|
Onsdag 3 Juni 2009 Den starka debutens förbannelseAv Maths Enocsson
Över somliga artister vilar den starka debutens förbannelse extra tung, ett grymt öde för en kreativ själ. Tänk dig en höjdhoppare som hoppar 2.40 i sin första tävling och sen aldrig tar sig över 2.35 under resten av sin karriär, vi skulle tycka bra synd om den höjdhopparen.
En av dessa artister med osedvanligt stark debut är tveklöst Ryan Adams. Det spelar egentligen ingen roll vad karln släppt ifrån sig under åren, kritikerkåren brukar vara rörande enig om att så bra som det en gång var på Heartbreaker, så bra lär det aldrig bli igen. Det kan inte vara speciellt roligt för Ryan att ständigt mötas av en demon han själv skapat, säkert har han fler än en gång svurit ve och förbannelse över den där jävla skivan som alla tjatar om. Om kritikerna har rätt? Jo.. helt fel ute är de iallafall inte.
Den som känner till Ryan Adams karriär vet att han har satt ner sina musikaliska bopålar i ett område där New York-inspirerad spretrock och traditionell valstaktscountry utgör de yttersta gränserna. I mittfåran på hans domäner huserar klassisk americana (gubbrock skulle väl somliga säga) a la Jackson Browne med flera stänk Neil Young, samt små lågmälda pärlor som vi närmast kan kalla lägereldsballader. En och annan rockabillyrökare brukar också kunna dyka upp där man minst anar det, även om det tyvärr har blivit mindre av den varan på senare år (utifall någon hängiven läsare vill rätta mig på den punkten vill jag säga direkt att jag inte har hört Cardinology, det kan ju förstås drälla av rockabilly på den plattan utan att jag vet om det). Summa summarum, artisten brukar, rätt eller fel, sorteras in under alternative country.
Har man följt honom genom åren vet man också att ”produktiv” och ”krånglig” är ord som kännetecknar hans artisteri. Krånglig, eller bångstyrig, är man om man dyker upp packad i tid och otid till spelningar och intervjuer, eller helt enkelt inte dyker upp alls. Krånglig är man nog också, åtminstone i skivbolagets ögon, om man insisterar på att göra tre skivsläpp under ett och samma år. Och det är här produktiviteten kommer in i bilden, den produktivitet som peakade och nådde nästan löjliga höjder under 2005 med dubbelalbumet Cold Roses, countryrökaren Jacksonville City Nights och den introverta dagboksfärden 29 (plus alla andra projekt och konstellationer som han samtidigt var involverad i). Om dessa tre kan mycket sägas, speciellt de två förstnämnda, men det här är egentligen ingen recension så jag nöjer mig med att sammanfatta skivorna här.
Om Cold Roses hade komprimerats till en vanlig CD med tolv till fjorton spår hade den sniffat Heartbreaker i hälarna, ja kanske till och med hyllats som dess like, men som det nu blev grumlas helhetsintrycket av vissa låtar som känns allt för svaga. Det musikaliska avtrycket blir inte lika knivskarpt perfekt som det blev efter Heartbreaker, där ingenting upplevs som överflödigt. Kanske är det här en producentfråga, i såna fall är det Ethan Johns vi ska tacka, eller så var det David Rawlings och Gillian Welch som svängde sitt magiska spö och fick Ryan att sansa sig (jag är nämligen övertygad om att han kom dragandes med en helvetes massa låtar till inspelningen av Heartbreaker men att någon sa stopp). Hur som helst, tipset för att njuta maxialt av Cold Roses är att ladda ner skivan på datorn och bränna en egen spellista, där spåren Magnolia Mountain, Sweet Illusions, Beautiful Sorta och inte minst Cherry Lane är ett måste enligt mig.
