På innergården sitter jag en bit ifrån dom andra, jag sitter ofta en bit ifrån och för mig själv. Gästerna på caféet sitter i trädgårdsmöbler, borden och stolarna står på rad. Jag har solglasögon och snedlugg och har köpt en liten kopp kaffe. Solen värmer och jag försöker läsa ut en tunn bok, det är bara tjugo sidor kvar. Ett större sällskap med turister sitter på uteserveringen. Dom är i sextioårsåldern och rätt högljudda och får mig att tappa koncentrationen när jag läser. Jag tar en klunk av kaffet. Flera av turisterna röker långa cigaretter och talar högt på tyska. Nästan hela gruppen är klädd i joggingskor, piratbyxor med dragsko och friluftsjackor i pastellfärg. Dom skrattar högt, skramlar med sina kaffekoppar och ser snälla ut. Längs resten av borden sitter nyblivna föräldrar och fikar. Barnvagnarna står inklämda bredvid varandra och några matar sina barn med mosad mat från små färgglada burkar. Plötsligt känner jag mig mycket ensam. Som om jag är utanför hela tillvaron, utanför hela meningen med livet. Det är som om dom framför mig knäckt koden. Med barn, piratbyxor och långa cigaretter. Jag tycker att dom ser så lyckliga ut, verkar lugna och glada. Snabbt slår jag resonemanget ifrån mig. Det finns inte något som den lyckliga människan. Människan är bara lycklig ibland. Resten av tiden är bara en enda lång leda som man sysselsätter i väntan på något annat. Jag tar en klunk av kaffet igen och ställer mig upp för att gå. En stor svart fjäder med vita ränder ligger på marken. Den skimrar i solen och jag får lust att plocka upp den och stryka den över kinden. I samma stund hör jag mammas röst i huvudet som säger att jag inte ska ta i den. Jag kan bli sjuk. Fåglar har jättemånga sjukdomar. Rör inte fjädern! Inne i köpcentrumet går jag mot parfymeriet. Det är två nya parfymer som jag vill lukta på. Människorna ser finklädda ut. Som om dom ska på kalas. Jag minns inte senast jag var uppklädd. Jag känner mig så främmande om jag gör det. Parfymeriet har två ingångar. I varje ingång står en säljare med doftprover på avlånga vita pappersremsor. I tanken tvekar jag över att gå in. Jag vill helst inte bli tilltalad, vill inte att någon ska försöka sälja något till mig. Jag fortsätter mot en av ingångarna, tittar i marken och ökar stegen precis när jag passerar det manliga biträdet. Han säger ingenting, ser inte ens åt mitt håll. Jag kommer fram till dom långa glashyllorna. Den första parfymen luktar för mycket apelsin men den andra luktar tydligt av patchouli och starkt av något annat. Så som något smakar, något beskt. Jag sprutar lite på handleden. Lukten är kärv och söt på samma gång. Som kåda. Den luktar patchouli och kåda. Jag identifierar mig snabbt med doften och vänder på flaskan för att ta reda på priset. Vid rulltrapporna sätter jag mig i mitten på en av bänkarna. Människorna strövar eller skyndar hit och dit med alla sina nya saker i olika påsar. Jag tänker på dom tyska turisterna igen. Förra året när vi var i Hamburg envisades jag med att bara tala engelska. Tyskarna grimaserade bakom sina kassor och bardiskar när dom var tvungna att anstränga sig för att förstå vad det var jag ville. Efter några dagar minns jag att jag började dra mig för att tala och för att köpa något. Jag blev sårad när dom såg på mig på det där viset. Kvinnan i baren minns jag tydligast. Vi kom till uteserveringen precis innan stängning. Jag var hennes sista beställning för kvällen och inne vid baren frågade jag om hon hade något vitt vin. Hon tittade upp på mig med smala ögon och med en oväntad skarp ton förklarade hon på mycket dålig engelska att visst hade hon vitt vin men det serverades i karaff och inget annat. – Okej, sa jag. En öl också. – Ja men vilken då? stönade hon och himlade med ögonen. Jag kände mig oerhört jobbig nu, som om jag orsakat henne massa extra arbete. – Vad har du? nästan viskade jag och såg ner i bardisken. När hon rabblade upp ölsorterna hörde jag hur hon försökte ändra på tonen, försökte låta vänligare men jag såg inte upp på henne igen. Istället pekade jag bara på en Heinekenkran och lade upp tio euro på disken och gick ut. Några minuter senare kom hon ut med vinet. Hon hällde upp det från en liten karaff av terrakotta och frågade sedan om det var tillräckligt kylt, om allt var okej. Men jag varken log eller nickade till svar. Jag tittade bara besvärat åt sidan och väntade på att hon skulle gå. Jag reser mig från bänken och tar vägen genom Åhléns för att komma ut. Jag känner mig fortfarande väldigt ensam. Utanför, meningslös, hopplös. Jag vet att det är så här det är. Jag kommer alltid att vara ensam därinne, det kommer aldrig spela någon roll hur lycklig jag än försöker bli. Vissa dagar är bara bättre medan andra är sämre. På bokavdelningen sitter Camilla Läckberg vid ett bord och jag sneglar på henne när jag passerar. Hon vickar på en fin penna som hon håller redo i handen. Det är ingen som köar och hennes nya bok ligger staplad i stora högar bredvid henne. Hon ser inte glad ut.

Kategorier: Betraktelser, Samhälle |