Vi dricker, vi snackar, vi minns och vi skrattar... Fast det är sällan över förra helgens äventyr eller helgen innan den. Nej, det är inte ens i närheten. Jag har tänkt mycket på det där under den senaste tiden och jag har nästan blivit besatt av när det hände. Kanske beror det på det faktum att jag plötsligt arbetar på ett ställe där medelåldern ligger någonstans strax under tjugofem. Man är en i gänget men ändå inte och det är åldern som utgör den där osynliga vattendelaren. Det hade den kanske inte gjort för bara något år sedan men nu gör den det och allt det där är väldigt diffust och svårt att sätta fingret på. När hände det, när tog denna andra ålder över min kropp? Den måste ha smugit sig på om natten för jag har ingen aning. Jag välkomnade den inte. Allt jag vet är att jag ofta befinner mig framför spegeln granskande gråa hårstrån, hud som hänger och oroar mig för när medlemspapperena för "Vänskapsföreningen Gula Fläcken" ska dimpa ner på hallmattan. Jag brukade uppskatta ett visst mått av stök, i alla dess former, nu känner jag ett lätt tryck innanför pannbenet vid kaosartade situationer eller när ljudnivån blir för hög. Var jag än är, ute bland folk, på jobbet eller hemma så finns det ingenting som jag uppskattar så mycket som lugn. Lugn som i tystnad eller i alla fall en sansad ljudnivå, lugn som gör att man kan fokusera på vad det nu är man håller på med, lugn som tillåter en att tänka och prestera. Jag minns en annan tid. En tid då katastrofen låg precis runt hörnet, vad som helst kunde hända och det behövde nödvändigtvis inte vara någonting bra. Jag brukade vara en schmutzromantiker. Jag trivdes på dåliga barer bland folk som förstod det där med att ett visst mått av våld inte nödvändigtvis behöver vara av ondo; att det är minst lika viktigt att lära sig att ge och ta en smäll (och kunna gå rakryggad ur bägge situationerna) som att lära sig att tala sig ur en besvärande omständighet. För det är så livet ser ut. Även i vår tid av trygghetsnarkomani och dubbla lås. Den spänningen är borta nu. Det som brukade väcka en kittlande känsla väcker nu endast irritation. Jag har ingen lust, ingen ork, för allt det där andra. Att ta del är inte längre viktigare än att få vara i fred. Samtiden har i vissa fall hunnit i kapp och förbi. Även om den inte nödvändigtvis har blivit svårare att förstå sig på, snarare tvärtom, så väcker en del av dess former och uttryck ingenting annat än avsmak. Inte avsmak som i en intensiv avsky, bara ett steg tillbaka och en rynkad näsa – som en varmkorv som legat lite för länge i spadet. Samtiden… Den har ju tagit en del märkliga steg. Schulmans gör KTH-humor och folk skrattar. I den andra ringhalvan står Ranelid och Birro och gläfser med händerna om varandras kukar och ska föreställa alternativet. De enda som når fram är karikatyrerna – och mina tankar på att emigrera. Jag drömmer om tysta rum och stumhet. Att vara utanför hela alltet – som en nyanländ flykting. (Visst känner invandrare som inte kan svenska ett stort utanförskap men allt är inte svart; att inte förstå vad Patrik Ekwall säger är till exempel en gåva.) När hände det här, hur fan kunde det gå så fel? Nåväl. Låt dem hållas.

Kategorier: Okategoriserat |