För den som gillar när Ryan går mer åt country än gubbrock är Jacksonville City Nights ett måste. I briljant bonniga The End får du till exempel följa med tillbaka till hans barndom i Jacksonville, där bomullsfälten vajade i maklig tretakt. En helt igenom fantastisk låt som på inget sätt hade dragit vanära över den hyllade Heartbreaker. Duetten Dear John med Norah Jones får en alldeles speciell klang när Ryan tar den höga och wailande stämman medan Norah håller sig till melodin med sin behagligt mörka röst (han gjorde något liknande med dåvarande flickvännen Beth Orton på covern av Brown Sugar för några år sedan, har han möjligen en hangup på tjejer med mörka röster?). Dear John är något av det mest finstämda som kommit fram under 2000-talet, även för de som, liksom jag, aldrig har hookat på Norah Jones. Missa heller inte covern på Always on my Mind (tror det är ett extraspår på vissa utgåvor), där en högst uttjatad låt får nytt fräscht blod.
Om 29 vet jag inte riktigt vad jag ska säga, förutom att kritikerna naturligtvis förutspådde att en av dessa tre skivor som kom ut 2005 skulle låta skit och att 29 har fått bära detta hundhuvud. Jag ska inte säga att den är dålig, men jämfört med de andra två känns den som ett hafsverk (saknaden efter det förträffliga kompbandet The Cardinals är här stor). Ta den för vad den troligen är, en av Ryans terapisessioner.
Går man bakåt i tiden närmar man sig med andakt debuten via en rätt så missförstådd pärla (Love is Hell), en bespottad snedspark (2003 års Rock ’n Roll, som dessutom drog med sig Love is Hell ner i skiten på grund av en utgåva med båda skivorna i samma paket), en ganska intetsägande tredjeplatta (Demolition) och en hyfsat lovprisad uppföljare (Gold). Av dessa vill jag speciellt lyfta fram Love is Hell, en skiva som av vissa skarpsynta kritiker har pekats ut som en ny startpunkt för Ryans fortsatta karriär. Före Love is Hell var en platta med Ryan Adams ganska glad och upplyftande, medan det efter nämnda verk har gått alltmer åt det mörka hållet. Länge länge satt den här skivan i min bilstereo under en period då jag ofta pendlade till Stockholm. Det mest uppmärksammade spåret är troligen den suggestiva och briljanta covern på Oasis Wonderwall, men jag fastnade ännu mer för det mäktigt flytande men samtidigt sköra ljudlandskap som erbjuds i låten Shadowlands.
Låt mig bara snudda vid Gold också, eftersom jag vet att många faktiskt håller denna som sin favorit. Musikaliskt placerade sig Ryan här i sin egen mittfåra, det blev med andra ord lite väl mycket trallig americana för min del, och även om La Cienega Just Smiled är och förblir en av mina absoluta favoriter i den genren så kan jag inte bortse ifrån att plattan som helhet känns lite tillrättalagd och ”safe”. Jag tror låtskrivandet led just av det faktum att en succédebut skulle följas upp, och eftersom jag föredrar countryn och rockabillyn i repertoaren håller jag Gold ganska lågt men för dem av er som tycker att americana är precis vad Ryan borde hålla på med är den här och den senare Easy Tiger troligen rätt medicin.
Slutligen lite kuriosa i sammanhanget: när jag började skriva denna text kände jag faktiskt inte till att Ryan gått ut med beskedet att han slutar med musik på grund av en öronsjukdom. Varför jag plötsligt igår natt klockan halv tre bestämde mig för att veckans text ska sammanfatta Ryan Adams solokarriär vet jag inte, men så här med facit i hand känns det nästan lite kusligt. Riktigt säker kan man nu inte vara med den mannen, han är som sagt högst oberäknelig så det skulle inte förvåna mig om han dyker upp igen. Dock, om det blir som han säger, så kommer han att få leva med epitetet ”killen som aldrig lyckades överträffa sin egen debut”. Och chansen att många kommer att dra fram nedanstående låt som bevisbörda är stor, för att inte säga överhängande. Enjoy!
