.

Fast den här gången är något verkligen fel. Du hör dig själv vråla, du spyr och skriker helt enkelt på en gång. Och det rinner spya ur näsan och du känner hur du skiter på dig, och sedan blir det svart och du ligger nerskiten och nerspydd med huvudet i toaletten, och du bryr dig inte om att kinden vilar mot porslinet du stod och pissade mot kvällen innan. Efter en stund reser du dig upp på vingliga ben, går fram till handfatet. Du sköljer ur munnen och borstar kanske tänderna för att få bort den vidriga smaken och sedan duschar du av dig det värsta, men du är så matt och det spelar ingen roll, du vill bara ligga ner. Men så fort du lagt dig i sängen är det dags igen, du hinner inte tillbaka utan snor runt i panik, letar efter en tom plats och sedan spyr du igen tills allt är uttömt, tills du hulkar i kramp och kryper ihop på golvet som en darrande hund. Och när du är klar är det till den bittra insikten att detta bara är början. Att du just landat i Vinterlandets mörka bakgård, där Calici står som ohotad härskare.

Fågelinfluensan avfärdade jag med en axelryckning. Den kändes så väldigt avlägsen. Sedan hände också precis ingenting och sjukdomen försvann sakta ur vanligt folks medvetande. Sen kom svininfluensan. Samma löjliga panik men i uppförstorad form. Kvällstidningarna målade svart med krigsrubriker. Hela samhället med dess myriarder av myndigheter verkade närma sig något slags klimax – nu skulle allt braka samman och folk skulle dö som flugor. Vaccin för miljoner köptes in. Och sedan försvann sjukdomen på samma sätt som sin föregångare; som en ballong man släpper luften ur.

Men vinterkräksjukan -  fy fan! Detta vidriga virus har jag den största respekt för. Vid ungefär den här tiden för ett år sedan låg jag där på golvet och snyftade i min egen avföring. Det kändes som om jag blivit våldtagen av en elefant. Jag var helt nedbruten, ett vrak! Som tur var hade jag en barmhärtig samarit som utan rädsla för magsaftstänk baddade min panna – och som sedan gick och jobbade med folk som höll på att dö på riktigt.

Pandemilarmen kändes som någon slags konspiration, en anka uppfunnen av elaka läkemedels- och handspritsföretag. Jag fnös åt arbetsgivarens lilla julklapp från Lahega Kemi AB. Men nu har handspriten åkt fram och så fort jag tagit i något som andra människor varit i kontakt med så badar jag i sprit. Jag betraktar mina medmänniskor med största misstänksamhet. Varje salivstänkande hostning får mig att spritta till. Jag reser stående, vänd mot väggen på tunnelbanan, drar upp kragen och andas i små korta stötar. Jag skyr personalmatsalen, struntar i fikabröd som andra kan ha tagit i, håller mig borta från det gemensamma fruktfatet. Hade det inte varit så förbannat löjligt så hade jag haft munskydd på mig under dygnets alla vakna timmar.

Jag blir alldeles matt när jag tänker på att det är flera månader kvar tills faran är över. Men tills dess tänker jag betrakta allt och alla som smutsiga bärare av ett av de värsta virusen i modern tid; det som får vuxna män att ligga på knä och spy skrikandes.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Jag är på väg hem från jobbet genom Östermalms öde stenstad. Kvällsmörkret sänker sig tidigt så här års och det känns som sen kväll när jag med nätta steg försöker undvika trottoarens livsfarliga isfläckar. Jag viker in på Jungfrugatan och ser Hedvig Eleonoras åttakantiga kyrkbyggnad en bit uppför gatan. Det lyser välkomnande marschaller utanför porten. Jag står en stund och tvekar, och sedan går jag in genom de höga järngrindarna. En man står i porten och ler välkomnande när jag kommer fram. På dörren sitter ett plakat: “Onsdagsmässa klockan 18″. Jag har aldrig varit på en mässa förut.

