|
Onsdag 3 Februari 2010 DirtAv Maths Enocsson
I min bil, för övrigt det enda ställe där jag lyssnar på musik nu för tiden, sitter en CD-växlare som sväljer sex skivor. Just nu och sedan ett par veckor tillbaka är växlaren laddad med Velvet Revolver, Nick Cave, Cardigans, AC/DC, Guns n’ Roses samt Alice in Chains. Man kan reflektera över blandningen men det är egentligen inte intressant, den speglar bara tröttheten hos en man som har slutat leta ny musik. Låt mig istället fördjupa mig i en av plattorna som musikaliskt fortfarande håller svinbra men som textmässigt har kommit att bli närmast olidlig att uthärda. Jag talar om Alice in Chains och deras smått legendariska Dirt från 1992, en skiva som med all rätt har kommit att betraktas som en av grungens främsta milstolpar. Du känner säkert igen den attackfyllda inledningen med Them Bones, den svängiga fortsättningen med Dam that River, den majestätiska Rain when I die, och så vidare. Jag skruvar upp volymen på bilstereon, låter mig föras bort av toner från förr som den insnöade gubbstrutt jag är. Men efter några lyssningar börjar det skeva i min skalle. Det är något som inte stämmer, en obehaglig känsla smyger sig på och det tar mig inte lång stund att förstå vad det handlar om; texterna. All denna patetiska, pubertala självömkan, var i helvete kom den ifrån helt plötsligt? Varför har jag inte hört det här förut? “I want to taste dirty, stinging pistol Det här är ju hemskt. Jag sitter där i bilen och möter plötsligt min egen ungdom, och jag gillar verkligen inte det jag ser. All den här påstådda självdestruktiviteten, fabricerad för att väcka uppmärksamhet. Jag hade den, och jag skäms för den nu. “I believe them bones are me Jag är så ensam, bäst vore om jag finge dö, åhh.. det är så synd om mig, buhu. Den här egocentriska geggan retar verkligen skiten ur mig. Var jag så där? Var jag så desperat i min jakt på uppmärksamhet att jag nästan, om man kisade lite och var tillräckligt intresserad av mig som person för att orka läsa mellan raderna, kunde uppfattas som en gnutta suicidal? Bara lite lagom alltså, typ.. emo. Herregud, den här insikten är verkligen skitjobbig. I ett sista försök att rädda skivan undan stenkrossen hoppar jag fram till sista låten, min absoluta favorit Would?. För mig utgör den själva essensen av grungen: de suggestiva trummorna i inledningen som försätter oss i rätt stämning, den lågmälda refrängen, nästan viskande, är lugnet före den underbara och våldsamma stormen som anländer i refrängen. En fantastisk låt, även idag. Så till texten då, jag vågar nästan inte lyssna. ” Know me broken by my master, Hmm.. okej. Lagom obegripligt, ingen ko på isen än. Över till refrängen. “Into the flood again, Aj.. där kom det igen. Missförstådd, ensam och övergiven. Same old trip, den obotlige syndaren som söker förlåtelse. Nej, jag klarar inte det här. Jag skriker rakt ut i en vänstersväng, VÄX UPP FÖR FAN! Det är bara att inse, jag har blivit en gammal gubbe som inte ser med blida ögon på ungdomens vedermödor. Eller rättare sagt, som inte ser med blida ögon på sin egen ungdoms vedermödor. Det är en uppgörelse, du och jag min ungdom, nu går vi ut och tar detta mellan fyra nävar. Allt detta satans gnäll, det kryper i mig. Hitta lösningar din patetiske fan, LÖSNINGAR! Okej, jag gick och sket och har lugnat ner mig nu. Har bestämt mig för att behålla skivan ändå, den får leva. Men det kommer nog att ta ett tag innan jag lyssnar på den igen, för det där var jävlar i mig jobbigt. Problemet nu, när jag faktiskt har börjat lyssna på texter och tolkar budskapen, är att jag känner mig totalt omringad och insnärjd av artister som vill att jag ska tycka synd om dem. Jag har redan ena foten i graven här, kan lätt se att jag inom några år helt kommer att sluta lyssna på musik. Men bara för att vara på den säkra sidan innan jag stänger butiken, om det finns någon där ute som vill förbarma sig över en gammal gubbjävel och återbörda mig till de musikälskandes skara får denne någon gärna tipsa om musik som inte kommer att reta gallfeber på mig. Lösningsorienterad populärmusik med positiva budskap (som inte är Håkan Hellström.. ehum..) finns det?
23 kommentarer till “Dirt”Skriv en kommentar |
Sök -
Det här kan bli långt …
Förstår verkligen var du kommer ifrån och jag kan känna precis samma sak. Och då gäller det inte bara musik, utan litteratur, bloggar (*host*), film och konst i stort.
