Ta en titt på fotomontaget här ovanför, samma kille men helt olika stilar. Vilken stil är coolast, snyggast och helt igenom överlägsen på varje tänkbart sätt? Jamen hallå, skäggstilen vinner ju med tolv miljoner mot noll varje dag i veckan. I fallet Antonio Banderas är det solklart, han borde aldrig mer raka sig. 

Eller är det bara jag som tycker att ett lagom förvildat helskägg är den manliga ansiktsbehåringens Rolls Royce? Jag vet inte riktigt varifrån jag fått denna faiblesse för helskägg om jag ska vara ärlig, jag vet bara att jag har svårt att tänka mig ett liv utan det. Jag har försökt, tro mig, men det gick inte bra. Ett fåfängt försök med ansad skepparkrans förekom under nittiotalet och något senare dök ett getskägg upp i spegeln. Dessa försök föll både på för låg coolhetsfaktor och för mycket underhåll. Hålla på och ansa och jävlas, det kändes ju helt bakvänt. Skägg ska vara underhållsfritt, det är liksom själva poängen med den chosefria approachen “här ser du en som inte faller för plötsliga och snabbt falnande modenycker”. Helskägg är klassiskt, Ernest Hemingway och ungefär tusen andra coola snubbar kan inte ha varit snett ute. 

Jag har alltid levt efter devisen “ju mindre man ser av mitt ansikte desto bättre”. Behåringen nådde sin klimax för några år sedan då jag körde fullt ut på Jesus-looken med långt hår som dolde de få kala fläckar där skägget inte kom åt. Det var bara ögonen och en del av pannan som kikade fram, jag såg ut som ett bergatroll (och så såg jag alltså ut när jag träffade min fru, eller ja.. hon som sedermera skulle komma att bli min fru, man undrar ju vad i h-e hon såg där egentligen). Jesus-looken fick ett abrupt slut på en efterfest 2005 då jag hittade en trimmer och skalade bort allt hår på skallen, men skägget fick vara kvar. Med rakad skalle ser jag ut som en koncentrationslägerfånge, vilket inte är så bra, men med rakat ansikte ser jag ut som en pojkspoling med märkligt föråldrade ögon och det är värre. 

Efterhand som jag skriver den här texten börjar jag inse att den inte är intressant för någon annan än jag själv. Och så kan det ju vara ibland, jag måste väl få vara lite trivial någon gång jag också, men hur kan jag vända detta introverta skådespel till något som äger intresse för allmänheten? Jo men kanske så här: 

Fråga 1: Har du skägg?
Fråga 2: Om nej, varför inte?
Fråga 3: Om ja, hade din pappa skägg när du var liten?
Fråga 4: Om du är tjej men fick vara kille för en dag, skulle du då välja att ha helskägg och sitta inne hela dagen och leka med det?
Fråga 5: Kan du nämna en person, känd eller okänd, som ser coolare ut utan skägg?
 

Andra män som alltid borde bära helskägg: Harrison Ford, George Clooney, Joaquin Phoenix, Gandalf, Jan Malmsjö, Usama Bin Laden

Män som aldrig borde bära helskägg: Peter Forsberg, Alexander Bard

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag flög i mattan med en duns efter cirka tre sekunder och förlorade matchen på fall inför en fullsatt gymnastikhall med förväntansfulla föräldrar och en mycket besviken tränare i publiken. Jag var sju år och kanske var det mitt första nederlag. Det var den första match jag förlorat. Jag hade två guldmedaljer från tidigare turneringar där jag vunnit varenda match och jag trodde jag var oövervinnelig. Nu gjorde det ont. Inte bara för att jag tappat luften när jag slog i marken utan även för att min motståndare vunnit så överlägset. Jag hade fått stryk på tre sekunder och var totalt förnedrad. Trots att jag lyckades knipa bronsmedaljen ville jag aldrig mer gå tillbaka till träningen hur mycket mina föräldrar än försökte övertala mig. Den snöpliga förlusten var allt för tung. Jag tog aldrig på mig brottardräkten igen och det dröjde många år innan jag återupptog kampsportsträning igen.

