|
Onsdag 11 Mars 2009 Bakom dimridåerna - en historia om FolkpartietAv Maths Enocsson
Följande berättelse är lika sann som den är falsk. Den är med andra ord baserad på en sann historia (om du vill veta den exakta innebörden av det begreppet får du fråga Liza Marklund).
Introduktion Jag har aldrig förstått mig på liberaler. There, I said it. Liberaler är människor som har fastnat mellan en alltför högtflygande ideologi och den bistra verkligheten. De får helt enkelt inte ihop det. Det finns gott om exempel på högintressanta debatter just nu som borde passa liberaler som hand i handske: FRA, IPRED och protektionism i krisens kölvatten, för att nämna några. Och visst har liberaler synts och märkts i debatten, men istället för att skjuta bollen i det öppna målet har man käbblat med varandra. Det verkar som att liberalerna har gått och blivit tudelade: på ena sidan staketet står de ideologiska fundamentalisterna som hatar all statlig inblandning, på andra sidan står de partivänner som antagit en långt mer pragmatisk hållning till hur politiken bör utformas. Oturligt nog, för fundamentalisterna vill säga, är det Folkpartiets toppar som står på den pragmatiska sidan. Man undrar hur det kunde bli så.
Kapitel 1 I vilket vår potatistuggande vän tar sig an utmaningen att vända skutan Några år bakåt i Folkpartiets historia finner man ett hastigt annalkande vägskäl och ett påföljande, kanske lika hastigt, vägval. Där satt Leijonborg och tuggade på potatisen i sin mun och betraktade de bistra siffrorna från valet 1998. En overhead-apparat i ett konferensrum på Folkpartiets kansli lyste upp meningen ”4,7 % och vad fan gör vi nu?” på väggen. Mötets deltagare, samtliga handplockade av potatistuggaren, vred nervöst på sig i sina stolar. Till slut tog någon till orda, det var en ung och ambitiös Jan Björklund. ”Vi har blivit för flummiga” sa han, och duckade instinktivt för vad han trodde skulle bli en smocka från Leijonborg. Men se det kom ingen smocka, istället var det som att någon hade dragit proppen ur det av ideologi kontaminerade badkaret. Alla föll in i klagosången, och de kände sig (ironiskt nog) fria nu när de kunde tala fritt från sina hjärtan om hur fängslade de varit i det liberala elfenbenstornet. Leijonborg såg äntligen ett ljus i den långa mörka tunneln, ett ljus så förföriskt att han inte kunde motstå det även om det innebar att lämna stora delar av sin ideologiska övertygelse bakom sig.
Kapitel 2 I vilket en box identifieras och undviks Kort efter detta möte inleddes kampanjen för att förvandla Folkpartiet från partiet som bara snackar till partiet som sätter pengarna där käften sitter. Ett mycket spirituellt pow-wow lett av Leijonborg (”tänk utanför boxen” var det enda han hann säga innan kreativitetens flöde forsade genom rummet som en vårflod i Jämtland) ledde fram till en rad nya förslag. Det skulle bli språkkrav på invandrare, militärisk disciplin i skolan och en rad andra mer eller mindre radikala idéer som aldrig hade nått upp till ytan under det tidigare så kvävande ideologiska styret. ”Fan alltså” sa Nyamko en gång, ”Vi kan ju hitta på precis vad som helst!” Kompisarna skrattade, det här var verkligen något annat än det eviga tjatet om den liberala grundtanken. Resultatet lät heller inte vänta på sig. Valet 2002 blev en fantastisk framgång för det nya toppstyrda Folkpartiet. 13,3 % var visserligen inte bättre än Westerbergs toppnotering från 80-talet men jämfört med valet -98 var det ett lyft av astronomiska mått. Dagen efter valnatten kallade Leijonborg till möte igen. Den här gången lystes rummet upp av en nyinköpt projektor som projicerade meningen ”13,3 %, nu kör vi!” på väggen. Det skrattades och tjoades, folk spontankramade varandra i korridorerna och på den traditionella fredagskaraoken var det inte längre George Michaels Freedom som var favoriten, det var Sinatras My Way. Allt gick som smort, och kanske var det vid den här tidpunkten endast Birgitta Ohlsson som förstod att partiet hade börjat gräva en ny grop åt sig självt genom att begå den största dödssynd ett politiskt parti kan begå: man hade tappat förankringen med sina gräsrötter.
