Jag är en man av mycket få principer, kanske inga alls rent av när jag tänker efter. Dock lovar jag mig själv saker då och då. Ett av de löften jag hade lyckats hålla allra längst var att aldrig åka på campingsemester. Men precis i början på juli sprack även detta. Anledningarna till att jag såg mig själv bryta detta löfte var flera, men huvudkomponenterna var fyra dagars egen ledighet med mina barn då min hustru fortfarande arbetade, en redan ansträngd semesterekonomi och en mycket god vän med en fantastiskt välutvecklad övertalningsförmåga. Så efter en gemensam shoppingrunda på Jysk (jo, jo, fint ska det vara) för införskaffande av var sin komplett campingutrustning - tält, luftmadrass, sovsäckar, campingstolar och campingbord - befann vi oss alltså på Daftö Camping utanför Strömstad. Han med sina två döttrar och en obotlig optimism. Jag med mina två barn, min minst sagt skeptiska inställning och mina hundra fördomar. Det är inte svårt att raljera över svensk camping. Eller rättare sagt, det är svårt att inte raljera över svensk camping. Du får givetvis din kvot av grälla träningsoveraller, foppatofflor, piratbyxor och flintastekar till bredden fylld. Det är inte heller några problem att göra sig lustig över tokpimpade husvagnar med egenutnämnda trädgårdsarkitekter av Lidl-kvalitet. Rent estetiskt ligger det självklart fortfarande över världens fulaste turister i Londons West End (tack, Mats Olsson), men snäppet under svenska gästhamnar. Och är du ingen supporter av Henri Lloyd-jackor, orange flytvästar och enorma mängder vit plast är detta självklart inget gott betyg. Men min utveckling under campingtiden var enorm och såg ungefär ut så här: Dygn1: Aldrig mer, aldrig i livet, Dygn2: Ja, kanske ändå. Men med ett bättre boende i så fall, Dygn3: We'll be back. I tält! För bortom den typiska camping-klischén såg jag också något annat. Jag såg mängder av euforiskt lyckliga barn i alla åldrar, och lika många nöjda och glada föräldrar. Jag studerade ett engagerat och aktivt föräldraskap som faktiskt slog mig med häpnad. Jag såg fäder som fiskade, badade, grillade, spelade fotboll och brännboll, eller bara rullade runt i gräset tillsammans med sina ungar. En helt annan upplevelse än den jag föreställer mig i Cannes och St. Tropez eller på Puro Beach i Palma med uttråkade och osedda barn, och besvärde och avmätta föräldrar. Och när jag väl släppte min normala Seinfeldattityd och faktiskt börja delta själv, utvecklades det helt enkelt till en väldigt rolig minisemester tillsammans med två saliga ungar som råkar vara mina. Vi badade, vi lekte, vi klättrade i berg, vi åt macklunch, vi bastade, vi struntade i att borsta tänderna, vi fiskade tillsammans med en dansk familj och vi delade en påse räkor med en familj från strax utanför Karlstad. Och vi låg tätt, tätt intill varandra i ett litet tält (jag och min vän hade helt klart campingens två minsta tält) och berättade sagor för varandra tills vi alla föll i sömn. Eftersom camping gav sån mersmak har jag bestämt mig för att börja odla svennen inom mig. Inte så till den milda grad att jag skulle börja sympatisera med blåvitt - inte ens lite. Men ändå. Var det Crocs dom hette?

Kategorier: Betraktelser, Resor | Tags: barn, camping, Cannes, Crocs, Daftö, fäder, föräldrar, Jysk, Lidl, Palma, Puro Beach, St. Tropez, Strömstad, svenne