Lilla E och jag poserar framför världens största samling av skotsk whisky Det här skulle bli en reseskildring kryddad med rökig single malt whisky, mustig ale och fantastiska vyer från the Highlands. Av anledningar som jag kommer att rada upp, en efter en, blir så inte fallet. Men först till det som ändå gick in på pluskontot.  Det sägs att staden Edinburgh fördubblar sin befolkningsmängd under festivalmånaden augusti, från en halv till en miljon. Efter att ha kryssat fram på stadens gator med barnvagn i fem dagar, och sagt "Excuse me" ungefär femhundra triljoner gånger, finner jag ingen anledning att betvivla detta påstående. Det är helt enkelt väldigt mycket folk i Edinburgh i augusti, det bör den som åker dit ta med i beräkningen (vilket normalresenären som "kollar upp saker" säkert också gör, annat är det med oss impulsiva äventyrare).  Allra värst (eller roligast, beroende på hur man är funtad) är det längs The Royal Mile, dvs High Street som börjar vid det smått legendariska slottet och slutar vid The palace of Holyroodhouse. Att vandra längs denna gata är en upplevelse inte helt olik en vandring längs Västerlånggatan i gamla stan i Stockholm. Det är asiater med kameror, krims-krams och gatuartister överallt. Speciellt under The Fringe, vilket är en konstfestival med inriktning på teater och performing arts som lockar till sig (enligt en okulär besiktning) lajvare från jordens alla hörn. Om man, som jag, inte är helt imponerad av gycklare, jonglörer och kroppsmålade robotimitatörer (och naturligtvis den över hela jorden ständigt närvarande samlingen av panflöjtsindianer) gör man nog bäst i att hålla sig borta från denna gata. Palatset och slottet bör man däremot besöka, även om slottet är en av världens största turistfällor så går det inte att komma runt dess majestätiska uppenbarelse där uppe på vulkanklippan.  Men en glesbygdsman som jag längtar sig förstås gärna bort till öppna landskap när trängseln blir som värst, och som tur är erbjuder staden detta inom gångavstånd. I anslutning till tidigare nämnda Palace of Holyroodhouse finns ett fantastiskt grönområde vars höjdpunkt (i dubbel bemärkelse) är Arthur's Seat - en bergsknalle med tillhörande gångstig som erbjuder svindlande vyer över staden. Här är det lätt att ta till slitna klyschor som "lisa för själen" och liknande, vilket jag väl borde undvika då vi försöker upprätthålla en viss litterär standard här på Barstol (jodå). Okej, säg så här: om du gillar öppna landskap och inte har något emot en envis vind som blästrar dina kinder till en angenäm rosa nyans är Holyrood Park stället för dig. För mig var det tveklöst en av resans absoluta höjdpunkter.  Om vinden trots allt känns för snål och du väljer att dröja dig kvar i turistkvarteren samt gillar whisky, och det gör väl den som åker till Skottland, rekommenderar jag verkligen ett besök på The Whisky Heritage Centre (354 Castlehill, alldeles nedanför slottet). För elva pund får du en snabbkurs i whiskytillverkning, vilket kanske låter tråkigt men för den som alltid vill veta hur saker och ting fungerar är det helt enkelt nödvändig information. Du får också lära dig vad som kännetecknar single malt whisky från de fyra stora regionerna (The Lowlands, the Highlands, Speyside och Islay, den femte (Campbeltown) hoppade man över eftersom den är så liten) samt hur man provsmakar den ädla drycken. Naturligtvis ingår även en provsmakning. Dum som jag var valde jag ett smakprov från min favoritregion - Islay - och fick en smutt Bowmore i glaset. Inget ont om Bowmore, men det var ju liksom ingen ny smakupplevelse direkt. Som tur var valde min fru the Lowlands och fick en Ben Nevis som jag bytte till mig några droppar av, vilket är en helt annan smakupplevelse, som att jämföra vanilj med asfalt egentligen (och jag föredrar alltså asfalt).  