Kapitel 3 I vilket missnöje till slut spikar igen en kista Förblindade av valframgångarna fortsatte Leijonborg & co på det inslagna spåret. Enskilda och tunga namn i toppen fick styra partiets politik mer eller mindre efter eget huvud, det enda Leijonborg gjorde var att dunka dem i ryggen och säga ”Jag litar på dig”. Under tiden växte missnöjet utanför partikansliet. Det började som ett mummel, sen kom en grymtning innan vrålet till slut ekade ut över en skinande ny bloggvärld: Folkpartiet är inte längre ett liberalt parti! Med en reaktionsförmåga som en sengångare på Valium tog sig Leijonborg an det liberala folkets vrede, men det försprång som vår potatistuggare gav motståndarna lyckades han aldrig hämta in. Nätet fullkomligt svämmade över av missnöjda och synnerligen verbala före detta folkpartister som vädrade sitt begåvade missnöje i det här som hade kommit att kallas bloggar (Leijonborg kallade under denna period till ett möte med den interna IT-avdelningen på kansliet och frågade den samlade skaran nätverkstekniker ”Vad i h-e är en blogg?”). Det blev förstås inte bättre av att partiet ingick allians med de andra borgerliga partierna. Tre från varandra rätt väsensskilda partier, varav ett tog den ledande rollen och lämnade de övriga i kall och enslig skugga. De som en gång drog proppen ur det där badkaret hade visserligen tagit partiet hela vägen till makten, men till vilket pris? Spiken i Leijonborgs kista blev spionskandalen, en härva som klädde så kallade frihetstörstande liberaler särskilt illa. Smygläsandet av sossarna intranät hade naturligtvis inte lett till potatistuggarens avgång om hans ställning inom partiet varit stark, men som det nu blev så löste det sig nog ganska fint för somliga partivänner. ”Kungen är död, länge leve Kungen!”, skanderade Leijonborgs gamla kompisar när Björklund intog podiet med norra Europas största varggrin. De bloggande avhopparna var dock föga imponerade, Björklund var ju om möjligt ännu mindre liberal än Leijonborg.
Kapitel 4 I vilket vår nye hjälte slösurfar och hittar en Bard som inte tror på visor En kylslagen lördag i februari 2009 sitter Björklund på sitt kontor och får ingen ro i kroppen. Anledningen till hans rastlöshet är den uteblivna Björklund-effekten. Sin vana trogen googlar han på, i tur och ordning, sitt eget namn, liberalism och Folkpartiet (det fanns även några andra sökord som jag av hänsyn till Björklund har utelämnat då de inte tillför handlingen något). Ur högtalarna strömmar Needle and the damage done med Neil Young. Av en slump hamnar han på Nyheter24.se och läser en intervju med Alexander Bard – den självutnämnde Store Tänkaren med Liberal Grundtanke som bas. ”Jävla fjant” mumlar Björklund, men läser vidare eftersom intervjun ändå har fångat hans intresse. Bard pratar nämligen om att förändra partiet, och han pratar om att fakta och vetenskap ska avgöra partiets beslut i framtiden. Björklund, fortfarande öm i huden efter att i ett par års tid ha blivit uppläxad av varenda skolforskare i hela Sverige, är just denna lördag osedvanligt öppen för Bards nya slogan: Evidensliberalism. ”Ja” tänker han när Neils sista ackord klingar ut och ger plats åt tystnadens inbjudan till eftertanke, ”det kanske inte är så dumt det där med fakta och vetenskap ändå”. Ett nytt vägskäl har dykt upp och Björklund baxnar inför storheten i sin nya tankekonstruktion. ”Tänk att ta reda på fakta och faktiskt veta vad man pratar om, då skulle ju de där förbannade forskarna hålla med mig istället för att tjafsa emot hela tiden” tänker han, och tar till tonerna av Army of Lovers gamla monsterhit Crucified första steget på den nya vägen.
