Att låta tiden gå. Att låta den bero. Bero i helt plötsligt flera år. Att vänta. På vad? På vem? På framtiden? På det förflutna? Att längta. Att vara säker. Att gömma sig i vardag. Att gömma sig i tid utan innehåll. Utan minne. Utan avtryck. Att vila upp sig efter slitsamma år. Att dra sig tillbaka. Att överleva. Att gå vidare utan att släppa taget. Att veta. Att kamma sig och ta sig samman. Att formulera sig. Att fatta mod. Att bokstavera tillvaron. Att veta vem man är. Att inte veta varför man måste göra vissa saker. Att förstå sitt eget bästa men ändå göra det motsatta. Att be någon annan tvätta sin mun med tvål trots att man själv har den skitigaste munnen i stan. Att saker är annorlunda nu men att allting samtidigt är som vanligt. Att aldrig ursäkta. Att aldrig förlåta. Att inte stå över. Att inte stå under. Att stå utanför. Att inte kunna påverka det som håller såren öppna. Att man har sig själv att skylla. Att man har försökt tusen och åter tusen gånger att suturera dom där såren på alla tänkbara sätt. Att känna såren spricka upp än en gång. Att vara naiv. Att smutsa ner sig med flit och låta skiten få fäste på nytt. Att försöka att inte vända sig om men att oavbrutet ändå göra det. Att göra sig påmind. Att bli dömd utan möjlighet till att få förklara sig. Att aldrig få berätta hur det verkligen är. Hur det var. Att det är för sent. Att tiden är slut. Att skrämma livet ur sig själv. Att ändå inte kunna ge upp. Att inte tillåtas glömma. Att straffas. Att det aldrig kommer gå över. Att inse det. Att åren går. Att nattdjuret kommit för att stanna. För resten av livet. Att medla. Att låsa in henne och senare höra henne bryta upp låsen igen. Att ge upp. Att försöka leva med henne. Att hata. Att aktivt försöka välja andra vägar och ändå på något sätt ständigt återkomma till exakt samma ställe där man en gång började. Att gå i cirklar. Att älska. Att göra vad som helst för en annan människa. Vad som helst. Och att sedan verkligen också göra det. Att förödmjuka sig så grymt att man inte kan se sig själv i ögonen. Att skämmas så att man inte längre vill leva. Att vara dum mot sig själv. Att vilja göra upp. En gång för alla. Att vilja slå sig fri från denna oerhörda trötthet. Att be på sina bara knän inför sig själv om att få slippa denna väldiga förtvivlan. Att inte längre orka. Att vara i dåligt skick. Att ha ouppklarade affärer. Att inte vilja älska längre. Att aldrig vilja älska mer. Någonsin. Att den tredje november fatta beslut om att åter igen försöka göra något åt det. Att klockan 17.32 med händerna nere i det varma diskvattnet vara väldigt nära att försöka. Men att låta tiden gå. Att låta den bero. Bero i helt plötsligt flera år. Att uppenbarligen vara en ensam människa. Och att det inte är något mer med det.

Kategorier: Monolog |