När solen går upp ligger min lägenhet i skugga. Jag sitter vid köksbordet och tittar ut på bakgården, på bostadshuset mittemot. Solen skiner över plåttaket och ger det en varmröd färg, en mås cirklar över gräsmattan. Några tunna molnslöjor vilar likt en vag hägring däruppe i det blå. Kanske sänker de sig vid solnedgången och sveper in staden i en kylig vårdimma. Kanske svävar de bara högre och högre upp tills de försvinner i stratosfären. Jag läser inte tidningen. Den ligger kvar ute i hallen, ihopvikt på dörrmattan. Det luktar kaffe, bryggaren slår av med ett knäpp. Jag sitter kvar och tittar ut över gården, på den glittrande daggen i gräsmattan, försöker föreställa mig hur solstrålarna bryts i vattendropparnas små klot. Om en stund sitter jag på stationen. Mitt tåg kommer in. Bromsarna gnisslar. Folk kliver av och på. Jag ser hur jag reser mig, fast jag sitter kvar. Min gestalt går in genom dörrarna. Den ser lite grå ut, lite äldre, lite tunnare. Sedan kommer tåget som går åt andra hållet. Jag reser mig och kliver på. Jag vet inte varför, det känns bara rätt. Färden går genom okända landskap. Vi passerar förortscentrum i askfärgad betong, låga industribyggnader, allmäningar där det vintergula gräset börjar skifta mot grönt. Bebyggelsen glesnar, när jag tittar bort från fönstret ser jag att vagnen är tom. Sedan stannar tåget och jag kliver av på en öde ändstation. Vinden tar tag i kapuschongen och blåser upp den i nacken. Tåget pyser till och ger sig av från det håll det kom. Det viner och sjunger i skenorna, för att sedan bli alldeles tyst. Jag går på en grusväg. På avstånd hörs det svaga ljudet av ett enmotorigt flygplan, och med ens är jag liten igen och går genom de tysta villakvarteren på väg mot skolan. Från Harvägen in på gatan utan namn, gena över leriga åkern och komma ut på någons garageinfart. Tiden då inga tomtgränser existerade, då hela världen var allemansrätt. Vägen slingrar genom en skog, och så smalnar den plötsligt av som om jag passerat en osynlig gräns. Trädens grenar sträcker sig över stigen och bildar ett tak. Jag vet inte var jag är på väg, men för varje steg känns omgivningen mer och mer bekant. Det är som om fötterna hittar vägen själva, som ett vagt minne från en dröm. Jag passerar rester av en gammal rabatt. Påskliljor, vårlök och tulpaner har spritt sig utanför stensättningen. En syrenbuske med små blad som försiktigt brutit sig ur knopparnas hölje har växt sig vild. Stigen viker av och blir smal. En rostig gammal cykel står parkerad mot ett träd. Det är mycket tyst, bara lågmäld fågelsång hörs från trädkronorna. Så mynnar stigen ut i en glänta. Humlor och bin surrar kring ett gammalt träd. En bit bort ligger ett litet torp. Färgen flagnar och är mer grå än röd. Taket har sjunkit samman lite, som om stugan just andats ut. Jag kliver upp på verandan som knarrar varnande. Dörren är låst, men jag vet att det ligger en rostig nyckel på dörrposten. Kalleldad öppen spis är för evigt förknippat med mormors timrade stuga vid Orlången. En uggla föll en gång genom skorstenshalsen och dog på den asktäckta hällen. Sedan fick den sitta uppstoppad på spjället, där den bligade ned mot fåtöljen framför eldstaden med sina blanka, tomma porslinsögon. Jag brukade ligga högst upp i våningssängen, vars fotända var riktad mot spisen. Jag låg där och tittade på ugglan, och drog samtidigt i mig luften fylld av brinnande fuktiga tidningar och späntad ved, mulltoa och den kalla, unkna skafferidoften. Jag kom att tänka på det då jag mötte ugglans blick på spiselkransen. Nu sitter jag i en korgstol på verandan. Det har börjat skymma, skuggorna blir längre, det är kyligare i luften. Vinden har mojnat och morgonfåglarna har tystnat. Humlorna är på väg hem mot sin jordhåla. Maskrosorna sluter sakta sina kronblad, en koltrast sjunger alldeles i närheten. Det vilar en nästan narkotiskt tung doft av gräs, kärr och dagg i luften. Torpet bakom mig är tyst och slutet, men på något vis bekant. Genom en vag dimma minns jag någonting annat, en passage, något... avlägset. Jag är fylld med ett djupt lugn, och när koltrasten sjunger igen reser jag på mig, går tillbaka mot stigen och försvinner in i syrenbuskarnas våld. Men korgstolen fortsätter knarra under min tyngd.

Kategorier: Novell | Tags: nostalgi, vemod