Klockornas skarpa klang bryts av och hörs dämpat genom kyrkans massiva stenkropp, som om de klämtade i bomull. Den stora salen är tom sånär som på en handfull människor som samlats nere i ett av hörnen bakom ett par pelare. Klockan är inte riktigt sex ännu. Några gamla damer tar sig långsamt fram i kyrkgången. Jag går ner till hörnet som är upplyst av stearinljus, men får en skarp känsla av en intimitet som jag inte tillhör. Jag känner mig som en främling, så jag går tillbaka längs gången och sätter mig en bit bort. Och det känns ändå helt ok, för så får man göra i kyrkan.

Det är vårens första onsdagsmässa och prästen är en kvinna som pratar på det speciella sätt som präster gör. I likhet med en nyhetsuppläsare eller estradpoet har de ett visst sätt att artikulera orden, men långt mer rofyllt, nästan sövande. Det är lugnt och vackert, med långa tysta pauser som verkar finnas där för en stunds eftertanke eller meditation.
Det gula ljuset från fasadbelysningen faller in genom kupolens välvda fönster och ritar vackra mönster i taket. Förutom den lilla gruppen och en diskret vaktmästare som pysslar med något bakom mig, så är kyrkan helt tom. Jag ägnar inte själva predikan någon större uppmärksamhet, men trivs i stillheten. Jag finner snart att tankarna svävar iväg i den ekande stenrymden. Den lilla gruppen börjar mumla. Bönen går som ett ljust ekande muller. Sedan flyter späda pianotoner genom stenpalatset, någon av Bachs alla Goldbergvariationer. Sången är hög och klar. En stämma hörs över alla andra, en som vågar ta i. Jag känner att jag glider iväg, ögonlocken blir allt tyngre.

Då börjar prästen tala igen. Det är något om vita och svarta stenar, jag hänger inte riktigt med från min plats där i bakgrunden. Gruppen reser sig upp och går fram till det lilla altaret. Kanske fyller de stenarna med tankar och önskningar. Sedan skakar de hand med varandra och sätter sig igen. Jag undrar om det är någon av dem som liksom jag bara slunkit in på väg någon annanstans, men de ser ut att veta vad man ska göra, vad som förväntas av dem. Jag sitter långt bort utanför den lilla cirkeln, men vet att jag förmodligen skulle omslutas på det lite för varma och överhjärtliga vis som karaktäriserar religiösa människor som vädrar nya får till skocken. Och det känns nästan lite lockande. Jag sitter där ensam i mörkret och tittar mot ljuset och den övertydliga symboliken blir nästan löjlig.

Stearinljusen flackar och mässan börjar lida mot sitt slut. En sista sång svävar genom kyrkan. Jag drar in lukten av damm och sten och tittar upp. Den helige plirar mot mig från sin eviga plats på korset. Det börjar bli dags att smita ut i verkligheten igen, men vem vet, jag kanske hälsar på nästa onsdag igen. Kyrkan är ju trots allt det enda lugna rum som finns kvar där ute.

Jag har aldrig gillat vintern. Jag är melankoliskt lagd, och även om det är något jag ibland kan njuta av, är det för det mesta bara skit. Under vinterhalvåret virvlar jag ned i ett återkommande mörker, då jag inte kan förmå mig att göra något vettigt alls. Jag vet att det går över så småningom, men just där och då önskar jag att jag bara kunde ramla och slå i huvudet och vakna som en annan människa. Fan vad skönt att få hänga av sig själv och födas på nytt, till utseendet tryggt bekant men inuti som någon annan, med det gamla jaget i bakgrunden som en lite otydlig dröm.
Så jag halkar omkring och fryser i min höstrock och knyter den stelfrusna näven i fickan och längtar efter sommarens varma, djupblå nätter. Jag har i flera års tid lovat mig själv att inte frysa ännu en vinter, men så går jag där ändå i alldeles för tunna kläder och håller mig inne så mycket jag kan.

En dag läste jag i tidningen om den annalkande vinterkylan. Då hade jag redan börjat ta dagliga lunchpromenader – det är det enda sättet att säkra intaget av ljus denna mörka årstid då solen nästan är på väg ned innan den hunnit gå upp. Jag går över ett vidsträckt fält där ystra hundar gör långa, vilda rusningar, viker av vid ett gammalt museum och passerar mörkt och vackert vatten innan arbetsplatsens sextiotalsbunker tornar upp sig igen. Sträckan är helt perfekt: lagom kort för att uthärda nyckfullt väder, lagom lång för att ge lite flås. Men inte för promenader med tunna kläder i minusgrader.

