Jag måste skriva om det förflutna, om kärlekarna innan jag träffade dig. Jag älskar dig mer än det som varit. Mer än alla de jag tidigare älskat. Men jag vet nu att jag inte visste vad kärlek var innan jag hittade dig. Jag kan inte förklara det mer än så. Mer än att jag insåg den helt förkrossande skillnaden. Den platsen du tog i mitt liv var inte inuti mig. Den var allting utanför mig. Det var som om jag kunde leva utan dig fram till att jag inte längre kunde det, till tiden var inne för oss att äntligen träffa varandra. Det är mer än kärleken. Och det är det som är skillnaden. Det gör oerhört ont att känna det som är större än kärleken. Att veta att jag dör utan dig. Att veta att jag aldrig kommer att kunna leva mitt liv utan dig, att det inte är tänkbart och att det på något sätt aldrig varit det. Till döden skiljer oss åt älskade. Kärleken till dig är det mest förintande jag någonsin varit med om. Allting börjar i juli 2006. Det är två månader kvar till att vi hittar varandra. Och ödet kanske är ett löjligt ord, men om C inte flyttat till Stockholm och inte varit ledig just den helgen så hade jag inte kunnat komma och inget av det som hände hade inträffat. Men det är första helgen av min semester och C är ledig från tidningen. Jag norpar en av de sista tågbiljetterna och rullar ut från Göteborg. Det tar en stund innan C hittar mig utanför centralen och sedan tar vi fart. Vi rusar mot T-banan, några enstaka minuter bort från värmen och ner i de kylskåpskalla tunnlarna. En frihet jag länge letat efter men inte hittat vägen in till fyller äntligen hela min bröstkorg. Frihet är som en euforisk gas som alltid tycks jäsa så fort den får fäste. Gasen fyller tomrum och tar sig sedan in och kolsyrar blodet. Jag vet inte vad som gjorde att all den där friheten plötsligt sprang läck inuti mig. Jag kände mig vacker och yngre än på länge och det var en helt fantastisk tropisk varm julikväll, säkert tjugofem grader. Sedan sju år tillbaka levde jag i en relation. Den kvällen jag kommer till Stockholm har jag funderat i över ett år på hur kärlek ska kännas till någon efter sju år. Om kärlek brukar kännas så lite, efter sju år. Jag har inga svar. Kanske borde jag vara nöjd. Jag har ju det bra. Det är en fin människa jag valt att leva med. En människa jag älskar. Vi väntar in resten på Debaser Slussen och suger och sörplar öl efter öl under parasollerna på uteserveringen. Folket kommer och ger intryck, så intensiva att jag får behålla solglasögonen på och vara besvärlig och tyst. Jag och C flinar mot varandra och tillsammans med två pojkar bryter vi oss tillslut loss och går ner mot Street vid vattnet. Därinne känner jag mig lugnare, ljuset är mörkt och rött, luften är fuktig av hud och varm av andetag som kommer nära mitt öra, flera gånger kommer de nära. Det tycks ånga från alla kroppar och kondensen glider likt rännilar av svett längs våra kalla ölglas och flaskor. Det luktar starkt av olika sorters parfym, svett, mynta, redbull, kiss och jord. Jag minns att jag luktar på min arm och på min tröja för att kontrollera att jag fortfarande luktar som jag brukar. Två bra DJ:s vänder plattor och de får oss att le och hålla takten med huvudet. Folket på Street den kvällen liknar en blandning cineaster som gärna lever upp till myten om sig själva och andra som försöker se så frigjorda ut som möjligt. De ser glada ut men verkar nervösa på något sätt där i oceanen av all låtsaskultur. Som det brukar vara, tänker jag cyniskt och tömmer glaset. De två pojkarna hittar några de känner längst in vid baren och plötsligt är det jag och fem pojkar. De gör mig lugn konstigt nog. Främlingar brukar inte ha den inverkan på mig men det är som om de är glada att se mig. De ser nyfiket på mig från olika vinklar och känner på mina kläder och tilltalar mig på olika vis. En blond ung man med lugg väcker särskilt mitt intresse och jag vet än idag inte varför. Jag har träffat honom många gånger efter den där natten och jag har verkligen funderat över varför just han hade förmågan att förändra mitt liv för