|
Fredag 3 April 2009 Din egen lyckas smedAv jonas
Jag hade tänkt att börja min bana som ordinarie här på Barstol med ett försök till en fyndig samhällsbetraktelse. Men förra fredagens utmärkta, men ytterst dystra inlägg av Mo fick mig att tänka om. Det är vår. Det är ljust. Och livet suger inte. Inte enbart i varje fall. Så med min första “riktiga” Barstolstext vill jag försöka ingjuta lite hopp:
Min mor gick bort i cancer för snart fyra år sen. En upplevelse som, trots att jag hade haft flera år på mig att förbereda mig för den dagen, bäst kan sammanfattas i ett ord - blackout. Jag stod extremt dåligt rustad för att ta mig an och bearbeta min mors död, och under de absurda omständigheter som rådde just då hade jag inte ens tid att sörja ordentligt. Jag försökte vara stark och köra på som vanligt, trots att jag gick omkring i ett dimmigt töcken. Efter ett par månader kom verkligheten ikapp mig. Det small. Och jag behövde professionell hjälp för att kunna resa mig igen.
Det jag fick med mig från första besöket hos psykologen var inte alls vad jag hade förväntat mig. Efter lite artighetsfraser och ett trevande förhör om min situation ägnade hon vårt första möte åt att förklara vikten av att ge psyket förutsättningar att fungera. De tre råden jag gick hem med handlade om vikten av att sova ordentligt, äta ordentligt och röra mig ordentligt. Självklarheter kan tyckas, men för mig var det en oerhört förvånande upplevelse; jag hade förväntat mig något mycket djupare och mer komplicerat vid ett besök hos hjärnskrynklaren. Nåt mer psykologiskt liksom.
Mötena mellan mig och min psykolog pågick hela våren. I takt med att hon hjälpte mig att få upp ögonen för andra sätt att tänka och andra sätt att förhålla sig, och att man faktiskt någon stans är sin egen lyckas smed, så började jag intressera mig för vad lycka egentligen är. Om jag nu bara kan förändra och påverka mig själv, åt vilket håll skall jag då göra det? Vad är det jag skall försöka uppnå egentligen? Och nej, jag sökte inte svaret hos Törnblom eller Chopra eller nåt annat new-ageigt eller självhjälpsflummigt. Jag vände mig till vetenskapen. Och det finns faktiskt en hel del spännande forskning just kring lycka och vad det är som skänker oss den.
Allt det där vi tror kommer göra oss lyckliga, och som vi hoppas på varje gång vi lämnar in lottoraden, är bara att glömma. Att bli snorigt rik, slå sig ner på ett ställe med sol och värme året om, och ägna dagarna åt sånt som gör att frågan om man skall ha förmiddagsdrinken i höger eller vänster hand till dagens största beslut, kommer inte att ha nån inverkan på din lycka. Snarare tvärt om. De internationella studier som finns visar inget samband mellan lycka och klimat. Folk är lika lyckliga, eller olyckliga, vare sig de bor på Grönland eller i Karibien. Pengar har ingen egentlig påverkan heller, åtminstone inte om man tjänar över den rena överlevnadsgränsen (vilket alla i Sverige gör). Man har gjort jämförande studier mellan personer som nyss har vunnit pengar som gjort dem ekonomiskt oberoende och personer som genom olyckor har blivit delvis förlamade eller tvingats amputera en kroppsdel. Precis efter att det inträffar visar de branta förändringar i lyckokurvan åt motsatt håll. Men redan efter ett halvår, just det - ett halvår, är de tillbaka på samma lyckonivå.
Det som gör oss människor lyckliga handlar om något helt annat. Det absolut viktigaste är, föga överraskande, kärleken. Att ha fungerande kärleksrelationer till en partner, men även till barn och övrig familj är en enormt stor faktor. En nästan lika stor faktor är att ha fungerande och positiva relationer till andra människor. Vänskapsrelationer, i synnerhet långa vänskapsrelationer, är nästan lika viktigt som kärlek. Utöver detta blir vi lyckliga av att arbeta tillsammans med andra. Och att du förstår målet med det ni gör. Och att du tycker att ditt arbete är viktigt. Den sista stora pusselbiten i din lyckas pussel är att du trivs där du bor.
Jag saknar fortfarande min mor, och är ofta ledsen över det. Ledsen, men inte olycklig.
Inte för att jag går runt och är så strålande lycklig hela tiden heller. Men jag är bättre på det nu. Och har lättare att fokusera på rätt saker. Och framförallt vet jag idag att jag själv i väldigt stor utsträckning kan påverka mitt eget välbefinnande. Det ger mig hopp.
8 kommentarer till “Din egen lyckas smed”Skriv en kommentar |
Sök -
Min man mejlade om ditt inlägg. Var helt oförberedd på att det det handlar om vår mamma. Sitter på jobbet och tårarna trillar ner för min kind. Visst, jag har lärt mig hantera att vår mamma har gått bort men såret öppnar sig på vid gavel så lätt.
Starkt att du delar med dig av det här Jonas. Jag tror att det är väldigt nyttigt för många att höra vittnesmål från människor som gått igenom sorg och svåra motgångar, det ger om inte annat perspektiv på tillvaron.. som det så fint heter men jag hittar ingen annan formulering.
Med hopp och mod - ett begåvat sätt att möta våren.
Bra Jonas.
Minns ju en hel del av den perioden i ditt liv - både nedgången och “uppgången” - och det är både glädjande och inspirerade att läsa om din väg ur mörkret.
Fint! Jag fick lite dåligt samvete över att släppa en sådan misärbomb. Hopp är så mycket bättre!
Lycka är nog inte ett tillstånd, som man kan leva i permanent. Lycka är för mig något, man känner i ett visst ögonblick, vid en blick eller en beröring. Naturligtvis har det ingenting med pengar eller klimat att göra.
MVH
Petter Eremiten
Vill tillägga att vänskapsrelationer inte enbart är “nästan lika viktigt som kärlek” - det är kärlek för mig. Om inte ens fantastiska vänner fanns skulle livet vara så fruktansvärt mycket mörkare och tråkigare. Jag har ett antal vänner som jag älskar högt och fullt och jag har sett till att de vet om det också. Det är för mig lika “bra” som kärleken till familjen. De är en familj som valt mig och som stannar vid min sida trots alla dumheter och annat. Det är förbanne mig det största.
Mia: Jo, det går ju att hantera. Men det går ju inte över för det. Fast du och jag har åtminstone varandra.
Maths: Tack!
Ulrika: Och med en glass vid kanalen på måndag lunch?
Hermann: Tack! Och du är kvalificerar ju dig som en viktig lyckoingrediens hos mig; “långa vänskapsrelationer”.
Mo: Bättre och bättre… utan tvivel inget hopp, säger jag. Fast våren är ju alltid lite mer hoppfull, för mig åtminstone.
Petter: Håller med. Men kanske kan man få uppleva ögonblicken oftare om man letar på rätt ställe?
Hanna: Precis som du säger så övergår ju vissa vänskapsrelationer till starka syskonliknande familjeband med tiden. Så visst.