Kanske borde mina föräldrar ha gjort mer för att, så att säga, få upp mig på hästryggen igen. Kanske borde tränaren, jag såg upp till, inte visat sin besvikelse så tydligt. Men jag klandrar ingen. Jag tror inte den förlorade brottningsmatchen är tongivande för mina brister och tillkortakommanden. Alla upplever från och till motgångar i sitt liv och jag har inte haft fler motgångar än någon annan. Problemet är att jag är så förbannat dålig på att hantera nederlag – lika dålig nu som då. Jag gräver ner mig totalt efter varje motgång, djupare och djupare för varje gång, och jag lägger av för lätt.

Hur hanterar man motgångar på ett bra sätt? Självfallet finns det hyllmetrar skrivna i ämnet. En snabb googlesökning ger dig många tips. De flesta kretsar kring det positiva tänkandet. Motgången behöver inte vara negativ, möt nederlaget som en utmaning, välkomna förändringen och så vidare. Enligt modern KBT ska du ta tag i dina största rädslor genom att gradvis utsätta dig för dem. Alltså upp på hästen igen. Det låter enklare än vad det är. Det är inte alls lätt att med ett leende skaka av sig nederlagets svidande obehag och försöka igen och igen och igen. Men skam den som ger sig.

Av Matt matt@barstol.nu

Mitt liv är avundsvärt på många sätt och min disciplin är enastående. En normal dag har jag inga problem att hinna med och faktiskt utföra fyrtiofem minuter på gymmet, två timmar framför skrivbordet och en timme under läslampan innan släckning. Däremellan arbete, matlagning, upprätthålla sociala kontakter och övriga vardagsbestyr. Men de där tre timmarna och fyrtiofem minuterna är dygnets verkliga kvalitetstid. Något jag ser till att unna mig som singel och barnfri.

Nej, så är det givetvis inte. Vi rullar tillbaka bandet en aning och korrigerar de mest uppenbara lögnerna.

“Fyrtiofem minuter på gymmet.” Well, en halvtimme varannan dag ligger närmare sanningen.

“Två timmar framför skrivbordet.” En omskrivning för två timmars slösurfande i soffan.

“En timme under läslampan.” Möjligtvis när jag är inne i en läsperiod, annars blir den där timmen lätt tio minuter innan ögonlocken gör ridå och världen faller i mörker.

Sanningen är tyvärr inte vackrare än så.

Detta trotts att möjligheterna står dukade med en vit duk under och tända ljus vid sidan om. Men jag är precis som du, eller ja, i alla fall några av er, ett odisciplinerat kräk som nio gånger av tio följer minsta motståndets lag och gör tvärtemot upplagda planer och vad jag, innerst inne, vet är bäst.

Och det smärtar mig, fullt medveten om att endast bristen på just disciplin ligger i vägen för eventuella stordåd. Och vet du vad, det påståendet ligger närmare sanningen än vad man kan förledas att tro. Av alla de hatthyllor jag stött på genom åren som tagit sig någonstans och uppnått uppsatta mål har inte den gemensamma nämnaren varit någon vidare smartness eller ens grundläggande intelligens utan just en okuvlig drivkraft och ett jävlar anamma. En sanning som gör att livet känns orättvist för vilken soffilosof som helst, men trots allt är obestridlig.

Varför känner jag då för att dela med mig av det här?

Jo, grejen är den att jag står inför en intensiv period som jag vet kommer kräva en allmän uppryckning och en disciplin som sträcker sig långt utanför den jag är van vid att uppbåda. Det kommer varken finnas tid eller råd att låta min inre The Dude vinna riktigt så många vardagsstrider. Vilket gör mig uppriktigt skitskraj för han har alltid varit stark.

