|
Torsdag 11 Juni 2009 Den lille bödelnAv Mattias
Måsen var stor som måsar är. Den satt i godan ro på toppen av en telefonstolpe och spanade ut över sitt kungarike. Om den hade tittat ned hade den sett två pojkar i nedre tonåren. Det var sommar, helt vindstilla. En perfekt förutsättning för det som var på väg att ske.
Jag och Karl stod brevid varandra och höll andan, fullständigt blickstilla. I våra händer hade vi varsitt luftgevär. Han ett El Gamo och jag ett tungt noname-gevär från Tjeckoslovakien med hög utgångshastighet. I exakt samma ögonblick, så kusligt välsynkroniserat att det var som om vi läst varandras tankar, sköt vi varsitt skott. Måsen föll omedelbart ned i gräset med en tung duns. Vi såg förvånat på varandra och fnissade förtjust. Sedan gick vi iväg till nedslagsplatsen och stod där och tittade en stund. Måsen låg på sidan. Ett tomt, svart öga stirrade upp i himlen.
I mellanstadiet byggde jag med stor omsorg snillrika råttfällor i träslöjden, som sedan ställdes ut på landställets vind. En liten landgång ledde upp till en vippbräda med brödsmulor på, och under falluckan doldes en tunna med vatten. Jag gjorde till och med en liten giljotin, men den var väl för uppenbar till och med för vindens mösspopulation, som lyckligtvis aldrig lät sig lockas till dess dödliga inre.
Att vittja fällorna var inte lika intressant, närmast lite obehagligt. Det var mer tanken på... ja, jag vet inte. Kanske någon dunkel idé om att bevaka sitt revir.
Annars var det mest småkryp som fick sätta livet till i mitt barndomsland. Vi hade stenplattor i trädgården och under dem fanns ofta myrkolonier, gråsuggor och andra kryp som jag satte en ära i att utplåna. Jag drog vingarna av flugor, snabeln av myggor, jag släppte ner myror i spindelnät för att se när spindeln kom fram, maskars flytkraft prövades i handfatet, sniglar mosades under skosulan.
Vad är det egentligen med insekter och barn? Jag var ju knappast ensam om den här böjelsen, alla kompisar hade ogenerat ihjäl hela samhällen av småkryp. Det har ju till och med gjorts film på temat, Ant Bully.
Vi hade ett par tyska grannar som vi legat i fejd med sedan tidernas begynnelse. De var antroposofer och hade en massa besynnerliga saker för sig. Barnen fick bara ha träleksaker, serietidningar och TV var tabu och klädseln bestod uteslutande av ylle. Bara detta var skäl nog att titta snett. Som grädde på moset hade de uppfödning av höns i källaren och bikupor i trädgården. Dessa bin var naturligtvis ett gissel för alla som bodde runt omkring - de såg förmodligen aldrig sambandet mellan de bevingade insekterna och sina egna prunkade trädgårdar och dignande fruktträd.
En dag svärmade grannens bin i ett högt träd i vår trädgård. Vanligtvis brukade de utföra sin ritual i äppelhäcken som skilde våra tomter åt. Då brukade grannen rätt och slätt såga av grenen för att säkra sina bin. Den här gången kunde han bara maktlös stå och se på, när jag och min bror stod och sköt med våra luftgevär på klungan. Bit efter bit lossnade och föll till marken. Efter en stund var svärmen bara ett par förvirrade avbrutna enheter, som snart upplöstes och gav sig iväg åt olika håll. Vi hade precis avbrutit en avancerad flytt, och skapat hat och knuten näve i trädgården intill.
Sedan var det ju alla kryp som dukade under av ren välvilja. Vem har inte fångat getingar och spindlar som fått bo i glasburkar med lufthål, och som sedan lidit kvalfylld död i ensamhet, bortglömda efter en stunds tidsfördriv.
Jag hade en kompis som var ortens egen lille Steve Irwin. Hans expertis var att fånga kopparormar, och jag fick köpa en för tio kronor. Akvariumet var upptaget av brorsans fiskar, så ormen - som egentligen var en ödla - fick bo i en glasslåda som jag preparerat med det jag trodde ormar tyckte om: jord och lite grönsaker. Ett par dagar senare var den förstås stendöd. Jag reagerade med att beställa en till, som dessvärre gick samma tvivelaktiga öde till mötes.
