Klockan har slutligen slagit sent och det har blivit dags att ställa upp stolarna på bardisken. Vi släcker ljuset nu och avslutar som sig bör med en sista panel. Tack för att ni gjort oss sällskap och tjatat och bråkat och dunkat våra ryggar och hatat och brytt er om vår lilla blogg, tack!

Vad har du fått ut av din tid på Barstol, blev det som du tänkt dig när du klev på?

Kniven: Jag tycker det har varit väldigt fint att ha fått vara med och skapa en blogg som jag själv gillat att läsa. Ja, jo, det blev nog som jag hade hoppats. Jag har trivts jättebra.

Matt: Det är inte bara de intressanta texterna som gör Barstol utan även i högsta grad kommentarerna under varje inlägg. Det har oftast varit bra diskussioner men som ibland spårat ut. Men sådant får man räkna med på en sådan här blogg. För egen del har det bara varit kul.

När vi startade Barstol ville vi få bra blandning av texter. Vi skribenter har vissa olikheter och andra saker gemensamt. På Barstol har det varit högt i tak och alla har haft konstnärlig frihet. Det har blandats debattinlägg, noveller, intervjuer, vardagsbetrakelser, recensioner med mera. Inläggen har varit roliga, sorgliga, tänkvärda, spännande, upprörande och framförallt mycket läsvärda. Precis som vi tänkt oss.

Maths: Bortsett från själva skrivandet, att faktiskt ha en plats som både kräver och lockar till kreativt skapande, är det vänskapen med de andra skribenterna samt läsarnas engagemang som jag tar med mig härifrån. Om det blev som jag tänkt mig? Nja.. det blev nog lite bättre, och framför allt längre.

Jonas: Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig när jag hoppade på, mer än att det skulle bli kul att få skriva lite igen. Och låt mig slå fast att jag har haft riktigt, riktigt roligt och jag har fått ur mig massor av mina tankar, idéer och åsikter i ett forum som alltid har känts väldigt bra. I stort sett har jag fått sagt det jag hade att säga och på det hela taget är jag mycket nöjd med tiden här.

Mattias: Jag har framförallt blivit bättre på att skriva. Eller åtminstone mer rutinerad. Om det var vad jag hade tänkt mig, vet jag inte riktigt. Jag hade nog inga föreställningar alls när vi drog igång.

David: Bara längre och bättre. När ett sånt här projekt drar igång är det lätt hänt att det som den där kvällen vid baren verkade som en skoj idé planar ut i ett ingenting. Alla som har varit med och bildat ett band halv två på natten vet vad jag snackar om. Barstol blev så fruktansvärt mycket roligare och livskraftigare än vad någon hade kunnat förvänta sig.

Att under den här perioden ha fått dela utrymme med de övriga skribenterna, som jag samtliga högaktar, har varit en ynnest hela vägen.

Nämn ett favoritinlägg som du själv skrivit och ett från någon av de övriga skribenterna?

Kniven: Ta mig till havet och gör mig till kung tycker jag om och mycket för att jag fick så oerhört fina kommentarer på den vilket gjorde att jag trodde på den textens kapacitet mycket mer efteråt. Det var väldigt avgörande av olika anledningar. Tack ska ni ha.

Jonathan är fruktansvärt bra.

Matt: Min favorittext är Cecilia, ett kort inlägg om en kärlek som aldrig blev.

Det är ganska svårt att bara välja ut ett inlägg från de övriga skribenternas alla bra inlägg med så olika innehåll.
Det tar bara trettio sekunder är ett fint inlägg av Kniven (då hon var fredagsvikarie).

Maths: Å Jesus.. det här kan ta tid. Jag har skrivit och skrivit så pennan har blött här inne, ändå minns jag nog mitt lilla bidrag till videokonstens sköna värld (Gnugg) med mest värme och glädje. Det var ofantligt roligt att göra den, så roligt att jag kanske tom skiter i skrivandet framöver och ägnar mig åt mer visuella uttrycksformer.
Vad gäller de andras inlägg så är det SKITSVÅRT att på rak arm hitta de där texterna som brann till lite extra, det är ju rätt mycket att leta igenom, men okej..

David skrev vår kioskvältare, texten som heter Horhistorier och som fortfarande är den mest kommenterade. Det kanske inte är hans mest välskrivna text men den blev ändå en vattendelare för oss, tiden före Horhistorier var oskuldens tid och tiden efter kom att handla om bloggtroll och påhopp. På så sätt kanske Barstols mest betydelsefulla text, vilket på något sätt känns passande för mannen som är eldsjälen bakom Barstol.

Matt skrev en tisdag i oktober 2009 en text som heter Min far - del 1, och den fastnade riktigt länge hos mig. Dels blev jag överraskad när vår nöjesskribent plötsligt slog an en helt annan sträng, dels blev jag glad och upprymd över att han gjorde det så jävla bra.

Mattias har skämt bort oss med högkvalitativt litteraturstoff genom åren, ofta med barndomen som utgångspunkt och ofta i mörka toner. En av dessa texter heter Jonathan och publicerades i september 2009, och om ni inte har läst den så ska ni göra det. Jag tror inte jag mäktar med att bli mer berörd än jag blev av den texten.

Kniven kom in som en frisk vårvind i vårt mansdominerade gäng och öppnade starkt. I juni 2009 kom texten Ta mig till havet och gör mig till kung, och den fick mig att nästan att ramla av stolen i hänförelse. Så våldsam, så snygg, så fantastiskt stark. Där och då blev jag våldsamt inspirerad av vår nya skribent, kände mig lyckligt lottad att få tillhöra samma gäng som denna briljanta författare.