alltid. Ännu konstigare är att han inte vet om det. Han skulle säkert tappa hakan om jag en dag berättade det för honom. Alltid har jag efter den natten undrat över om jag någonsin förändrat en annan människas liv så. Om jag, utan att veta det, ändrat riktning på någons liv så som han gjorde med mitt. Vi står i baren ganska länge. Dricker stora glas med halvkall avslagen öl. Jag går ut ibland för att röka och jag minns att jag röker ganska fort, bara några bloss på varje cigarett. Jag vill in till den blonde pojken igen med sin vackra romerska näsa och norrländska dialekt. Jag har inget som helst minne av vad vi alla talar om. Säkert oväsentligheter och sådant som man ofta talar om när man hänger bar med en grupp människor man aldrig förut träffat. Jag känner att vi alla som står där just då mår väldigt bra tillsammans. Vi ser i varandras ögon att där finns en överenskommelse om att vi tycker mycket om varandra just där och då. Alla är lyckliga på något sätt och ingen kommer att gå hem förrän den här natten blivit dag. Vi hittar ett stort ledigt bord på andra sidan av baren. Fler främlingar nosar sig till vårt sällskap. Vi är nu sex pojkar och två flickor med mig inräknad. Flickan klädd i en blommig sextiotalsklänning sitter i knäet på en av pojkarna. Den blonde sitter bredvid mig och ler finurligt då och då. Det enda jag minns av orden som utväxlas där är de som flickan plötsligt högt och glatt utbrister sekunderna innan vi går. – Ska vi bada? Alla runt bordet lyser upp och reser sig nästan omgående medan de sväljer innehållet i sina glas. Jag minns att jag tänker att jag inte alls vill bada. Bli blöt och kall. Smutsigt vatten och vara naken. Aldrig i livet. Nåja, tänker jag, man kan alltid röka cigaretter och se den blonde pojken klä av sig. Vi strövar ut mot Reimersholme som jag gång på gång får för mig att kalla Reidarsholme. Luften är varmare än ljummen. Det är som om en svart sol stigit och värmer oss utan ljus. Höghusen på höger sida står tysta och sover, ingen verkar vara vaken längre utom vi. Vattnet skvalpar mörkt längs vår vänstra sida. Flickan i klänning hoppar upp på sin cykel. – Gå i förväg. Jag ska bara hem och hämta handduk och vin. Hon cyklar in i mörkret och försvinner. Vi går länge men stannar tillslut under en sagolik silverfärgad hängpil. Den bugar sig långt ut över vattnet och doppar sitt koppargröna hår under ytan. Längre upp i kronan är det som om det drar ett sus mellan de skidformade löven när de ser oss stanna. Vi sneglar lite villrådigt på varandra. En av pojkarna tar av sig skorna och går ner under trädet. Han håller om stammen med armen och känner på vattnet. – Det är helt ljummet, säger han förtjust. Flera av de andra tar av sig skorna och drar samtidigt av sina jeans och går ner för att känna efter. Alla utom jag och en till klär snart av sig och springer uppspelta ner i vattnet. Jag tjuvkikar på den blonde samtidigt som jag hakar av mig skorna och strumporna. Gräset är torrt och lent under mina fötter. Hans överkropp är vacker. Mager och manlig. Hans axlar och skuldror rör sig smidigt när han drar ner de svarta boxershortsen utan att vända sig om. Skratt och tjut ekar nere i vattnet. Jag ler och lirkar upp en Marlboro, sätter den mellan läpparna. Flickan bromsar in sin cykel igen och jag vänder mig om. Hon lägger cykeln i gräset och drar av sig klänningen, hon har en randig bikini under. – Ska du inte hoppa i? ler hon uppmanande. Jag rynkar lite på näsan och skakar lätt på huvudet. – Jo, men kom igen nu. Hon tar upp en halvfull flaska rosé ur sin strandväska. Vi delar det här och sen hoppar vi i. Okej? Jag minns att det mer är vinet som lockar än att bada. – Okej, ge mig den där jävla flaskan då, flinar jag. Hälften av det syrliga vinet försvinner på några sekunder i djupa klunkar ner i magen. Sedan reser jag mig och klär av mig direkt. Jag behåller bomullstrosorna på och det svarta radbandet mellan brösten. Vattnet är kroppsvarmt. Sött, salt och alldeles svart mot läpparna. Vattnet är himmelskt, inte alls så som jag inbillat mig. Det sover