Och jag intalar mig att luftar jag det här, ställer ut trollet i solen till allmän beskådan, minskar risken att han lyckas ta kommandot och förstöra saker med en utdragen gäspning. Medan chansen att jag inte bara ska snöra på mig löparskorna utan även hålla tempo och springa hela sträckan ökar kanske en liten aning. Det är i alla fall min förhoppning. Resten är upp till mig.

Skrämmande tanke.

Av David david@barstol.nu

Jag har verkligen inte kommit långt här i livet. Om sanningen skall fram inte mer än en knapp kilometer. När jag lämnar barnen på dagis så skymtar jag huset där jag växte upp, och när de väl är lämnade inväntar jag bussen på samma hållplats som jag stod på som barn. Jag har visserligen gjort några loopar och bott runt lite grann, både i världen och i min egen stad. Men där jag bor nu känner jag mig verkligen hemma. Och det har visat sig vara viktigare för mig än vad jag först ville erkänna. Ens för mig själv.

Man bor lika bra och bättre på många andra ställen på vår jord. Jag vet det för att jag har varit där. Och jag är inte dum i huvudet. Men att bo i Göteborg är också bra. Det finns ett utbud som är tillräckligt för att jag skall missa 99% av det. Och stan är tillräckligt diversifierad, varierad och dynamisk för att kunna visa sig ömsom från sin bästa sida, ömsom från sin sämsta. Göteborg funkar helt enkelt. 

Men jag har inte valt Göteborg. Och Göteborg har inte valt mig. Jag är född och uppvuxen här, och bor här av hävd och gammal vana. Visst, kan jag försvara stan in absurdum när den blir påhoppad, men om sanningen skall fram så bor jag här för att de flesta som jag bryr mig om råkar bo här. Och de flesta som bryr sig om mig gör det också. Hade de istället bott i Shanghai, Flensburg, Malmö eller Flen hade jag antagligen gjort det också. Svårare än så är det nog egentligen inte. 

Men det är klart - då och då slås man av tanken att gräset nog trots allt är grönare på andra sidan. Att det hade varit skönt att samla ihop sitt pick och pack och bara dra. Slå sig ner nån annan stans och skapa sig ett liv där istället. Om man nu skall lämna de flesta av sina djupa och långa relationer med släkt och vänner bakom sig, vilken kompensation skall den nya bostadsorten erbjuda då? Jag har alltid föreställt mig en ordentlig plussida i form av klimat och äventyr. 

Fast det är klart, det vore kanske enklast att flytta till ett annat ställe där man ändå hade lite etablerade relationer. Där det faktiskt redan finns folk som bryr sig. I mitt fall finns det bara två sådana ställen i världen - Stockholm och Bilbao. I Stockholm har jag familj, några nära vänner och ett gäng mer eller mindre ytligt bekanta. En flytt dit skulle troligtvis vara fullständigt odramatisk och okomplicerad. Men tyvärr erbjuder den ingen uppsida vare sig beträffande klimat eller äventyr, så det är helt enkelt inte värt det. 

Bilbao är en stad som jag gillar väldigt mycket, och lätt hade kunnat tänka mig att bo i. Det är faktiskt den enda staden, vid sidan av Göteborg, som jag bryr mig om hur det går för. Jag känner starkt för denna sympatiska stad, och där har jag ju familj, samt både spanska och svenska vänner sen femton år tillbaka. Klimatet är som hemma (mycket regn), men 10 grader varmare året om vilket är ett litet plus, och kulturen är ju ändå ganska annorlunda vilket ger en mer äventyrlig känsla än att flytta inom Norden. Ett avgörande problem med en sån flytt är dock att min hustru, som är från Bilbao, inte är det minsta intresserad av att flytta tillbaka dit. 