Således gick jag och köpte en varm jacka. Bara några dagar senare föll kvicksilvret till modiga minus fem. Och så blev plötsligt vintern en njutning. Det är ett vidrigt talesätt, det där förnumstiga om väder och kläder, men som alla andra talesätt stämmer det ju.
Jag har gått många mil under ledigheten, instoppad som i en koja i min tjocka jacka. Kalla, klara dagar blir livet ljusare och vackrare och framförallt tystare. Och jag märker hur de där timmarna i kylan får hjärnan att klicka igång, hur idéerna kommer tillbaka. Jag har jobbat mer med egna projekt än vad jag gjort under flera år, timme efter timme i rus av inspiration.
Och när kvällen kommer tassar jag fram till fönstret, lyfter lite på gardinen och kikar på termometern. Det är något visst med att krypa ner i en sval säng som sakta värms upp när det är femton minus ute, att ligga där och fantisera om is och köld och tunga snöflingor som faller över staden.

Det är med förvåning jag ser allt det här hända. Att jag skulle börja gilla vintern kändes helt osannolikt för bara ett halvår sedan. Och att det skulle vara så enkelt som att köpa en varm jacka. Men nu är jag här och… I like it!

Lina står kvar i skenet från gatlyktan. Hon vill inte gå hem. Johan står i mörkret under pilen. Torra löv som envist hängt sig kvar rasslar svagt i vinden. Det är januari, men ingen snö ännu. Gatan som går förbi både Johans och Linas hus gnistrar av frost. Det är iskallt ute.

“Vi kan väl kolla efter ufon igen”, säger hon.
“Okej”, säger Johan. Han ger henne kikaren. De står tryckta intill varandra och spejar upp mot stjärnhimlen.
“Ser du nåt?”, frågar Johan.
“Vänta…”
Lina ser ingenting i kikaren. Men hon försöker se koncentrerad ut, så att det inte ska ta slut. Hon vill inte gå hem. När hon känner Johans axel mot sin darrar hon till lite. Hon är livrädd att han ska märka något.
“Jag måste nog gå in snart”, säger Johan.
“Bara en liten stund till”, säger Lina.
“Okej.”

Ovanför deras huvuden blinkar Vintergatans miljarder stjärnor. Lina låter kikaren svepa över natthimlen. Hon hör Johans andetag bredvid sig. Plötsligt rycker hon till.
“Jag såg något!”
Hon tyckte faktiskt att hon såg något. Något rött.
“Va, vadå?”, säger Johan och hon ger honom kikaren.
“Där, där!” Hon pekar uppåt, förbi gatlyktan, ovanför den mörka stigen ned mot allmänningen.
“Var?!”
Lina kisar, och sedan ser hon det igen. Det är på riktigt! Någonting rött som hänger över sjön. Hon lägger sin hand på Johans axel, pekar och styr honom mot den röda pricken. Det känns bra att ha handen där på axeln.
“Äh, det där är ju bara ett flygplan.”
Han sänker kikaren.
“Men kolla”, säger Lina, “den är ju helt still. Vi måste gå ner på ängen och titta!”