tyst och mjukt runt min kropp, håller mig försiktigt, omsluter mig. Jag simmar ut lite, bort från de andra. Den blonde pojken följer sakta efter mig. Han ler tyst och blåser lite med munnen över vattenytan samtidigt som han betraktar mitt ansikte. Han tar ett lätt simtag mot mig och glider in alldeles bakom min rygg. Vi säger ingenting för det som håller på att hända är ingenting man uttalar. Jag följer vattnet med blicken som ligger blankt likt svart målarfärg. Jag ser bort mot den andra sidan. Båtar ligger förtöjda vid bryggorna under gatlamporna vars ljus kastar mackor som små blixtar över ytan. Allt jag anar är de långsamma ljuden av våra kroppars vinglika rörelser under vattnet. Han väntar. Jag lyssnar till hans andetag och stänger ögonen. Och vattnets rörelser stannar upp runtomkring oss. Natten stannar. Tiden stannar. Hans hand. Han låter sina fingertoppar viktlöst nudda min svank under vattnet. En enda gång drar han handen sakta och ljudlöst upp längs min rygg, följer ryggraden, varje kota. Jag känner vattnet sila sig mellan hans fingrar samtidigt som hans hud mot min får mig att sluta andas. Hans fingertoppar lämnar mig varsamt i nacken och som ström fortsätter smekningen rakt in i mitt oerhört övergivna hjärta. Innan jag vänt mig om har han lämnat mig, han simmar in mot land igen, vänder sig inte om. Efteråt vandrar flickans handduk mellan oss till den är tung av vatten. Vi tar på oss en del av våra kläder och lufttorkar sedan på rad utsträckta på rygg i gräset. Jag ligger längst ut och bjuder upp paketet av mina Marlboro. Himlen är stjärnlös. Bottenlös. Vi skrattar så att vi gråter, brottas, delar på några burkar med ljummen folköl. Blixten från min kamera smattrar över deras kroppar och skrattande ansikten. I ögonvrån ser jag när han reser sig upp och sitter en stund med armarna om knäna. Han vrider huvudet och ser bort mot mig. Jag möter hans blick men klarar bara av att hålla den en sekund eller två. Han ställer sig upp och går de tre stegen bort till mig. Han ser inte på mig. Han lägger sig bara ner med sitt huvud på min mage och sin kropp ut från min. Hans blonda hår är vått och kallt mot min hud. Han ligger stilla och låter sitt huvud höjas och sänkas av mina andetag. Jag lägger min hand i hans panna och stryker in hans hår mellan mina fingrar. Han sluter sina ögon. Och det tar bara trettio sekunder att inse svaret. Han vrider sin blick mot mig och drar sakta sin sträva kind mot min mage. Han ser mig långt in i ögonen samtidigt som hans mjuka läppar en enda gång kysser den tunna huden över mina revben. Jag går sönder. Jag faller. Det känns som om hjärtat skriker av smärtan. Det skriker rakt genom mig för att jag har glömt. Glömt hur det känns att älska. Att jag har glömt meningen med livet. Så jag låter den störta in i mig. Det tar bara trettio sekunder. Han behöver aldrig röra vid mig igen. Vi sitter alla tysta bredvid varandra med något saligt i blickarna på den tomma bussen i gryningen. Vi kommer upp i en lägenhet på söder full med böcker och orientaliska mattor. Och i en soffa, i fåtöljer och på golv sträcker vi ut oss. Någon sätter på Billie Holiday och han somnar med ett leende på sina läppar med huvudet i mitt knä. Och när alla har somnat ser jag på honom och låter tårarna tyst rusa nerför kinderna. Två dagar senare åker jag tåget hem med en lättnad inom mig större än allt annat. Jag sitter i vår blåa soffa när du som levt med mig i sju år kommer hem och stänger ytterdörren om dig. – Har du haft det bra? ler du och böjer dig fram för en kram. Men jag ser ledset upp på dig och drar ett djupt andetag. – Vi ska inte leva tillsammans mer nu älskling. Jag är äntligen säker nu. Du nickar bara. Vi är inte kära i varandra längre. Vi har inte varit det på länge. Och du nickar igen och ser olyckligt på mig. Jag gråter sedan. Jag gråter hela natten. Över slutet. Över friheten. Över att äntligen veta. Över dig. // Kniven Läs mer av Kniven här.

Kategorier: Fredagsvikarien, Kärlek | Tags: Debaser, Kärlek, natt, nattbad, Reimersholme, Stockholm, Street, vemod