Jonas är nog den som jag haft mest utbyte med genom åren på Barstol, åtminstone känns det så. Innan han själv började skriva med oss var han flitig med kommentarerna och jag har alltid känt en stark samhörighet med honom. Kanske beror det på att våra liv är snarlika, farsor som vi är. Ibland känner jag mig verkligen som ett ufo när unkisligan drar igång snacket, men Jonas har alltid varit på min bog på något sätt. Textmässigt då, så hittar jag en liten pärla från juni 2009 (Gud finns nog inte) där han tar sig an Humanisterna med Christer Sturmark i spetsen. Det jag gillar är att Jonas står upp för sina grundvärderingar, och han gör det med fakta och en knivskarp retorik som vapen. Om inte förr så förstod jag i och med denna text att Jonas Dahl har ett intellektuellt kapital som är få förunnat.

Jonas: Många av mina inlägg skrev sig själva i stort sett. Men min hyllning till Paris, var en helt ny genre för mig och det var inlägg som jag fick slita en hel del med. Jag blev ändå väldigt nöjd med resultatet.
Jag måste säga att alla skribenter på Barstol har fått ur sig flera texter som har gett mig den rätta känslan. Alla! Men två stycken har stannat kvar lite extra hos mig. Av olika anledningar. Hermann Dills text om de amerikanska kommunisterna, lyckades så ett nytt frö i mitt annars så stela intellekt när de talade om två klasser: En som äger och exploaterar jordens resurser, en annan klass som arbetar utan att äga. Den andra texten som stannat kvar hos mig är Knivens midsommartext. För mig är det den enskilt bästa text som har publicerats på Barstol.

Mattias:

Mitt eget favoritinlägg är nog Tystnaden.

David:
Den stora depressionen och Händelser om natten

Kniven:
Alla dom andra
Fast det finns många fler. Kniven ligger mig nog närmast i sättet att skriva. Hon får mig nästan att börja lipa ibland.

Matt:
Don’t give up your day job eller kanske Whiskey on the rocks
När kommer romanen, Matt?

Maths:

Något om IPRED och Barden som röt eller Den laglydiges klagan.
Maths är roligast när han är arg. Och det är han lyckligtvis ganska ofta.

Jonas:
Det svavelosande Ett test av den digitala konsumentmakten och resereportagen som får mig att längta bort. Till exempel Städernas stad.

David: Det är inläggen som bara varit tvungna att komma ut, som så att säga skrivit sig själva, som stannat kvar. Därför väljer jag ett som egentligen inte skrevs med Barstol i åtanke utan hamnade här på grund av tidsbrist, och som även om det inte ligger särskilt avlägset i tid speglar ett helt annat liv: Händelser om natten.

Vad gäller de övriga barstolarna är Mattias kyrkoinlägg Tystnaden det första som dyker upp i tanken, men det finns givetvis många som ligger och pockar på uppmärksamheten. Av Mattias, Kniven och Jonas skulle jag lätt kunna välja en handfull enskilda texter, och Maths och Matt läser jag som en ständigt pågående väv där helheten hör ihop och varifrån det därför är svårt att välja ut en eller två.

Kan man följa ditt skrivande någon annanstans än på Barstol?

Kniven: Jag trivs i min lilla värld av mörker, musik och mat. Det är en bra blogg.

Matt: Ja på Kunken.

Maths: Nja.. jo.. min egen blogg mattematarmonster finns ju kvar, jag får väl försöka ägna den lite mer omtanke nu när vi lägger ner Barstol.

Jonas: Om man inte håller tillgodo med mina glesa statusuppdateringar på facebook, eller beställer en konsultrapport av mig, blir det nog svårt är jag rädd.

Mattias: Nej, inte i skrivande (haha) stund.

David: Ja, på min dagboks- litteraturblogg SkräpClowen.

Kommer Hammarby tillbaka till allsvenskan i år?

Kniven: Tror ni jag bryr mig?

Matt: Ja det är väl klart.

Maths: För att så här i sista slutsekunderna ta till lite välkända brösttoner: inget kunde intressera mig mindre!
Men visst, Hammarby är välkomna tillbaka till Strömvallen om det nu är så att de vill åka på stryk igen.

Jonas: Detta är troligtvis den minst intressanta och minst relevanta fråga som någonsin har ställts här på Barstol. Hammarby får gärna komma två, trea eller fyrtiosjua så länge Sällskapet leker hem den jävla gärdsgårdsserien.

Mattias: Det har jag svårt att tro. Men jag kan ju å andra sidan ingenting om fotboll.

David: Det finns inga alternativ, allsvenskan är ingenting utan oss.

Några avslutande ord:

Matt: Det här är inte slutet på resan bara en grop i vägen.

Maths: Ja va fan ska man säga.. tack för den här fina tiden, hör av er när nästa projekt dyker upp.
Jag är på!

Kniven: Thank you goodbye.

Jonas: Ett stort tack till alla som läst och kommenterat. Det är ju de frekventa man minns bäst så ett extra stort tack till Niclas, mh, PeO, Svågern, Martina, karibien, Kaptenen och ett par till. Hoppas vi ses igen!

Mattias: Det blev 453 inlägg och ungefär 4800 kommentarer. Och trots att jag personligen den senaste tiden inte fått ur mig mycket läsvärt, känns det väldigt sorgligt att lägga ned Barstol. Bloggen har liksom varit en livboj de senaste två åren, något som givit veckorna struktur och som tvingat mig att hålla mig hemma varje onsdagkväll med händerna på tangentbordet. Det har ofta varit frustrerande att komma på något läsvärt, men när det väl fungerat har det varit så kul att det uppvägt alla skräpinlägg.

