Det är sista gången vi träffas. Hon vet det och jag vet det. Hon ska flytta till Göteborg. Hem till en kille.  Vi sitter på ett fik på Odenplan. Det är verkligen inte jag, att träffas på ett kafé, jag hade föredragit en bar. Det är hon, hon dricker väldigt sällan, är i princip en renlevnadsmänniska. Allt har gått så fort. Det känns inte alls länge sen vi promenerade runt på söder och drack nypressad apelsinjuice i solen. Nu ska hon flytta ihop med en kille i Göteborg och funderar på att gifta sig. Jag undrar vad det är för kille. Jag tror han är lång, mörk och extremt vältränad. Jag hoppas han är snäll och varm för det förtjänar hon. Hon är så otroligt varm. Jag vill veta om jag någon gång hade någon som helst chans på henne. Kanske tar jag mig mod och frågar, fast antagligen inte. Hon skulle nog ändå inte ge mig ett ärligt svar. Hon skulle svara undanglidande och börja prata om något annat. Du blev jättefin i den nya hårfärgen. Du passar som blond, säger jag och stryker undan en hårstrimma som hänger för hennes gröna ögon. Jo, hur går det med träningen för dig nu då, svarar hon och tittar över mitt huvud ut i tomma intet. Hon byter alltid samtalsämne när jag vill berätta hur vacker hon är. Hon vet redan vad jag känner trots att jag aldrig sagt det rakt ut. Hon vill inte att jag ska göra bort mig så hon låter mig aldrig säga orden. Hon är så omtänksam. Jag frågar aldrig om det kunde ha blivit vi. Jag kommer underfund med att jag hade blivit knäckt vad svaret än hade blivit.   Han är bredaxlad såklart. Han är väldigt händig. Han kör sportbil. Japansk visserligen men ändå. Hon klagar på bilen. Den är för liten, det har varit jättejobbigt att flytta till det gemensamma hemmet med den. Kanske blir det en annan bil snart. Medan hon sitter och berättar om hur lyckliga de är tåras mina ögon. Inte för att jag inte kan få henne utan för att hon är en symbol för alla tjejer jag inte kan få. Hon pratar på och jag försöker koncentrera mig på att inte tänka på att jag vill kyssa henne. Jag följer hennes perfekt målade läppar med min blick men har slutat lyssna på hennes ord. Hennes gröna te och min latte är urdruckna. Utanför kafét ger vi varandra en lång kram och jag är tvungen att stryka min hand genom hennes hår igen. Hon ler med hela ansiktet. Jag kommer alltid minnas hennes stora leende. Hon sätter upp sitt långa blonda hår i en tofs innan hon försvinner i väg. Jag står kvar och tittar efter henne en lång stund. Tills det enda jag ser är den blonda hårtofsen som studsar längst borta på Odengatan. Det är sista gången jag ser henne. Hon är så vacker

Kategorier: Okategoriserat |