PS. Har du ett konsertminne av Ryan Adams? Dela gärna med dig! Mitt är från Globen Annexet, tror det var 2002. Ryan stämmer gitarren mellan två låtar, det blir lite dötid så att säga, då en kille i publiken plötsligt ropar "Play summer of '69!". Ryan blev förbannad, på riktigt alltså, vilket gjorde hela episoden ännu roligare.25 kommentarer till “Den starka debutens förbannelse”Skriv en kommentar |
Sök -
Det här inlägget har jag väntat på. Fin sammanfattning. Men du glömmer Let it ride från Cold roses och The hardest part från Jacksonville som är två av mina favoriter.
Jag har tyvärr bara sett Ryan Adams en gång och då var det en av de riktigt dåliga konserterna. Det var på Berns 2006. Även då blev han förbannad på publiken och försvann till och med ifrån scen en längre stund innan bandmedlemmarna kunde övertyga honom att komma ut igen.
Då stod ett gäng grabbar framme vid scen och skrek efter Come pick me up som Ryan vägrade spela. Som sagt det måste vara trist att jämnt förknippas med sin första skiva.
Jag tror man ska se Heartbreaker i ljuset av Ryan Adams samarbete med Gillian Welch och David Rawlings. Om jag har förstått Ryan Adams rätt så är han en person som har lätt för att ta in influenser från omgivningen och liksom ”gå ner sig” i en typ av stil åt gången. Det uttryck han använde sig av på Heartbreaker råkade passa honom väldigt bra och blev samtidigt första mötet med Adams musik för många musiklyssnare (Whiskeytown gick ju många förbi), ett uttryck starkt präglat av hans umgänge med Welch och Rawlings.
Gold var ju den skiva som skivbolaget ville att han skulle släppa – det tänkta stora genombrottet. Min första konsert med Adams var tidigt 2001, på Södra teatern, ett halvår innan Gold kom ut. Under spelningen vill jag minnas att han ondgjorde sig över ett bråk på med sin manager där han hade uttryckt en önskan att spela in en annan typ av skiva i stället – vilket säger något om hur strulig han faktiskt verkar vara. Hur som helst var det en otroligt bra spelning, men den ett år senare, på Annexet, minns jag inte alls med samma glädje. Då hade Adams fått för sig att han skulle ”rocka” – vilket han alltid varit synnerligen dålig på.
Värt att nämna är också att Demolition inte släpptes som en uppföljare till Gold utan bara som en form av spretig samling med låtar från Adams besök i olika studios världen över. Tyvärr är den också riktigt dålig och blev således den första spiken i kistan för mitt eget lyssnande.
Varje gång Adams släpper en ny skiva är det någon recensent som talar om den som hans comeback, men i själva verket är det alltid samma sak – ojämna historier som man får plocka russinen ur. För den som har tid och ork går det däremot utmärkt att plocka ihop en alldeles lysande spellista av Adams tre-fyra senaste skivor. Men vem orkar ta sig tid till sånt. Egentligen. Särskilt som vi lever i tider med ett överflöd av bra musik.
borde inte alla artister respekteras (kanske även hyllas) för sin vägran att spela då det står ett gäng grabbar och skriker efter låtar?
Matt: Tack! Jag glömmer inte, men det går inte att droppa hur många låttitlar som helst, det blir förvirrande. The hardest part har jag uttryckt mitt gillande för i den egna bloggen för länge sedan, medan Let it ride representerar en typ av “modern” country som jag inte riktigt går igång på. Din konsertupplevelse var intressant i sammanhanget, den bekräftar ju bara den förbannade förbannelsen, så att säga.
David: Då var alltså du och jag på samma konsert? Har vi pratat om det här förut? Jag minns inte, du får ursäkta. Annexetspelningen var till 80 procent skräp, värst var väl en jamsession då bandet spelade sina gamla favoritpunklåtar. Jag tror också att Welch/Rawlings hade gott inflytande på Heartbreaker, jag menar The Cardinals är ett förträffligt band men de har nog inte tillgång till den kreativa inputen. Det blir som Ryan vill, och de gör så gott de kan.