Så var ska jag nu gråta ur mig vemodiga texter som saknar livsgnista? Ja, det vete fan. Jag kanske gör ett gästspel hos någon av de andra i gänget, som driver egna bloggar bortanför Barstols gränser. För någon egen blogg tror jag inte att jag kan hålla liv i. Därtill är jag alltför ostrukturerad och lat.

Tack alla trogna läsare! Och tack för alla kommentarer. Utan dem och er hade vi lagt ner för länge sen.

David: Det enda jag vill säga glimmar utom räckhåll som silvret hos pantlånaren
- Tomas Tranströmer.

Tack för att ni hängt med oss och läst och brytt er om att diskutera.

Tack!

Av David david@barstol.nu

Det finns mångkulturell räddning även för dem som bor i de mest monokulturella villaområdena. För mig är det enkelt, det tar mig bara tio minuter att promenera till öppna förskolan som ligger mitt i Andersbergs centrum, och väl där är det bara att släppa iväg barnen längs golvet och ta in det folkliv som inte liknar något av det jag kommit att vänja mig vid därhemma. 

På öppna förskolan är nämligen invandrartätheten överväldigande, för att inte säga total. För er som inte känner till fenomenet så är öppna förskolan ett ställe dit man kan gå med sina barn om man av någon anledning inte har dagisplats. Föräldrarna måste vara med barnen, det är alltså inget dagis utan mer en mötesplats för de som, liksom jag, driver omkring med pre-dagisbarn eller av någon annan anledning är hemma med barn. Ställena drivs vanligtvis av kyrkoförsamlingar, men just vår öppna förskola är en av få som drivs av kommunen. 

Varje gång jag går dit, vilket i ärlighetens namn inte är speciellt ofta, träffar jag nya och ofta väldigt pratsamma föräldrar från världens alla hörn. I fredags hamnade jag till exempel i samspråk med en sällsynt trevlig pappa från Brasilien som var där med sina två söner. Jag frågade hur (i hela friden) man hamnar i kalla Sverige om man kommer från Brasilien och svaret var förstås kärleken. En svensk kvinna hade fångat hans hjärta i Rom och sedan “lurat” honom att flytta till Sverige. Hon hade nämligen inte berättat för honom exakt hur kallt det kan bli i södra Norrland, vilket hade kommit som en chock, men han bedyrade att han uppskattar “den gröna vintern”, alltså det vi kallar sommar. 

Efter en stunds trevligt samtal började han se lite mer dyster och eftertänksam ut. “Det är svårt..” sa han, “allt det här med staten som lägger sig i, Sverige är inte vänligt mot religiösa människor. Till och med i Italien skyddar man religioner, man respekterar saker som hör till ens tro”. Jag började förstås bli väldigt nyfiken på vilken religion han pratade om. En Brasilianare liksom, det är väl inget speciellt med dem, tänkte jag. 

På min direkta fråga svarade han att han var Rastafari, och polletterna började i rask takt att trilla ner i min hjärna. Jojo, kan tänka mig att det är svårt att utöva Rastafari i Sverige. Det fattar man ju. Väl medveten om var skon klämde allra mest bestämde jag mig ändå för att testa honom lite, så jag frågade honom vad det är i hans religion som passar särskilt illa för det svenska samhället. Han började flacka med blicken som om han faktiskt hade abstinens där på plats, och mumlade sedan något ohörbart och viftade lätt med vänstra handen. 

Men jag skulle inte låta mig viftas bort så lätt utan framhärdade. “Kan det möjligen ha att göra med vissa substanser som är klassade som narkotika i Sverige?” frågade jag, varpå min nyfunne brasilianske vän började se riktigt nervös ut. “Ta det lugnt” sa jag, “jag bryr mig inte om vad du röker, jag vill bara veta hur det är”. Han såg ut att sjunka ihop en aning, garden sänktes och leendet kom fram igen. “Jo..” sa han, “det är ju så”. 

Vi fortsatte prata och kom fram till att vi båda ganska nyligen besökt Amsterdam, jag för att gå på museer och dricka några öl och han för att röka på. “Jag bodde aldrig på mitt hotell” sa han, “jag bodde på Coffee shops”. Sen pratade vi musik, för även om jag långt ifrån är någon hardcore reggae-fan så har jag ju lite koll ändå. Han berättade att det finns en stor reggae-scen i Brasilien och att hans hemstad Bahia är som Afrika. “Inte som Sverige, det är inte lätt att vara rastaman i Sverige.” 

Varje dag på öppna förskolan avslutas med att föräldrar och barn hjälps åt att städa undan alla leksaker, sen rundar man av med Gunsans sångstund. När vi efter städningen satte oss på sittkuddarna i sångrummet började jag sjunga på Bush Doctor med Peter Tosh (”We outta legalize marijuana yeah..”). Rastamannen skrattade nervöst i sin hörna och Gunsan, van vid mångkultur men troligen inte lika van vid svenska män på gränsen till nervsammanbrott, fick inte ur sig mer än ett “Oj..”. Sen körde vi på som vanligt med Jag öppnar fönstret och Här kommer Pippi Långstrump innan det var dags att packa ihop alla barnen och gå hem. 

