Vi är där nu. I mitten av juli. I zenit. Om bara några veckor vänder det på riktigt. Sedan följer ett nytt år. Början på det nya och slutet på det gamla ligger ju som bekant i skarven mellan sommar och höst – allt annat är bara en väldigt gammal och i det kollektiva medvetandet inarbetad lögn. Det är när värmen tagit slut och längtan efter nästa års sommar sätter in som vi gör bokslut och lyfter blicken för att se var vi är och var vi är på väg. Men redan nu, med lite drygt halva sommaren kvar – må så vara den smått panikfyllda del då alltings obevekliga slut kryper allt närmare för var dag – finns det en och annan dysterkvist som inte tvekar att sätta sig till doms över den. - Det har inte varit den finaste sommaren direkt. Bara regn och rusk, sa hon och tittade uppfodrande på mig i väntan på medhåll. - Det är väl inte länge sedan det var rekordtemperaturer och alla gnällde på värmen? En typisk svensk sommar är ju precis så – några veckors värmebölja med skyfall i båda ändarna, sa jag. Till svar fick jag bara en snörpt mun och en fnysning. Det är inte socialt accepterat att motsätta sig gnäll om vädret - särskilt inte i juli. Själv tenderar jag att vädra mitt ogillande i högre utsträckning när värmen drar iväg och gör både tankeverksamhet och fysiska aktiviteter omöjligt. Saknar man en osund dragning åt att ligga och trängas på en sönderstampad gräsplätt i Rålambshovsparken och lyssna till högljudda barnfamiljer och andra ungdomsgäng finns det egentligen inte mycket att hämta när termometern börjar klättra uppåt trettio grader – frånsett de svala kvällarna på valfri uteservering mellan Gamla Stan och Slussen såklart. Några välplacerade veckor av intensivt regn skänker mig däremot just den ursäkt jag behöver för att stanna hemma i soffan med belgisk öl och böcker utan att bli stämplad som post-relations deprimerad eller bara allmänt störd. De bästa stunder sommaren erbjudit hittills har således utspelat sig ute på hästtjuveri med Cormac McCarthy, eller på verandan hos någon dysfunktionell familj i den amerikanska södern under överseende av Alicia Erian. Allt medan regnet smattrat över plåttaken och sensationer av humle passerat gomen. Det är så batterierna laddas om inför vintern på bästa tänkbara sätt. Men så är jag ju en nörd. En boknörd. Och det är vetenskapligt belagt att vi frodas i dunkla rum där stearinljus förvandlar dålig hållning till gotiska skuggspel över väggarna. Medan ni blir kära eller faller sönder under åskmoln vilar jag i det vakuum som uppstår efter och även om jag garanterat sett lyckligare tider har jag sällan varit mer tillfreds under läslampan. Och det, mina vänner, är inte så jävla illa det heller. Couse im never gonna stop the rain på complainin. And even if i could i wouldnt. Boktips Alicia Erian – Kärlekens brutala språk Cormac McCarthy – Dessa vackra hästar Willy Vlautin – The motel life

Kategorier: Betraktelser, Litteratur | Tags: alicia erian, cormac mccarthy, dessa vackra hästar, kärlekens brutala språk, regn, the motel life, willy vlautin