|
Onsdag 13 Maj 2009 Ester kommer att bli braAv Maths Enocsson
”Är det allvarligt?” frågade S. ”Ja.. det är ganska allvarligt” svarade barnläkaren. ”Hon hade inte klarat sig så länge till, så det var tur att ni kom in idag.” Att vi kom in med Ester den dagen, det vill säga onsdagen förra veckan, var något av en slump. En kompis kom och hälsade på och sa att Ester såg dålig ut, sen sprang S till barnavårdscentralen och vägde henne och fick chockbeskedet: över 400 gram viktminskning på fyra dagar. Viktminskning.. nyfödda barn ska gå upp i vikt.
En och en halv vecka tidigare, när Ester var fyra dagar gammal, blev vi hemskickade av en barnläkare med följande förklaring och, skulle det visa sig, vaga direktiv: ”Hon har högst troligen komjölksallergi, men för att vara säkra på det gör vi så här. Ni köper en burk Nutramigen på Apoteket, ger henne detta tills burken tar slut och sedan går ni tillbaka till Babysemp. Om ni märker någon skillnad hör ni av er hit så ska ni få recept på Nutramigen, det är dyra grejer det där.” Det är så här man gör för att säkerställa diagnosen komjölksallergi hos nyfödda, man provocerar fram symptomen.
Problemet är bara att med såpass vaga direktiv ökar riskerna i detta experiment i kvadrat. Om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag naturligtvis ställa följande två till synes obligatoriska frågor: Vilka symptom ska vi leta efter och hur länge ska vi leta. Ändå står jag där som ett fån och säger inte flaska. Jag, som är van att ifrågasätta allt jag ser och låter munnen bajsa mest hela tiden i vanliga fall, blir stum som en hunsad fjärdeklassare när jag står inför en auktoritär överläkare. Jag hatar det, nu mer än någonsin. Men mina tillkortakommanden kan bli din räddning, därför ger jag dig följande råd: om du har att göra med läkare, ställ alltid frågor! Läkare är duktiga på sin sak, men min erfarenhet är att de ofta uppvisar grava brister i patient- och anhörigkontakter.
Efter tre dygn på barnkliniken med dropp och täta provtagningar är Ester nu på bättringsvägen. Hon är fortfarande liten och späd men hon äter bra och går stadigt upp i vikt. Kvar i mig, och kanske ännu mer i S, sitter dock en stor tagg av rädsla och skuld. Vi kan inte prata om det här utan att börja gråta, det är för nära inpå. Vi befinner oss troligen i mild posttraumatisk chock, men vi bör antagligen inte ställa den diagnosen utan professionell hjälp. Vi ställer oss själva de jobbiga frågorna: hur kunde det få hända? Hur kunde vi bli så hemmablinda att vi inte såg hur dåligt hon mådde? Läkarna och övrig personal har tröstat oss, det är inte lätt att se och många hamnar i samma situation har de sagt. Inte alltid av samma orsaker, men undernäring med påföljande vätskebrist sker väldigt väldigt snabbt hos nyfödda.
Så mitt andra råd till dig som blivit förälder är att alltid åka in om du märker att något inte står rätt till hos barnet. Åk in fem gånger om dygnet om det behövs, bara gör det. Marginalerna hos de där små underbara varelserna är så små så små. Var inte rädd för att du ska framstå som en neurotisk rookie-förälder, skit i allt det där och ta bara hand om varandra. Ester kommer att bli bra, vi har dragit världens största suck av lättnad och försöker nu bearbeta skulden. Vi kommer över det, tids nog. Till dess är det lite skakigt, det får ni ha överseende med.
Fotnot Texten är inte menad som kritik mot sjukvården. Som far till fem barn, varav tre är födda med dubbel klumpfot, har jag mer erfarenhet av barnsjukvård än genomsnittet i landet, det törs jag påstå. Jag står stum av respekt och ödmjukhet inför det kunnande och den fantastiska medmänsklighet som jag mött hos personalen på förlossningen, BB, barnklinken och ortopedavdelningen på Gävle sjukhus genom åren. Jag är ert största fan, ni finns alla i mitt hjärta. Anledningen till att jag skrivit texten är att du som läser ska få chansen att dra lärdom av mina och andras misstag. Du kanske inte behöver mina råd just idag, men lägg dem på minnet ändå. Vem vet, en dag kanske du sitter där med ett sprillans nytt underverk i famnen och känner dig varm och lycklig men tafatt och lite vilsen. 12 kommentarer till “Ester kommer att bli bra”Skriv en kommentar |
Sök -
Fy fan vad hemskt och vad glad jag samtidigt är att det löste sig. Man ska aldrig skaffa barn Maths, särskilt inte fem stycken, du kommer dö en tidig död av hjärtproblem.