När man står i kräk upp till knäna på jobbet eller ser ett inslag om Haiti på nyheterna kan man bli närmast äcklad av allt detta självömkande som omger oss. I den kontexten framstår det bara som jävligt osmakligt.
Men samtidigt behöver vi ju det där, jag gör det i alla fall. Jag älskar att vrida upp volymen i hörlurarna till Angry Chair eller Junkhead och bara dras med i en lavin av ilska och frustration.
Det är bra. Det är konst. Och det är förbannat nödvändigt för att orka kliva upp på morgonen och torka kräk eller bara slå upp tidningen.
Nästan all bra konst innehåller någon form av svärta, varken det handlar om rädsla, missbruk eller kärlek. Lycklig (eller lösningsorienterad) konst är inte lika intressant. Om det kan man naturligtvis tycka vad man vill, men så är det. Vi kommer alltid älska våra Doherty, Rimbaud och Plath mer än Tomas Ledin eller Anders jävla Wendin, och granskar man deras konst i sömmarna hittar man nästan alltid vad du väljer att kalla egocentrisk gegga.
Lösningsorienterad vill jag vara på jobbet, när det handlar om hur man bäst undviker en snyting från en viss boende eller hur man får en annan att sitta med vid bordet och äta. I konsten är det inte lika intressant. Jag kan till och med gå så långt som att säga att jag avskyr snusförnuftig och tillrättalagd konst. Det är platsen att vara utom sig just för att vardagen ska kunna vara motsatsen.
Kolla på ett valfritt egenproducerat Tv4:a program så kommer du slänga dig i bilen och vrida på Dirt på max. Som en vis person sa: Rickard Sjöberg makes me wanna smoke crack.
David: Vet du.. jag förstår vad du menar men samtidigt vill jag inte ställa upp på den svartvita bild du målar upp. Svärta okej, men självömkan är en nyans av svärta som jag inte kan tolerera längre. Det är skillnad.
Ta ett exempel: när jag slet ut Dirt ur CD-växlaren råkade jag lägga handen på en Janis Joplin-samling och stoppade in den istället. Jag menar tala om svärta! Men samtidigt en livskraft, lyssna på “Try just a little bit harder” till exempel, hon är en stark kvinna som inte tycker synd om sig själv och med den grunden att stå på kan hon även uttrycka svärta utan att det blir patetiskt. That’s what I’m talking about.
All konst kräver trovärdighet för att tas på allvar, och vad vi väljer att tro på är förstås högst individuellt. Nu reagerade jag negativt på Dirt, vilket inte betyder att jag hädanefter kommer att lyssna på Tomas Ledin. Om man tror att detta är de enda till buds stående alternativen så har man kanske inte så höga tankar om musik och konst, eller? Men vad vi väljer att tro på kommer också att förändras i takt med vår egen utveckling. En gång i tiden trodde jag på Dirt, nu ser jag bar patetisk självömkan. Den processen har skett hos mig, texterna är ju fortfarande desamma. Det finns inget rätt eller fel, bara en konstant utveckling.
Med tanke på hur det sedan gick för Layne Staley tycker jag texterna ändå inte har alltför mycket att skämmas för. Självömkan visst, men självdestruktiviteten känns inte påstådd och enbart för att väcka uppmärksamhet.
Honky: För Layne Staley var det säkert högst verkligt och inte alls fabricerat (fast det är ändå ett ställningstagande att skriva såna texter och ge den bilden av sig själv till omvärlden.. han hade ju kunnat välja en annan och mer konstruktiv väg). Men för mig, och det är vad texten egentligen handlar om, att jag möter en tidigare version av mig själv genom dessa låtar, så blev budskapet (filtrerat genom mina egna upplevelser) fabricerat och.. emo.
Alltså, alla texter på Dirt är inte lysande, men de funkar överlag bra i sitt sammanhang, med den mullrande musiken. Har man i åtanke att de skrevs av ett gäng killar strax under 25 blir iaf. jag snarare imponerad av den kompromisslösa skärpa en del av dem innehåller (Junkhead, God smack). Alla som varit i närheten av missbrukare känner igen sättet att resonera och min tolkning är att de i några av låtarna försöker göra upp med den bilden snarare än självömka.
Jag säger inte att de aldrig tangerar den gränsen, för det gör de både en och två gånger precis som många av de andra Seattlebanden från en här perioden. Men det finns så mycket annat där än bara det egocentriska buhuandet som jag känner att du (medvetet?) låter bli att nämna. Det om något är att förmedla en svartvit bild.
jag hinner inte läsa texten men jävlar vilken bra platta det där är! Jag var popsvartgothsleezerockarnisse som klädde mig i farsans rutiga skogsarbetarskjortor med foder och jag var så jävla fett nere med grunge, asså!
