Det är en kall förmiddag. Vinden blåser genom det bruna gräset. Döda frötoppar som inte lossnat vajar fram och tillbaka. Det ligger en doft av ruttna växter i luften, som på våren när snön börjat smälta. Men det är inte vår, det är höst, och bladen ligger lager på lager i en grågul röra på marken. Från skogen hörs inte ett ljud. Staden är ett skelett. Där det en gång suttit fönsterglas som speglat den nedgående solens strålar, finns nu bara svarta gluggar. Bitar av plast och frigolit blåser omkring mellan byggnaderna. På den spruckna asfalten ligger ödsliga lämningar som får irrande minnen att blossa upp; buteljer med flagnande etiketter, rostiga burkar, bildäck. Och i husen rum, tomma och svartbrända, med askhögar efter de föremål som en gång utgjort människors liv. Ur den täta skogen kommer ett järnvägsspår. Mellan syllarna finns en spirande ungskog, men höstvindarna har blåst bort bladen och grenarna sträcker sig som nakna armar mot himlen. Följer man spåret så kommer så småningom till ett vidsträckt sädesfält. Här tar rälsen slut, det är en ändstation utan station. Himlen är isblå. Mot horisonten sträcker sig ett högt, vitt torn. I solskenet ser det ut som en hägring, som något som brutit sig ut ur en tavla av Edward Hopper. Det är en silo, och i det öde landskapet står den som en skimrande fyr. Sädeskronorna knäcks som istappar när jag snuddar vid dem. Vinden vispar svagt i gräset och jag tänker på att skogen bakom mig är tyst och att inga fåglar sjunger. Jag vill lägga mig ned, räkna tunna moln och minuter och längta efter ett propellerplan som klyver himlen med sitt melankoliska vemod. Men jag står kvar, tittar bara på tornet. Ett begär tar sakta form. Snart är allt som finns i mitt huvud tanken på att stå vid foten av tornet, att få vila kinden och händerna mot den släta betongen. Bredvid järnvägsspåret finns en trasig gatlykta och en liten kur av korrugerad plåt. I kuren finns det en pall och en arbetsbänk, och på skivan ligger en uppslagen bok och en blyertspenna. Sidorna har svällt av fukt. De är fyllda med tusentals namn, skrivna med lika många handstilar. Jag sitter på pallen en lång stund och tittar ut över fältet. Sedan skriver jag mitt namn, och sedan börjar jag gå.

Kategorier: Novell | Tags: fyrar, ödslighet