På vägen ut klappade han mig lätt på armen och sa att det hade varit trevligt att träffas. Det är visserligen sånt man säger men det kändes ärligt, och jag kände dessutom likadant. Men när jag strax efteråt kämpade med påklädningen av tre barn dök frågan upp i mitt huvud. Frågan som kommer att bli svårbesvarad men som jag ändå inte kommer att kunna släppa: är religionen bara en ursäkt för att få röka på eller finns det ett ärligt uppsåt i grunden? Jag menar, jag känner ett antal människor som vigt sina liv åt reggae och som gärna röker marijuana när andan faller på, men den här killen är den förste jag träffat som faktiskt svurit sin trohet till religionen rastafari. 

Baserat på min vidsträckta okunnighet i ämnet, får jag väl erkänna, har jag väldigt svårt att ta just den här religionen på något större allvar. Enligt min fördom är det just bara ett sätt att skänka lite filosofisk lyster åt att bli hög, vilket jag finner osedvanligt tramsigt. Gå runt och lulla och jiddra om Babylon, det är inte direkt min pilsner. Det känns väldigt.. gnälligt. Men nu när jag ändå fått kontakt med en edsvuren tänker jag förstås passa på tillfället att utmana mina fördomar. Vad är det egentligen de gör, de där rastamänniskorna, när de inte röker på? Fortsättning följer.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Tv-serier som format har under de senaste åren fått ett uppsving. Nuförtiden görs det mängder av bra och påkostade produktioner för tv. Skådespelare från bioduken börjar också dyka upp i tv-serier, till exempel Glenn Close i Damages och Keifer Sutherland i 24(där serien nog blev räddningen för hans karriär)

Tv-serier är bättre än film. Inget går upp mot när man har en hel säsong av en bra tv-serie framför sig. Ingen westernfilm kan slå 1818 minuter av Deadwood och inget kriminaldrama kan mäta sig med dryga 57 timmar av The Wire.

Konkurrensen för tv-serieskaparna är stenhård. Lyckas serien inte fånga tillräckligt många tittare kan den omedelbart läggas ned. Det är olyckligt när bra serier läggs ner i förtid men ibland kan de få ett nytt liv på DVD. Jag vill tipsa om två tv-serier som knappt fick chansen på tv men som efter dvdsläpp uppnått närmast kultstatus hos tv-serieälskarna.

Wonderfalls togs ur tv-tablån efter endast fyra avsnitt då tittarsiffrorna var låga trots väldigt bra recensioner. Wonderfalls centralfigur är 24-åriga Jaye Tyler som arbetar i en souvenirbutik vid Niagarafallen medan hon försöker lista ut vad hon ska göra med sitt liv och sin examen i filosofi. Hon är over-educated and underemployable som hon själv säger det. Jaye är bitter och cynisk på ett roligt och charmigt sätt. En dag förändras hennes enformiga liv markant när kramdjur och statyetter börjar tala till henne. Med rädsla för sitt förstånd börjar Jaye göra exakt vad de livlösa tingen säger åt henne att göra.
Wondefalls är en udda och lagomt skruvad tv-serie som bjuder på mycket skratt och en stor dos charm. Charoline Dhavernas som spelar Jaye är fantastisk och levererar sina roliga torra repliker med perfekt komisk timing. De 13 avsnitt som utgör första säsongen finns nu i en billig DVD-samling och är en väl värd investering.

Firefly är något så udda som en science-fiction-western. Serien utspelar sig i en framtid där jordens resurser tagit slut och mänskligheten letat sig ut till andra solsystem. Ett inbördeskrig mellan alliansen och brunrockarna, från de yttre planeterna som förespråkar ett friare samhälle, där alliansen stod som vinnare har härjat galaxen. Vi får följa besättningen på rympskeppet Serenity som är av typen Firefly. Skeppets kapten Malcolm Reynolds är en brunrock men försörjer sig nu tillsammans med den brokiga besättningen på diverse inte helt lagliga småjobb. Firefly är en mycket välgjord serie med genomtänkt storyline. Jag saknar inget i Firefly den har allt. Humor, drama, action och en helt ny värld.
Efter att serien lades ned i förtid har fansen gjort allt för att den ska komma tillbaka och DVD-försäljningen har varit god. Någon fortsättning på serien blir det nog inte men istället fick vi som en avslutning på serien en långfilm, Serenity, som är så mycket bättre än något George Lucas kan komma med.

Av Matt matt@barstol.nu

Men allt verkade börja då. När kläder blev viktigt på ett helt annat sätt, stil, grupperingar. När man upptäckte skillnaden mellan fyrorna och sexorna. När man upptäckte hur man ville vara en sexa trots att man bara var en fyra.

Jag ville bara vara den jag var.
Ni fick ju vara dom ni var.

Men det började då. Tiden sattes igång, en klocka började ticka och en omätbar tid uppstod där ni långsamt började genomföra förändringen av den som var jag. Hur det inte var acceptabelt att vara den jag var längre. Hur ni plötsligt drog en tydlig linje mellan er och mig.

Vilken barnslig ful jävla tönt jag var, i barnsliga kläder och utan bröst. Det var där jag skulle vara nu, utanför dom helt osynliga, alldeles nybildade grupperingarna. Jag visste ännu inte att det skulle dröja många år innan jag skulle inse hur mycket ni orsakat och förändrat inuti mig.

Jag tänker på det ibland. På den personen jag var innan. Jag minns henne tydligt, en helt annan än den som blev. Varför kunde jag inte bara fått vara den jag var? Varför var ni tvungna att göra mig så ensam? Ni gör mig fortfarande ledsen men jag hårdnade inte förrän det var alldeles för sent. Jag hårdnade först när det inte längre spelade någon roll.