Anonym: Det kan man tycka. Det tycker jag.
det vore intressant om anonym kunde utveckla sitt resonemang. har anonym någon gång varit på en konsert? tänk om alla artister skulle gå av scenen då publiken skrek efter låtar. vad tyst och trevligt det skulle bli på landets alla scener.
Har tyvärr inte sett någon konsert med mannen, men har följt hans karriär. När Heartbreaker kom stod han överst på min lista och Gold bekräftade på något sätt den statusen. Om jag blev tvungen att välja bara en favoritlåt så skulle det nog bli nämnda “La Cienega just smiled”. Tappade, likt David ovan, rätt mycket av intresset när Demolition släpptes, men hoppas fortfarande på en sådan där pärla till album som Heartbreaker är. Hoppas han kommer igen. För er med Spotify, en lista med de flesta av låtarna ovan: http://open.spotify.com/user/obogg/playlist/29DjLlhCTiefHP2ikJ0xrM
Tyvärr finns (just nu i allafall) inte pärlan Heartbreaker där.
Det var vi. Och ja, vi har snackat om det förut - vad hände med ditt vida omtalade hästminne?
Jag vet inte, det har jag glömt.
Ryan Adams är en sån där artist som jag tänkt lyssna på, men aldrig kommit mig för. Sen igår har jag tålmodigt gått igenom Heartbreaker, Cold Roses och Gold (ja, jag har lite tid över). Det var fint. Och det tackar jag dig för, Maths.
Anders: Tack själv!
någon, skrev en gång att den dag man sitter och tittar på gamla bilder på sig själv…och tänker “vad snygg jag var då” DÅ vet man att man är gammal och passé…jämfört med den som kan sitta och tänka “hahaha, guud så man såg ut…”som ständigt u t v e c k l a s i både inuti och utanpå…
det absolut fegaste och dummaste man kan göra är att säga “det blir aldrig bättre än första skivan” jag tror aldrig det har varit ens i närheten så jobbigt för ryan att ha heartbreaker i ryggen som det är för dig, och många med dig.
för ryan lyssnar med största sannolikhet på heartbreaker och tänker; hahaha, gud va naiv jag va…vad mycket jag har lärt mig sen den tiden.
och det är väl det som räknas?! eller skulle han vara en bättre mer spännande artist om han släppt 12 heartbreaker?
Lisa: Jag förstår den allegorin, absolut. För Ryan själv (eller den som tittar på sitt fotografi) handlar det om att utvecklas och inte göra Heartbreaker 12 ggr, men det är egentligen en helt annan process. Jag menar, någon kan ju titta på ett fem år gammalt fotografi av mig och tycka att jag var både smartare och snyggare då, vilket jag då troligen inte kommer att hålla med om, men den personen har ju all rätt i världen att tycka så. På dig låter det som att jag, och många med mig, tycker att Ryan aldrig har kommit upp i Heartbreaker-nivån pga att vi per definition är bakåtsträvare.. och det är ju faktiskt inte vad det handlar om. En bra platta är en bra platta, en dålig platta.. osv. DET är vad det handlar om. Men visst, för Ryan själv vore det förstås helt förödande att tänka i de banorna, vilket jag inte heller tror att han gör. Men man ska inte förväxla Ryan Adams personliga utveckling med de produkter han släpper ifrån sig.
PS.
Jag tror att Ryan lyssnar på Heartbreaker och tänker “David.. Gillian.. where the fuck are you guys?!”
okej då. mest handlar det om att jag är den som bestämmer vad som är bra och vad som är dåligt. och att jag inte tycker om när folk inte tycker som jag när det kommer till ett antal band och artister, ryan adams tex.
men en stark debut borde inte befläckas med ordet förbannelse…kan inte se hur det kan vara det?
hänger inte personlig utveckling och vad man släpper ifrån sig ihop?
ps. ditt ps är underbart!!