En annan dröm jag haft sen säkert tjugo år tillbaka är att få bo i en skidort, och då helst i de franska alperna. Jag mår egentligen aldrig så bra som när jag är där, och på nåt sätt har jag alltid inbillat mig att jag skulle lyckas konservera den där semesterlyckan hela året om. Då - under en ljuvlig vintervecka - älskar jag idyllen, skidkläderna, racletten och framförallt skidåkningen. På senare år har jag dock börjat sluta mig till att byar utan ett enda galleri och utan en enda synlig subkultur (ungdomsfajterna består av brädåkare vs. skidåkare) skulle torka ut mitt sinne innan jag hunnit ropa vare sig “väktarvåld” eller “portföljmodell”. 

Det där med en bostadsorts storlek är intressant tycker jag. För även om jag är på det klara med att jag behöver mer än en by - jag vill åtminstone kunna ha ett par gallerier att gå till om andan faller på, en biograf att slinka in på, några restauranger med olika inriktning och prisnivå, och jag vill kunna se lite olika kulturer och subkulturer en vanlig dag  på min promenad - är jag inte säker på att en större stad ger mig ett rikare liv. Jag har en mycket trevlig branschkollega som bor i Mariestad. Han är dessutom mycket belevad och kulturell. När man hör honom berätta vilka uppsättningar, föreställningar och artister han sett den senaste tiden inser man snabbt att han lever ett mycket rikare kulturellt liv än jag någonsin varit i närheten av. Hans enkla förklaring är att “man går på det som kommer, när det kommer”. Hans bredd och frekvens av kulturupplevelser slår mina egna med hästlängder. 

Trots allt brukar det vara städer som får mig att tappa andan och utbrista “här skulle man bo”. Det behöver inte alls vara samma städer jag vill bo i som jag älskar att semestra i: San Sebastian, Madrid, Paris, Venedig, Bangkok och New York tillhör mina favoritdestinationer, men jag är inte alls särskilt intresserad av att slå mig ner där. Däremot är Barcelona, Washington, Sydney, Amsterdam och Hamburg städer jag lätt ser mig själv dra på mig kostymen, hoppa upp på vespan och dra iväg till kontoret i. Washington och Sydney försvinner tyvärr som realistiska alternativ på grund av avståndet. Hamburg och Amsterdam ligger bra till, men klimatmässigt lämnar även de lite i övrigt att önska.

Kvar har vi då Barcelona. Staden har allt du kan önska dig. Mat i världsklass. Sport i världsklass. Kultur i världsklass. Party i världsklass. Arkitektur i världsklass. Lägg till det att vi har familj inte så långt därifrån, att jag och min familj pratar spanska och skulle snabbt lära oss katalanska, att staden har ett underbart klimat och att den ligger med flera stränder rätt vid Medelhavet. Det är också den staden jag och min hustru brukar landa i när den här typen av diskussioner dyker upp hemma vid köksbordet. Och jag kan bara instämma i det vettiga i frågan som vänner och bekanta ställer då och då: “Varför bor ni inte i Barcelona istället?” 

Men i exakt samma ögonblick dyker nästa frågeställning upp i mitt huvud: - Vem fasen bryr sig om mig i Barcelona?

Hur är det med dig, varför bor du där du bor? Drömmer du ibland om att bo nån annanstans? Var och varför?

Måndagens avgrundsdjup ligger i slagskugga från söndagens högresta pelare, fortfarande svagt rödfärgad. Sedan följer en lätt stigning fram till fredagen, och där; en skrovlig granitvägg. Du klättrar upp i helgen och står åter på söndagen med klarblå himmel över huvudet och gult gräs som försiktigt vajar i vinden. Där kan du speja tillbaka över tiden som gått, men ser bara en sjaskig dimma. Det är bleknande minnen med små avvikande toppar, som svarta fyrar i ett grått hav. Svek, hårda ord, tårar. Vassa små pilar som satt sig och stelnat.