Kapitel 5 I vilket vår hjälte skrider till verket En dryg vecka senare sitter Björklund i soffan hos Gomorron Sverige och är nervös, mycket nervös. Han har nämligen bestämt sig för att slå an Den Nya Tonen i den här debatten med en skolforskare. ”Nu jävlar ska de få se på en ny Björklund” tänker han, och vänder sig sedan till forskaren i soffan bredvid och förkunnar att lärarutbildningen måste kompletteras med konflikthantering och kunskap om gruppdynamik. Eftersom ”forskning har visat” att det behövs. Detta är i sanning en ny Björklund vi får se. Skolministern som tidigare bara var intresserad av att slänga ut buset ur klassrummen för att uppnå en god arbetsmiljö avslöjar nu en insikt och ett djup i frågan som verkar komma som en blixt från klar himmel. ”Tänka sig”, ska Birgitta Ohlsson säga senare samma dag, ”att Björklund kunde tänka om och faktiskt förstå att beteenden har en orsak och inte bara en verkan. Det är fan stort det här!” Kort efter sändning utspelar sig följande sms-konversation:
Björklund: ”Klockrent! Kärringen satt fan bara och gapade!” Bard: ”Självklart” Björklund: ”Vad är nästa steg?” Bard: ”Liberati har möte på torsdag, du får nya instruktioner kort därefter” Björklund: ”Utmärkt! Vi hörs!” Bard: ”Whatever”
31 kommentarer till “Bakom dimridåerna - en historia om Folkpartiet”Skriv en kommentar |
Sök -
Lysande!
Fantastiskt!
Jag förstår mig inte heller på fp, men jag förstår mig på de andra partierna ännu mindre. Därför brukar jag rösta på dem, men nu med mr. Bard känns det ju mer tveksamt än någonsin.
Alternativet kanske skulle vara sossarna, om de bara jobbade bort sina “majoritetens-rätt-att-förtrycka-minoriteten”, förmyndande och planekonomiska kvarlevor.
ett ypperligt sätt att blanda prosa med blogg och samtidigt få något sagt. en sann kåserist måste myntat dessa 1558 tecken.
Haha, tja som beskrivning av fp har det sina poänger.
Men knappast av liberalismen.
För fp är ju inte ett liberalt parti idag.
Och Bard är en clown. En tråkig sådan dessutom.
För att kommentera introduktionen, där du säger dig inte förstå liberaler. De har höga ideal som inte klarar verkligheten.
Icke alls.
Partier som kallar sig liberala, men inte är det, ger inget stöd för din undran.
Nej, höga ideal som kraschar när de förverkligas, det är mera en beskrivning av socialismen, eller hur. De socialistiska staterna som skapade terror, förtryck, massmord. Trots de fina idealen.
J: Tackar ödmjukast!
Jonas Dahl: Tack broder, det värmer! Sossarna har också valt en ny väg, tyvärr med en ledare som jag inte tror på.
Aaron: Jag får det iofs till 7478 tecken utan blanksteg, men jag tackar för de fina orden.
Larserick: Det finns fler ideologier som är svåra att förstå, eller kanske är det sättet på vilket de utövas som borde kritiseras. Sättet på vilket socialism har utövats i delar av världen under 1900-talet är hemskt, inget snack om den saken.
Mycket underhållande läsning, bra jobbat.
Sannerligen bra Maths. För att rösta på folkpartiet så måste man vara gravt efterbliven.
