Elvis kom in i mitt leverne på morgonkulan. Det gick liksom inte att sky. Han var, och är, lika känd som Jesus, James Bond, Påven och Hitler. Från början tyckte jag att musiken, på sin höjd, lät allright men att Elvis såg väldigt plufsig, däven och fadd ut (och på den tiden var mina päron gracila och sobra). Första sammanträffandet med Elvis som stämplade var filmen »True Romance«. Elviskaraktären som Val Kilmer levererar är the shit. (Det går ju inte att inte digga Elvis i »True Romance«.) Även det övriga Elvistugget i filmen (mest från Christian Slaters karaktär) öppnade mina ögonglober - på glänt men inte mer. »True Romance« är en prima film men den fick mig inte att agera. Det blev ingen spårvagnsfärd till Skivhugget (R.I.P) för att köpa en hög Elvisplattor. Det skulle dröja några solvarv till innan the quickening. Det var senvår och jag var hemma hos en polare som residerade allena i föräldrarnas hus i Örgryte under några veckor. Vi var en liga som gick ut och in, grillade marinerad lax och fläskkarré ute i trädgården, skitsnackade och hinkade alkohol till småtimmarna. En kväll blev jag frusen efter grillningen, vilket är lätt hänt i Göteborg, och gick in i huset. I teverummet låg ett videoband med »Elvis' 68 Comeback Special«. Tänkte: va fan, jag har inget bättre för mig (och jag har alltid varit vetgirig). Ryktes med i musiken och Elvis artisteri från första stund. Hur fan kunde jag ha förbisett kraften i hans pipa, utryck och rörelser under alla dessa år? (Vad den spelningen gjort för framtida kommers av skinnjackor och dito byxor är marigt att göra sig ett begrepp om – but it’s a lot.) Jag blev inte kär, men jag fattade varför gemene man blev, och fortfarande blir, kära i Elvis. Köpte fortfarande ingen platta med The Undisputed King of Rock 'n' Roll men var det en dokumentär på dumburken eller någon artikel i någon blaska högg jag. Till slut kom mötet som skulle ta mig hela vägen. Vi var ett följe om fyra gossar, alla före detta musiksnobbar som hade lätt att falla tillbaka i mögliga synder i varandras trust, som skulle gå och se på Elvis - In Concert i Scandinavium 4 mars 2000. När jag först läste om konserten, det var hela Elvis orginalband (The TCB Band) inklusive kör (The Sweet Inspirations & The Stamps Quartet) som spelade live och Elvis som uppträdde på en gigantisk teveskärm, tänkte jag att det här spektaklet vill jag inte bomma. För det var vad jag förväntade mig – ett grandiost spektakel. Det som slog mig redan under de inledande låtarna var hur genuint det kändes. Showen var härligt milliondollarproffsig och det var inte många sekunder under de två och en halv timmarna jag påmindes/slogs av att Elvis faktiskt inte var på plats – eller att han är salig. Det kändes overkligt verkligt. Och det märktes att kompband och kör hade uppträtt hundratals gånger med en världsartist (se där alla rubriksättare, så använder man ordet världsartist utan att överdriva). Bandet var tightare än musen på en mulladotter. Elvis uppträdde med en pondus som måste ha fått riktiga kungligheter att känna sig dvärglika bredvid honom. Hur långt han än gick, hur dåliga kvickheter han än drog, hur mycket galenskap han än visade var han helt självklar i centrum. Han var helt skamlös och det var alldeles förtjusande att se. Låtvalen var oklanderliga och hans kevorka på alla brallisar i publiken var enorm. Under »Love me Tender« hånglade han säkert med fyrtio tjejer och rundade av låten torrknullandes med tre hårtorksfriserade Midwestbrudar liggande på scen – bara så där. Numer äger jag Elvisskivor och jag går och kollar på "spektaklet" varje gång de gör ytterligare en turné (och tvekar inte att slänga upp tusentals kronor för plåten). För på scen är Elvis världens bästa någonsin – inte Metallica, inte U2, inte Depeche Mode och absolut inte Kent.

Kategorier: Musik | Tags: Christian Slater, Depeche Mode, Elvis Presley, Elvis' 68 Comeback Special, Hitler, James Bond, Jesus, Kent, kevorka, Metallica, Örgryte, Scandinavium, Skivhugget, The Undisputed King of Rock 'n' Roll, True Romance, U2, Val Kilmer