David: Jag förmedlade en känsla jag fick när jag lyssnade på texterna, en högst subjektiv bedömning, jag hymlar inte om det. Svartvitt? Javisst, men det är som sagt en känsla. Men att klassa all konst som antingen svärta eller Tomas Ledin/TV4/Moneybrother är stora drag med en långt större pensel i min bok. Sen handlar det här om min personliga “utveckling”, jag erkänner ju utan omsvep att jag blivit en gubbe som börjat stänga världen ute, men jag är inte riktigt mogen för Tomas Ledin än.. så illa är det inte. Då slutar jag hellre lyssna på musik helt och hållet, det är mer troligt.
Niclas: Musikaliskt, som sagt, är den svinbra.
“Men att klassa all konst som antingen svärta eller Tomas Ledin/TV4/Moneybrother är stora drag med en långt större pensel i min bok.”
Amen Maths, inte någonstans skriver jag det där. Det har du fabricerat ihop själv. Du förstår ju självklart att det är två ytterligheter och att det finns massor däremellan. Svärta kan du måla upp med stora eller små penseldrag, men den finns nästan alltid närvarande i viktig konst och pockar på våra känselsprön.
David: Okej, om vi ska börja citera varandra.. “Vi kommer alltid älska våra Doherty, Rimbaud och Plath mer än Tomas Ledin eller Anders jävla Wendin, och granskar man deras konst i sömmarna hittar man nästan alltid vad du väljer att kalla egocentrisk gegga.”
Amen David, det där är ju din uppfattning, sen när blev den universell? Byt ut “vi” mot “jag” och jag kan svälja ditt resonemang. Min subjektiva bedömning av vad jag anser är nödvändig och vacker svärta som förgyller konsten kontra vad som går över gränsen till egocentrisk gegga är min och bara min. Jag nämnde Janis Joplin, och där hittar jag ingen egocentrisk gegga men jäkligt mycket svärta.
Så du menar att om jag dissar Staleys texter så dissar jag automatiskt Sylvia Plath eftersom bådas verk innehåller svärta? Jag påstår att det finns bra och dålig svärta, precis som det finns bra och dålig konst. Staleys texter har, för mig, passerat bäst före datum. Så enkelt som så.
Universell är den knappast men tillräckligt spridd för att jag med gott samvete ska kunna skiva “vi”. Det finns en skillnad där och jag är övertygad om att du känner till den utan att jag ska behöva skriva dig på näsan.
Ska man dissa är det sedan en fördel om man är påläst, annars blir det lätt lite genant. Layne Staley ligger bakom ungefär hälften av skivans texter, resten skrevs av Jerry Cantrell. Och jag menar fortfarande att du blundar för vad stora delar av texterna handlar om, nämligen missbruk.
Så här talade Layne Staley själv om sina texter och uppsåtet med dem:
“I wrote about drugs, and I didn’t think I was being unsafe or careless by writing about them…I didn’t want my fans to think that heroin was cool. But then I’ve had fans come up to me and give me the thumbs up, telling me they’re high. That’s exactly what I didn’t want to happen.”
Du läser in självömk (jag också, men långt ifrån enbart), andra att det är coolt att knarka, och stackars Layne, ja han vänder sig nog i sin grav.
Vilket så klart inte hindrar dig från att ha rätt till din egna subjektiva bedömning. Hur bristfällig den än kan framstå som.
Jag förstår vad skivan handlar om David, jag är inte så tappad bakom en vagn. Jag blundar inte för det, men bara för att skivan handlar om missbruk så ska jag svälja och tolerera texter som jag tycker är patetiska? Nej, så funkar inte jag.
Du är inte den enda som har kommit i kontakt med missbrukare, du har inte ensamrätt på att förstå hur missbrukare fungerar, jag har också erfarenheter från området och tillåter mig att ha åsikter om det. Att missbrukare ofta faller ner i djupa gropar av självömkan är sant, men det gör inte det hela mindre patetiskt. Verkar ju inte heller som Staley (eller Cantrell) nådde ända fram med budskapet, att döma av det citatet du grävt fram.
Så min subjektiva bedömning är bristfällig.. jo du jag kan leva med det. Det ligger liksom lite i det subjektivas natur.
Håller med dig Maths självömkan suger. Du får göra som Steffe och börja lyssna på prog (OBS 1 g). Orglar, dammsugare, konstigt brus etc. Fullkomligt olidligt om du frågar mig men garanterat textfritt (och därmed självömkansfritt). Du bad ju om råd på ny musik och du verkar ju inte ha fått ngt. Klotet är det enda gruppnamn jag kommer på just nu.
krispigalisen: Så Steffe har börjat lyssna på prog? Det var fan. Ja man kanske skulle ta upp orgeljazz igen, eller fågelsång. Det bor en ornitolog i mig. Tack för tipset!
