Är inte vi ensamma?
Jo, det är vi.
Men jag tyckte att jag hörde någon.
Det tror jag inte. Det är ingen annan hemma.

Jag arbetar på ett korttidsboende för autistiska ungdomar och den här dagen hade en av våra gäster ledigt från skolan. Vi satt i vardagsrummet och tittade på de sena morgonnyheterna.

Sen hörde jag det också. Men det var varken röster eller steg i korridoren eller något annat som förkunnade att vi fått sällskap utan ljudet av vingar som slog.

Jag reste mig från soffan och gick ut i köksdelen, som ligger i en öppen planlösning tillsammans med vardagsrummet, varifrån ljudet kom och där ovanför fläkten slog en fågel vilt med vingarna och försökte liksom slunga sig ut genom väggen.

Kom och titta.
Men det är ju en fågel.

Vi öppnade altandörren på vid gavel och stängde dörrarna till angränsande rum och satte oss på avstånd för att inte skrämma fågeln.

På samma sätt som den sökte sig till luftventilen ovanför fläkten borde den känna av draget från den öppna dörren och ledas dit av instinkt.

Men icke.

Fågeln fortsatte slunga sig mot väggen strax under ventilen och tog en liten flygtur mot fönstret på motsatt sida och slog i glaset och flaxade och vände och slungade sig in i väggen igen och jag tänkte att det är sant som det sägs att fåglar är synnerligen korkade djur och den här stackaren kommer bryta nacken om den bara kommer upp i tillräckligt hög hastighet.

Då slog den sig ner på gardinstången ovanför fönstret bara någon meter från den öppna dörren. Och där satt den. Tillsynes stillsamt kontemplerande.

Och vore man nu inte av en rastlös typ hade man kanske låtit den sitta där ifred och samla kraft inför ytterligare en hopplös batalj med väggen. Men nyfikenheten och känslan av att vara uppe i något oväntat och lite spännande höll oss kvar.

Jag tog en stor kökshandduk med avsikt att skrämma fågeln åt rätt håll genom att vifta med den som en tjurfäktare, men när jag kom vid sidan av hoppade den bara stillsamt ner på köksbordet, rundade en blomkruka och flaxade upp och satte sig på blomman.

Precis som jag kommit tillräckligt nära för ett utfall tog den luft igen och störtade fram mot luftventilen vid fläkten och pang rakt in i väggen. Aj. Och den sjönk ner mot köksbänken med vingarna hopplöst flaxande och tog mark och slog bara lätt omkring sig och nu dör den hann jag tänka, jag mördade den, innan den plötsligt fick fart och sköt rakt upp och iväg och ut genom den öppna altandörren och vi jublade och klappade händerna och jag vek ihop handduken och lade tillbaka den i linnelådan.

Han behövde nog slå i något hårt för att få rätt på skallen och hitta ut, sa vår gäst.

Ja, sa jag, så var det nog.

(Händelsen är något korrigerad för att inte innebära ett brott mot tystnadsplikten.)

Av David david@barstol.nu

Kategorier: Betraktelser, vardag |