Mitt intresse för att ta livet av våra bevingade vänner slutade en solig vårdag när jag var runt femton år. Jag var ute i trädgården med mitt gevär. Det hade blivit tråkigt att skjuta på måltavlor, så jag hade gått över till att skjuta prick på redskapsbodens vindflöjel. Plötsligt fick jag syn på en liten fågel som intet ont anande satt i en gren och tänkte på sådant som fåglar gör. Pulsen steg. Jag laddade om geväret, fågeln hamnade i siktet. Jag höll andan, kramade avtryckaren, också poff. Fågeln tumlade ned från grenen och slog i marken.
I samma ögonblick hördes ett upphetsat tjatter i närheten. En annan fågel flög oroligt in i buskaget. Först trodde jag att jag bara skrämt upp den, men den höll sig kvar i närheten och flög oroligt fram och tillbaka över den döda fågeln en lång, lång stund medans den utstötte klagande ljud.
Jag fick en klump i magen, och mycket dåligt samvete. Jag kände mig oerhört grym. Detta blev också vändpunkten. Efter det så hängde jag upp geväret på väggen, och där fick det hänga kvar.
Jag har hört någonstans att barn saknar empati, att det är något man utvecklar först i tonåren. Det skulle förklara ett och annat. Om inte annat är det en bekväm bortförklaring till ett fenomen som jag inte kan förklara. Annars skulle det ju betyda att barn helt enkelt är grymma, och det vill man ju inte tro.
Fast även vuxna finner ju ett visst nöje i dödandet. Det är inte för inte som skogen kryllar av jägare framåt höstkanten.
För oss som inte är jägare så verkar det som om en varelses värde sitter i storleken. Det känns mindre tilltalande att döda ett rådjur än en mus. Således är en insekt inte svår att döda alls. Men det finns en rangordning även i insekternas värld, där till exempel en humla åtnjuter en immunitet som getingen totalt saknar, eller där man låter nyckelpigan springa över armen medan spindeln mals till stoff under skosulan. För ju äckligare en insekt är, desto enklare är det att döda den med gott samvete.
Och djur som parasiterar, som myggor, fästingar och råttor, de har vi ingenting till övers för. De ska helt enkelt bara utrotas.
I dag kan jag inte göra en fluga förnär. Jag har fått en respekt för livet som är närmast religiös. Det började när jag såg en naturfilm om de umbärande myggor går igenom, från det att de kläcks, till det att de tar sin första flygtur. Hela den där processen fascinerade mig oerhört. Hur vansinnigt komplext även det lilla livet är, och hur de kryp - som sedan på ett högst irriterande vis surrar omkring oss - genomgått den hårda urvalsprocess som livet innebär när man inte växer upp i ett curlingsamhälle. De har klarat sig genom den oberäkneliga och grymma värld som naturen egentligen är, för att sedan plötsligt få snabeln avdragen av ett sadistiskt människobarn.
Så lyckligtvis har fascinationen att ta kål på småkryp gått över. Det är möjligt att jag slår ihjäl en mygga som suger blod av mig, men jag skulle aldrig göra det i onödan bara därför att jag kan. Och det är väl tur det, jag har nämligen svårt att tro att den läggningen skulle gå att försvara i vuxen ålder.
Avslutningsvis en liten enkät: Hur var du när du var liten? Och är det här en fas som även småtjejer går igenom?
25 kommentarer till “Den lille bödeln”Skriv en kommentar |
Sök -
Jeffrey Dahmer började med att rycka ben av myror…
Ha, den kommentaren var inte särskilt otippad…
Jag var en nördig djurvän när jag var liten, räddade spindlar undan min fars skoningslösa fotsulor och predikade för ALLA djurs rätt att få leva. Senare i livet, jag var väl ungefär fjorton, var jag tvungen att slå ihjäl en gräsand som hade nappat på min stora rappala-wobbler och satt fast som i ett skruvstäd. Det var en mycket obehaglig upplevelse. MYCKET obehaglig.
Maths>> Men det skulle visa sig att det bara var början …
Jag har vid åtminstone ett tillfälle fångat en humla (jopp! en HUMLA, så jäkla fredade var de inte i min värld) och stoppade den i en glasburk som jag fyllde med vatten nästan ända upp till kanten. Sen skruvade jag på locket och tittade på hur syret sakta tog slut därinne. Jag vill dock påpeka två saker här. Det första är att jag var under stark påverkan av min två år äldre bror och hade antagligen inte kommit på den morbida idén själv. Det andra är att jag släppte ut humlan innan den dog.
