Fyran var packad till bristningsgränsen. Vid platserna för rörelsehindrade precis innan första bakdörren satt en stabbig kvinna i femtioårsåldern med ett hårt grepp om en liten vagn som hon ställt brevid sig. Den något osmidiga placeringen gjorde att ingen annan fick plats. Folk tittade menande och suckade högljutt, men ingen sa något - det här var ju Stockholm och där visar man varandra hänsyn. Jag klämde mig ändå ned framför henne. Hon flyttade inte vagnen en millimeter. Jag sköt bort den med foten en smula. Hon stirrade fientligt på mig. Munnen var ett upp- och nedvänt u, som en serietidningsmin. Lika hårt inmejslat som min egen rynka i pannan. Ögonen gråblå, hårda som sten. Håret dolt i kapuschongen, lurar i öronen. Hon vände bort blicken och tittade ut genom fönstret. Ena handen på vagnen, locket var en tryckt skog av tulpaner. Andra handen vilade på en svart handväska i knät. Fingrarnas naglar var långa, men det vinröda nagellacket flagnade och täckte bara hälften. Väskan sliten, jackan sliten. Hela hon sliten. Men en stålblick, liksom grumlig och vass på samma gång. Jag tänkte att veckans största bedrift skulle vara att få den där halvcirkeln att vändas uppåt. Ett leende, få henne att glömma sig, om så bara för en kort sekund. Men jag insåg att det vore meningslöst. Munnen var ristad i sten. Inte en enda gång under hela resan förändrades hennes ansiktsuttryck. Hon glodde ut genom fönstret som en fisk i ett akvarium. Vad som än pågick där inne så speglade det sig inte på minsta sätt i det yttre. Kanske pågick det förresten ingenting. Kanske hade hon för länge sedan stängt av. Eller så var hon en zenmästare, ett proffs på att koppla bort omvärlden - resan som för oss dödliga tog trettio-fyrtio minuter tog henne max tjugo sekunder. Hon stängde av när lilla vagnen stod tryggt på plats och bussen slingrade sig ut från Gullmarsplans smutsgrå betong, och slog på när den bromsade in vid sin slutstation under Garnisonens tunga ångestkomplex. Slapp snömos, snörvlande passagerare och ryckiga inbromsningar. Bara när någon idiot prompt ska flytta på vagnen störs meditationen. Ögonen får fokus, blicken är genomträngande som hos en uråldrig reptil. Och tanken genast klar, den blixtrar till genom hjärnans vindlingar: ”Är han värd det?” Kort paus. ”Nej. Mina leenden behåller jag för i helvete för mig själv”.

Kategorier: Betraktelser, Resor | Tags: Fyran, Stockholm, Zen