De halvspringer stigen ned mot allmänningen, hela tiden med blickarna på pricken över sjön. Den upptrampade leran har frusit och är hård och skrovlig och frusna vattenpölar krasar under fötterna. När de kommer fram till lekplatsen, ängens högsta punkt, ligger det trygga upplysta villakvarteret långt bakom dem. Gungorna vajar lite som om någon nyss lämnat dem. Johan och Lina klättrar upp på rutschbanan och står tysta och tittar ut över sjön. Allt runt omkring är mörker och kyla.
Bara någon kilometer därifrån ligger halvön där man hittade Jonathan i våras. Platsen ligger väster om sjön, och fast det röda ljuset lyser klart och fast, dras deras blickar som magneter till den täta skogsdungen.
“Du kände honom, va?”
“Lite”, säger Johan och tar kikaren ur hennes hand. Han står tyst och spejar ut över sjön en stund. Inte ett enda ljus syns på andra sidan vattnet, bara mörk skog och svart himmel.
“Undrar vad det är för nåt”, säger Lina. “Den är ju helt tyst”.
“Jag drömmer om han ibland”, säger Johan plötsligt. “Jag drömmer att jag vaknar på natten och tittar ut genom fönstret, och jag ser han nere på gatan. Sen går jag ut fast jag inte vill, jag går stigen ner mot tennisbanorna, det är som om jag måste, jag kan inte styra. Och sen ser jag nån i mörkret, och jag vet att det är han. Fast jag inte ser nåt, så vet jag det. Han är helt tyst, och jag säger inte heller nåt. Sedan vänder han sig om och börjar gå, och då vaknar jag.”
Johan står mot sjön. Sedan vänder han sig mot Lina och fast det är mörkt så ser hon hans ögon. Hon drar handen ur vanten och tar tag i de iskalla fingrarna.

Hon tvekar bara en sekund. Under den korta tiden hinner tusen tankar fara genom hennes huvud, det är som om hon står i en flod av pulserande vatten, en ström som får kroppen att vibrera och som slår lock för öronen. Allt runt omkring försvinner, det är precis som hon läst, att tiden liksom stannar upp. Lina känner Johans kalla läppar och hon hör vinden och vattnet och sina egna hjärtslag som ett brus i huvudet, och över sjön hänger det röda ljuset och de är helt stilla, står bara där tätt tryckta mot varandra.
Lina hinner tänka “Vad ska jag göra nu?”, men då är det redan över. De står kvar bredvid varandra, tysta och förlägna. Hon hör hans andetag. Och hon säger: “Jag tycker om dig”, och Johan lutar huvudet mot hennes axel. De står där, stela och blyga i kylan, och i ögonvrån ser hon hur det röda ljuset sakta dalar ned mot sjöns mörka vatten.

Äntligen är det snart över! Ännu en jul att snart pusta ut över, ett avklarat faktum som får övergå till grubbel över julklappars vara eller icke vara.

Om fem-sex timmar kommer jag sitta i en fåtölj, uppsvälld och glöggfryntlig i ett berg av kasserat julklappspapper och titta ut över en snöfylld Stockholmsgata. Trots otäcka skandalfilmer kommer det ha konsumerats gris – skinkformen blev bojkottad men ingen tänkte på att de stackarna är nedstoppade även i prinskorv och paté. Barn kommer att ha vrålat i mina öron och jag kommer ännu en gång ha insett att Kalle Ankas julafton är en relik man borde kunna begrava för gott.

Men det kommer ändå kännas bra, för jag kommer sitta där med mina klappar och inse att julen äntligen är över. Ett helt år kvar tills staden återigen består av tjocka, långsamma människor som inte förstår att man inte kan stanna och meditera precis där rulltrappan slutar eller börjar, ett år kvar tills teknikvaruhusen börjar prångla ut sina påhittade mellandagsreor två veckor innan jul, ett år kvar till den förbannade stressen som slutar med ett crescendo av mat som gör att man kollapsar i en fåtölj och gnisslar tänder över något som borde vara en riktigt skön högtid – även innan den börjar.

Nåja, en ska inte klaga. Det hade kunnat vara som på bilden i inlägget här under. Med den lilla moralkakan önskar jag alla läsare en riktigt lugn och skön jul!

Av Mattias mattias@barstol.nu

Den här söndagen skar bredbandet ihop, så i stället för att kura inomhus i värmen och se matinéfilm (och lägga upp panelen i tid) så ägnade jag dagen åt att pulsa omkring i decimetertjock snö i trevligt sällskap.

Om vädret nu bara håller i sig så är det väl den första snötäckta julen sedan… tja, sedan man var barn och hade vett nog att uppskatta vintern fullt ut.

Söndagspanelen den här gången består av ett antal fotografier, som på något sätt representerar veckan som gått.