Jag vet inte om jag ensam kan representera alla småtjejer, men jag tror att vi visst kunde vara grymma och experimentera med smådjur, men att steget till att skjuta större djur med luftgevär var avgrundsstort.
För att visa vilken fantastisk djurvän jag var större delen av min barndom: jag födde en gång upp en övergiven fågelunge med pipett. Att den senare blev attackerad och uppäten av en hel armé svartmyror är en annan historia.
David: Precis..
Jag har aldrig dödat för nöjes skull. Kanske har jag någon gång slagit ihjäl en mygga, som sugit i sig mitt blod, men det finns ju gott om myggor.
För ett par år sedan nödlandade ett bi på vår balkong. Flygbränslet, energin, var slut. Jag hällde litet honung i en tesked och höll ut teskeden mot biet, som snabbt sög i sig honungen, darrade till och flög sin väg. Detta kändes mycket mera tillfredsställande än att döda eller plåga ett stackars djur. Jag misstänker, att människan är den enda varelse, som dödar eller plågar andra djur enbart för sitt nöjes skull.
MVH
Petter Eremiten
Petter: Du har aldrig sett en katt leka med en mus? Där kan man snacka om lustmord.
Maths: Fy fan - trauma!
Maja: Vad hände mellan pipetten och svartmyrorna?
Petter Eremiten: Inte ens när du var liten? “Ett par år sedan” räknas inte (om du inte är femton).
Jonas Dahl: Det kanske är något liknande ungar håller på med. En instinktiv övning inför det liv vi (väst)människor inte längre lever.
Jo, alltså, när den fått i sig lite mat och kvicknat till tyckte pappa att vi skulle sätta ut den i en fågelholk i trädgården ifall att fågelmamman fortfarande var kvar därute nånstans.
Tydligen utsöndrar liten och rädd fågelunge någon sorts doft, för på morgonen därpå var det bokstavligen en hel motorväg av myror, rakt uppför stammen och in i holken, där de otäcka krypen hade börjat kalasa på den levande fågelungen. Jag blir fortfarande illa till mods när jag tänker på det. Den hade inte en chans att komma undan, och att bli levande uppäten av myror är… tja, rrrys!
Jag brukade slå ihjäl humlor som flugit in i sommarstugan, och sedan begravde jag dem i trädgården, gråtandes, med små kors av pinnar och allt.
Maja - Men usch!
Jag tror faktiskt inte det där har med kön att göra… Mitt eget förhållande till småkryp har präglades av en skev omsorgsaspekt; nyckelpigor i glasburk, flugor(!) i en likadan, små plastlådor med snäckor som i sina flyktförsök klättrade ur och fastnade mellan element och vägg. De uttorkade skalen hittades inte förens lång, lång tid senare och mysteriet med hur de gått upp i rök fick en förklaring…
En av mina närmaste barndomskamrater roade sig med att sticka nubb i fjärilar, levande förstås, och rycka ben av spindlar… I tonåren jagade hon möss på höloftet med en grep… Och trots detta har även hon blivit välanpassad som vuxen.
jag har alltid varit galet blödig när det kommer till djur så det enda jag har haft ihjäl är myggor, flugor och enstaka groda då hästen råkat trampa på den.
Jonas!
Katten, som leker med musen övar upp sin jaktförmåga, tror jag.
Det handlar inte bara om att ha roligt. Dessutom är katten knappast medveten om att musen plågas. Jag kanske hellre skulle ha skrivit, att människan är det enda djur, som njuter av att se andra plågas.
Det är vad jag tror, men jag kan ha fel.
MVH
Petter Eremiten
Att barn saknar empati tror jag inte på alls. Däremot tror jag att de är lite mer upptagna av sig själva, men empati har de gått om, säkert mer än vi vuxna många gånger.
jag mådde dåligt av att läsa det här. modigt av dig att skriva en så ärlig men ändock oerhört (för vissa) provocerande text.
det jag undrar är var era föräldrar fanns i bilden. var dom av den åsikten att det här var helt ok eller visste dom ingenting.
jag fick lära mig att ha en stor respekt för djur när jag var liten. att skada eller döda djur fanns inte på kartan om det nu inte var i självförsvarande syfte.
snarare blev det väl så att jag grät när vi körde förbi en överkörd grävling på motorvägen, jag grät när jag såg på naturfilm och rovdjuren högg ner vackra antiloper, jag grät när katten tuggade på en liten späd näbbmus.
barn har empati. men kanske är förutsättningarna olika för i vilken förmåga man lyckas utveckla den. föräldrarnas ansvar och i vilken miljö man vistas måste spela en avgörande roll. eller vad tror du?