Mycket underhållande läsning. Klarsynt och uppfriskande.
sömnpiller. som Marklunds böcker. mummel i skägg.
Mackan: Tackar!
Kaptenen: I happen to know for a fact.. att det inte stämmer. I såna fall skulle min sambo vara efterbliven, och hon är mycket långt därifrån. Men jag tackar för värmande ord!
David: Tack ska du ha!
Martin: Menar du det? Som Marklunds böcker alltså? Shit.. jag kanske kan tjäna pengar på det här alltså. Tack för tipset!
Riktigt bra! - och underhållande!
Är du helt säker?
Kärleken är blind, döv och stum… ;D
Jävligt bra! (Sen får Gävlepolarna gnissla tänder bäst dom vill!)
Emma: Tack du!
Kaptenen: Haha, jag vågar drista mig till att jag är säker på det ja, även om kärleken kan vara blind, döv och stum.
Mattias: Tack broder, Gävlepolarna tar jag hand om.
Okej, måste vara undantaget som bekräftar regeln då. Så långt kan jag sträcka mig.
Kaptenen: Om du träffade henne skulle du förstå, hon är den vettigaste människa som går i ett par skor. Det här med vad hon röstar på, alltså jag jobbar på det men det kommer nog att ta några år till, hehe.
Och när blev Folkpartiet definitionen av liberalism? Visst är texten underhållande, men jag blir lite besviken av att era “politiska” texter ofta snarare är raljerande än nyanserade. Jag gillar dig Maths och dina texter, men inte din tendens att fastna i snäva fördomar och generaliseringar. Då uteblir debatten och kommentarsfältet blir kluvet mellan ryggdunkar och indignation.
Mo: Med stöd av det faktum att Folkpartiet kallar sig ett liberalt parti, det enda i riksdagen, tycker jag det är helt i sin ordning att använda Folkpartiet som bas när jag beskriver vad jag uppfattar som en kluven liberalism. För det är ju faktiskt det texten handlar om, att liberalismen är kluven idag. Därmed, per automatik, påstår jag inte att Folkpartiet är definitionen av liberalism. Jag påstår att liberalismen innehåller två falanger: den ideologiskt hårt knutna och den pragmatiska (somliga kallar det mjukliberalism resp kravliberalism). Det som är viktigt att förstå är att den här synen på liberalism finns där ute. Det är en kritik som jag tror att liberalismen mår bra av att ta till sig.
Sen är inte texten ett försök att beskriva liberalismens historia, nutid och framtid, den är egentligen inte speciellt politisk alls. Jag använder Folkpartiet som den röda tråden i en historia som ibland snuddar vid verkliga händelser men som för det mesta är påhittad (vilket jag tycker är rätt uppenbart). Jag ville experimentera med begreppet “baserad på en sann historia” i ljuset av Liza Marklunds senaste bravader, men det var tyvärr inte så många läsare som nappade på den kroken.
Slutligen, angående mitt raljerande och mina snäva fördomar. Jag är av uppfattningen att ett effektivt sätt att skapa debatt är just att påstå något, förmedla en åsikt, och sen låta debattörerna säga vad de anser om det. Motsatsen, som du verkar efterlysa, skulle vara något slags upplägg där jag belyser en företeelse från alla vinklar som jag mäktar med att hitta, och vad blir det för debatt av det upplägget menar du? Mina erfarenheter från detta forum säger mig att de gånger jag har förmedlat en åsikt, kontroversiell eller inte, så har det blivit just debatt. De gånger jag har försökt vara vidsynt och heltäckande har det blivit, i bästa fall, ryggdunkningar (en gång fick jag t o m kritik för att jag var för politiskt korrekt och tråkig). Jag tar till mig din kritik, men vill samtidigt varna för att jag kan komma att vara raljerande även i fortsättningen.
