Hon fångade in mig på ett fik. Som alla andra som sitter ensamma satt jag med ryggen mot väggen och kikade ut i lokalen. Jag hade ingen tidning med mig och det som erbjöds ur ett flätat litet tidningsställ var sönderlästa damtidningar och några veckogamla kvällstidningar. Istället fördrev jag tiden med att sitta och glo på andra i smyg.
Det var ett litet café med medaljongtapeter och brokiga möbler. Kaffet hade en överkomlig prislapp och smörgåsarna var billiga, men det var ett sånt ställe man inte förväntar sig att något ska hända på, ett ställe vars besökare består av trötta byggjobbare och pensionärer med intorkade äggrester på skjortkragen.

Vid bordet intill satt en gammal dam med klapprande löständer och ett darrigt grepp kring en gräddbakelse. Hon stannade upp för en sekund, såg på mig med ett vitgrumligt öga och ett litet leende (påkommen!). Sedan tog hon ut sina löständer, lade dem på bordet och började sätta i sig bakelsen, fortfarande med blicken åt mitt håll. Hälften hamnade på bordet, men det bekom inte den gamla som fortsatte smaska som om det vore hennes sista måltid. Jag tittade på med vämjelse.
När kampen om smulorna var över reste sig damen på darriga ben, famlade efter sin käpp och gick förbi mig i ett doftmoln av unken vadmal. Kvar på bordet låg löständerna.

Kvinnan i kassan stod och pysslade med konditorivarorna och såg först inte sin nya kund. Då hon upptäckte flickan på andra sidan disken ursäktade hon sig med ett stressat leende, men fick bara en tom blick tillbaka. Glad åt att få lämna den gamla damens löständer studerade jag i stället flickan. Hon var söt, men väldigt blek och hon hade något bräckligt över sig. Det såg ut som om hon just klättrat ut ur en krypta.
Plötsligt vred hon på huvudet och jag hann inte titta bort innan hon fixerade mig. Hon höll kvar blicken så länge att jag kände ett krypande obehag, en vass ilning längs ryggraden. Så sade kassörskan något och förtrollningen bröts, flickan släppte mig, betalade och fick sitt kaffe.

Hon satte sig en bit bort, vänd åt mitt håll. Nu önskade jag plöstligt förtvivlat att jag hade haft en bok eller en tidning att ägna min uppmärksamhet åt. Istället var jag utlämnad åt ett vilset flackande med blicken. Den kröp mellan de slitna stolarna, tapeten - som vid ett sådant här ingående studium visade sig vara både solkig och trasig - de billiga reproduktionerna på väggen, en trave askkoppar som inte använts sedan rökförbudet infördes, den heltäckande röda mattan som även den bar spår av brist på omtanke och sedan kunde jag inte låta bli, min blick drogs till hennes bord som om hon vore en magnet. Jag försökte gira, ta en genväg och lifta med en av kristallkronorna, jag kände hur händerna började famla efter jackan så jag kunde ge mig av, men jag sögs ned som i en malström i hennes genomträngande blick. Jag försökte slita mig, men det var omöjligt.
Jag kände mig som en liten mus som blivit hypnotiserad av en hungrig katt. Och på samma sätt gav jag upp, villkorslöst och utan strid, för jag visste att det var meningslöst att kämpa emot. Jag sjönk rakt in i den där grumliga blicken och försvann in i hennes huvud, skvalpade en stund i ögonglobernas svala vätska innan jag löstes upp och förvandlades till atomer som silades ut i hennes svarta blodomlopp.

När jag slog upp ögonen nästa gång låg jag i en säng. Jag blev förvirrad, för jag hade inget minne av att jag hade tagit mig hem. Det var skumt i rummet, persiennerna var neddragna och jag kände inte igen mig. När jag försökte sätta mig upp, gick det inte, jag kunde inte röra mig överhuvudtaget. Plötsligt kändes en ryckig rörelse i sängen och en våg av panik sköljde över mig. Då hördes en raspig röst i mörkret:
“Du var usel. Kanske mitt sämsta ligg någonsin. Fyfan, vilket slöseri med tid.”
Jag försökte säga något, men det gick inte, jag kunde inte tala. En krum varelse lösgjorde sig ur dunklet och lutade sig över mig med en andedräkt av sur mjölk. En grå tunga gled över den tomma överkäken.
“Men vi har gott om tid. Du får vara kvar tills jag är nöjd…”

Kategorier: Novell | Tags: blickar, café, löständer