|
Måndag 15 December 2008 Carry HomeAv david
En ensam plockande gitarr.
Sedan rösten. Den rösten.
En gång för länge sedan - innan illegal nedladdning fångade mig i sina förföriska klor - tillbringade jag oförsvarligt mycket tid i skivaffärer. Oförsvarligt säger jag för att jag var där i sådan utsträckning och handlade så pass lite att jag måste ha ansetts vara en börda. Lite som den där dyngraka killen som köper en cheesburgare och somnar på donkan.
Jag hade ingenting gemensamt med de glasögonprydda nördar i ökenkängor som famlade omkring mellan skivhyllorna i jakt efter någon likasinnad att stilla sina lustar kring den senaste Blur-singeln med. Jag ville inte ha med dem att göra och undvek deras desperat sökande blickar och igenkännande nickar som bara skulle tala om att jag tillhörde samma depraverade följe av unga män utan liv som dem.
Jag hängde egentligen bara på skivaffärerna av en anledning – att få ta del av den musik jag inte hade råd att köpa. Att få sätta på mig hörlurarna vid provlyssningsdisken, sluta ögonen och bara försvinna iväg.
Jag gjorde det till en ritual. Jag kände att jag var tvungen att gå omkring och fingra bland skivorna en stund och låtsas vara intresserad trots att jag visste att personalen på samtliga av de ställen jag smög omkring på kände igen mig och visste att jag köpte max två-tre skivor i månaden strax efter att studiebidraget kommit.
Efter att jag gjort min meningslösa manöver runt skivhyllorna vågade jag mig slutligen fram med de skivor jag tänkt lyssna på. Det gällde att disponera tiden väl. Max fem minuter stod det. Och mer än så vågade jag inte tränga mig på.
Egentligen sökte jag ju bara efter de där stunderna när allt omkring försvann. När jag sögs in i musiken och njöt som man bara kan njuta när man vet att det man har snart kommer tas ifrån en.
Fem minuter.
Av okänd musik.
Det var så jag hittade "Carry Home" med Mark Lanegan. En kärlekshistoria på tre minuter.
Tog jag mod till mig kunde jag lyssna igenom den från början till slut två gånger utan att låta mig störas av det otåliga stampet av personen bakom eller personalens missunsamma blickar.
Gitarren.
Rösten.
Orden.
En hel månad gick jag runt till olika ställen och lyssnade. Flera gånger i veckan. Samma låt. Jag dog lite varje gång jag behövde ta av mig hörlurarna.
Sedan kom studiebidraget.
Men någonting hade försvunnit när jag kom hem med skivan.
Ljudet från andra sidan.
Musik låter alltid bäst på avstånd. När tiden är knapp eller det bara går att ana sig till tonerna.
8 kommentarer till “Carry Home”Skriv en kommentar |
Sök -
Intressant läsning. Jag förväntar mig att få läsa mer om dina upptäckter och spännande tankar.
På Bengans i Göteborg kunde man på det goda 90-talet, då man var en samvetslös skitunge, lyssna obegränsat på skivor och dessutom byta skiva/låt själv om man bara bett expediten plocka fram ens lilla samling. Eftersom att man kom med typ halva indiepop avdelningen måste man ha varit ohyggligt impopulär hos personalen. Jag saknar inte de nötta hörlurarna som hade ett väldigt bra sound, inte de skönsjungande britpoparna eller de sleasiga gitarrslingorna, dock saknar jag tiden då jag inte brydde mig om att folk tyckte jag var påfrestande och jobbig, nu vågar man knappt beställa socker till kaffet.
Åldersnoja.
Tiderna förändras till det bättre, det är helt klart. Även om man hade kapital fick man ju stå där som ett jävla hjon med mössan i hand för ynnesten att få provlyssna.
Men det är klart, idag är också många av de där affärerna borta. Karma!
Anders>> Tack!
Dorian>> Ingen fara, glöm inte att vi har en Hermann ibland oss. Själv har jag gått åt motsatt håll - jag har lärt mig ta plats och är otrevlig när det krävs.
Mattias>> Men du verkar inte sakna nya saker att irritera dig på. Karma!
Nej, det är ett jävla elände att vara mig.
Jag jobbade ett tag på den andra stora skivaffären i Göteborg, Skivhugget, och har upplevt snyltlyssnarna en masse. Men helt ärligt - jag störde mig aldrig på dem och butikens policy var att alla fick lyssna hur mycket det ville.
Slutsats: hade David vuxit upp i Göteborg hade den här texten sett annorlunda ut. Förmodligen hade David varit en gladare och lyckligare kille också… ;-))
Det kanske inte är riktigt vad inlägget handlade om egentligen men Mark äger. Du känner säkert till det redan men du bör kolla upp screaming trees, soulsavers och ett projekt som jag tror heter guttertwins. Sen har vi även queens of the stone age där han är med på ett hörn. Jag lovar att det är värt det.
Varsågod. Du är värd alla lovord. Du är utan tvekan min favoritskribent, alla kategorier.