|
Måndag 12 Oktober 2009 Den svenska konstnärsmodellenAv david (Artisterna på bilden har inte nödvändigtvis någonting med textens innehåll att göra)
Jag ligger i en säng i ett hobbyrum i källaren till ett hus i ett villaområde i Gävle. Våningen ovanför pågår en fest. Jag hör spraket från brasan, Ryan Adams och rösterna av elva män mellan 35 och 56 år. Min vän Maths fyller fyrtio år. Frugan och de fem ungarna är utflugna.
Jag, Mattias och Matt anlände några timmar tidigare. Vi tänkte ta en promenad genom stan och på egen hand ta oss fram till huset, med hjälp av mobilt GPS. Efter tio minuter ringde jag Maths.
- Kan du komma och hämta oss med bilen, jag tror vi har gått vilse.
Maths bjöd på mat och öl och vin och till matchen åkte whiskyn och chipsen fram och efter satt vi och nickade till sydstatsrap framför den öppna spisen i vardagsrummet medan de lokala reggaemusikerna youtubade sina favoritklipp i köket. En av dem hade varit i Stockholm och spelat på Mosebacke kvällen innan.
- Det är en annan grej med musikerna i Stockholm. De är i vår ålder och har kört på sedan grundskolan, de satsar liksom allt. De lever grejen medan vi gör det när det uppstår en lucka mellan jobb och familj, sa han.
- Hur många svenska reggaemusiker tror du det är som klarar av att leva på musiken? Det finns inget ärorikt i att sitta och röka puff i en källare på söder och leva myten 24/7 och samtidigt plocka bidrag, varken det rör sig om musiker eller författaraspiranter. Lev gärna myten, men stå på egna ben medan du gör det, sa jag.
Reaktionärt? I helvete heller, det finns inget som är mer tröttsamt än lata konstnärssjälar som anser sig ha rätt att plocka stålars av samhället medan de lever ut sina rödvinsdrömmar. Men inom den mysvänster som jag på något sätt tillhör är det inte accepterat att ha den synen på konst. Vill man liva upp en krogdiskussion finns det inget bättre sätt än att säga att författare eller musiker faktiskt inte kan vara den huvudsakliga sysselsättningen för personer som inte lyckas få det att bära på egen hand eller via privata medel.
- Men är det bara Lars Winnerbäck som ska kunna leva på sin musik i det här landet? blir den eviga motfrågan med ett förorättat darr på underläppen.
Ja, om alternativet är bidrag. När blev det en självklarhet att få leva av sitt intresse? Är svensk dub ditt stora kall i livet kommer du förmodligen få nöja dig med att fortsätta nära det som en intresse vid sidan om medan du försörjer dig på annat.
Genom åren har jag haft alldeles för många bekanta som ansett sig ha rätt att plocka socialbidrag några månader eller a-kassa ett halvår (“jag har ju betalat för det här i fem år”) för att utveckla sina konstnärliga sidor, “ge musiken en chans” liksom. Jag har alltid sagt vad jag tycker om detta ofog och samma oförstående, lata medelklassflin har mött mig vareviga gång.
- Vadå, menar du att konst inte är viktigt, att det jag gör inte är ett yrke?
Viktigt? Absolut! Ett yrke? Visst, kalla det vad du vill, men stå på egna ben.
10 kommentarer till “Den svenska konstnärsmodellen”Skriv en kommentar |
Sök -
På ett sätt kan jag hålla med, på ett annat absolut inte. Det finns hur många exempel som helst från “det svenska musikundret” som vittnat om att de inte skulle lyckats utan A-kassan. Tänk på vad Kent, Cardigans m.fl. dragit in i BNP. De har själva erkänt att de inte hade tid att satsa annars. Sverige är ett litet land som måste vara bra på innovativa saker för att lyckas. Nu håller Moderaterna på att montera kulturverksamheter och A-kassa. Tror att detta slår väldigt hårt på Sverige på sikt. Jag är ändå helt övertygad om att det är väldigt få som vill ha A-kassa som försörjning, det är dränerande och passiviserande. Jag tror på ett “snällare” samhälle. Saker och ting betalar tillbaka sig då. Känner flera reggae-musiker och ingen av dem har A-kassa heller, de jobbar inom vården eller som kock. Ge folk en chans att ta A-kassa och pröva sina vingar, kanske blir de framtida rockstjärnor, skådespelare eller konstnärer som vi i Sverige så gärna stoltserar med. Om de misslyckas så gör de förhoppningsvis nåt annat
Vad jag undrar är ju givetvis vad du gjorde en trappa ner i en säng i ett hobbyrum medan festen fortfarande pågick för fullt..?
Om vi vänder på det så undrar jag hur många musiker/konstnärer som gått på A-kassa, men som inte dragit in en enda spänn. Går nog tretton på dussinet där.
Jag är kluven i frågan. Viss konst är helt enkelt inte kommersiell. och konst/musiklivet skulle nog bli rätt utarmat utan denna grupp (och jag vet att det är en aning märkligt att det är jag som säger det). Men å andra sidan, passionerad konst eller musik låter sig väl inte hindras så lätt. Det visar ju småbarnspappan från Gävle.
Vad gäller kulturfinansiering har jag gjort min åsikt väldigt klar: alla som vill finansiera kultur ska så få göra, oavsett om det är statligt eller privat. Kulturen har inte råd att vara knusslig här, det må så vara att viss form av statlig finansiering kan sticka vissa människor i ögonen men den smällen får man nog ta om man vill ha ett samhälle som tar tillvara på människors kreativa talanger till åtminstone en viss utsträckning.
