”Jag har ju alltid röstat på Folkpartiet, men nästa val blir det Kristdemokraterna. Det är ju det enda partiet som står upp och försvarar äktenskapets helgd. Jag har ingenting emot bögar, men äktenskapet är för kvinnor och män, med varandra”, sa morfar. Från en åttiotvåårings läppar är det ett inte särskilt förvånande uttalande. Tyvärr. Morfar är trots allt ett barn av en annan tid och skulle man utföra en undersökning bland landets åldringar är jag övertygad om att en stor del skulle säga något liknande. Vilket naturligtvis inte hindrar att jag blir störd, särskilt som morfar alltid varit noga med att stå upp för folks lika värde och rätt att vara olika.. ”Men vad spelar det för roll för dig om några fikusar eller flator går och gifter sig? Det som gör andra lyckliga och som knappast kan vara till skada för andra borde väl inte störa dig. Du har ju varit liberal hela livet”, sa jag. ”Det må så vara att några tjejer går och gifter sig, vad de sysslar med har aldrig stört mig. Men nej, att två bögar ska få vigas inför gud, där går gränsen.” ”När gick du och blev religiös egentligen? Jag har aldrig uppfattat dig som vidare troende.” ”Jag har väl alltid fört ett samtal med vår herre från och till under åren”, sa morfar och torkade bort några kaksmulor som fastnat i ena mungipan med en servett. ”Jaså, och nu har han låtit dig veta att två män som är tillsammans inte borde få gifta sig i kyrkan. Tycker du att det borde gälla prinsen också?” ”Prinsen?” ”Ja, Sveriges prins, Carl Philip, han är ju bög. Borde inte han få gifta sig i kyrkan om han nu någon gång skulle känna för det? Kungligt med pompa och ståt.” ”Det där är bara elakt skvaller, det tror jag inte på.” ”Du kanske har rätt, det kanske bara är skvaller. Men ponera att det är så som jag sade, är det då inte rätt fruktansvärt att vi inte har kommit längre”, sa jag. ”Jag håller med morfar”, ropade mormor från köket och jag insåg med ens att diskussionen bara skulle leda till att mina två dygn på landet riskerade att bli onödigt infekterade om jag drev den vidare. Om det är svårt att lära en gammal hund att sitta – och morfar är en otroligt envis gammal byracka – så är det närmast omöjligt att lära två, som dessutom gaddar ihop sig. Den bild jag växte upp med och alltid hållit närmast hjärtat är ju den jag fått berättad för mig om när mormor och morfar var över i Amerikat och hälsade på släktingar under 60-talet och morfar vägrade besöka restauranger som inte släppte in svarta. Ett ställningstagande som många hade duckat för i den rådande tidsandan eller bara av bekvämlighet, men inte morfar, alla skulle vara välkomna där han åt, vilket fortfarande hedrar honom. Men även solen har som bekant sina fläckar och det är en knepig grej det där med att bemöta fördomar från äldre närstående. Men likväl är det en diskussion som måste tas för det kommer alltid finnas en äldre (mer konservativ) generation och det kommer alltid finnas politiker som vet att spela på de strängarna. Vill vi få bort otyg som Kristdemokraterna och hindra andra än mer extrema konservativa grupper som guppar i deras kölvatten måste vi ge utrymme för det rationella samtalet och tro på dess kraft. Att bara avfärda fördomar som just sådana tenderar ju att underbygga dem och ge dem näring. Nästa gång frågan kommer upp tänker jag ställa följdfrågor i stället för att ifrågasätta, med all den klokhet min gamla morfar besitter är jag övertygad om att han kommer sticka hål på ballongen helt av egen kraft om jag får honom att reflektera i stället för att hamna i försvarsposition. ”Förmågan att i dag tänka annorlunda än i går skiljer den vise från den envise.” - John Steinbeck

Kategorier: Betraktelser, Politik, Samhälle | Tags: äktenskap, bögar, fördomar, homosexuella, Kristdemokraterna