Fast i så fall är väl snarare Folkpartiets problem att de just inte är liberala längre utan värdekonservativa till både ideologi och handling? Liberalism handlar ju om individens frihet och är, precis som du snuddar vid, inte på något sätt förenligt med mycket av det som Folkpartiet står för. Att använda Folkpartiet som definition av liberalism bara för att de kallar sig liberala är ungefär lika klyftigt som att använda Göran Persson som definition av feminism, baserat på att han kallar sig feminist. Inte särskilt, enligt min mening.
Jag känner mig fullt på det klara med textens syfte. Dock tycker jag att det saknas koppling mellan själva texten och inledningen. Inledning handlar om din inställning till liberalismen, texten om Folkpartiet. Vad jag menar är att det inte finns något självklart likhetstecken däremellan, varför också resonemangen blir urvattnade och udden uddlös.
Det jag menar med att du är raljerande och inte inbjuder till debatt är att du i vissa texter (däribland denna) är så konsekvent nedlåtande. Det kommer aldrig att ge någon annan effekt än polarisering. Alternativet är inte att belysa en företelese från alla vinklar som du är inne på, det är ju fullständigt ointressant ur debattsynvinkel. Istället handlar det till stora delar om enkla formuleringar. Ett exempel. Du skriver “Liberaler är människor som har fastnat mellan en alltför högtflygande ideologi och den bistra verkligheten.”.
Genom att använda “är” istället för “jag tycker att” (eller liknande) har du effektivt låst dörren till saklig diskussion. Det som kunde ha varit ett debattinlägg har blivit ett brandtal. Den som håller med skriver “Klockrent!”, “Briljant!” eller “Lysande!”. Den som inte håller med snedtänder antingen och skriver en galet arg kommentar att skratta åt, eller struntar i att bemöta eftersom saklig diskussion tycks långt borta. Den, som jag, som inte känner sig direkt träffad men ändå tycker att inlägget är intressant kanske inte kommenterar alls, eftersom laddningen känns oproportionerligt stor.
Du får självklart även fortsättningsvis vara precis så raljerande du vill. Jag personligen tycker dock att det är att kasta bort din talang för att nosa upp intressanta ämnen som berör. Ett debattinlägg måste så klart vara tillspetsat för att bli intressant, men inte hur nedlåtande eller kategoriskt som helst. Då känns det bara plumpt och ointressant. Genom ett lite mindre tvärsäkert tilltal och tydligare röd tråd mellan ingress och innehåll skulle du kunna vara lysande. Knyt ihop säcken med lite större finess och du skulle i mina ögon platsa i vilken tidningskolumn som helst. Att du är snubblande nära det där klockrena, briljanta eller lysande tycker jag är mest provocerande av allt.
Är folkpartiet ett parti? Eller är det en populistisk kappvändarförening?
Jag håller på dig Maths, att skriva om folkpartiet utan att raljera är väl snudd på omöjligt.
Mo: Jag förstår vad du menar. I denna text är jag nedlåtande mot liberalism i ingressen, på ett synnerligen överlägset sätt. Det har du rätt i, och det är också ett medvetet val från min sida. Varför jag gör så.. ja, det är förstås upp till mig själv, men du har förstås rätt i att ett annat anslag (jag tycker att) inbjuder mer till diskussion, du förklarade det väldigt bra.
Jag blir alltid väldigt glad de gånger en läsare verkligen bemödar sig med att ge ärlig och konstruktiv kritik, som du nu har gjort. Därför vore jag helt enkelt dum i huvudet om jag inte tog till mig den och skickade tillbaka ett ärligt menat tack.. vilket jag härmed gör.
Men, ändå, så vill jag poängtera en sak som du skriver och som jag tror många tar för givet. Att jag, bara jag slipar till vissa kanter och lägger till lite finess, kunde platsa i vilken tidningskolumn som helst antyder en påstådd ambition hos mig. Jag förstår att det är menat som en komplimang, men resonemanget utgår ifrån att min ambition är att “göra karriär” så att säga, och bli en kolumnist på en tidning eller dylikt. Jag har faktiskt inga såna ambitioner. Snarare vill jag utnyttja det faktum att det här INTE är en tidning, det är en blogg skriven av (i mitt fall) en helt oetablerad vanlig människa. Jag tror att det finns en fara i att som sådan försöka efterhärma nivåer, maner och retorik som är legio i media. Om jag gör det så blir jag inte ett alternativ till dem, bara en som försöker efterhärma.