Lisa von Kralsmal>> Sitt ner i båten, annars återfärgar jag håret på dig!
Gillar du Ryan så är det förmodligen även din förhoppning att han lär sig sålla bland låtarna och åter släpper en lika lysande skiva som Heartbreaker. Eller menar du på allvar att han faktiskt lyckats leva upp till debutens högt ställda förväntningar?
Och varför har man inte sett dig ute sedan senast?
haha jaja, okej då. do. not . touch. my hair dude!! jag menar på allvar!! men det kan ju också vara för att han är en av mina top tre favoritartister ever!! och för att jag blev sugen på att bråka liiiite!
och jag har väl vart ute, men du vet…när jag fyttade till stockholm gjorde jag en storartad utelvis-debut och den är nu mera min förbannelse…som jag inte riktigt kan leva upp till
Lisa: Jag förstår, jag är ju faktiskt likadan själv. Och förbannelse.. nej, det behöver det väl egentligen inte vara, men i det här fallet känns inte ordet för starkt. Personlig utveckling och vad man släpper ifrån sig hänger ihop, men ändå inte. Ryan kan ju ha genomgått ett fantastiskt steg i sin personliga utveckling under arbetet med Demolition, det vet ju inte jag, men plattan är lik förbannat rätt blek. Så.. ja och nej på den frågan.
Lisa von Kralsmal>> Jag hade ju turen att vara med på din storartade utelivsdebut (men det var väl inte debuten?) som du numera känner att du har svårt att leva upp till. Den slutade väl någonstans kring Nytorget, va? hehehe …
maths: ok, ok, i rest my case, för den här gången : )
david: haha, näe, det var ju inte debuten direkt och inte stannade den av vid nytorget, det va bara där den hade sin peak. haha
Lisa: Du kommer väl tillbaka hoppas jag?
givetvis, det är ju roligt att bloggtjafsa…om du syftade på tillbaks hit…
Lisa: Ja, jag syftade på tillbaka hit.
Bra skrivet! Jag hör nog till dem som tycker JCN utmanar Heartbreaker på allvar. Honky Tonk är Ryans rätta element. Men generellt tycker jag rockmusiker som INTE går efter Bobbans gamla formel “Don’t look back” är ett enda slöseri. Tråkigt om han inte kan fortsätta med galenskaperna nu bara. /Dock
Martin: Tackar! Och visst håller jag med dig, jag var lyrisk när jag hörde JCN första gångerna och man ska nog fan gå på första reaktionen och inte hålla på och tramsa i efterhand. “Don’t look back” är alltid ett bra tips för en kreatör, och det sista jag vill är att han kopierar Heartbreaker, det tror jag alla förstår. Det handlar ju bara om att man vill höra en helgjuten, skitbra platta som inte kräver klipp och klistra för att fungera som helhet. Men å andra sidan.. vilket artist presterar på den nivån idag?
Jag tycker det blir en konstig diskussion. Handlar det helt enkelt om hans oförmåga att sortera bland låtarna? Jag ser det som en större gåva att ha en favorit artist som ger ut så pass mycket av det av spelar in hellre än att han försetts med förmåga att kunna välja o sortera noggrant bland låtarna… Handlar diskussionen om just det - hans oförmåga att välja låtar att ge ut? För fantastiska låtar finns det ju flera stycken av på alla album.
ps. Någon som hört något om “dear impossible”?
Jesper: Jo, visst har du en poäng i det du säger. För mig handlar det om en betraktelse av en ojämn artist, och det kan ju verka lite skitnödigt att klaga när han ändå understundom producerar bra skit. Men så här är det, vi tillåter oss att ha åsikter om våra älsklingar, och jag vill ha en Ryan, om jag får önska, som inte dyker ner i den svacka som Rock ‘n roll innebar (enligt min mening fanns det inte flera stycken fantastiska låtar på den plattan, ej heller på ‘29′). Men i det stora hela, egentligen, är ju den här texten en kärleksförklaring till Ryan Adams som artist.