Det är tyst och stilla i salen. Fönstret står lite på glänt, det slokar en blomma på nattduksbordet. I en av sängarna ligger ett lik svept i landstingets lakan. Jag, min bror och en av långtidarna ställer oss på varsin sida av sängen och tar tag i byltet för att lyfta över det till en bår. Fast det är en vuxen man, så är kroppen så mycket tyngre än vad jag trodde att den skulle vara. Det är som att försöka lyfta en oformlig stock.
I hissen ned mot gatuplanet blinkar lysrören plötsligt till. I en kort sekund är det svart, och jag hinner gripas av fasa; tänk om hissen stannar, och vi blir stående mellan två våningar i mörkret, upptryckta mot väggen med en död människa mellan oss. Men lamporna tänds igen och hissen fortsätter sin långsamma, knarrande färd genom huset.
MIn bror får ett annat uppdrag och försvinner iväg. Jag och långtidaren rullar britsen vidare genom de ändlösa korridorerna. Frysrummen ligger på gatunivå, och för att undvika att springa in i någon besökare görs liktransporterna på kvällar och nätter. Plötsligt stannar min kollega. Vi är framme. Dörren ser ut som de andra, bortsett från en liten och allvarlig skylt: “Obduktion”. Nyckelknippan skramlar, dörren öppnas. Vi träder in i tystnaden.

Trots att det är kallt i frysrummet så luktar det. Det är en mycket speciell doft, en lukt jag inte känt förut men som tveklöst hör hemma här hos de döda. Jag går in med båren själv, min kollega väntar ute i förrummet. Jag vet att när dörren går igen så är det bara att trycka på knappen bredvid. Ingen fara, inget att bli rädd för. Ändå kan jag inte låta bli att känna ett visst obehag. Mannens gulaktiga fötter är redan frilagda, och precis som på film sitter det en identifikationslapp fäst med band kring ena stortån.
När dörren pyser igen bakom mig blir luften liksom kompakt. Jag har bara en tunn sjukhusblus på mig och blir snabbt kall. Ljudet från fläktarna som kyler rummet tilltar i styrka.
För en kort stund svindlar det för mig. Rummet är så stort. Jag har sett döda människor förut, fast då en och en. Här ligger rader med kroppar längs väggarna. De flesta prydligt svepta, men här och där har fläktarna blåst av täcket. En arm, ett huvud, ett ben sticker fram. Alla blodfattiga, gulaktigt bleka eller lila. Det ser högst overkligt ut.
Jag rullar fram kroppen till en ledig plats, osäker på ordningen där inne. Står en kort stund och tittar ut över havet av döda, och går sedan snabbt mot utgången.
“Det där är obduktionskylen. Där står de som blivit obducerade”, säger min kollega. “Vill du titta in?”
Det vill jag inte. Jag inbillar mig att det ser fundamentalt olika ut i de bägge frysarna. I den första kylen har de döda någon slags värdighet kvar. Jag vill inte se resultatet av de kalla och avtrubbades hantverk.
Min kollega har fått ett nummer på sin personsökare, och försvinner iväg in på en expedition för att ringa. Jag står kvar ensam kvar i förrummet och tittar på uppradade obduktionsbänkar i rostfritt stål. De är behändigt sluttande mot ett hål i mitten av britsen, ungefär som golvet i ett duschrum.
Precis vid utgången står en liten vagn fylld med glasburkar. Jag tar upp en och skärskådar innehållet: något fransigt svart i vätska. Så ser jag att varje burk har en etikett med namn och ett personnummer. Hela vagnen är fylld med kvarlevor från döda människor.

Det var en sommar som denna. Het och fuktig, med en sol som obönhörligt stekte stadens invånare. Jag och min bror hade via en kusin fått sommarjobb på Södersjukhuset som patienttransportörer. Expeditionen låg vid akuten och det var också därifrån som transporterna skedde. Det här var innan mobiltelefonens segertåg, så kommunikationen skedde via personsökare och vanlig hederlig telefon.
Södersjukhuset är stort. Mycket stort. Inte lika stort som Huddinge sjukhus som är en koloss, men tillräckligt för att som transportör avverka minst ett par mil varje dag i byggets vindlande korridorer.

En dag får vi ett telefonsamtal från förlossningsavdelningen. Det ska transporteras något till ett av de mindre kylrum som finns här och där på sjukhuset. Jag och min bror går dit tillsammans. På golvet i den tomma salen står en helt vanlig liten verktygslåda i plast. Jag lyfter upp den och känner hur något rullar till. Det råder knappast någon tvekan om vad lådan innehåller. Transport av de döda är inte någon särskilt lustig sysselsättning annars, men den här gången känns det bara förjävligt. Vi går ner till kylrummet under tryckt tystnad. När jag ställt ned lådan på golvet i det kalla rummet blir vi stående en liten stund. Det känns så sorgligt att lämna den lilla helt ensam på golvet under den krassa lysrörsbelysningen. Efter en liten stund börjar kylan kännas genom de tunna sjukhuskläderna och vi går ut till värmen och livet i korridoren igen.

Jag transporterade förstås inte bara lik, utan också högst levande människor, men det är dessa transporter som har etsat sig fast i minnet. Tidigare var jag så omedveten om döden, den finns ju inte bland oss som den gjorde förr. Om man bara sett lik på TV blir det nästan abstrakt att se en död människa på riktigt. Att känna lukten, kylan, se ögon som saknar gnista och glans. Jag är glad för erfarenheten, men skulle inte vilja arbeta med det dagligen. Inte bara för att det är så deprimerande, utan för att jag trots allt vill ha någon slags distans kvar. Jag vill kunna fortsätta se människan bakom den fallna masken, se kroppen inte bara som ett ting, en tom behållare med ett tystnat hjärta, utan något som ska hanteras med respekt hela vägen ned i jorden. Att inte hänfalla till galghumorn som gör att det känns okej att klämma fast ett protokoll i händerna på en avliden människa bara för att armarna stelnat i upprätt läge.

När mina arbetsdagar var över gick jag ut i eftermiddagssolens kvävande hetta. Luften dallrade över parkeringsplatsen utanför sjukhusets entré. Jag drog ett djupt andetag, glad och tacksam för att vara vid god hälsa, för att jag kunde promenera ned för backen mot Skanstulls larmande trafik och lockande barer, känna doften av blommorna som kantade vägen, höra måsarnas skrik över Årstaviken. Tacksam, för att jag inte var fast i ett av sjukhusets sterila descinfektionsdoftande salar, med en cancer som åt upp livet inifrån. Eller för att jag inte låg som en blek och stel version av mig själv i någon av husets frysar, färdig att sprättas upp och sys igen och grävas ned i den mörka och kalla jorden.

Kategorier: Betraktelser | Tags: döden, lik, obduktion, Södersjukhuset, sommar