Just den kreativa friheten som bloggen ändå erbjuder värdesätter jag högt, här är det jag som bestämmer över mina texter och ibland, bra eller dåligt, släpper jag igenom formuleringar som en redaktör skulle stryka direkt. Jag får också ta stryk för det i kommentarerna, något jag alltid försöker bemöta och lära mig av.
Ett annat exempel kanske kan belysa mer vad jag menar. Jag har läst Blogge bloggelito (se där, en liberal) lite till och från de senaste åren. Han är, i mina ögon, väldigt påläst, engagerad och vältalig. Men han är också otroligt fördomsfull, raljerande och oförskämd ibland. Den sammansatta bilden av honom blir komplex och, tycker jag (hehe) långt mer spännande än den genomsnittlige tidningsskribenten som måste hålla sig till vissa regler. Han väcker med andra ord mycket fler och starkare känslor än t ex ledarskribenterna på Aftonbladet. Han har för övrigt fått pris för sitt bloggande, mycket välförtjänt om du frågar mig. Jag påstår inte att jag är i närheten av honom i kvalitet, men jag påstår däremot att jag, utifrån mina egna känslor för hans bloggande, är en aning inspirerad av honom.
Sen förstår jag att du använder tidningsjobbet för att tala om hur snubblande nära jag är något som kan beskrivas som klockrent, men det är ju inte alldeles säkert att jag håller med dig om att de ändringar du skulle vilja se resulterar i något klockrent. Det är din åsikt, som jag för övrigt värdesätter högt. Själv kanske jag tycker att det bara blir tråkigare på ditt sätt, vilket är min åsikt. Oavsett våra meningsskiljaktigheter i frågan om mina texter så betyder det väldigt mycket för mig att du bryr dig som du gör. Tack!
Kaptenen: Det var iaf, uppenbarligen, en frestelse som jag inte kunde undvika.
Majj gawd! Hade skrivit värsta långa (och i mina ögon så klart rasande fyndiga, på gränsen till briljanta) svaret, men det åts upp när jag skulle publicera. Nu orkar jag inte skriva om. Kan dock konstatera att du avslöjat mig med en lat standardkomplimang. Jag tycker inte alls att du ska skriva i en tidning, bara att du (nästan…
skulle kunna. Och sedan så klart värdigt tacka nej när du fick frågan, eftersom bloggar är mycket roligare och mer engagerande.
Egentligen tycker jag nog snarare att du ibland skulle tjäna på att bli mindre tidning och mer blogg. Bloggen är överlägsen just som diskussionsforum tycker jag. Skribent och läsare är oslagbart nära. Är syftet att inbjuda till debatt passar det där tillspetsade och raljernade bättre i en tidning, där spetsigheten är en nödvändighet för att någon alls ska reagera. I en blogg blir spetsigheten ännu spetsigare, eftersom den känns mer personlig (i alla fall för den trogna läsaren) och kan därmed snarast avskräcka. Det blir mer ett statement, snarare än en öppning för diskussion. Sådan är i alla fall min upplevelse.
Det ska inte behöva hända igen - den där kodjäveln kanske inte var den vassaste programmeringen i världshistorien.
David har lovat att ta över spamrensningen hädanefter.
Var precis med om samma sak som Mo så nu blir det short version.
Hade Maths haft som ambition att skriva för en tidning och aktivt pushat för det så hade han gjort det för länge sedan. Vad han hade fått höra av en redaktör är snarare att han drar i för många trådar och inte hårdvinklar tillräckligt - han envisas ju med att slänga in brasklappar hela tiden.