Jag kommer aldrig kunna ge igen för all den skit ni kastade på mig. Dom ni var är sedan länge borta. Dom ni var finns inte mer än i den tid som stannat kvar i mig medan den tickat ljusår vidare ifrån er. Ni gjorde mig tyst. Ni gjorde så att jag gjorde mig så osynlig som möjligt. Ni gjorde mig osäker, generad över mig själv och min kropp. Ni förfulade mig. Ni gjorde mig värdelös inför mig själv. Och jag höll med er. Jag skrev under på varenda jävla kontrakt ni höll fram under näsan på mig.
Ni förändrade mig.

Jag trodde att jag en dag skulle få vara med på riktigt. Jag vände mig till er. Jag försökte vara som er, varenda dag gick ut på att försöka vara som er. Men det var aldrig tillräckligt bra. Jag räckte aldrig till för jag hade aldrig gjort det från början. Det var bara fel, fel, och fel på mig.
Ni såg hur rädd jag blev när ni skrek att ni skulle näcka mig när jag kom smygande i korridoren. Ni skrek ”Kom så tar vi henne” och skrattade när jag började springa.
Jag gömde mig för er. Flera år gick ut på att gömma sig och samtidigt vända sig till er. Stryka er medhårs. Smälta in, inte uppröra, inte sticka ut, inte frångå er gällande norm, era satta ideal, er manifesterade struktur.

Inte förrän som vuxen vände jag mig ifrån er. Inte förrän som vuxen ville jag aldrig i livet mer befatta mig med människor som er. Och inte förrän som vuxen insåg jag vidden av vad ni egentligen hade gjort mot mig och vilka konsekvenser det har fått för min människosyn.

Jag undrar när man kommer börja belysa eller utreda ojämställdhet mellan barn. Jag undrar när man ska börja belysa ojämställdhet mellan individer och inte bara könen. För det börjar då, just där, i det som kallas skolan. Skolning, utbildning, där vi lär oss läsa, räkna, skriva och lär oss vad förtryck verkligen handlar om och hur vi från dag ett antingen vinner eller förlorar. Det jag var med om är knappast unikt på något sätt. Barn bygger strukturerna i skolan, på rasterna, i gympasalarna, i matsalarna, i rökrutorna, i uppehållsrummen, på vägarna hem och på vägarna dit. Barn som aldrig respekterar andra barn, som inte respekterar sig själva - bestämmer alltid över andra barn. Barn som snabbt låter sig berusas av känslan av makt och samvetslöst står på andra barn för att rädda sig själva.

Flickor förtrycker nämligen skoningslöst också flickor.
Pojkar förtrycker också skoningslöst andra pojkar.
Barn och vuxna människor förtrycker nämligen utifrån andra grunder än könstillhörighet. Det är alltid individen som skall förtryckas, det är alltid individen dom vill åt från första början. Något annat är det sällan tal om.

Något annat är det fortfarande aldrig tal om när jag ser vuxna kvinnor förtrycka andra vuxna kvinnor och män, när jag ser vuxna män förtrycka andra vuxna män och kvinnor. Som vuxen nu handlar det i obetydlig grad längre om kläder eller om du har bröst eller hår på kuken. Men hur man utövar förtryckets konst i andra former har vi med oss sedan barnsben. Right?

För det verkar nästan inte finnas något som eggar människan så mycket som hat gör. Och hur barn ska kunna lära sig att ta ansvar om inte vuxna och föräldrar gör det förstår jag inte. Jag finner det helt obegripligt att vi som vuxna idag sitter och tar avstånd ifrån strukturerna som vi själva en gång har varit med och skapat utan att inse delaktigheten vi tillsammans har i allt det som pågår. Och att vi på fullaste allvar sedan förväntar oss en utveckling i rätt riktning när vi till exempel fortfarande, i mediala masspsykoser, ägnar tid till att hata barn som hamnat fruktansvärt snett i livet?

För ni kan väl ändå inte mena att det är barnens fel att barn begår brott mot andra barn?
Man skördar det man sår. Right?

Av Kniven kniven@barstol.nu

Häromdagen såg jag för första gången att jag har åldrats på det där sättet som är helt naturligt, men som ändå inte känns alldeles okej. Det är något runt ögonen, något som inte var där för bara ett tag sedan.
Jag blev irriterad. Naturen har skänkt mig en fysionomi som inte behöver underhållas, så jag är inte van vid kroppslig förfall. Nu fyller jag ju i och för sig 36 år om ett par dagar, så det kanske inte är så konstigt, men det var ändå en besvärande insikt. Ingen vill väl egentligen bli gammal.
Den ideala åldern att stanna i skulle vara ungefär 28. Då är man lagom vuxen och fortfarande lagom ung. Kroppen har inte börjat brytas ned, och hjärnan har ännu inte stelnat i sin ägares cement utan kan fortfarande göra krumbukter i ologiska vikar.

När jag ser mig själv på fotografier från förr, kan jag konstatera att jag var mycket smalare när jag var yngre, vilket är en smula besynnerligt då jag fortfarande är smal. Och mitt ansikte är liksom mer slätt - det är som om hyn blivit grövre med åren. Sedan är det det där med ögonen. Något obestämt, svårt att sätta fingret på. Kanske är det en blick som ännu inte grumlats av verkligheten, som fortfarande utstrålar en naiv förhoppning om en bekymmerslös framtid.