Lyssna på Jackie Mittoo. Glad orgelmusik!
Mattias: Tack för tipset! Lyssnar nu på Killer Diller.. det här är ju ska! Lysande.
Bra. Med tanke på att du inte uttryckt det tidigare så framgick det inte. Vilket givetvis hade varit på sin plats iom. att du går hårt åt det textmässiga innehållet.
Självklart har inte jag någon som helst ensamrätt på att förstå missbrukare, återigen vill du få det att låta som om jag hyser åsikter jag inte har. Tröttsamt.
Jo, visst är det så. Det vore ju närmast unikt om de hade lyckats nå fram till alla.
David: Du må tycka att det är tröttsamt, men det är lik förbannat så jag, du och de allra flesta andra människor som inte har Aspergers syndrom fungerar. vi läser inte bara bokstäverna som skrivs, vi tolkar även innehållet. Well, patetik är patetik, oavsett syfte. Jag tycker det är dåligt, och jag står för det.
Och det min text egentligen handlar om, vilket du hittills inte berört alls, är att jag speglade mig i min egen ungdoms patetik genom texterna på skivan. Det var det som gjorde upplevelsen jobbig. Jag skiter väl egentligen i vad Alice in Chains hystade ur sig för arton år sedan, herregud de är förlåtna.
Nej, att sätta ord i munnen på någon är att gå snäppet längre och det är precis vad du gjort vid två tillfällen i den här tråden. Det kan väl knappast vara för mycket begärt att du ska låta bli det ofoget. Asperbergs syndrom går btw nu för tiden under namnet högfungerande autism, varje dag för med sig en ny lärdom.
Varför skulle jag beröra det när min kritik inte på något sätt har med det att gör? Att du gör upp med din ungdom är väl bara sunt och nödvändigt. Bra där!
Nej, jag kommer aldrig att låta bli det ofoget. Det skulle innebära att stänga av stora delar av min hjärnverksamhet och hålla band på mig, vilket jag är dokumenterat väldigt dålig på. Jag tror inte heller att du vill föra diskussioner med mig på en tolkningsfri, bokstavstroende nivå, det skulle bli väldigt tråkigt i längden.
Och varför skulle jag beröra drogtemat i skivans texter när min kritik inte på något sätt har med det att göra? Du väljer att filtrera innehållet i min text, precis som jag valde att filtrera innehållet i skivans texter. Same shit.
Men det är klart att du ska tolka fritt Maths, det säger jag ingeting om, men lägg för guds skull inte ord i munnen på mig. DET är allt jag ber dig om.
Det är klart att det hederliga hade varit att omnämna skivans genomgående tema när man trycker in grillspättet så hårt som du gör. Det sprider ju faktiskt ett inte så litet ljus över varför texterna är vad de är. Ditt inlägg finns i sin helhet framför läsen och förhoppningsvis tar de del av den innan de läser kommentarerna, vilket gör att kontexten blir en helt annan.
I stället för att slugga på som en katt innan kastrering och försvara en delvis bristfällig text hade det möjligtvis varit ett alternativ att ta ett steg tillbaka och ransaka inlägget, för att se om det finns något du hade kunnat göra annorlunda så jag slapp slå dig på fingrarna som en busunge.
Det vore fint om du kunde ta en lärdom av hela den här historien och i framtiden vara mer nyanserad i din kritik. Och det säger jag så klart med en välmenande klapp på ryggen och lite box i magen.
Påstår du att min text är bristfällig? Nej, det håller jag inte med om. Jag är nöjd, den fyller sitt syfte. Om syftet hade varit att recensera texterna på Dirt hade jag hållt med dig, men det här handlar om min personliga utveckling. Dirt är bara en spegel i sammanhanget. Du får slå mig på fingrarna bäst du vill, men jag står för texten till 100 %.
Bara bitvis. I övrigt var den lika lysande som vanligt. Och det glädjer mig att du lagt den hetsiga tonen åt sidan. Ett tag fruktade jag att du bytt ut din ungdoms fabricerade självdestruktivitet mot en betydligt mer destruktiv aggresivitet - kanske också fabricerad för att få uppmärksamhet? Det hade varit trist.
Trevlig helg och glöm inte lärdomen *box box*.
Vi behöver ibland ställa oss frågan vad som egentligen är äkta och vad som är fabricerat. Den frågan kan även appliceras på denna kommentarstråd. Med dessa ord avslutar jag diskussionen och önskar en trevlig helg tillbaka.