[...] jämna mellanrum genom att lägga ut texter som får hjärnan att ta nya vändningar. I det här inlägget beskrivs så väl den osmakliga pojkstil som gjorde att jag valde att leva stora delar av min [...]
Maja: Fy fan. Naturen är bra grym… hrm.
anzuri: Intressant paradox. Först döda, sedan vara sorgsen efteråt.
Lisa: Intressant, och bra. En sak mindre som skiljer könen åt, även om den kanske inte är så trevlig.
Vargen: Då har insekterna en fristad i Södertälje.
Jonte: Ja, kanske. Men samtidigt kan ju barn vara så utstuderat grymma. Hur hänger det ihop? Jag fick mycket kärlek när jag var liten, och blev aldrig slagen.
Knivitd: Föräldrar kan ju inte (eller, jo, det kan de, men borde inte) vara med sina barn hela tiden. Jag tror inte mina föräldrar hade en susning om det här. Jag hade en trygg och bra uppväxt, så jag tror inte att det hänger på det.
Det är ju självklart att föräldrar inte är med sina barn hela tiden. Det jag syftade mer på var hur dina föräldrar “uppfostrade” dig som liten kring hur man förhåller sig till och med djur. Du är ju inne på teorin om det där med att det är svårare att känna någon form av empati eller värdegrund för just mindre djur, eller kanske snarare särskilt utvalda djurgrupper som barn. Kan vuxna här spela en signifikant roll i att man kanske lär ut olika värdegrunder för olika djur? Att vissa är mindre värda än andra?
Det kan iallafall jag tänka mig vara väldigt vanligt.
Sedan kan ju barn man umgås med även ha en stark inverkan, det är lättare att anta ett visst beteende om någon annan uppmanar en eller hejar på. Grupptryckets sk makt, som följs åt av ökad status och en förstärkt självkänsla. Det verkar ju, iallafall utifrån det du skrivit, att handlingarna oftas utfördes tillsammans med någon eller några andra.
Kan det vara en kombination av dessa faktorer?
Jag tycker det är ett mycket intressant och viktigt fenomen som du tagit upp. Och svaren är som du skriver inte självklara. Men det är ett beteende hos barn som måste motverkas och det kan ju bara vi vuxna ta ansvar för.
Det här var en ledsam berättelse,att du som barn och tonåring behandlade djur alla slags djur på ett sådant barbariskt sät.Barn som får lära sig att leva och lära och respektera alla slags djur behandlar inte djur på detta sätt.HUR kunde vara möjligt att du kunde gå med vapen helt fritt och skjuta fåglar??????Dina föräldrar visste inte om det?Föräldrar kan inte vara med sina barn hela tiden,men föräldrar vet mycket om sina barn,kan det vara så att dina föräldrar ochså visade sådana här empatilösahandlingar mot levande liv?Eller hade du kompisar som triggade igång hemska handlingar.
Jag är fd småtjej och jag gick igenom olika djurperioder under min barndom. Jag hade snäckor som husdjur i en bigpacklåda, som oftast dog efter några dagar. Hade någon slags insektssamling, med naturhistoriska museet som förebild ett tag, samlade på dem i olika tändsticksaskar. Vad gäller att slå ihjäl småkryp så har jag inga som helst betänkligheter, myror, myggor, flugor, bromsar, getingar, kackerlackor, spindlar, silverfiskar, pälsängrar,you name it. Befinner de sig på “fel” plats ryker de.
Det är lite trist att djurdebatter spårar ur, så att det blir ett slags moraliserande över huruvuda ens föräldrar gjorde ett dåligt jobb eller inte. Sen vill jag bara tillägga att är det något som gör mig rädd på riktigt så är det knappast historier om barn som skjuter fåglar, utan vuxna människor som adopterar gathundar från u-länder, eller åker och jobbar som volontärer på shelters där man tar hand om såna djur, typ i Thailand, eller Filippinerna. Ironiskt nog är dessa shelters nästan alltid uppstartade av just vita västerlänningar. Det finns något småperverst när människor hellre tar hand om djur i nöd än människor. En slags überkolonialism vriden ett par varv.Men det är klart, djur don’t talk back, väldigt lätta att applicera egna projektioner på.