Jag känner ett stråk av vemod när jag tittar på de där gamla bilderna. Det finns liksom ett slags ständigt närvarande sommarljus i dem. När jag ser mig själv och tänker på allt som sedan hänt, så kan jag känna en önskan att få göra allt en gång till, fast annorlunda. Gå till höger istället för vänster, säga ja istället för nej. Ibland får jag känslan av att befinna mig i fel tid, att jag vill kliva in i en bild och inte komma tillbaka.

Det är förstås symptomatiskt att åldern börjar ta upp tid i medvetandet när man utsätts för den på ett mer konkret plan. Och det finns helt uppenbart fler som tänker på det här med åldrande.

På webbsidan Young me / now me kan besökarna skicka in en före- och en efterbild av sig själva. Resultatet är både intressant och lite obehagligt.

Noah Kalina har varje dag sedan tio år tillbaka tagit ett foto på sig själv. Resultatet är beklämmande. Jag vågar inte tänka på hur han kommer se ut om ytterligare tio år. Fast på sätt och vis är hans insats bra, för genom att jämföra mig med Noah kan jag ändå tycka att jag åldrats med behag. Men det kanske är som med ölmage, en dag har man den bara (har jag hört).

Andra som experimenterat med ett-foto-om-dagen:
The adaption to my generation
Hiromi Tsuchida

Av Mattias mattias@barstol.nu

Ett gäng svenska kardiologer befinner sig på läkarkongress någonstans i USA. I en sal med 250 hjärtspecialister drabbas ironiskt nog en av åhörarna av hjärtinfarkt och segnar ihop på golvet. Ett idealiskt tillfälle att drabbas av nämnda åkomma kan tyckas, men icke. 

Den svenska delegationen reagerar instinktivt och försöker ta sig fram till den sjuke för att hjälpa till, men stoppas bryskt av en amerikansk kollega som ställer sig i deras väg. “Sit tight gentlemen and wait for the medical crew” säger han, och pekar mot platserna där svenskarna tills alldeles nyss satt och lyssnade på föreläsningen. Milt sagt förvånade ser de sig omkring och betraktar salens övriga åhörare som samtliga sitter lugnt i sina stolar och väntar på ambulanspersonalens ankomst. 

Slutsatsen att dra av denna alldeles sanna historia är lika enkel som skrämmande: en amerikansk läkare är mer rädd för att bli stämd än han är villig att rädda liv. Så långt har det absurda rättssystemet tillåtits gå i USA att den mest grundläggande läkarinstinkten att rädda liv har skrämts på flykt. Man kan fråga sig vart ett sådant samhälle är på väg. 

När nu en tidigare hemligstämplad film från Irak-kriget inspelad 2007 läckt ut via den vid det här laget legendariska sajten Wikileaks, uppstår ett snarlikt dilemma. Filmen som är tagen från en helikopter visar när amerikanska soldater mejar ner ett tiotal civila, däribland flera barn. Soldaterna i helikoptern öppnade eld eftersom de ansett sig ha sett beväpnade män nere på vägen, vapen som i själva verket visade sig vara kameraväskor hängande på två journalisters axlar. 

Att sådana incidenter inträffat i Irak under de mest intensiva krigsåren är förstås inte ovanligt, det här var säkert bara toppen av isberget. Men det som sänder en isande kall kår längs ryggraden är när militären i en kommentar till det inträffade förklarar att det visserligen var tragiskt att civila och barn fått sätta livet till men att soldaterna ändå har agerat helt enligt “rules of engagement”. De har alltså inte gjort något fel i militärens ögon, att skjuta på minsta vaga misstanke är helt enligt protokollet. 

Första tanken är förstås, vadå protokoll? Man skriver att mord är okej, kallar det “rules of engagement”, låter presidenten skriva under och sen är det bara att panga på. Fungerar det verkligen så? Kan inte någon annan, typ FN eller världens samlade mediakår (det var faktiskt två journalister från Reuters som sköts ihjäl, stå upp för era kollegor nu murvlar!) helt sonika säga åt de amerikanska svinen att mord är mord oavsett vad det kallas och nu är tiden kommen för straff istället för sköna dunkar i ryggen? 

Min andra tanke är att det finns ett samband mellan läkarna på kongressen och soldaterna i Irak. Jag tänker att om man kommer ifrån ett samhälle som har låtit värdet av ett människoliv devalveras så till den milda grad att inte ens läkarna är intresserade av att rädda liv så kanske det inte är så konstigt om soldaterna som befinner sig i krig skjuter på rätt vaga grunder lite då och då. Inte fan vet jag, det är bara en tanke.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Det är ovanligt många rörelsehindrade här, säger jag.

Tycker du? säger min syster.

Ja. Tror aldrig jag har sett så många permobiler på ett och samma ställe.

Men David, dom är inte rörelsehindrade.

Inte?

Nej. Kasinot hyr ut permobiler till folk som inte orkar stå upp och spela eller gå mellan maskinerna.

En timme senare sitter jag på en mörk och trätung irländsk pub på bottenvåningen av det gigantiska hotell och kasinokomplex där vi tillbringar natten. Red Sox och New York Yankees spelar en klassiker och jag försöker följa matchen på en av de otaliga teveskärmar som hänger ovanför baren. Det är hopplöst. Precis som med amerikansk fotboll saknar baseboll moment som griper tag, som gör att man fastnar i spelet och vill fortsätta titta.

I stället tar jag en kvällspromenad bland konstgjorda vattenfall och spelmaskiner. Kasinot är öppet tjugofyra timmar om dygnet. Du blir serverad vid direkt vid spelmaskinen och betalar inget för drinkarna. Skärmar visar upp bilder av de senaste vinnarna med summan i stora siffror under. En man sjunker bokstavligt talat ner utmed en vägg och tänder en cigarett. Han kommer snart vara bortstädad.