David:

Matt:

Maths:

Mattias:

Kniven:

Jonas:

Av Mattias mattias@barstol.nu

Någonstans djupt inuti min kropp, i en mörk liten vrå, sitter jag vid en bardisk och dricker mer än jag klarar av. Strax flyter rummet ihop. I periferin darrar ett hårstrå. Sedan står du i dörren och andas tunga vitlökskyssar.

Armen häver glaset i en omöjlig vinkel, ljuset blixtrar till. En storm av bubblor stiger som små spröda kokonger mot den skummande ytan. Så hörs en klar ton, först svagt men sedan allt högre. Den fortplantar sig till en vibration som får glasen bakom bardisken att klinga. Vackra kronans spröda kristaller klirrar i tusental, och dina systrar ser på mig från varje fasett. För en stund tystnar allt tal. Det enda som hörs är knarret från den vajande takkronan, och vinden som sliter och rycker i fönsterluckorna.

Hovmästaren kommer förbi, han bär på en silverbricka med en papperslapp. På den står siffran sju skriven med svart tusch. Han står bredvid mig tills jag reser mig upp. Då dras draperierna mot matsalen undan med ett rasslande. Där bakom är alldeles mörkt, men här och där i dunklet glimmar svaga lyktor. Hovmästaren försvinner in i natten.

Man har sagt till mig att de bästa servitörerna är de med klor, så jag sitter med kniven i handen och väntar på att få beställa. Runt omkring mig hörs tissel och tassel från de andra borden. Då ser jag hur lyktorna plötsligt börjar släckas en efter en. Det blir kolsvart, och sedan hörs snabba rörelser i mörkret och jag känner ett vinddrag som bär en doft av damm och cigarr. När ljuset skruvas upp vid mitt bord står där en tallrik med uppskurna tärningar i tjockt spad. Klicket från klor avlägsnar sig i mörkret. Vinden får huset att jämra sig.

Jag bärs ut bakvägen genom vinröda korridorer. En svartklädd kvinna med flor går bredvid, hon klagar lågmält och hennes bleka hand vilar på mitt bröst. Guldramar utan dukar hänger på väggarna. Taklamporna flackar rytmiskt.

Mattan i baren bär spår av tumult. Du sitter med slutna ögon långt i från mig. Läpparna rör sig tyst. Drinken är giftgrön, din kavaljer håller sin hov över din med ett farligt leende. Någonstans hörs ljudet av en fönsterlucka som står och slår. Det är vinden! Den har tagit sig in!

Med ens är den klara tonen tillbaka, och rummet stannar upp. Jag griper tag i barstolen som en skeppsbruten på ett stormande hav. Sköna blackout, sköna mörker, sköna fall mot golvet.

Den första advent rullar tjockan in över Stockholm. Gradvis bleknar höga torn bort. Efter en stund de översta våningarna på husen. Så småningom sveper dimman längs gatorna och får bilarnas baklyktor att glöda som röda ögon. När eftermiddagsmörkret slutligen lägger sig över kajen längs Norra Hammarbyhamnen försvinner världen helt omkring mig. Det blir tyst, vattnet ligger stilla. På andra sidan syns ingenting, Hammarby Sjöstad är utplånad. Borta från Saltsjön hörs ödsliga råmanden från de stora fartygens mistlurar.

En bit bort lyser en vit urtavla på en stolpe som en fyr. Det ser ut som ett fotografi av Brassaï. Plötsligt börjar det röra sig på kajen. Ur dimman kommer människor skyndande från alla håll. De ska med färjan – kanske finns Sjöstaden trots allt kvar.
Det har blivit kyligt. Två änder simmar genom det virvlande vattnet vid båtens skrov. Jag kör ned händerna i fickorna och står och tittar på när den lägger ut. Färjkarlen drar i sitt reglage, och de lämnar kajen. Aktern försvinner sakta i dimman. Styx vatten ligger svart.

När jag promenerar vidare på de våta kullerstenarna tänker jag mig att Matt sitter uppe i sin lägenhet på andra sidan vattnet med en bourbon i handen och tittar ut i mörkret och undrar var världen tagit vägen. Adventsljusen som är nedkörda i urdruckna Jack Danielsflaskor flackar hypnotiskt. Han har redan börjat våndas över tisdagens inlägg. Vad tusan ska det bli den här veckan?