Anonym & Knivtid:
Det är svårt att bemöta det där om bristfällig uppfostran. Så vitt jag kan minnas - om mitt ord är tillförlitligt - så hade jag en bra uppfostran, utan inslag om att det var ok att döda (och i synnerhet inte att plåga) vare sig djur eller insekter. Fan, farsan låg ju och högläste Bamse för mig - en mjäkigare och mer djurvänlig hjälte kan jag inte föreställa mig. Någon tanke bakom detta brott måste det ju finnas!
Sedan finns det som vanligt en viss dubbelmoral i det här (dock inte nödvändigtvis hos Barstolsläsarna).
Jag själv, som idag inte kan tänka mig att skada ett litet kryp, äter ändå gärna en blodig köttbit. Till det potatis och grönt. Grönsaker som inte kunnat existera (visst, det finns alternativ, men de allra flesta köper det som är billigast) utan att ha besudlats med massmördande bekämpningsmedel.
När blodet inte rinner från egna händer så är det förstås lättare att bortse ifrån att den moraliskt förtappade händelsen ägt rum.
Miriam:
Du har en jävligt bra poäng där!
Vad säger ni om att korsfästa en groda för att i 8 dagar betrakta dess dödskamp, då? Den dog av uttorkning. Eller som min kusin, han krossade lem efter lem på en padda, långsamt, lååååångsamt, i min morbrors skruvstäd. Samtidigt pratade han med hög gäll röst när han med oseénde ögon byggde upp storys kring paddans öde och därmed rättfärdigade sitt värv. Och detta är bara axplock ur en stor fatabur som också inbegriper levande begravda humlor i glasburk samt mörtar sprängda med kinapuffar.
Nu i efterhand har jag, tyngd av mitt samvete, läst en hel del psykologiska rön kring detta. Där är man tämligen överrens om att företeelsen, paradoxalt nog, är ett viktigt led i vår egen empatiska utveckling. Vi har det i oss, men det betydelsefulla i socialiseringsprocessen är att inte rikta det mot oss själva (vår egen ras), utan låta driften sublimeras i annan riktning. Just utvecklingen av empati är komplicerad och bygger mer än något annat på learning-by-doing. Vi kan med andra ord inte helt lära oss detta genom våra föräldrars sedelärande sagor, utan måste se t.ex. en lidande padda i ögonen för att på sikt utveckla något helt annat. Självklart finns de som går åt ett helt annat håll, det är t.ex. vanligt bland framförallt sadister (både vid mord- och våldtäktsfall) att de plågat djur som barn, men då ofta större djur och det går en våldsam gräns hos psykologerna när det kommer till däggdjur.
Man gör också gällande att de som INTE plågat djur, är människor som senare i livet ofta kommer att ledas av andra. De blir sällan chefer, de har svårare att fatta beslut, män hamnar ofta i förhållanden med dominerande kvinnor, man har problem att säga nej o.s.v. Mellan raderna är man helt enkelt mer infantil och blir lite definitionen av gruppmedlemmen i de bakre leden. Det finns t.ex. en lång lista över jobba man brukar ha (och framförallt inte ha). Viktigt i studierna är dock att den empatiska förmågan är en social och mänsklig spetsegenskap med ytterligheter i BÅDA riktningarna. Denna är inte att förknippa med medlidande, som oftast är mer utvecklad hos den senare gruppen – icke-djurplågarna.
Mattias: Jag syftade inte alls på att du skulle haft en bristfällig barndom. Jag var endast nyfiken på HUR dina föräldrar förhöll sig kring det vi diskuterat. Och nu vet jag och det var det enda jag undrade. Det känns som om du missförstod mig lite och det var ju inte meningen. Jag önskade bara lite mer ljus på temat för mina egna funderingars skull. Tack för svar.
Miriam: Är det inte mer skrämmande med människor som varken tar hand om djur eller människor någonsin under sitt liv? Det vill säga majoriteten av den här befolkningen.
Och det är ju sant att djur don´t talk back. Därför är det lätt för vissa att vanvårda, tortera eller döda djur. Det kanske inte är så oerhört perverst ändå att några människor känner att dom vill försöka motverka det.
Jenkin-Z: Jag skulle hemskt gärna vilja veta var jag kan finna dessa psykologiska rön som du läst detta i. Tacksam för svar.
i’m gonna make my own journal p