Och jag vaknar så som jag somnade. Med huvudet på hans bröstkorg och armen försiktigt om hans huvud. Blonda mjuka korta lockar mellan mina fingrar. Hans hjärta sover långsamt under lungorna. Och endast på denna plats finns frånvaron av smärtan. Endast på denna plats anträffas det menade. Gryningen är halvvägs in i rummet och i det gråa ljuset kysser jag honom längs halsen. Han suckar i sömnen. Vaknar i min mun. Hans tunga rör sig varm och tyst mot min. Jag viskar att han ska ta mig. –    Ta mig hårt bakifrån. Efteråt plockar jag bland mina kläder på stolen och på golvet. Kisar med blicken mot fönstren och ut över älven. Ett tegelrött lastfartyg vänder sig i hamnen och jag ser mot bron, mot industrierna. Ser lyftkranarna, pålarna, klipporna och den grönsvarta leden ut ur den här stan. Det är sig likt. Det är viktigt att det är sig likt, tänker jag. Att saker och ting är som dom brukar vara. Jag drar på mig byxorna och det vita linnet. Trär armarna in i den långa koftan och sätter mössan på plats. Glasen med solkiga märken står på nattduksbordet med intorkat vinrött i botten. Trutarna svävar stillastående i vinden utanför. Seglar, väntar, stiger högt. Lyfter sina kroppar från marken lika självklart som att andas. Tygskorna ligger huller om buller i hallen. Knyter dom röda, tar på jackan och ser rätt snygg ut i spegeln. Fukten blänker ute. Längs fasader, räcken och huttrar i det vissna långa lutande gräset. Det luktar clementiner, vedrök, honungsgult. På bageriet har knappt någon vaknat. Det är imma på rutorna. Personalen viskar, skramlar försiktigt med heta nydiskade små koppar. Bordsskivan har repor. Dagens metro är vikt en gång, stor rubrik om mode. Jag äter färska smuliga croissanter och smuttar starkt svart kaffe. Jag ska ta tag i mig själv nu, tänker jag. Jag ska ta tag i det här, ja, ta mig fan. Eller jag sticker härifrån, tänker jag sedan. Blir en annan. Bara drar. Blir vild och fri. Tatuerar in Yin och Yang i pannan och backpackar naken genom Ryssland där jag träffar Pjotr med yxan som bygger dragspel. Vi åker på hans skoter ända in i Alaska där vi öppnar en korvkiosk bredvid en bensinstation. Mitt hår blir långt och flottigt och hänger stripigt längs min fläckiga dunväst. Jag gör succé med mitt potatismos och säger ’Hi darling’ till varenda kund i luckan och bjuder dom på starka cigaretter utan filter medan vi kisar mot den bleka kalla vintersolen . Äh, tänker jag och ser ut genom fönstren. Det är inte min stil. Han sover igen när jag kommer hem. Jag är aldrig borta länge. Och jag sätter mig i köket, jag sätter mig vid skrivbordet, i fåtöljen. Äter en tomat, vankar fram och tillbaka och allt är så fruktansvärt patetiskt. Den svarta markören blinkar, tickar, väntar på skärmen. Jag kommer aldrig hinna, tänker jag. Jag kommer aldrig hinna klart ändå. Det finns aldrig något slut. På det här.

Kategorier: Betraktelser | Tags: frukost, Göteborg, höst, kläder, lukter, potatismos, Realism, resa, Sex, Skrivande, tankar, vardag