Vi är hela tiden omgivna av olika dofter, men med våra pollensvullna näsor är det förstås svårt att känna något av dem. Jag luktar mandel, har jag fått höra. Ständigt i sällskap med min egen doft, för det mesta dold bakom ett batteri av fabricerade lukter, är jag förstås döv för den själv. Men utan rakvatten finns den tydligen där, i nacken och bakom örat. Synd att förfallet kommer så snabbt utan artificiella hjälpmedel. Munnen blir en kloak efter några timmars sömn. En dag på stan med glömd deodorant och folk tittar snett. Visserligen diskret i ögonvrån, men näsorna rynkas likväl, högfärdigt och omedvetet. I trettonårsåldern delade jag ut reklam för att tjäna pengar. Det var uselt betalt även med dåtidens mått, men så mycket andra jobb fanns inte att tillgå. Jag och en handfull andra småkillar kördes runt i förorten i en svart van av en fetlagd man som hette Ebbe. Denna man var ytterst suspekt, ryktet gjorde gällande att han var bög (det här var på den tiden ordet pedofil inte existerade, utan män som drogs till småpojkar var rätt och slätt bara äckliga bögar), och att man skulle passa sig för att bli kvar i bilen ensam med honom. För att få plats med så mycket folk som möjligt hade Ebbe plockat ut alla säten, så att bussen invändigt förutom framsätet bara var ett skal. Jag minns fortfarande lukten där bak. Inpyrd cigarettrök och pojksvett. Trapphusen hade sin speciella sammansättning. Alla luktade olika, trots att det ständigt var samma beståndsdelar: sopor, matos och rök. Och de signalerade alltid samma sak: du är inte hemma här, du hör inte hit. En gång hamnade jag ändå ensam med Ebbe i bilen. Resten av pojkarna var avsläppta på olika platser, för att springa upp och ned i trapphus och sedan bli upplockade lite senare. Han stannade till och vi väntade på något. Jag satt i framsätet. Det var ett säte till mellan oss. Jag tryckte mig mot dörren, beredd att hoppa ut. Ebbe pratade med mig på sin sävliga skånska, jag minns inte vad han sa. Han satt med sina håriga händer på ratten och tittade ut i regnet, men gav mig hela tiden snabba sidoblickar i ögonvrån. Runt handleden hade han en tjock guldlänk. Rovdjur kan lukta till sig rädsla, kroppen utsöndrar kanske någonting, en odör av osäkerhet, en stank som triggar predatorns instinkt. Jag var liten och smal på den tiden. En lättare kopia av idag. Mörkt hår och allvarliga ögon, redan då en antydan till rynka i pannan. Jag ansträngde mig för att inte verka rädd, men jag fick ett oroligt tryck i magen och handsvetten flödade. Plötsligt rycktes bakdörren upp. En av de andra killarna var tillbaka. Han slog ingen dörren bakom sig, ruggig av regnet och mån om att snabbt komma in i värmen. Ebbe svor till. Jag andandes ut så lättat att jag är säker på att det hördes. Flera år senare fick jag höra att Ebbe blivit åtalad för våldtäkt på en pojke. Brottet begicks just där, i den förbannade bilen. Killen var bara tolv år gammal. Vad för doftminnen det gav upphov till vill jag helst inte veta. När jag var liten ägnade vi somrarna på landet. Det första jag gjorde när vi kom hem var alltid att först inspektera trädgården, som när den lämnats ensam snabbt blivit till en vildvuxen djungel. Hallonbuskarnas fordom räta rader spretade åt alla håll, och på grenarna hängde klasar av mörkröda övermogna bär. Tillsammans med rabarber, äpplen, jordgubbar och körsbär - alltsammans uppdrivet ur myllan av min mor - bildades en söt och tung doft som jag girigt sög i mig innan plundringen började. Huset hade också en lukt. Den hade förstås funnits där hela tiden, men bara när jag varit borta en tid kunde jag känna den. Villan hade ju varit tömd på människor halva sommaren, bara en och annan fluga hade stört luftens instängda sammansättning. Det som kändes i näsan var alltså bostadens unika signatur: damm, tvättmedel, hund, fukt, mammas Rive Gauche och pappas Old Spice. Kombinationen blev till en parfym som stavades trygghet och lugn. Hemma hos mina kompisar var lukten annorlunda sammansatt. Andra sorters sköljmedel, annat matos som satt sig i väggarna. Det var inte en otäck lukt, men ändå föremål för ett litet hugg i magtrakten, en oro som sa "inte hemma". Till skillnad från andra minnen som bleknar med tiden är doftminnen sekundsnabba. De agerar på ett annat plan, tar inte omvägen förbi några oväsentligheter, behöver inte vecklas ut genom andra associationer. Nej, doftminnen verkar ha en direktlinje till hjärnan. De går rakt på sak, hittar rätt arkivskåp på en gång. Och de verkar ha tillgång till alla känslosträngar. Omedelbart försätts man i samma tillstånd som när minnet en gång utspelades. På gott och ont. Cigarettrök och svett är Ebbes bil. Sopor och matos - alla trappor jag nötte under den där hösten. En fransk tvål och jag är i bästa kompisens sovrum med ett dunkelt minne av att hans pappa står asberusad och hamrar på den låsta sovrumsdörren. Flingsalt luktar som landet, fuktigt och unket. Nyklippt gräs ger mig en obestämd lyckokänsla. Vad som tyvärr är gemensamt för alla doftminnen är tomheten de lämnar efter sig. För ett par sekunder är man uppfylld av nostalgins sprudlande klang, men när det är över blir det så smärtsamt uppenbart att det som just utspelat sig hör till en annan, onåbar tid. Som det där stråket av parfym, som är du som spenderade dina sommardagar med mig. En lycklig tid som aldrig kommer igen, plötsligt lika avlägset som ett solblekt fotografi. Det är en doft som sätter någonting i gungning, som sprider en varm vibration i bröstkorgen och får mitt hjärta att picka som en orolig sparv. Men efteråt är allt som finns kvar en vemodig känsla av att någonting gått förlorat. Det är nog tur att det inte går att konservera dofter. Jag är rädd att jag skulle bli besatt. Jag skulle sitta i min ensamhet med ett förråd av burkar och sniffa mig iväg på minnenas snåriga stigar. Och det som man får för mycket av blir ju till slut vardag. Bättre då att ibland bara svepas iväg av en opåkallad doft, och att försöka acceptera att svunnen tid inte kommer igen.

Kategorier: Betraktelser | Tags: doftminnen, lukt, Minnen, vemod