Fredag 10 Juli 2009
Av jonas
Under de kommande veckorna är jag på semester. Mina inlägg kommer således ha mer semesterkänsla, dvs. aningen ledigare (läs: osammanhängande) och lättsammare (läs: ogenomtänkta) inblickar av anekdot- eller kuriosakaraktär i min semestervärld:
Äntligen är jag tillbaka i Baskien igen. Denna lilla del av världen med sitt gröna och dramatiska landskap, sitt vänliga men stolta folk, och inte minst med världens i särklass godaste pintxos.
Det jag kommer ihåg bäst från mitt första möte med Baskien är dock vare sig naturen, leendena eller tilltugget, utan det mycket säregna språket. Inte för att någon förväntade sig att jag skulle prata det, eller ens försökte tilltala mig på det, men för att alla min frus (dåvarande flickvän) kompisar hade så otroligt konstiga namn. Och nu menar jag konstiga på riktigt, inte på det där lite lustiga sättet som till exempel Gun-Mona eller andra norska namn. Jag som hade haft löjligt svårt att lära mig min egen flickväns namn - Zurine (uttalas ung. “Surrinnjä”) - blev nu introducerad till Arantxa, Ainhoa, Irantxu, Josune, Goizane, Izaskun, Maialen och Betirtze. För en ung kille som gärna ville göra ett gott intryck genom att lära sig namnen på sin flickväns alla väninnor blev situationen omöjligt frustrerande...
Som ni kanske redan visste har baskerna ett eget språk, och till och med eget typsnitt (som endast har konkurrens av det typiskt irländska i frågan om fulhet). Språket är mycket gammalt, inget vet var det kommer ifrån, det är omöjligt att lära sig, samt är mindre likt spanska än vad finska är likt svenska. Att språket har en inneboende kraft och har varit föremål för både politiska strider och totala förbud råder det dock inget tvivel om. En som tidigt insåg vilken kraft ett språk kan ha för den gemensamma identiteten och kulturen var Franco. Han förbjöd helt enkelt baskiska - en bask fick vare sig prata eller skriva baskiska i eller utanför Baskien. Det gick till och med så långt att han förbjöd baskiska tilltalsnamn om det fanns ett motsvarande spanskt. Så min fru som är född under Francos allra sista levnadsår döptes således till Maria Blanca, trots att hon alltid hetat och kallats Miren Zurine.
Det om något borde väl vara en historia att fundera på för alla er som vill ha rätt att fortsätta döpa era söner till Robin, Kevin, Melvin eller Glenn, men som umgås med tanken att rösta på Sverigedemokraterna i nästa års val? Gör inte det om ni inte är beredda på att döpa om ungarna till Torkel, Harald, Birger eller Håkan.
Nej, nu ropar dom på mig. Nya pintxos är serverade tillsammans med lite svalkande txakoli. Så agur och eskerrik azko!
Kategorier: Resor, Samhälle |
Tags: Baskien, baskiska, Franco, pintxos, txakoli
Permalink
Skriv en kommentar
|
Ja somliga får ju dra sitt slit på jobbet medan du sitter i Baskien och blir smålullig. Avundsjuk? Jag? JODÅ! Men okej, det var faktiskt intressant att få veta lite mer om regionen, jag kan ingenting om Baskien förutom refrängen “baskiska separatiströrelsen ETA” som jag är uppväxt med.
Pinxtos ser grymt gott ut. Fick googla txakoli. Är inte så mycket för vitt vin men det passar nog utmärkt på plats.
Dricker du inte Kalimotxko? En baskisk dryck som var rena drömmen för en nybliven 20-åring som inte riktigt lärt sig uppskatta rödvin men ändå ville verka kultiverad. Plötsligt var det inte bara okej att blanda med coca-cola, det var helt rätt och till och med coolt att göra det. Och rödvinet var så billigt att läsken var den dyrare delen i blandningen. I södra Spanien fanns nån motsvarighet med Fanta som jag inte minns namnet på.
Maja: Lustigt sammanträffande, i lördags var jag på fest och drack den blandningen du beskriver för första gången i mitt liv. Fast killen som bjöd på den kallade den “Kalle mongo”. Det smakade rent för jävligt tyckte jag, men smaken är ju som baken.
Maja & Maths>> Den där blandningen drack jag ofta i unga år. Snarare regel än undantag för ungdomsfyllor runt -90.
David & Maja: När jag gick på högstadiet (vi söp ju redan som barn på min tid) brukade tjejerna dricka Marinella och Trocadero. Jag tyckte redan då att konceptet att blanda vin och läsk var något som jag inte på något sätt ville se förknippas med mig som person.
Maths: En Dagens i sommarvärmen är dock svår att slå (förutom med en kall öl, förstås).
Maths & David: for the record vill jag förtydliga att jag sedan länge slutat med såna dumheter som att förstöra ens det äckligaste av vin med läsk. Dessutom upptäckte jag längs vägen att kombinationen rödvin+cola påminner om rökt skinka i smaken, och som vegetarian blev det såklart den definitiva nådastöten.
“Det om något borde väl vara en historia att fundera på för alla er som vill ha rätt att fortsätta döpa era söner till Robin, Kevin, Melvin eller Glenn, men som umgås med tanken att rösta på Sverigedemokraterna i nästa års val? Gör inte det om ni inte är beredda på att döpa om ungarna till Torkel, Harald, Birger eller Håkan.”
Jag förstår inte riktigt. Är detta ett skämt? Det framgår inte. Om det inte är ett skämt tycker jag synd om dig. Verkligen synd. Det kan inte vara lätt att vara så liten.
Matt & Maths: Kanske en gemensam “redaktionsresa” till Baskien för att lära känna det (maten & drycken) bättre?
Maja och andra läskare: Rödtjut och Cola är knappast dryckernas motsvarighet till Ginger & Fred! Var för sig är det två fina drycker, men tillsammans är det som att halsa kall glögg. Rödvin och Fanta har jag aldrig provat, men det låter mest som en snabb-sangria. Annars kör de ju en del rödvin och sockerdricka (Gaseosa) under namnet Tinto de Verano.
Mattias: Du måste vara trygg i din manlighet som erkänner en sån sak.
Anders: Det står vad det står. Vissa kommer tolka det som skämt, andra kommer ta det på mer allvar.
Jonas: Bästa idén någonsin. Jag sitter här i ett mulet och blåsigt sthlm och längtar bara bort.
De nordiska namn du räknar upp är inte motsvarigheter till Kevin och Robin och Glenn.
För det är …?
…tjejdricka.
Det undrar bara en person som inte är trygg i sin manlighet. Jag tänkte mer på vilka nordiska namn som motsvarar Kevin och Robin Och Glenn!
Haha kul att folk med åsikter som herr ungsvensk alltid blir en parodi på sig själva utan att ens fatta det
…och jag som trodde det uttalades “Sur-Inger”
Svågern: Nej då, även om det ibland hade varit mer passande
http://www.pelota.se
Lite baskien i Sverige