Farfars kombinerade sov- och arbetsrum, beläget i ena änden av en paradvåning på Kungsvägen i Karlskoga, var mörkt och murrigt. Där satt han vid det engelska skrivbordet och pysslade med sina papper och rökte sina cigaretter. På bordet, bredvid pennskrinet i kinesiskt porslin, stod en gulaktig ask. Den innehöll - det hade jag redan kontrollerat - spröda linnepressade kuvert. När farfar skulle skicka brev (det här var under antiken, långt innan datorerna gjort sin självklara entré), så skrev han för hand med en behärskad stil utan onödiga krusiduller, en stil som var lättläst även för ett litet barn. Det är något visst med brev. Ni vet, gamla hederliga pappersbrev, sådana som folk skickat till varandra i århundraden. Jag får nästan aldrig brev själv, men den gång det dimper ned något på hallmattan så känner jag alltid en ilning av spänning. Jag kikar på avsändarens handstil och försöker lista ut vem det kan vara. Kanske kan frimärkets stämpel ge ytterligare en ledtråd. Helst skulle jag förstås vilja ha en smäktande och parfymdoftande kärleksförklaring, men det blir mest gratulationskort eller inbjudningar som kommer via det där ålderdomliga hålet i dörren. I trettonårsåldern var jag slug nog att annonsera efter brevkompisar i tjejtidningen Starlet. Jag måste haft en dold talang vad gällde självsäljandet (eller också var jag bara en god lögnare), för de följande veckorna fick jag hundratals brev, bland annat ett ekivokt meddelande från en brådmogen finsk flicka (vars målande beskrivningar jag lade åt sidan, i högen för brev att besvara). Många av breven var fint dekorerade och pyssligt framställda, en form av förhöjande effekt som helt gått förlorad i och med elbrevskulturen. Själva brevväxlandet höll inte så länge. Då, som nu, satt det långt in att komma på något att skriva om. Det rann ut i sanden och så småningom var allt jag hade kvar en tjock bunt med brev från flickor som trodde att de hade att göra med en dryg adonis drabbad av skrivkramp. Nu har jag emellertid två viktiga brev att skriva. De ska skickas till personer jag tycker om. Jag vill att de ska kännas personliga, och det tror jag de gör om jag faktiskt lägger ned lite tid på att skriva dem för hand. E-post känns dessutom så förgängligt. Visst, några brev i min egen elektroniska postlåda är flera år gamla, men den dag hårddisken dör så har de för evigt gått upp i rök. Ett handskrivet brev däremot, det kan man plocka upp flera år senare och läsa i tystnad.  Man kan hitta det av en slump när man städar vinden, och försjunka ned i en tid som varit och som man alldeles glömt bort. Jag gick till Nordiska Kompaniet, ett varuhus jag sällan handlar i. Men i detta specifika ärende var NK det enda ställe som jag visste hade det jag sökte. Jag gick ned till pappersavdelning i källaren och frågade - fritt ur minnesbilden från farfars arbetsrum - efter brevpapper av fabrikat ”Chapman”, blev sirligt tillrättavisad: ”Ni menar Chairman?”, och stod sedan en stund och valde bland de dyra brevpappren. När jag gjort mitt val kändes det plötsligt ynkligt att raspa ned de där viktiga orden med en vanlig kontorspenna, så jag gick iväg mot avdelningen för människor som har ett behov av att äga skrivdon som betingar ett pris i nivå från en halv månadslön och uppåt. Det slutade med att jag köpte en lite dyrare tuschpenna. Någon jävla måtta får det vara. Sedan satte jag mig ned en kväll, nästan lite andäktigt. Jag skulle ju ändå genomföra en akt jag inte ägnat mig åt på flera år. Jag tog fram blocket med de tunna, vackra arken, lade pennspetsen mot pappret och skrev sedan det första ordet. Det såg inte riktigt ut som jag hade tänkt mig. Jag fullföljde första meningen, och det gick lite bättre, men handstilen lämnade en del i övrigt att önska. När första stycket var avklarat började jag känna en begynnande värk i högerhanden. Två stycken senare var jag tvungen att lyfta handen från pappret för att vila. Handstilen hade dessutom börjat luta betänkligt och bindningarna hade gradvis blivit mer kreativa utan att för den sakens skull vara särskilt vackra. Det första brevet tog evigheter att färdigställa. Om det börjat tveksamt så var slutresultatet... tja, en katastrof är ingen underdrift. Någonting har helt klart hänt med min handstil, och det beror förstås på det enkla faktum att jag inte längre använder mig av den. Ett tangentbord är helt enkelt ett mer rationellt verktyg för att uttrycka sig i i skriftlig form. Men finns det en detalj som gått förlorad i elbrevets tidevarv, så är det eftertänksamheten. Det går inte att redigera texten på något snyggt sätt i efterhand - tippex på dyrt brevpapper gör sig inte riktigt, så du har varken tid eller råd att stava eller formulera dig fel. Det finns också ett inbyggt skydd mot att skicka iväg ogenomtänkta meddelanden i affekt. Eftersom ett vanligt brev innehåller ett par omständliga moment - du ska skriva det för hand, slicka igen kuvertet, klistra fast ett frimärke, skriva adressen, och sedan gå iväg och lägga det på lådan - så har du förstås all tid i världen att ångra vad du skrivit. Fast när du väl lagt brevet i brevlådan, så är det förstås lika oåterkalleligt som om du tryckt på Skicka. Och det är egentligen lite vackert, att det fortfarande finns några grundläggande likheter kvar mellan den traditionella och den digitala världen.

Kategorier: Betraktelser | Tags: brev, brevvän, Chairman, NK