Att klappa på huvudet och säga “nästan där” till en av det här landets vassaste skribenter är mest lustigt. Man behöver ju inte hålla med dalmasen om allt han skriver, men att han skriver med en skärpa och glöd som få andra torde det råda föga tvivel om.
Slutligen tycker jag att Mo ska ta och slänga ihop ett gästinlägg till Barstol. Sådeså.
Mo: jag är säker på att det var rasande fyndigt, du är skarp som få. men jag kom på en annan sak.. i det här fallet blev det ju faktiskt debatt mellan dig och mig, en konstruktiv sådan, så i det här fallet säger du ju faktiskt emot dig själv. Nu inser jag att förtjänsten är mer din än min men ändå.. det kanske kan ge mig lite rätt ändå?
Att inbjuda till debatt.. rätt eller fel så har jag tagit vår programförklaring, eller vad man ska kalla det, ganska bokstavligt. Alltså att det här skulle kunna vara ett barsamtal som fortsätter i kommentarerna. Nu har ju inte du och jag druckit öl tillsammans men när vi gör det så tror jag att du kommer att känna igen tonen härifrån, om du förstår. Men visst har du rätt i att jag kan bjuda in mer till debatt med andra formuleringar, fast ibland.. om jag ska vara ärlig.. så kanske jag inte vill det. Med tanke på hur vissa debatter har urartat så har jag nog blivit en aning bränd, måste jag erkänna. Förhoppningsvis går det över.
David: Oh my.. du får mig att rodna. Det är nästan så att jag har överseende med ditt dalmasande, men bara nästan.
För övrigt håller jag med dig, Mo borde skriva här (så att jag kan kommentera henne istället, hehe).
David: Just att han inte alltid är stringent och ibland raljerande i överkant är väl i runda slängar den enda kritik jag har. Att det skulle vara “lustigt” att ge konstruktiv kritik till någon bara för att den redan är jäkligt bra kan jag inte riktigt se. Snarare är det väl precis när man är “nästan där” som kritiken är som viktigast? Hade Maths varit kass hade det ju inte funnits någon poäng att kommentera alls. Konstruktiv kritik är inte heller likställt med att “klappa någon på huvudet”. Har en känsla av att Maths själv förstår att det inte var avsikten. Jag hoppas i alla fall det.
Gästinlägg kräver inspiration och helst en hel del av den glöd som just Matte besitter. Vet inte om jag är riktigt där. Får se om det börjar klia i fingrarna endera dagen.
Maths: Ha. Ge dig rätt i sakfrågan? Över min döda kropp! Den har vi ju inte ens diskuterat. Var din avsikt att skapa debatt om ditt sätt att skriva bockar och bugar jag dock, och kallar dig med glädje Mästare. I så fall är du vassare än till och med David kunnat ana.
Och ja. Jag har tagit programförklaringen ganska bokstavligt, i alla fall vad gäller dina inlägg. Det är ju en förbannat bra programförklaring!
Mo: Jag kan försäkra dig och övriga inblandade att jag tagit dina ord som konstruktiv och välment kritik. Och ja, det blev visserligen en debatt om mitt sätt att skriva vilket kanske inte var min första avsikt men jag är iaf nöjd för det har givit mig mycket bra input. Jag kanske är rätt vass ändå, haha.
Alexander Bard är en obehaglig person, Björklund ännu obehagligare eftersom hans idéer förstör inte bara den del av samhället jag jobbar i utan hela samhället och Fp har blivit ett obehagligt parti med, som en kompis uttryckte det, en fascistoid falang.
S: Jag kan förstå den reaktionen, speciellt om man som du (antar jag) arbetar inom skolan. Samtidigt sitter dessa män, speciellt Björklund, på en jäkla massa makt och måste bemötas på allvar. Vad är det egentligen Bard vill uppnå med sin version av liberalism? Det är en intressant fråga som jag hoppas att vi får svar på.