Längs vattnet ligger gamla skorvar förtöjda. Här bor båtfolket. Skeppen blir bara större och större. I båtarnas fönster är juldekorationerna upphängda, de kastar sitt milda ljus genom röken och löper som ett pärlband längs kajen.
Så småningom kommer jag fram till Johanneshovsbrons vidsträckta dinosauriekropp. Det vill säga, jag ser den inte, men de oranga gatlyktorna tränger genom dimma och mörker högt där uppe. Thaibåten, den som varje sommarkväll är proppfull med sköna söderbor som sitter och dricker öl, vaggar tom och stilla i vattnet. Kulörta lyktor dinglar från drakskeppet. En kvinna kliver ut ur båtens inre och börjar tända marschaller. Jag viker av och promenerar upp mot Skanstull.

Bara hundra meter från svarta vattnet och den luddiga ödsligheten är livet som vanligt igen. Ringvägen brusar och larmar, människorna rör sig snabbt och utan förundran över den vackra scen de är statister i. Själv kliver jag ned i tunnelbanan, kisar mot lysrörslamporna och far tillbaka mot Kungsholmen igen.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Det är några veckor före valborg. Via en mycket komplicerad ordergång i flera led ska det inhandlas sprit. Pengar byter ägare med löfte om att drickat ska finnas tillgängligt i god tid innan den stora dagen. Sedan går det några veckor. Ingenting hörs. Årets stora helg svävar i något slags dunkelt limbo.

Det blir en fin kväll. Vädret är vackert och himlen klar. Dimmorna har skingrats – spriten är levererad. Allt detta bådar gott inför kvällen.
Dagen innan satt jag på ungdomsfiket vid skolan och ritade. Bilden föreställde en ung man som kräktes våldsamt efter för mycket alkohol. Ungdomsledaren slängde en blick på bilden och kommenterade nedlåtande: “Moget”. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag nog hållit med. Så jag ryckte bara på axlarna, utan insikt om att bilden var en vision av mig själv lite mer än ett dygn senare.

Men nu är det äntligen Valborg och jag har nyss fyllt sjutton år. Jag går gatan upp mot Tonys villa. Planen för kvällen är först en förfest hemma hos honom, och att vi sedan ska ta bussen till en plats i närheten där djungeltelegrafen angivit att det riktiga öset ska vara.
Tony bor bara två hus upp, men tomterna är stora och husen ligger glest. På avstånd hörs basen. Tony bygger egna överdimensionerade högtalare, amatörmässigt utförda, men trycket är det inget fel på. Han har egen ytterdörr och nu står den på vid gavel och människor är på väg in och ut ur huset. Tonys styvmor sitter och trycker i sitt rum, hon har ingen kontroll över situationen. Festen har redan tagit över villan.
Men det vet jag ingenting om då jag går genom tvättstugan, förbi bastun och in i Tonys sovrum. Cigarettröken ligger tung, och italodiscon pumpar. Det är folk överallt. Jag hälsar och slår mig ned i en brun läderfåtölj.

Efter en stund kommer Olof in genom dörren. Mannen vi alla väntat på: leverantören! Han öppnar sin väska och jag tar med darrande händer emot min påse.

Här ska vi nu pausa en sekund. Man bör ha i åtanke att detta utspelade sig under en tid då Sverige ännu inte förlorat sin sista oskuld. Lördagsöppet på systemet var en utopi. Alkoholreklam i dagspressen var lika osannolikt som om kungen skulle marschera omkring på lejonbacken iförd nazistuniform, och EU med sina närmast astronomiska införselkvoter hette EG och var något diffust som pågick någon annanstans.
Således var min erfarenhet av alkohol något knapphändig. Jag hade förstås druckit ett par folköl, kanske tullat lite på morsans hemkörda plommonvin – vilket var en så vidrig substans att det så här med facit i hand framstår som närmast desperat att dricka, vilket det förstås också var. Därtill hade jag gjort en och annan häxa på samma ovetande förälders Lord Calvert och Vermouth (alltså morsan, märkte du aldrig att whiskeyn smakade mer och mer vatten?)
Men två saker mindes jag. Att jag under språkresan på Gibraltar druckit en grön mintlikör, Crème de Menthe, och att jag fått smaka Skåne Akvavit vid middagsbordet någon enstaka gång. Endast detta kan förklara den förmodligen helt unika kombination av sprit som snart skulle ha mig i sitt våld.