MEN när jag säger statlig kulturfinansiering menar jag självfallet INTE a-kassa eller socialbidrag, dessa försäkringar kostar skattepengar (och a-kassan finansieras faktiskt av oss som jobbar och betalar allt högre avgfiter för denna försäkring) och är till för andra syften, inte att ge popmusiker en chans att satsa på musiken ett tag. Däremot kanske det finns andra sätt att skaka fram pengar, vad vet jag, men att musiker smiter undan jobb och går på a-kassa för att hinna satsa på musiken är lika osmakligt som svartjobbande krogmänniskor som jobbar tre kvällar i veckan och lyfter a-kassa för att dom gillar den “livsstilen”.
Om det sedan är så som du säger, och inte som M säger, det har jag ingen aning om. Såvida du inte kan backa upp ditt påstående mer lite mer fakta väljer jag nog att betrakta både din och hans synpunkter som två olika exempel på generaliseringar. Hans generalisering i Stockholmsmusikerns favör och din det rakt motsatta.
Jag tror kanske också att M menade “satsa” i den meningen att de har försakat saker som fast arbete och familj till förmån för musiken, vilket ju också visserligen kan vara en efterkonstruktion (precis som den övervintrande studenten på 42 bast har satsat på studierna) men det är ändå en, ur hans personliga perspektiv, väldigt stor skillnad i livsstil. Det kan se ut som att man då har offrat mycket för konsten, men jag tror i själva verket att de som offrar mest är de som, liksom M själv, försöker få ihop både fulltidsjobb, familj och musiken (utan att lyfta bidrag).
Svarar alla i kväll, måste dra och knega!
Nicklas: Snacka om motsägelse, då har väl Kent och Cardigans inte gjort ett aktivt val med A-kassan. Menar du att de satsade på bandet sekundärt för att undvika depression? Låter mycket tveksamt. Dessutom är det väl knappast någon som tycker det är fult att ha jobb vid sidan om. Listan kan göras extremt lång över kända bidragstagare. Om de under 6 månader av deras hela yrkesverksamma liv tar ut a-kassa för att satsa på konsten tycker jag är försumligt. Om man däremot som etablerad artist vägrar sommarjobba på lager eller liknande är ju bara ren snobbism. Men som sagt allt är inte svart och vitt.
Jonte>> Jag är helt för att folk ska få testa sina vingar, men det kan man göra genom att tex. jobba 75 procent eller knega ihop besparingar och leva billigt, inte genom a-kassa eller soc. Jag vet inte hur utspritt det här problemet är, man ska inte bygga en höna av en fjäder, men jag har sett tillräckligt många exempel på det för att se det som ett fenomen och blir lika förbannad varje gång. För mig handlar det om grundläggande moral, att vilja göra rätt för sig.
Maja>> Jag gick undan en stund. Det var en väldigt trevlig fest, men särskilt när man är bland många främmande människor tycker jag det kan vara skönt att gå undan och vila från intryck nån timme.
Jag gick upp igen när jag hade skrivit och vilat klart.
Mattias>> Tror vi tycker rätt lika kring det här. Visst finns det konst som behöver statligt stöd, men det ska ju inte gå den vägen. Och som du säger, “passionerad konst eller musik låter sig väl inte hindras så lätt”.
Maths>> Även vi har nog en rätt lika syn kring det här. Och det är en annan diskussion än den om statligt kulturstöd, som förvisso tål att dryftas igen.
Vad gäller din kompis M så tycker jag han ska få föra sin egen talan, men bara för att göra en sak klar så sa vi inte emot varandra, han höll med mig om att det här är ett fenomen som finns och sade sig ha sett det själv.
Jag tror inte att det finns några siffror att tillgå, så vad det är för fakta du efterlyser vet jag inte riktigt. Jag har umgåtts med personer med olika former av konstnärliga ambitioner hela mitt vuxna liv och sett det inom samtliga grupper och det är lika illa var det än förekommer. Hur utbrett det är vet jag inte, men att det förekommer och inte är ovanligt räcker för mig.
Nicklas>> Ossler är en förebild, på många olika sätt. Tror inte att någon tycker det är fult att jobba, men helt klart är att det finns personer som inte tycker det är tillräckligt fult att inte göra rätt för sig och väljer att missbruka välfärdssystemet.
När jag tog bort spamkommentarer så lyckades jag även ta bort Nicklas kommentar i denna tråd. Förlåt, Nicklas (och David), det var osmidigt gjort. Lyckligtvis fanns det en backup och här kommer Nicklas kommentar igen (sorry, det går inte att få in den rätt i ordningen).
Nicklas
2009-10-12, 14:43:
Håller med. Varför ses det som en ful sak att ha ett jobb vid sidan om som gör att man har råd med det man brinner för? Pelle Ossler är snickare när han inte turnerar, Wayne Coyne var kock på restaurang med pirat-tema, otaliga författare och konstnärer är lärare i sina specifika ämnen. Och med Winnerbeck som exempel skulle jag nog vilja påstå att det är viktigare att leva för musiken än på den. Extrajobb är fan inget fult.
jonte: Nej,men är man arbetslös är det enklare att faktiskt ge sig hän åt sådant som inte ger inkomst. I början i varje fall på lokal nivå. Sa de nej till jobb för att sitta och repa och göra klubbspelningar på akasse-bekostnad så tycker jag det var förjävligt gjort. Och antagligen rätt dumt.
Extrajobb kanske betyder tid försvinner från det artistiska utövandet men samtidigt betyder det mer pengar att kunna lägga på turnerande och sådant som inte är direkt gratis. Eller material om vi pratar konst.
Den här debatten är så svår. Köper verkligen Davids argument, men känner starkt med flera av er som kritiserat Davids argument också. Och jag känner även med dem som kritiserar dem som kritiserat Davids argument…
Det ligger nära till hands att säga att sanningen ligger mitt i mellan, men det vette fan.