Detta leder oss in på själva dryckenskapen, den förväntade men i stort sett uteblivna. Så här är det nämligen, alla de där mysiga och genuina pubarna som du verkligen har sett fram emot att besöka SLÄPPER INTE IN DIG OM DU HAR BARN MED DIG! Big big big... disappointment. Vi fick inte ens sitta på en uteservering och dricka en väl förtjänt ale, ut kom en rödbrusig ung man och bokstavligt talat motade bort oss. Jag är osäker på om detta är en lag i Skottland, i såna fall en lag som endast omfattar pubar. Det gick nämligen alldeles utmärkt att dricka öl och vin på vanliga restauranger (tack gode Gud för turkar, araber och italienare som driver restauranger och välkomnar barnfamiljer med öppna armar). Det säger sig självt att mycket av den förväntade upplevelsen gick om intet på grund av denna diskriminering, och att dricka en dyr och rökig single malt på italiensk restaurang kändes helt enkelt bara fel så det blev inte mycket av den varan. Klar minuspoäng till Edinburgh där alltså.  Så vad gör man då när man har blivit stoppad i dörren och besvikelsen gräver ett hål i bröstet? Jo, man vänder blicken ut mot hedarna. The glens, the lochs, en liten rundtur med sjöar och destillerier kanske? ICKE SA NICKE! Bussbolagen tar inte emot passagerare yngre än fem år. Okej, jag erkänner, det här borde vi ha kollat upp innan vi bokade resan, och kanske hade vi då hamnat i Ljubljana istället (jag skämtar inte), men nu har jag talat om det för dig så du åtminstone slipper stå där och tugga på huvan till regnjackan i ren frustration. Jag tvekar inte en sekund när jag famlar efter det andra gula kortet i bröstfickan, vilket i fotboll betyder utvisning men vi har specialregler här, så låt oss ändå fortsätta.  Med reslusten en gnutta kantstött men plånboken fortfarande i fin form vände vi oss till de modernare delarna av staden, alltså New Town, för hjälp. Och hjälp fick vi, för här finns helt vanliga restauranger som tar emot även nykränkta barnfamiljer. Och om allt annat falerar, välj stället med devisen "Love all, serve all" (pluspoäng till den som gissar rätt). I New Town, med undantag för shoppinggatan Princes Street, råder också ett lugnare tempo som känns väldigt behagligt när man har hetsat runt bland alla tusentals spanjorer, tyskar, japaner, svenskar och holländare (vilket är världens största folk enligt en trulig liten israelisk gubbe som jag hamnade i samspråk med).  Och tro det eller ej, men här kan man faktiskt se författaren Klas Östergren flanera längs George Street, iklädd en brun linnekostym (det gjorde vi i alla fall). Jag hann inte placera ansiktet i tid.. det kändes fånigt att springa tillbaka.. och herregud vad skulle jag ha sagt?! "HALLÅ KLAS! GREAT FAN HERE!". Hursomhelst, om du vill slappna av och äta god mat utan att bli uppskörtad, gå till New Town. Och när du är där, passa på att känna på alla låsförsedda grindar som håller oönskad pöbel utanför the Queen's Gardens. De är privata de där trädgårdarna, "accessable only to key holders" som det stod på varningsskylten, men vi hittade en olåst grind och smet in (jag pissade i en buske, där fick borgarbrackorna så de teg!)  Så till slut, vad tycker jag egentligen om Edinburgh? Jo, jag tycker både det ena och det andra. Å ena sidan är det här en stad som i princip är en enda stor turistfälla, som ett större Visby, om man inte bemödar sig att leta lite extra. Och lika svårt som det är att stå emot stadens självklara charm, lika enkelt är det att be hela Skottland dra åt h-e efter att ha blivit nekad av både pubägare och busschaufförer. Ärligt talat, jag vet inte var de gör av sina barn i Edinburgh, kanske låser de in dem i källare tills de blivit arton och får gå på puben för jag såg då verkligen inte många telningar under våra fem dagar.  Följande slutsats är alltså tämligen självklar: åk inte hit med barn. Verkligen, jag lovar, det är inte värt mödan. Det finns massor av andra kanonstäder som inte diskriminerar barnfamiljer. Däremot, och det här är viktigt inte minst för Barstols övriga skribenter, ser jag Edinburgh som ett värdigt alternativ till Prag för den där ölresan med polarna. Men hörni, vi skippar augusti va?

Kategorier: Resor | Tags: ale, Arthur's seat, Ben Nevis, Bowmore, Edinburgh, George street, Holyrood Park, Klas Östergren, New Town, Palace of Holyroodhouse, Princes street, Queens gardens, Skottland, the Fringe, The Royal Mile, Whisky