Det var en vanlig onsdagskväll på Kvarnen. Jag satt och ölande med en tjej jag nyligen lärt känna. Jag har ingen aning om vad vi snackade om, men det kan mycket väl ha varit det något märkliga men inte desto mindre verkliga sambandet mellan aikare och snusränder på stentvättade jeans, när ett bekant ansikte passerade vårt bord. Med ett icke föraktfullt antal öl konsumerade var inte uppmärksamheten på topp. Att min syn inte är vad den borde vara och att jag vid den här tiden ännu inte börjat använda mig av linser gjorde knappast saken bättre. Hur som helst så hälsade jag glatt på den bekanta mannen och höjde mitt glas när han passerar. Han log och besvarade min hälsning lika glatt och självklart. ”Känner du Mikael Persbrandt?” Frågade min dejt. Innan jag visste ordet av hade jag redan svarat. ”Ja, för tusan.” ”Är ni nära vänner?” ”Nära och nära. Jag skulle väl mer vilja kalla det krogbekanta. Du vet, vi brukar ta en öl och stå och snacka en stund när vi springer på varandra.” Det var en lögn. Och jag visste inte ens varför jag ljög. Lögnen liksom bara flög ur mig så självklart och lätt att jag inte ens hann överväga att stoppa den. Och har man väl börjat ljuga och dessutom lagt märke till att det ger intryck så är det frestande att bara rida på vågen. ”Tror du han kommer komma och sätta sig med oss?” Det hade fortfarande varit lätt att bara skratta bort det hela och säga att jag skämtat. I stället: ”Äh, du vet, Micke ser ju att jag är upptagen så han vill väl inte störa. Kanske går jag bort och byter några ord med honom senare i stället.” Hon log mot mig. Det var tydligt att hon blev imponerad och jag kände mig liksom så där lagom kulturell och världsvan. Polare med Persbrandt liksom. Jag var en sådan som hade ess i rockärmen. Som kunde överraska på ett avslappnat sätt. Jag väntade tills vi hade druckit upp våra öl sedan såg jag till att vi gjorde en snabb sorti och bytte krog. Det vore onödigt om en så vacker och lyckosam lögn skulle avslöjas av att Persbrandt kom och slog sig ned vid bordet bredvid. Vi slutade träffas kort därefter men när jag några månader senare sprang på henne på krogen fortsatte hon ställa frågor om min vänskap med Persbrandt. Inte ens då kunde jag drista mig till att berätta hur det verkligen låg till. ”Nä, det var ett tag sedan jag sprang in i Micke nu. Vi har ju inte den typen av nära kontakt att vi brukar höras på telefon och så.” Trots att det är typ fem år sedan och att hon förmodligen glömt bort hela grejen, och att vi inte ens hälsar på varandra längre så kommer jag alltid att tänka på den här historien varje gång jag ser henne. Någon gång vet jag att liksom måste rätta till det hela och rakryggat och säga sanningen. Det finns små lögner och det finns stora lögner och det finns den typen av lögner som liksom bär sig själva över tungan. Men om du inte lyckas lura dig själv tillräckligt mycket för att förvandla den där lögnen till en sanning även för dig själv så har den en förmåga att lägga sig som ett litet kliande sår av den typ som du inte ens lägger märke till förrän du lägger dig för kvällen. Och har du väl börjat klia ...

Kategorier: Betraktelser | Tags: lögner, mikael persbrandt