Min systers svärföräldrar spelade bort tre restauranger och ett hus under nittiotalet. Nu jobbar fadern på Kasinot. Det är bra, för då har han inte tillåtelse att spela.

29 våningar upp är vi incheckade i en svit med två badrum, två sovrum och kök. Det är stort och luftigt och utsikten över indianreservatet och floden nedanför är enastående. Tystnaden står i tvärt kontrast till det ständiga plinget och rasslandet från spelmaskinerna.

Sting och Ringo Star uppträder på Arenan som ligger insprängd i berget under kasinot senare under månaden. Jag får berättat för mig att de får bra betalt för den typen av spelningar, som lockar nya gäster till kasinot.

En permobil kör över min vänstra fot och jag hinner knappt uppfatta den gråhåriga chauffören innan han gasar vidare genom de blinkande neonljusen mot nästa station.

Tillbaka på den irländska puben frågar bartendern om jag vill ha in tacos till min öl.

Ingenting är heligt.

Av David david@barstol.nu

Nu när jag ändå har dig här tänkte jag testa av min senaste restaurangidé på dig. Jag kallar den matklubben.

Det är ett väldigt enkelt koncept egentligen. Ni känner ju alla till hur många framgångsrika klubbar drivs, med ett antal dj’s och klubbarrangörer av olika sort och inriktning som ansvarar för var sin kväll i veckan (måndagsklubben med DJ Ditt & DJ Datt, tisdagsklubben med Mimmi & Reine, onsdagsklubben med Dj Ungel & Mc Klubb osv)? Matklubben funkar precis på samma sätt, men vi byter ut DJ’s mot kockar. 

Jag tänker mig en hyfsat intim lokal, med klassisk klubbinredning och ett väldigt öppet restaurangkök där man verkligen kan följa kockarna i arbete. Under varje av veckans kvällar huserar där en ny kock. Restaurangen kan ju givetvis ligga var som helst, men för att sätta det i en göteborgskontext så kan man tänka sig Ulf Wagner på måndagar, Björn Persson på tisdagar, Leif Mannerström på onsdagar osv. Ett schema med fasta veckodagar, precis som Barstol fungerade tills alldeles nyligen. 

På Matklubben finns inga menyer och inget att välja på, utan kvällens kock bestämmer själv vad det skall bjudas på. Vill Mannerström testa sina vingar i det asiatiska köket denna kväll blir det således det som bjuds. Håller Thörnström på att bestämma sin nya sommarmeny och vill testa av några rätter på publik är det dem man får smaka på. Har Gustav Trädgårdh hittat osedvanligt fina sjöborrar på morgonens fiskauktion blir det antagligen kvällens paradnummer. Ja, ni fattar, va? 

Jag inbillar mig att det en gång i veckan hade varit riktigt kul för etablerade kockar att få släppa sina vardagliga rutiner och inarbetade koncept, och istället släppa loss i köket, experimentera och överaska. Och när andan faller på också bjuda in andra kockkompisar för att kocka tillsammans en kväll. Vi vet ju t ex att Mannerström och Lallerstedt är gamla vänner, men eftersom de befinner sig på var sin kust får ju vi vanliga uteätare aldrig smaka deras gemensamma kokkonster. Matklubben skulle kunna vara stället där det hände. 

Matklubben skulle givetvis välkomna gästspel av alla de sorter. Det skulle vara chansen för oss i Göteborg att under några kvällar själva få testa Mattias Dahlgrens nivå, det skulle vara stället där Markus Samuelsson showar loss när han är hemma och hälsar på mor och far i Partille, där Paul Bocuse visar att gammal är äldst när han var här för Kungsfenan, eller där Tommy Myllymäki generalrepar innan han drar till Geneve i juni. 

För oss gäster är ju den stora vinsten att inte själv behöva fatta några beslut, att alltid bli överraskad, att veta att man skall få äta riktigt spännande och vällagad mat tillagad av riktigt inspirerade kockar.

Vad tror du, skulle det kunna funka?

Jag älskar att gå på krogen. Löftet om god mat och dryck, vaken service och trevligt sällskap räcker för att få mig gott humör. De gånger det sen verkligen infrias tillhör de sant meningsfulla stunderna i mitt liv. 

Nu för tiden handlar i stort sätt alla mina idéer om olika nya krogkoncept. Drömmarna om att en dag få öppna min egen bar eller restaurang lever i allra högsta grad, trots att jag knappt kan blanda drinkar, än mindre vara kock. Jag kan inte gå förbi en tom lokal utan att fundera på vilken typ av krog som skulle passa just där. 

När jag kommer till nya ställen gör jag bedömningen av tillståndet i stan baserat på krogutbudet, och på vilket allvar man tar sin mat och sina måltider. Skall vi resa iväg till en stad vi inte varit i innan, handlar all min research och mina förberedelser om var vi skall äta och var vi skall drinka. Jag älskar också att planlöst strosa runt och kolla på krogexteriörer, läsa menyerna på utsidan och kika in genom fönstren. 