Fan vad läskigt. Det verkar verkligen vara en berg och dalbana det där med barn. Skönt att höra att Ester är på bättringsvägen i alla fall.
“Läkare är duktiga på sin sak, men min erfarenhet är att de ofta uppvisar grava brister i patient- och anhörigkontakter.”
Exakt min erfarenhet av vården, även om den är mer ringa än din. Det verkar som sköterskorna är det mänskliga kittet mellan patient och läkare - de senare verkar ju påfallande ofta sakna all form av social kompetens. Kanske är det någon form av försvar i en värld där det är det egna handlandet som är gränsen mellan liv och död. Då kostar det på att vara mänsklig.
Äsch, vad vet jag. Jag är ju bara patient.
usch, vad läskigt, men tur att det gick bra!
Bra att det gick bra. Skickar goda vibbar till Ester, Maths och resten av familjen.
Jag kan känna den förtvivlade paniken genom skärmen. Så skönt att det löste sig. Och jag delar din syn på de anställda inom förlossnings- och barnavården: Efter att vår dotter föddes på specialförlossningen sa jag till alla mina bekanta att om barnmorskorna skulle starta ett eget parti skulle de definitivt få min röst. För ett vänligare, proffsigare och välvilligare skrå har jag aldrig stött på.
David: Tack, vi är på spår nu. Men barn är livet killen, om de ger mig en för tidig död så dör jag åtminstone lycklig.
Matt: That it is my friend, that it certainly is. Och nu är vi på väg upp till berget igen.
Mattias: Precis, och så får det väl kanske vara också. Jag har inga problem med aviga läkare, men de ska åtminstone kunna förmedla rätt budskap, det är ett grundkrav. Det här var ju bara slarv från läkarens sida.
Weichkartoffel: Skönt att känna ditt stöd!
Kaptenen: Med dina goda vibbar i ryggen känns det bra!
Jonas: Exakt, visserligen är man väl också ett “tacksamt offer” men det tålamod som dessa människor visar upp är enastående. Kanske imponeras jag mest av just detta eftersom mitt eget tålamod är allt annat än välutvecklat.
Heja Ester! Skönt att det verkar ordna sig.
Vår lilla 9-månaders kille har just genomlidit en över två veckor lång extrem magsjuka. Det tog väldigt hårt på honom, och nu i efterhand så insåg jag att vi borde ha sökt hjälp tidigare.
Jag ligger ju bara på barn nr2, men man verkar tuffa på sig lite inför varje barn tyvärr. Grannarna torkar av händerna med våtservetter innan de plockar upp sitt (första) barn. Och där brevid sitter vår stackare och kör runt en grillad korv som en bil i det jordiga gräset, för att sedan äta upp den.
Inte konstigt att han blev så sjuk till slut.
Manzuri: Ja fy fan, magsjuka är inte att leka med. Känner också igen den sandiga korven, vi är nog rätt skitiga överlag i vår familj.. hehe.
Åh fy så fruktansvärt hemskt. Det ligger väl i vår natur att förlita oss. Jag har den fullaste förståelse! Man tror väl inte att de ska dö, de små liven? Nej, jag tänkte samma sak när de tyckte att den där mamman var pucko som inte åkte in utan bara fortsatte ringa sjukvårdsupplysningen där hon fick samma besked gång på gång, “hade det varit min unge hade jag minsann åkt in för länge sen!” Tänk då på det berömda psykologiska experimentet där man får folk att utdela elchocker - vi tappar liksom förmågan att göra vettiga bedömningar när auktoriteter är inblandade. De borde ju veta bäst?
Det går väldigt snabbt ibland.
En veterinär tröstade mig en gång när jag brutit benet på hunden: “Visste man vad som skulle hända skulle det inte hända.” Det är meningslöst, men oundvikligt, att skuldbelägga sig själv.
Hur som: Hoppas inte bara Ester utan också ni mår lite bättre nu.
Ia: Tack, vi är på spår igen. Ester äter som bara fan och fettar på sig as we speak. Underbara tider!
Härligt! Skönt! Bra!