Efter att jag fått min godispåse så kan kvällen och natten delas in i ett antal hållplatser. Tiden däremellan består av ett töcken, ett icketillstånd utan vare sig minnen eller känslor.

Minnesbild 1:
Min hand som sluter sig kring halsen på flaskan med Crème de Menthe, och det karaktäristiska ljudet då kapsylen skruvas upp. Jag dricker direkt ur buteljen.

Minnesbild 2:
Min hand som skruvar upp korken på flaskan med Skåne Akvavit. Mintlikören har gått ned utan problem, och det gick rätt fort också. Jag befinner mig i det lyckliga tillstånd som kallas salongsberusning; ett i detta fall mycket skenbart tillstånd, för strax ska det åtföljas av tidernas brakfylla och därpå – förhoppningsvis – min livstids mest vidriga bakfylla.

Minnesbild 3:
Jag blir släpad genom ett hus och kräks under tiden.

Minnesbild 4:
Jag ligger på rygg i min kompis Johans säng. En person i någon slags reflexväst tittar ned på mig. Personen säger: “Det verkar ok. Låt honom inte somna bara. Somnar han så får ni åka in!”
Därpå minns jag hur Johans pappa tittar ned på mig. Han har ett snällt ansikte. Jag försöker resa mig upp men blir nedbrottad i sängen, och får då något slags utbrott. Sedan blir det svart igen.

Minnesbild 5:
Farsan som ruskar mig, och orden “Matte! Matte! Du får inte somna. Matte!”
Jag är världens tröttaste människa, och det som pågår är tortyr. Jag kan tänka mig att det är sådant de pysslade med på Guantánamobasen. Detta fortgick större delen av natten, och jag skulle kunna ha erkänt vad som helst för att få sluta ögonen en stund.

Minnesbild 6:
Jag, naken på ett badrumsgolv med en filt som knapphändigt skyler kroppen, med huvudet djupt begravt i vattenklosettens inre. Jag ägnar mig åt att krampkräkas. Det är ett tillstånd då man har fått ur sig allt gift men kroppen inte riktigt har fattat galoppen. Så man fortsätter kräkas men spyr bara galla.

De följande tre dagarna låg jag till sängs med den mest monstruösa huvudvärk jag någonsin haft. Under tiden fick jag höra historien om hur mina vänner, som de små fega as de var, släpat mig ned till allmänningens lekplats, och där lämnat mig i en sandlåda. De ville inte riskera att missa festen genom att ta mig hem. Istället rekryterade de en förbipasserande tjej att gå och larma någon i grannskapet, vilket hon också gjorde. Närmare bestämt Johans föräldrar, som råkade vara hemma den kvällen. Tjejens historia gick i korthet ut på att hon hittat mig i sandlådan av en slump, men under lite press fick berättelsen så många luckor att den inte var särskilt svår att nysta upp. På så vis fick jag ett kvitto på vad tolv års vänskap betydde för de som kallade sig mina bästa vänner.

Tvärtemot vad man kan tro så vill jag faktiskt unna alla nyfikna tonåringar en sådan här dödsfylla. Det var där jag lärde mig min gräns, och jag fick också insikt i vilka som var mina riktiga vänner (eller åtminstone vilka som inte var det). Därtill drack jag inte en droppe på ett helt år – jag kunde faktiskt spontankräkas bara jag tänkte på mintlikör.
Det var förstås en dyrköpt erfarenhet. Jag hade lika gärna kunnat dö, och halva uppsättningen hjärnceller blev säkert utplånade denna tidiga vårkväll, men jag har i alla fall aldrig spytt av fylla sedan dess. Och jag har lärt mig ett och annat om vänskap.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Det är snart sommar. Himlen har fått en djupare färg på kvällarna. Solen är på väg ned och himlen glöder över sjön. Jens står i vardagsrummet med armarna korsade över bröstet. Han stirrar ut genom fönstret, och hör inte när mamma kommer in i rummet. När hon lägger armarna om honom bakifrån rycker han till och blir först stel som en pinne. Sedan slappnar han av och det känns som om han ska dö, men greppet runt honom hårdnar. Han vill gråta, men det kommer inga tårar.