Koppla dessa veckor efter varandra och de bildar ett oändligt set som skiftar från mörkgrått till rött. Tåget ringlar genom ditt liv, 416 brokiga vagnar med en last som väger för mycket. Liksom det fyrkantiga berglandskapet har också du genomgått en evolution, tyvärr ingen vidare vacker sådan. Du skulle vilja kunna säga att du lärt dig något, att du förändrats och blivit en vackrare och bättre person. “Jag har lärt mig min läxa. Det kommer bli bra nu, den där dimman är inte längre jag”. Du skulle vilja säga detta, och lägga armen bakom hennes rygg och klättra upp för fredagsväggen och sedan skulle ni sitta där och dingla med benen ovanför måndagens djupa schackt och se framåt med en befriande känsla av nu och glädje.

Men i stället sitter du kvar i stolen, den som format sig efter din kropp. För sanningen är att du har stelnat. Hjärtat slår svagt, spritter till ibland men sjunker sedan resignerat tillbaka in i det sovande köttet. Handen håller hårt kring tabletterna. Betablockerare, sömntabletter, lyckopiller - överlevnadskit för en medelålders man anno 2010.
Ett yngre jag skulle ha föraktat dig.

Viljan simmar förbi som en glittrande fisk, du lyfter händerna men förmår inte gripa tag i den. Så du sitter där som en ödla med hårda fjäll och glor på en värld som rör sig allt snabbare. Och fast dina tankar ännu rör sig kvickt, hotar de att stelna och sjunka till botten som gjutna cementblock.

Och du är rädd, så förfärligt rädd för att inte kunna ta dig upp ur stolen. För att stanna kvar, och bli en vag skugga av allt du önskat och drömt om.

Jag packar in två småbarn och båda tonåringarna i bilen. Det är matchdag och vi ska tvärs över stan till samlingen som börjar om tio minuter. Vi har med andra ord bråttom, och när jag har bråttom syns det på mig. De flesta som kommer i närheten av mig när jag befinner mig i detta tillstånd brukar rygga tillbaka. De flesta, men inte alla. 

Grannen som bor tvärsöver gatan kommer plötsligt gåendes mot mig med en snöskyffel i ena handen. Han hälsar och börjar peta lite förstrött i en snövall med skyffeln, häver ur sig en öppningsfras som handlar om snön, den förbannade snön. Jovisst, det är mycket snö nu. Jobbigt, vi vill inte ha mer, Och Så Vidare. När jag står där och försöker spänna fast tvååringen i bilbarnstolen så vet jag att grannen ännu inte har kommit fram till sitt egentliga ärende. Det är nämligen ingen slump att han dyker upp just nu, och bakom regin ligger helt garanterat hans fru. 

När mitt fipplande med det trilskande låset till bälteshelvetet på bilbarnstolen når sin klimax harklar sig (förstås) grannen och tar upp det han egentligen kom ut för. 

“Jo.. ehh.. det blir ju väldigt svårt för oss att komma ut med vår bil när du har parkerat så här, det blir ju trångt med all snö och så. Min fru och jag har pratat om det här och vi tycker nog.. alltså det vore bra om du kunde tänka på det i fortsättningen.” 

Nummer ett: killen har blivit utskickad av sin fru, som tvivelsutan bevakar oss från en väl gömd utkiksplats i denna stund.
Nummer två: killen har uppenbarligen ingen känsla för tajming. Han märker inte att jag är tokstressad och bokstavligt talat kastar in ungar i bilen, utan förutsätter helt blint att just nu är rätt tidpunkt att ta upp detta delikata ärende.
Nummer tre: Under de snart fyra år som vi bott i huset har jag parkerat på gatan mittemot deras garageinfart två gånger, TVÅ GÅNGER, och just denna andra gång hann jag stå där i ungefär femton minuter innan han (frun) bestämde sig för att måttet var rågat. 

Med en puls på hundrafemtio gör jag en snabb bedömning av läget. Tittar på grannen, tittar på tonårssönerna (som står med händerna i byxfickorna och bara väntar på mitt nästa drag, de har sett mig blåsa säkringar i huvudet förut) och sekunderna tickar iväg mot evigheten. Mina synapser hamnar för en kort stund i blockerat läge. 