Så gjorde jag till exempel nu i veckan när jag fick chansen att under ett par timmar bekanta mig med Smålands Jerusalem dvs. Jönköping. Jönköping verkar må bra, och den något fromma och asketiska bilden jag har haft av stan fick sig en ordentlig törn. Centrala Jönköping har en imponerande krogtäthet, och rätt ut från Vätterns södra strand har man fyllt piren/vågbrytaren med små trevliga vattenhål i allehanda inglasade verandor. Bredden i utbudet verkar det inte heller vara något fel på. Visst finns där de sedvanliga trötta standardkedjorna som O’learys, Bishop Arms och Harrys, men jag gick förbi tillräckligt mycket annat för att hålla mig på gott humör. Den av White Guide rekommenderade Hemma hade en mycket salivprovocerande meny, och får bli mitt lunchhak vid nästa besök. Den likaledes White Guidade Aqua är definitivt ett alternativ för minnenas afton, eller vad säger ni om en meny med både hummersoppa, plankstek, tournedos och Wienerschnitzel? 

Vad vi inte skall glömma bort är att i Jönköping huserar årets kock 2007, Tommy Myllymäki på Den Småländska Kolonin. Tommy skall dessutom representera Sverige i Bocuse d’Or till sommaren. Så nog tar stan sin mat på allvar alltid?

Allra gladast blir jag ju när jag hittar hela koncept eller små detaljer jag inte sett förut. I Jönköping hittade jag bl a Sir Simon’s som med tydliga bokstäver på utsidan förklarade restaurangens koncept på följande okonstlade sätt: “Vi serverar kötträtter, pastarätter, fiskrätter, smårätter, pizza o barnrätter. Fullständiga rättigheter”. På husmanshaket Amadeus kan man komponera sin egen meny (2 rätter 169:-, 3 rätter 189:-) precis som man vill. Ofasta menyer till fasta priser med andra ord. Smart. 

Ett annat smart matkoncept i Jönköping är Ståkäka. Som namnet antyder är det inte en restaurang med bord och stolar, utan ett litet matstånd mitt i stan. Man serverar ett urval av våra populäraste pasta- och wokrätter; alla till samma pris. Det smartaste är att man gör det i egendesigande take-awayboxar, som kunden tar med sig, äter ur, diskar och sen tar med sig vid nästa tillfälle man köper lunch på Ståkäka. En refillunch är nämligen några kronor billigare, vilket givetvis är ett helrätt miljötänk. 

Själv intog jag min lunch på Hotell Victoria, där jag åt en mycket välkomponerad och högkvalitativ påskbuffé. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Man äter förbannat bra i detta land!

Jag och Matt ska träffas på Pet Sounds bar. Matt är på väg från Blecktornet, och medan jag väntar in honom läser jag Jonas Karlssons nya novellsamling, som faktiskt är bättre än jag trodde. Plötsligt står Matt brevid mig med en skopa kylig kvällsluft kring sig.
- Är det värt det? frågar han.
- Knappt, svarar jag.
Han syftar på min lättöl som i all sin gnistrande glans står på bardisken. Jag har varit utan skummande öl och whiskysnuttar i snart fyra veckor. Efter en höst med ett hektiskt uteliv och en havererad mage, känns det som en bra idé att låta kroppen återhämta sig. Det ska ta ungefär en månad har jag hört, och detta är min första utekväll på ungefär lika lång tid.
- Det är bättre än cola, säger jag sedan.
- Inte bättre än rom och cola, svarar Matt.

I källaren försöker man dölja stickande kloaklukt med rökelse. En handfull människor av den sort som inte ser ut som vanliga Pet Soundsgäster befinner sig i lokalen. På scenen står en stor elorgel.
Vi är där för att titta på den norska sångerskan Susanne Sundfør. Jag har ingen aning om vem det är, det är Matt som har fått för sig att jag kommer gilla det. Ungefär en kvart över utsatt tid smyger norskan upp på scenen, och utan en enda blick slår hon sig ned bakom orgeln och rättar till mikrofonen. Publiken tystnar, jag häller upp lite öl som skummar fint och skenbart gott, och sedan börjar sången.

Det blir precis den sortens mörka och ödsliga musik jag tycker så mycket om. Hon sjunger klart och högt och lågt och ljust och mörkt, utan att darra det minsta på rösten. Det låter lite som Dead Can Dance ibland.  Och det är så jävla skönt att lyssna på någon som verkligen är begåvad. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är sällan man hör någon som sjunger riktigt bra live, där man liksom får känslan av att rösten - utan studio och pålagda effekter - inte har några begränsningar.

Sundfør spelar tre långa låtar, bland annat “The brothel”. Det är snirkliga melodier med finurliga krokar, och hon ser aldrig ut över publiken, utom väldigt hastigt på slutet av sångerna då hon säger “tusen tack” så tyst att det knappt hörs. Sedan är det plötsligt över, och då springer hon snabbt av scenen med blicken i golvet.

Jag gillar det också. Det är befriande med någon som inte känner tvånget att spänna ögonen i publiken eller pladdra sönder tystnanden mellan låtarna. Som är där för att spela och som ger sig i väg när det är klart.

Det blev ett kort gig, men trots imponerande röstresurser tror jag ändå att det hade blivit för mycket med fler låtar. I likhet med Antony & The Johnsons kan sättet Sundfør sjunger på förmodligen bli lite tjatigt i större portioner.

När jag kommer hem letar jag upp henne på Spotify, och inser att det mesta av den musik som finns där inte påminner om något av det jag hört under kvällen. Det är okej, men inte alls lika bra. Fast rösten… den är förstås fortfarande fantastisk.

(P.S: Spamrobotarna har hittat till Barstol, och vi blir fullständigt överösta med kommentarer med reklam för suspekta läkemedel. Vi har slagit på ett spamfilter i kommentarsfältet. Om det blir några problem med att skriva kommentarer, skicka då gärna ett brev till info(at)barstol.nu och säg till!)

Av Mattias mattias@barstol.nu