Dagen då det hände var Jens på hockeyträning efter plugget. Han brukade vara vid rinken tre eftermiddagar i veckan. Jens är anfallare och en av de bästa i laget. Nu har han inte spelat på flera veckor. Och om han inte hade tränat just den där eftermiddagen så kanske det inte hade hänt. Om han kunde vridan tillbaka klockan, så skulle de sitta vid matbordet, och Jens skulle ägna all uppmärksamhet åt sin lillebror. De skulle se en film ihop, och sedan skulle de gå och lägga sig och prata hela natten. Jens skulle berätta om hockeyn och om Tove som brukade hänga vid rinken på kvällarna. Han skulle berätta om den där gången i skolan när de släppte en vattenballong på hemkunskapsläraren från andra våningen.
Jens vet att hans bror skulle älska såna historier. Hans bror skulle förresten ha älskat att bara få vara med sin storebror. Han beundrade Jens. Men Jens brydde sig inte om honom. Fast de delade sovrum, så pratade de knappt med varandra. Jens såg honom tvärs över rummet, lite tystare och tunnare för varje dag. Men allt han kunde tänka på då, var att han ville ha ett eget rum. Att han var för stor för att dela rum med lillbrorsan.
Nu när han ligger på kvällarna och tittar på den tomma sängen, så skulle han kunna göra vad som helst för att få se sin bror igen.

Jens vet att lillbrorsan inte hade det lätt. Och han vet också att han enkelt hade kunnat göra något – Jens var både större och starkare, men han föraktade den svaghet som brodern var inlindad i. Han var så jävla vek. Han sa aldrig ifrån och han steg åt sidan när det blev bråk. Men så fick han alltid stryk också, till och med tjejerna gav sig på honom. Jens ville inte bli förknippad med det, ville inte bli smittad av sin brors menlöshet. Hans bror var undfallenhet och rädsla, sådant som rovdjur luktar sig till. Och Jens såg hellre bort när de gav sig på honom.

När han kom hem från ishallen den där kvällen så var det tomt och tyst i lägenheten. Det var konstigt, för hans bror brukade vara hemma. Kvällarna flöt alltid på i samma mönster; Jens kom hem från träningen och värmde middagen som mamma ställt i kylskåpet, och de åt tillsammans, under tystnad eller framför teven. Sedan gick Jens upp och spelade gitarr, och brodern såg på TV eller gjorde sina läxor. Den här kvällen åt Jens själv, och sedan somnade han framför teven och vaknade sent på kvällen när mamma kom hem.
Polisen och hemvärnet gick skallgång nästa dag. Det dröjde till morgonen därpå innan de hittade honom. Jens minns bara sin mammas jämrande rop från den dagen.

Nu kan han inte sova. Klockan på nattduksbordet tickar allt högre. Genom det öppna fönstret hörs nattfåglarnas rop. Gardinerna vajar fram och tillbaka.
Efter en stund går Jens och lägger sig i den andra sängen. Det finns kvar en svag doft av lillebror i lakanen. Jens tänker att när den försvunnit så är hans bror borta för alltid. Han drar in lukten och känner hur tårarna svider bakom ögonlocken. De tror att han inte vet detaljerna, men han läser tidningarna som alla andra. Jens vet allt, och det spelar ingen roll att han försöker tänka på annat, för vetskapen om detaljerna fyller honom med en sådan gränslös skam och vånda att det äter upp honom.

Senare drömmer Jens om rinken. Men det är inte Tove som hänger på räcket, det är Jonathan. Han ler sitt blyga och osäkra leende, och Jens åker fram och lägger armen om honom och säger till de andra: “Det här är min lillebrorsa. Rör ni honom så dör ni.”

Av Mattias mattias@barstol.nu