Menar karln allvar? Ser han inte att jag har bråttom och att jag bara parkerat här en kort stund för att lasta om och dra vidare? Är karln helt jävla dum i huvudet?! Nej nej, vänta nu, inte den vägen. Nu tar vi det lugnt här, har inte tid att bråka. Fort fort, vad är den andra vägen.. vad var det vi sa när vi pratade om hur jag ska hantera min ilska? Rikta om.. acceptera.. fokusera.. nej vad fan så var det inte! Räkna till tio, så var det! Räkna nu din jävel, ta det lugnt och hitta vägen förbi ilskan. Svälj, andas, tänk gosse, tänk! 

“Jaha.. ja det är ju förstås (din toppridna jävla ynkrygg), det blir ju trångt för er när jag står här med bilen (speciellt eftersom både du och din fru verkar ha sällsynt svårt att vrida på rattjäveln, som till exempel den gången då jag med dödsförakt fick kasta mig fram och dra undan barnvagnen eftersom du höll på att backa in i den, och då stod den ändå TRE METER IN PÅ VÅR GARAGEINFART), jag brukar ju i och för sig inte parkera här (din småsinta jävla villanazist), har bara stått här en kvart, skulle bara packa om bilen, vi ska iväg nu igen som du kanske ser (skaffa ett liiiiiv gubbjävel) så det blev liksom lite provisoriskt det här. Men visst, du har rätt och jag ska tänka på det i fortsättningen (och du bör tänka på att ducka nästa gång vi ses, ditt förbannade mähä)”  

Med spelat lugn sätter jag mig bakom ratten och nynnar frenetiskt på en låt som jag hatar. Gör en kontrollerad start, vinkar till grannjäveln och håller all världens hastighetsbegränsningar på vägen ut från villaområdet. Vänster hand på ratten, långfingret utsträckt. Efter några minuter möter jag ena tonåringens blick i backspegeln, jag ser inte hans mun men ögonen avslöjar flinet på hans läppar. Jag vet att han inte kommer att kunna hålla käften. Jag vet och jag förbereder mig mentalt på kommentaren som snart kommer. Han håller mig på sträckbänken den lille illbattingen, försöker psyka mig, men jag andas lugna andetag och målar upp bilder av vackra sommarkvällar i mitt huvud. Till slut kan han inte hålla sig utan trycker dit dräparen: “Det där klarade du ju av riktigt bra, hehe.” Jag räknar till tio igen innan jag svarar med ett kort och förhoppningsvis avmätt hummande. Han tittar ut genom bilfönstret och bränner av dagens bredaste flin.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Theresa Andersson är uppvuxen på Gotland men 1990 flyttade hon till New Orleans för att leva för musiken. Sjutton år senare tog hon musiken, för första gången, tillbaka till Sverige för en miniturné. Efter det har det blivit flera spelningar i Europa. Hon har till och med gästat Sommarkrysset i TV4 och Stockholms Jazzfestival.

I New Orleans har Theresa Andersson blivit en del av det rika musiklivet. Hon har spelat med lokala artister som Dr John, The Neville Brothers och Betty Harris. Theresa dyker även upp i en liten roll som sångerska i filmen A Love Song For Bobby Long som utspelar sig i New Orleans.

Theresa är en singer-songwriter som influerats av jazz, blues, folkmusik och pop. Hon spelar även de flesta instrument. Både på skiva och live. När jag såg henne första gången på Mosebacke 2007 uppträdde hon helt ensam. Men med ett flitigt användande av loop-pedaler fick hon det att låta som hon hade en helt band och en stämsjungande kör bakom sig. Hon spelar slagverk, gitarrer och fiol samt sjunger in slingor som hon låter upprepas när hon sjunger refrängen.

Hennes senaste album, Hummingburd Go!, är till stor del inspelad hemma i Theresas kök där hon experimenterat med instrument och ljud. Hon har vandrat längs Mississippifloden och samlat intryck och ljud för att sedan återvända till sitt kök där hon anammat en sann ”gör det själv”-anda. Hon har till exempel fyllt dricksflaskor med rätt mängd vatten tills tonen blivit exakt den hon hört i sitt huvud nere vid vattnet. Sedan har hon spelat in allt på plats. Ljud efter ljud. För att ytterligare spä på sin skaparglädje har Theresa virkat omslag till 1500 exemplar av promo-cdn I the River.

Men helt ensam har hon inte varit. Skivan är producerad av Tobias Fröberg som Theresa träffade när han spelade i New Orleans. Med Tobias hjälp har Theresa musikaliskt kunnat återvända till sina rötter och även integrerat den svenska indie-popen. Ane Brun medverkar också på ett spår Innan Du Går. En vacker balad som sjungs på svenska. Vad de amerikanska fansen tycker om den vet jag inte.

Nu är Theresa Andersson tillbaka i Sverige. Missa henne inte på Södra Teatern 27:e mars.

Nedan kan ni se enmansorkestern Theresa Andersson hemma i sitt kök i New Orleans framföra låten Na Na Na. Klicka!

Av Matt matt@barstol.nu

- Har du ett dåligt morgonhumör?

- Nej, jag gillar bara inte att bli störd, säger jag och kommer på mig själv med att ljuga.

Jag har ett uselt morgonhumör. Dokumenterat och helt utom tvivel vansinnigt dåligt. Jag har lämnat flickvänner som försökt överraska mig med frukost på sängen i tårar och utan att blinka slängt ut tillfälliga förbindelser som inte haft vett nog att knipa käft i morgontimmen.

Nu har jag en kompis som under några dagar flyttat in på soffan. Det här är första morgonen och jag har redan mord i sinnet.

Klockan sju hör jag musik på andra sidan dörren och minuterna senare börjar det skramla i köket och när jag kommer på min vän, som vi för enkelhetens skull kan kalla Hermann Dill, med att skrapa ur en teflonkastrull med en metallsked är det nära att det brister. Under två sekunder försöker jag ignorera det. Låtsas som om jag inte ens sett det. Men nej, det går inte.

- Det vore bra om du inte använde metall i den där kastrullen.

- Jag har hört att det där bara är en urban myt.

Det blossar i ansiktet. En sekund går. Två. Lugn nu. Bara lugn.

- Det. Är. Ingen. Urban. Myt.

Sådärja, det gick ju bra.

- Aja, whatever, det är ditt hem och dina regler.

Minuterna går. Jag försöker tänka bort musiken och ljudet av sked mot tallrik ute i rummet. Steg på parketten. Vad nu då? Badrumsdörren som stängs. Toaletten spolar. Det går några sekunder. Jag lyssnar. Dörren öppnas. Vänta nu. Jag saknar ett ljud. Det av kranen som sätts på och stängs av. Av händer som tvålas in och sköljs under rinnande vatten.

Så tittar han in på mig för kanske femte gången den här morgonen.

- Vad skriver du på?

- En ny grej.

- Om hur det är att ha en polare som tränger sig på och stör invanda mönster?

- Du anar inte.

- Ska bli skoj att läsa. Du behöver inte tänka på att vara snäll.

No shit.

Vattnet sätts på i köket. Ljudet av disk. Bra där. Sedan en harkling och en ton som långsamt växer och stiger till någonstans i gränslandet mellan nynnande och sång. På göteborgska. Det är emellertid omöjligt att urskilja någon form av melodi. Händerna vitnar kring laptopen. Jag känner att jag får svårt att andas utan att tänka på varje andetag som en aktiv handling.

Så stängs kranen av och stök i hallen följer.

- Vi ses i kväll dårå.

Händerna darrar när de släpper taget om datorn. Fyra dagar kvar.

Av David david@barstol.nu

Alla som har något att berätta borde skriva ner sin livshistoria för kommande generationer att läsa. Förmodligen har vi alla episoder från livet som kan säga någon något. Om Barstols skribenter idag skulle skriva ner sina memoarer skulle inledningen kunna låta såhär.

Maths: Jag vet inte om fåglarna kvittrade den dagen jag föddes, eller om solen sken eller ens om pappa egentligen hann fram i tid när han cyklade i vansinnesfart till sjukhuset på en stulen cykel, men jag vet att mamma blev kompis med kvinnan som låg i samma rum på BB och att den kvinnan kom från Spanien.

Jonas: Jag smet in i hennes klassrum istället. Jag gick fram, slog mig ner på platsen bredvid henne, och presenterade mig för den vackraste spanjorska jag någonsin hade sett. Trots att jag både förr och senare har fattat oändligt många viktiga beslut genom att vända ut och in på hela min värld och analysera allt in i minsta detalj, är mitt livs bästa och viktigaste beslut ett resultat av stundens ingivelse.

Kniven: Jag är fortfarande exakt samma människa därinne. Exakt den jag varit så länge jag över huvudtaget existerat. Ändå känner jag inte igen mig själv. Ändå kommer jag aldrig kunna förstå varför jag är den jag är. … Och att jag en gång funnits. Det kan liksom kvitta. Vi kvittar. Vi är inte av betydelse, inte ens för oss själva.

Matt: Hon hette Britt-Louise och var sötast i hela skolan. Jag hade chans på henne. Vi gick i andra klass och min kompis Kristoffer var också tillsammans med henne. Många av de andra killarna brydde sig inte om tjejer utan spelade bara fotboll på rasterna. Jag och Kristoffer brydde oss bara om tjejer. När vi fick för oss att fråga chans på Britt-Louise alla vänner blev hon sur och gjorde slut med oss båda. Senare blev hon ihop med Kristoffer igen men jag fick inte en andra chans.

David: När jag ser tillbaka på mina åttio är det framför allt med glädje över …

Av Matt matt@barstol.nu

Bokrean är som alltid en given tradition. Men det vore en lögn att påstå att den blir bättre med åren. Bokförlagens och bokhandelns ansträngda ekonomi är frukten vi på rean skördar. Och vad som är bra och dålig litteratur ska jag sannerligen inte uttala mig om.

Däremot vill jag i varje fall lyfta Bokias rea framför Akademibokhandelns. Bokia har onekligen ansträngt sig i att fortfarande erbjuda bredd i sin rea till skillnad mot konkurrenten. Inne på Bokia kan jag förkovra mig länge då dom till min glädje valt att rea mycket icke kommersiell litteratur i små upplagor som står inklämd mellan dom masstryckta jättarna.

Charmen med bokrean är ändå alltid att fynda. Att köpa inbundna karameller som varar resten av året och att hitta böcker som du inte tidigare lagt märke till. För en bokmal som mig som övriga delen av året uteslutet köper skönlitterära romaner utnyttjar jag rean till att oftast hamstra några deckare, lyrik och biografier. Deckare för att jag oftast gillar att jäsa med dom i solen på sommaren. Lyrik för att jag brukar bli helt galen av alla fynd man kan göra då lyrik är något som verkligen dumpas bort för en spottstyver och för att man för en gångs skull har råd att köpa många mästerverk på en och samma gång. Biografier för att jag helt krasst aldrig vill betala fullpris.

Smaken är som sagt olika. Men. Om du vill ha tips på två av dom bästa skönlitterära böckerna som finns på rean som verkligen vore en skam om du missade så vill jag ta tillfället i akt och lotsa dig rätt.

Vägen – Cormac McCarthy
Människohamn – John Ajvide Lindqvist

Dessa två är av helt skilda skäl några av de bästa böckerna jag läst. Och det vore en skam om du missade upplevelserna dessa helt makalösa böcker givit.

Har du något tips till mig så skjut mig hårt.
Och jag är väldigt nyfiken på vilka böcker du slog till på i år.

Av Kniven kniven@barstol.nu